fredag 10 augusti 2018

Mission: Impossible - Fallout (2018)


Mission: Impossible-serien har vuxit till sig under årens lopp. Från random actionfilm som passerade mig obemärkt förbi har serien nu vuxit sig stark och pockar på uppmärksamheten. Jag gjorde en sammanställning av mina intryck efter den senaste filmen Rogue Nation, se här. Flera av filmerna växer vid omtitt (tvåan är det notabla undantaget) så jag borde kanske se om Rogue Nation också vid tillfälle.

Tom Cruise har en stor del i att serien lyckas. Han är en av de sista megastjärnorna vi har kvar "från förr". Och han har en ruskigt bra stil när han springer. Har han kanske tagit över efter Bourne att ge oss modern action? Så är det kanske lite. Hans filmer är hårfint på rätt gräns av det helt orimliga som tex en serie som Fast and the Furious har svårt att förhålla sig till. F&F-serien har dock andra styrkor och jag kommer någon gång i framtiden ta mig an den här på bloggen. M:I-filmerna är inte lika realistiska som Bourne Identity, men ganska nära. Det är trots allt så att Tom Cruise gör de flesta av stunten själv och den vetskapen är en stor del av lockelsen med serien. 


Hur jag upplever en film beror mycket på situation, bioupplevelse och sällskapet. Jag såg Fallout på premiärdagen i Denver, Colorado. Den visades i IMAX och på 2D. Salongen var gigantisk, stolarna underbara, inget problem med sikten eller odrägliga ligister som störde och så såg jag den med Diana och Alex, folk som likt jag älskar genren. Så klart att det blev en lyckad biostund. Dessutom hade jag lyckats undgå spoilers och jag hade givetvis inte sett trailern så jag hade en förtjusande stund i bion. Trailern för denna film är spoilande på ett vidrigt sätt.

Vi brukar skoja om "action utan slut" och så är det här. Det är action för hela slanten och jag stortrivs. Allt är inte realistiskt (duh!) eller helt logiskt (skit samma) men underhållningen sviktar aldrig. Klart jag hade velat se mer av Rebecca Fergusons figur och ännu mer av relationerna mellan Ethan, Julia och Ilsa, men skit samma när det är så här frejdig action. Inte ens Benji fick mig ur fas. Han var sansad för en gång skull. Eller så har jag börjat vänja mig vid karaktären.


Actionscenerna är top notch. I was blown away som vi säger på ren svenska. Slagsmålsscenen på toaletten var riktigt najs och den fick mig att minnas både det bästa ur Bourne-serien likväl som den gamla uractionfilmen The Warriors.

Jag njöt av visningen och kan varmt rekommendera Fallout till alla som gillar action. Detta är sommarens actionrökare nummer ett. Ses bäst på bio skulle jag tippa.

Betyg : 4/5

8 kommentarer:

  1. Just actionbiten blev väl problematisk för min del eftersom jag ffallt tyckte att Parisscenerna blev alldeles för många och lång. Och att M:I ligger nära Bourne håller jag inte med om (när det gäller realism i innehållet). Sedan när sliter Jason Bourne ut ett handfatsrör ur väggen med bara händerna? Alternativt får upprepade slag av detta metallrör på underarmarna utan att de bryts som tändstickor...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kommer inte ihåg parisscenerna som problematiska. Behöver se om filmen för att se vilka scener som funkar bra respektive dåligt tror jag.

      Jo, jag håller med om att M:I serien rör sig bort från Bourne (tidigare Bourne i alla fall). Men tex toalettscenen hade en råhet och ett furiöst tempo som jag kopplar till Bourne-serien. Något som också anammats av Daniel Craigs Bond för övrigt. Jag tänker mer på tonaliteten än specifikt rörryckande och sådant. :-)

      Radera
  2. Instämmer i det mesta, ja allt skulle jag vilja säga. Såg också filmen i IMAX (fast 3D, inget val, men det gjorde inte så mycket). Inga störningsmoment att tala om här heller, fast så sågs den utomlands. Sällan man får en lugn biovisning på den här typen av filmer i Sverige... undrar varför, hmm...

    Såg även om filmen i 4DX och det var en kul upplevelse som jag var glad över att ha hoppat på. För dels fick jag chansen att se om filmen och dels passade det mycket bra med sätet som rycker och har sig, kall luft som drar in och även vatten (eller var det det?) som sprutar i ansiktet när *spoiler* Walker får vätska sprutad i ansiktet i helikoptern.*slut spoiler*

    Håller med om att den andra filmen i serien är svagast. Har iofs inte sett den på väldigt länge, men tror jag håller mig undan ett tag till. Eller? Annars var jag smått besviken på del fyra, alltså Ghost Protocol som jag minns tappade mot slutet. Men kanske ska jag ge den en till chans.

    Bourne och Bond = M:I skulle man kunna säga. Det tackar man inte nej till ;)

    http://moviesnoir.blogspot.com/2018/07/mission-impossible-fallout.html

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo jag såg också filmen utomlands och det var en visning helt utan idioter som trakasserade övriga i publiken. När jag var liten var det något speciellt att gå på bio. Man uppträdde mer likt som att gå på teatern där det är en självklarhet att vara tyst osv. Nu verkar det vara annat som lärs ut till de unga.

      Det där med 4DX verkar lite väl mycket av en ploj kan jag tänka, men jag har aldrig testat det så jag får hålla det öppet... :-)

      Tror att alla filmerna vinner på en omtitt eller två. Förutom just tvåan som uppenbarligen inte stått tiden tand.

      Radera
  3. Med en stor mängd nostalgi i bagaget från många aftnar i studentkorridor framför den gamla sextiotalsserien måste jag erkänna att jag har nästan motsatt inställning till filmserien. Den första filmen tyckte jag var bra även om de tog den lite ur sin värld med chefen som ond (eller hur det nu var...) men sen har det bara blivit tråkigare och tråkigare.

    Den är säkert bra som actionfilm och sedd i vakuum men för mig blir den bara ytterligare en i lång rad i en strategi där man lånar framgångsrika världar, karaktärer m.m. som från början utmärkte sig för att de hade något speciellt och gör generisk långtråkig action av dem.

    Ska man istället kalla det förnyelse? Kanske, men varför i så fall göra alla likadana? Bond, Bourne, IMF, Ryan, Salander m.fl. hade från början egna identiteter: charm, utsatthet, samhällskritik, osannolik teknisk excellens, semiintelligent stillsamhet, hopplöshet o.s.v men nu flyter de ihop i en aldrig sinande rad jakt- och slagsmålsscener.

    En detalj jag undrar över var att i början sägs att den norske atomexperten blev ifråntagen sin säkerhetsnivå eftersom han uttryckt antireligiösa åsikter. Det var ett ganska märkligt skäl (det sista en stormakt vill är väl rimligen att sätta kärnvapen i händerna på religiösa personer) och det finns så många alternativa anledningar de kunde gett så någon måste ha lobbat för att det skulle sägas precis så, Cruise?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men om man tycker att den gamla sextiotalsserien är tråkig och töntig blir det ju inget problem att de uppdaterar filmerna och tar hjälp av alla moderna filmtekniska möjligheter. Kan jag tycka.

      Sen är poängen med just dessa filmer (Mission impossible-serien) att till skillnad från alla de övriga du listade så utför Cruise i princip alla sina egna stunts. Det går att se bakomfilmer om detta via länkarna i min text. Det gör filmerna mer verkliga och eggande för mig. Det är spännande att se dessa fantastiska scener när man vet att Cruise de facto gjorde ett höghöjdshopp från ett flygplan och inte spelade in scenen i en lufttunnel framför en green screen. det gör scenerna mer spännande när man vet att han de facto bröt fotleden i hoppet uppe på taket i London. Och att han klättrade med denna fot några veckor senare när de spelade in avslutningsscenerna...

      Frågan om den norske atomexperten... Jag kommer inte ihåg dialogen över huvud taget. Jag såg ju filmen i USA och otextad så jag kanske missade den detaljen. Tror nog att jag hade reagerat som du annars. Om det är så att Cruise påverkat manus i den riktningen kan vi gemensamt konstatera att det vore extremt negativt... :-/

      Radera
  4. Jo stuntsen är häftiga, särskilt hoppet. Jag förstår poängen, är nog mer upprörd på mig själv som söker nostalgikickar där jag innerst inne vet de inte finns att finna!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ah, då förstår jag bättre vad som skavde. Nostalgi är härligt, men kan vara svårfångat...

      Radera