Mississippi Grind (2015)

 

Här har vi ytterligare en film med den näst bästa Reynolds, Ryan. Filmen var rekommenderad av Joel och jag plockade upp den med stort intresse.

Detta är ett drama om två snubbar som rör sig i spelträsket. Det är en film med två mycket starka skådespelarprestationer. Jag tänker då framför allt på Ben Mendelsohn, men också Ryan Reynolds är bra i sina respektive roller. Filmen är rent filmtekniskt mycket välgjord och jag tror att regissörerna Anna Boden och Ryan Fleck fick fram det de ville. Men tyvärr fann jag filmen ganska tråkig. Synd.

Mendelsohns huvudperson är djupt ner i spelmissbruket. Han spelar på det mesta såsom matcher, hästlopp, poker och vanliga kasinospel. När han så träffar Ryan Reynolds karaktär får de tillsammans tur i spel. Vi får följa dem på något av en road trip på väg mot en high stakes poker turnering.

Jag trodde jag skulle bli indragen i historien, men det hände aldrig. Jag blev snart less på den ständige förloraren som inte kunde ta sig ur missbruket. Inte min kopp av the helt enkelt. Dessutom tyckte jag att filmen var lite statisk. Huvudpersonen var på mer eller mindre samma punkt i livet i slutet av filmen som när den började. Det där med en story arc där protagonisten lär sig något kan man glömma i denna film. Eller är det så att jag missade poängen?

Filmens regissörer har efter denna fått göra MCU-filmen Captain Marvel som förvisso hade sina poänger, men som ändå huserar i under halvan av filmerna i den serien. Kan de vara så att firma Boden/Fleck är lite pretto av sig?

Om man vill se en film om spelare föredrar jag Rounders från 1998.

Betyg: 2/5

MCU rewatch: Captain Marvel (2019)

Jag såg om Captain Marvel under min resa till Japan. Som alltid är det kul att gå på bio i andra länder. Även denna gång var det IMAX 3D även om det var lie.

Filmen växte ganska klart efter denna andra titt. Jag såg filmen utan textning och det gav mig full fokus på allt som hände på duken. Jag fann Brie Larsons insats starkare denna gång. Hur mycket av små nyanser och detaljer missar man egentligen när man läser den svenska textningen som vi alltid får oavsett vi vill eller ej?

Filmen är både tillfredsställande rent känslosamt och mycket rolig. Jag uppskattade hennes samspel med Samuel L Jackson mer denna gång. Däremot tycker jag att filmen tappar i tempo under en liten del mot slutet, när de är hos kompisen i Louisiana. Det la jag inte märke till första gången jag såg filmen. Framför allt första halvan var klart bättre vid omtitt.

Jag kan också tycka att filmens switchar, turerna om vem som lurar vem, är en bra idé men den genomförs inte jättebra. Det blir onödigt rörigt och vissa centrala sekvenser är inte speciellt tydliga. Ibland sker dialog som bygger hela filmen i scener där man lätt missar vad som sades på grund av allt annat som händer i bild.

Fortfarande kvarstår också problemet med att Captain Marvel är för stark, det klassiska "Stålmannen-problemet". Varför hon inte tillkallades i The Avengers kan man ju bara sia om.

Men det allra mesta växte eller är fortfarande bra med denna film. Jag skulle ranka den runt plats 10 av 21 filmer i MCU. Jag gillar teamets underbara homage till Stan Lee i inledningen och Brie Larsons ljuvliga leende till honom på tåget, jag älskar flerken, 90-talet och alla metaskämt, Nick Fury, Agent Coulson och Brie Larson! Hon kommer förhoppningsvis kunna fylla den stora karaktären hon nu äger ändå. Får se hur hon klarar sig mot den bästa och nästa bästa Chris, Scarlett, Robert och de andra...

Sista scenen med länken till Endgame gav mig rysningar! Peppen på den kommande filmen är enorme!!

Jag jackar upp Captain Marvel till en fyra med avseende på filmupplevelsen, filmen är nog inte riktigt en fyra.

Betyg: 4/5 

Captain Marvel (2019)

Captain Marvel är den 21:a filmen i Marvel Cinematic Universe. Det är också den nionde "origin story" för en enskild karaktär i universat. Denna gång är det Carol Danvers aka Captain Marvel vi får lära känna. Hon spelas av Brie Larson som vi känner från indie-filmer som Short term 12 och den något större filmen Room.

Origin stories inom MCU kan vara allt från riktigt bra till riktigt dåliga. De bästa är Iron Man (2008), Thor (2011) och, efter omtitt, Captain America: The First Avenger (2011). De svagaste är The Incredible Hulk (2008) och Black Panther (2018). Däremellan har vi Spider-Man: Homecoming (2017), Ant-Man (2015) och Doctor Strange (2016). Dagens film Captain Marvel hamnar, efter första titten, i mittengruppen. Den är inte dålig men den har lång kvar till att bli en stark favorit. Jag skulle gissa att den skulle hamna på över halvan av under halvan på en total rankning. Det som är lurigt med rankningar av MCU är att vissa filmer växer enormt vid omtitt medan vissa filmer står stilla. Jag har svårt att sia om filmens potential att växa mycket.

Det finns mycket som är bra med filmen och det bevisas än en gång att MCU har allt som oftast en mycket hög lägstanivå, med några notabla undantag. Jag gillar generellt sett humorn i MCU och det har denna också, varav det mesta fungerar bra. Actionscenerna är ok, en härlig fajt på ett tåg speciellt, men det brukar jag inte prioritera så det är inte så väsentligt. Jag gillar verkligen hur filmen långsamt beskriver Carols historia om hur hon fick sina krafter. Det finns något spännande i att huvudpersonen har minnesförlust och söker efter sitt rätta jag. Att vi tittare får följa Carol i hennes väg till insikter gör att filmen kan spela oss ett antal spratt. Det var en av filmens styrkor. Dessutom älskade jag hur den knyter an till den kommande Avengers: Endgame.

Ibland ges vi filmer i MCU som lånat från andra genrer, som konspirationsteorithrillern i The Winter Soldier eller "heist movies" med Ant-Man. Captain Marvel har vibbar av American independent och fokus på det kvinnliga perspektivet, om nu förmågan att finna fram till sina känslor är en kvinnlig sak. Regissörerna Anna Boden och Ryan Fleck är bland annat kända för indie-filmen Half Nelson med Ryan Gosling som kom ut 2006.

Inom MCU känns Captain Marvel mest närbesläktad med Thor-filmerna, med en blandning av "fantasy in space" och mer jordnära scener från vår kära gamla hemmaplanet Jorden.

Det svaga kortet med Captain Marvel är tyvärr "castingen" Brie Larson. Jag gillar henne mycket i små dramafilmer, men jag känner att hon saknar lite av den karisma som skulle behövas för den otroligt kraftfulla superhjälte som Captain Marvel är. Brie Larson lyser upp i de små "privata" scenerna på jorden, speciellt när hon är med hennes väninna Maria och dottern. Det är då hon känns mest hemma, men som Captain Marvel känns hon platt och lite konstgjord. Jag älskar figurer som Thor, Black Widow, Captain America och Iron Man men de spelas också av skådespelare med ett överflöd av karisma. Scarlet Witch, som nästan tillhör det översta skiktet av favoritfigurer, spelas förträffligt av Elizabeth Olsen. Jag ser henne helt och håller som Scarlet Witch oavsett scen, privata "små" scener eller bad asseri när hon kastar omkring folk och saker med sin kraft. Men Carol Danvers och Captain Marvel känns som två olika figurer lite för mycket för att jag ska tycka att castingen var helt lyckad.

Vi hade chansen att få en superskön "buddy cop" film med Danvers och Nick Fury, men den relationen lyfte aldrig riktigt. Samuel L Jackson spelar Nick Fury och tekniken med att få honom att se yngre ut fungerade bra. Trots att detta var den första MCU-filmen med en kvinnlig huvudperson tyckte jag inte att Brie Larsons karaktär var den intressantaste i filmen. Det var inte alls lika problematiskt som i Black Panther, men bra är det ju inte. Nick Fury var helt enkelt mer intressant än Carol Danvers. Jag hoppas att hon i sin Captain Marvel-roll växer lika mycket i nästa Avengers-film som Guardians of the Galaxy-gänget gjorde i förra diton. Agent Coulson var helt underbart att återse, men hans föryngring var inte riktigt lika bra.

Storyn i filmen kändes också onödigt invecklad. Den blev rörig och skymd. Vem är vem, vem är god respektive ond och varför? Lugn, jag vet svaren nu, min fråga var retorisk och riktad till manusförfattarna. Detta brukar inte vara ett problem i MCU men av någon anledning var det så här. Vi fick återse Ronan the Accuser och Korath från Guardians-filmerna. Jag kände igen dem men kunde inte placera var jag sett dem förut och Markus fick uppdatera mig i efterhand. Ett tips till tittare kan vara att se om Guardians of the Galaxy innan man ser denna film.

Själva grundhandlingen var det dock inget fel på. Det handlar om hur Carol fick sina krafter och hur hon skulle göra för att komma åt sin fulla potential. För de som läst The Wheel of Time kan man jämföra med Nynaeves problem med att komma åt hennes gigantiska potential i brukande av "kraften". För övrigt var budskapet i denna film att Carol skulle använda sina känslor för att nå sina krafter, inte som brukligt att man ska finna "stormens öga", det upphöjda lugnet i sig, för att kunna komma åt den. Här kan man jämföra med Rand Al'Thor och hans "void" i The Wheel of Time.

Risken med Captain Marvel är en inflation i hur stark hon som superhjälte blir. Hon känns som avgjort mycket starkare än de flesta vi sett i serien hittills. Med en sådan inflation utmanas kommande filmer i att finna starka fiender nog, och med tanke på att MCU tidigare har vunnit på att blanda det fantastiska med det jordnära och personliga gör att det finns anledning till att vara vaksam här. Vem vill se två odödliga stålmän slåss mot varandra? Japp, ytterligare en retorisk fråga!

Filmen inleds med en otroligt kärleksfull hyllning till Stan Lee. Det var otroligt fint. Bra gjort Marvel! Sen vill jag se om filmen för att fånga alla referenser och metahumor. Stora delar av filmen utspelas i mitten av 90-talet och musikvalen, T-shirts och Blockbuster-butiken föll alla på plats hos mig. Carol Danvers och kompisen Maria Rambeau är flygaress (kvinnor kan!), och även om detta inte är en ny Top Gun gjordes en liten blinkning till den filmen med katten/flerken som heter Goose. Flerken! Goose stal flera scener och scenen i tyngdlöshet var en av filmens roligaste.

Filmen la också ned en hel del fokus på fan service. Denna film klarade sig dock oändligt mycket bättre än Solo: A Star Wars story i det avseendet. Jag gillade hur de gäckade oss i publiken med Furys ögonskada. Däremot var kanske både namngivningen av Captain Marvel och The Avengers lite på gränsen till krystade.

Extrascenen som visades mitt in eftertexterna med en koppling till den kommande Avengers: Endgame var helt underbar! Nat, Steve och Bruce! Damn, vad sugen jag blir på den kommande filmen. Jag såg för övrigt om Avengers: Infinity War igår, och den var precis så underbar som jag kom ihåg den...

Jag hoppas att denna film kommer växa vid en omtitt och då kommer jag vara den första att jacka upp betyget, men efter första titten ger jag den en rekorderligt stark trea. Just nu är den bara ett bra "pepp talk" inför Avengers: Endgame, med en rolig katt.

Betyg: 3+/5

För dem av er som är sugna på att läsa mer om filmen:
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm

Ready Player One (2018)

Var nyfiken på filmen då jag hört både positiv och negativ kritik om den. V gillade den mycket men D stängde av efter en kort stund då den gjorde för mycket våld på boken som enligt D ska vara bra. P har också läst boken men han såg i alla fall hela filmen, på bio inte mindre om jag inte helt misstar mig.

Men jag var nyfiken. En omtalad sci-fi-film från Steven Spielberg blir man ju såklart lite sugen på. Men jag hade ganska tempererade förväntningar på den trots allt. Och det blev ljummet men inte uselt. Det är en underhållande och välproducerad äventyrsfilm. Tyvärr känns allt plastigt och jag blir aldrig riktigt engagerad av filmen. Jag bryr mig inte speciellt mycket om karaktärerna helt enkelt.

Det hjälper inte att alla karaktärer är animerade avatarer i mer än halva filmen. Kul att tekniken finns men blev resultatet verkligen så bra? Under andra halvan av filmen påminde den mig om den gamla Total Recall, ni vet den med Arnold? Den har ganska sunkiga specialeffekter om man jämför med moderna filmer, men den har en själ och hjärta som jag saknade i Ready Player One. Så för mig ligger det inte i hur tekniskt fulländat det är utan hur historien berättas och hur mycket själ en film har.



Det jag gillar mest med Ready Player One är alla underbara popkulturella referenser, det är som ett varmt sommarhav omsluter en med åttiotalsnostalgi. Favoritscenen är den oväntat långa sekvensen från the Overlook Hotel. Vilken tur att jag tog mod till mig och såg den filmen för inte så länge sedan. Den var inte ens speciellt läskig för övrigt! Snopenheten. Fler helt uppenbara gäster från popkulturen var the Iron Giant, dinosaurien, en DeLorean DMC-12 och mycket mer. Jag skulle kunna tänka mig att se om filmen med någon form av läsanvisning till filmens alla referenser, tja varför inte en bild-i-bild på blu ray till exempel?

Jag ger i alla fall Ready Player One en svag trea. Låt oss säga tre superhjältenamn av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Hey, det är ju hon! Ghost, från Ant-Man!

Darkest Hour (2017)

Darkest hour är både en BOATS, baserad på verkliga händelser, och en högst biografisk film men jag älskar den med hull och hår! Jag älskar den! Låt detta sjunka in lite. Lilla "moi" som normalt sett inte gillar BOATS eller biografier. Låt oss nu reda ut detta en gång för alla!

För det första är alltid en bra film en bra film, även om filmen i fråga kommer från en genre eller subgenre som man statistisk sett inte tycker bra om. Och detta är en bra film! Men det är faktiskt inte det som är min poäng med denna lilla utvikning. Det finns nämligen två specifika grenar av BOATS som jag tycker är överlägsna fiktionen och det är krigsfilmer och sportfilmer. Dessa två subgenrer blir så mycket bättre när man vet att det verkligen har hänt. Ta till exempel sportfilmen Miracle on ice som beskriver den osannolika historien när USA's ishockeylag bestående av collegespelare lyckades besegra den stor röda maskinen från Sovjetunionen i olympiska spelen 1980 i Lake Placid. En film om en påhittad historia likt den hade ansetts för osannolik för att bli bra! På samma sätt är det med krigsfilmer. Om det inte har hänt och bara är påhittat blir filmen inte lika bra. Det har via empiriska studier visats vara en bra grundregel.



Darkest hour är inte lik en krigsfilm om andra världskriget som man närmast tänker på, filmer som The longest day, Saving Private Ryan eller förra årets Dunkirk. Denna utspelas i korridorerna i Whitehall och i krigsbunkern under 10 Downing Street där vi får följa den extremt spännande perioden när Winston Churchill blev premiärminister sommaren 1940. Tyskland hotade militärt och Storbritannien stod som det tycktes ensam i kampen mot ondskan. USA hjälpte ännu inte till som de senare skulle göra. Britterna började få ont om flygplan. Under slaget om England var det en fas där britterna förlorade flygplan snabbare än de kunde producera nya. Det är en ohållbar och förlorande situation. I den vevan designades och utvecklades attackplanet Mustang på mindre än ett år. Mustangen var en stor anledning till att krigslyckan vände för britterna såvitt jag förstått.



I denna prekära situation fanns det flera starka röster inom den brittiska politiken som förordade en förhandlingslösning med Hitler. Att bli neutrala trots att de stirrade den rena ondskan rakt i ansiktet! Det fega, egoistiska och långsiktigt förkastliga valet - "Neutralitet". Vet inte hur många som idag tycker att det alternativet hade varit bättre. I Storbrittanien alltså.

När dessutom stora delar av den brittiska armén höll på att förintas i Dunkirk var goda råd dyra som uttrycket säger. Att Winston Churchill orkade stå emot måste vara en av historiens starkaste bedrifter... Filmerna Darkest hour och Dunkirk skulle vara en perfekt "double ticket" för övrigt. Bör ses i den ordningen också.



Darkest hour är som en thriller och karaktärsstudie i ett. Gary Oldman är ljuvlig i rollen som Winston och hans vinst av Oscarstatyetten var välförtjänt i mina ögon. Kristin Scott Thomas, Ben Mendelsohn och Lily James gör alla tre starka insatser i biroller som Winstons fru Clemmie, den brittiske kungen George VI samt Winstons personliga sekreterare Elizabeth Layton. I en film som nästan uteslutande utspelar sig i slutna rum måste ju skådespeleriet vara tipp-topp och castingen likaså. Detta är en film där inga saker har lämnats åt slumpen. Det är en riktig film-film där allt är utfört på bästa sätt. Man känner sig trygg under titten av filmen. Joe Wright står för regin.

Jag fann filmen spännande intill nagelbitning under hela dess 120 minuter.Det finns flera scener som är så bra att jag fick tårar i ögonen. Det finns också så känslosamma scener att ögonen blev blöta av emotionella skäl. En näst intill fulländad filmupplevelse inom BOATS-drama-genren.

Jag ger Darkest hour fyra starka ställningstaganden av fem möjliga.

Betyg: 4+/5

Läs också Jojjenitos tankar om filmen.

Slow West (2015)

Slow west är en liten, liten film. Stjärnan Michael Fassbender har uppenbarligen varit en drivande kraft i denna samproduktion mellan Storbritannien och Nya Zeeland. Fassbender spelar en av huvudrollerna och står som executive producent. Detta är regissör John Macleans debutfilm. Han har tidigare skjutit kortfilmer, varav en med Fassbender i huvudrollen. Så det är där vi har kopplingen.

Filmen handlar om den unge Jay från Skottland som reser västerut i Amerikan någon gång kort tid efter inbördeskriget. Han söker sitt hjärtas dam som lämnat hemlandet och rest över havet. På sin resa träffar Jay den ruffige Silas som lovar att hjälpa honom att klara livhanken i de allt mer ogästvänliga omgivningarna.

Filmen är en road trip till häst. Tempot är långsamt och mycket fokus ligger på karaktärerna, deras filosofier och deras motiv. Det är en bländande vacker natur som visas upp. Det kan vara Colorado, det kan vara Nya Zeeland. Mitt i allt dyker en svensk familj upp, Johan och Maria, barnen Eva och Jan.

Unge Kodi Smit-McPhee, pojken från vägen och den olycklige i den amerikanska versionen av Låt den rätte komma in, spelar Jay. Han är riktigt bra. Han har inget på Michael Fassbender såklart. I denna film utmanas dock inte den gode Fassbender speciellt mycket. Han är solid, men inte spektakulär. Istället är det långsamma tempot, känslan i filmen, miljöerna och alla karaktärer som passerar revy som är filmens behållning.

Filmen är tillräckligt fräsch inom en genre som borde varit uttömd på nya historier. Jag visste inte alls hur den skulle sluta. Det är en härlig känsla att släppa sargen och låta sig svepas med i en berättelse som kan leda en lite var som helst. Jag gillade Slow west en hel del. Kan vara en av de starkaste filmerna från i år än så länge. Betyget blev ganska givet till slut.

Jag ger Slow west fyra omstarter av fem möjliga.

Betyg: 4/5

PS, en av filmens roligaste och minsta detaljer var den där osten som Rose försökte göra i träasken. Osten som aldrig ville bli stel.