MCU rewatch: Black Panther (2018)

Jag hade ju tänkt se om alla MCU-filmer från de senaste två åren innan Infinity-sagan och MCU-faserna avslutas med Avenger: Endgame. Och nu hade turen kommit till Black Panther, en film som jag inte var ett stort fan av när den kom ut häromåret. Jag företog mig att se om den och försöka fokusera på vad som är bra i filmen. Lägga åt sidan att den har en extremt svag handling och svintrist huvudperson.

Men jag har nu efter några sittningar givit upp. Jag kom inte igenom filmen. Den är lika usel som jag kom ihåg den. Klart att jag hade kunnat se klart filmen, jag har ändå sett den andra filmen från MCU som jag ger en etta hela tre gånger, men det finns så mycket annat att se att jag stängde av. Kändes konstigt...

Först och främst finner jag hela konceptet med Wakanda som en teknologisk superstat som skrattretande. Det blir bara fånigt med blandningen av primitiva stamfolk från savannen med världens mest högteknologiska stat. Det finns sannerligen mycket i MCU som utmanar ens förmåga att acceptera det orealistiska eller fantastiska, och jag har tidigare funnit att filmer som Guardians och Doctor Strange tänjde på mina gränser, men här drogs tydligen min linje. Guardians och delar av Dr Strange utspelas lyckligtvis på andra ställen än på jorden i alla fall. Jag gillar de mer begränsade fantasyinslagen som vi får i de mer "realistiska" MCU-filmerna som Iron Man och Captain America. Visst en gubbe flyger omkring i en dräkt och en annan gubbe har en sköld som absorberar kraft, men resten av världen runt dem är mer eller mindre realistisk.

De hade gärna fått välja vad de ville ta fasta på, antingen en superteknologisk stat och ett folk som utvecklats i takt med den, eller ett naturfolk med alla de styrkor ett sådant kan bidra med. Helst det senare alternativet. Jag ser ju hellre fokus på karaktärerna än cool teknik om man nu ska välja. Jag har ingen aning om vad som finns i serieböckerna, men jag hade hellre sett Black Panther som en superhjälte som likt Buffy hade fått sina krafter från generationer av föregångare, spirande ur en era när människan levde närmare naturen och djuren. Blanda in lite mysticism och kanske en gen från pantern som djur, som huvudpersonerna i Cat People alltså. I drömsekvensen i Black Panther, som nästan skulle kunna vara en homage till Cat People, antyds det synsättet men de fullföljer inte den idén fullt ut tyvärr.

Vi hade fått en annan kontext visst, men den hade kunnat erbjuda minst lika många politiska vinklar som vi har idag, och vi hade sluppit detta spektakel. För övrigt tycker jag att filmen andas allt för mycket "viktiga politiska poänger 2018". Det är inte det som MCU är till för och om man ska blanda in politik borde det gjorts mindre övertydligt. Nu får vi en massa svarta karaktärer med överdrivet bred brytning och den minst trovärdiga tekniska experten sedan Dr Christmas Jones i The world is not enough.

Tyvärr alla fans av filmen Black Panther, jag gillar den inte. Jag är glad för att filmen har sin publik, även om det inte är jag. Lyckligtvis funkade karaktären Black Panther bättre i Avengers: Infinity War där han försvann lite mer in i bakgrunden (som i och för sig de flesta gjorde i den filmen). Hoppas att han och hans krigare får upprättelse i kommande filmer.

...äh, jackar upp betyget ett snäpp pga att Michael B Jordan är cool...

Betyg: 2/5

Black Panther (2018)

Jag anade oråd redan när man hörde om tweets om att "Black panther" skulle vara den bästa MCU-filmen hittills. Oh no, tänkte jag. Undrar hur illa det kan vara? Illa visade det sig.

Marvel Cinematic Universe är för mig ren underhållning, ren eskapism. Om filmerna inte underhåller så duger de inte i mina ögon. Nu när Ryan Coogler fick chansen att göra en superhjältefilm med svarta huvudpersoner verkar det som att det var minst lika viktigt, för honom och publiken, att göra en "viktig" film som att göra en bra superhjältefilm. Trycket måste varit stort på honom att lyckas med det som Patty Jenkins lyckades med i Wonder woman. Där fick vi en suverän huvudkaraktär i en hyfsad story och slutresultatet blev väldigt underhållande där aspekten att små flickor runt om i världen äntligen fått en kvinnlig superhjälte att identifiera sig med och heja på kom med som en välkommen krydda. Det var inte anledningen till att filmen blev bra, men det var en krydda som adderade lite. Nu hoppas jag bara att vi snarast får en egen film om Black widow, en av de mest intressanta karaktärerna i MCU sedan länge.



Coogler hade nu chansen, men också pressen, att göra något liknande för svarta som har varit underrepresenterade i Hollywood i huvud- och hjälteroller genom tiderna. Ok, Blade, right, men i stort. Tyvärr blev filmen pretentiös, allvarlig och väldigt dålig. Den kommer säkert gå bra på bio ändå för suget efter en svart superhjälte är stort, men det betyder inte att jag automatiskt måste gilla den.

Det mesta i denna Marvel-film är undermåligt och jag hade riktigt tråkigt under titten, något som jag mycket sällan har då jag brukar lapa i mig av ovan nämnda verklighetsflykt med hull och hår. Black panther är svårplacerad i universat. Marvel-filmerna kan i stort delas in i två grupper. Dels har vi de hyfsat "realistiska", de som i alla fall är smått förankrade i vår värld och utspelas här. Där räknar jag in filmer som Ant Man, Iron Man och Spider Man (alla Man-filmerna alltså). Även Captain America-filmerna finns i vår verklighet i någon mening. Sen har vi "space"-filmerna med Thor, Guardians of the Galaxy och Dr Strange is spetsen. Den första gruppen har "små" fiender, en elak industriman verkar vara favoritfienden. I den andra gruppen är hela världar i fara... svart eter, levande planeter, andra dimensioner, ja "space"-saker som får en att tänka "fantasy". Avengers hamnade någon stans mitt emellan grupperna, men den serien verkar röra sig mot "space"-grenen mer och mer.



Var hamnar Black panther då? Den innehåller både och. Den utspelas på jorden och har en otydlig "liten" fiende. Det stora hotet filmen igenom är att Wakanda ska upptäckas... ehh, och senare att deras vapenteknik ska användas för revolution av svarta världen över. Det finns dock teknologier i filmen som helt klart passar mer in på "space"-gruppen. Det är en mix som jag inte känner funkar. Jag hade hoppats och trott på att denna film skulle vara i den första gruppen mer entydigt.

Tyvärr är det inte mycket som funkar bra i filmen. Actionscenerna är både dåligt koreograferade och slarvigt regisserade. Antingen är det ganska meningslösa fajter där de pucklar på varandra eller så är det sekvenser där det är svårt att se vad som händer. När man ser bra action vägleds åskådaren hela tiden och man vet var alla befinner sig och hur fajten framskrider. Och bra actionfilm får en som åskådare att dra efter andan, klia sig i huvudet och bli imponerad av både karaktärerna och filmmakarna. Se om inledningen av Bondfilmen Casino Reale om ni undrar vad jag menar. Eller någon av actionscenerna i Captain America-filmerna, speciellt andra eller tredje.



För en film som denna är humorn ofta en viktig parameter för att ta udden av alla storsvulstiga tendenser. Här är det dock en mycket svag humor som är allt för slätstruken och försiktig, antagligen för att inte på något sätt störa filmens "viktiga budskap". Humor som är snäll är oftast tandlös, det behövs lite motsträv för att humorn ska bita. Humorn i denna film är bedrövlig. Jag saknar Tony Starks elaka humor. Ni vet den humor som gjort att hälften av mina kompisar älskar honom (jag själv inklusive) och resten hatar honom mer eller mindre. Ingen kommer ogilla denna film för dess vassa humor, men tyvärr kommer rimligen ingen älska filmen för dess humor heller. "I need a blanket". Puh, vem skriver sådana lines? Det var lite kul när någon av tjejerna kallade Dr Watson "coloniser" dock.

Jag såg tyvärr filmen i 3D. Den sågs på IMAX i Solna där biljetten kostade 240 kr i "normalpris". Det är skandalöst vad dyrt det har blivit att se film på bio. Om biobesökandet minskar har jag en klar favorit bland potentiella orsaker. Jag hade inga problem med skärpa eller känsla av sjösjuka, men det som syntes på bilden var absurt konstigt ibland. I många scener såg människor eller saker ut att ha helt fel proportioner. Som att människorna var små leksaker utställda i ett rum. Jag fann mig många gånger sitta och fundera över det dåliga genomförandet av 3D'n och det är aldrig ett bra tecken för en film att man tas ur handlingen och funderar på annat...



Dödsstöten för mig är att jag inte tycker att huvudkaraktären är bra eller intressant över huvud taget. Tänk vilken skillnad mot Gal Gadots Wonder woman... Istället var Erik Killmonger i Michael B Jordan's tolkning filmens behållning. Jag kände för hans backstory. Heck, han fick i alla fall en backstory! Ett tag in i filmen, lite lätt uttråkad, satt jag och funderade på om storyn kunde leda till att Erik kom ut vinnande. Tyvärr fanns inte många andra att hänga upp skurketiketten på så jag fick inse att han inte skulle kunna komma över på de godas sida.

Det är för mig fortfarande mycket grumligt vad storyn i filmen var... Det enda jag kommer ihåg var att filmens crescendo var ett ointressant och rörigt Sagan om ringen-slag där jag inte brydde mig det minsta om vem eller vilka som vann. Inte bra uppbyggnad av stakes heller alltså... Det fanns en scen mellan W'Kabi, killen på olifant... noshörningen, och hans käresta, en av kungens personliga livvakt. Där hoppades jag att försoningen skulle grunda sig i deras relation, i äkta känslor om än så på pappret, men nej. Det slutade i ett stolt nationalistiskt uttalande. Ok...? Om jag hade haft chansen skulle jag skrikit Get out till Daniel istället. Bättra att vänta på ett manus där han får chansen att använda sin skådespelartalang. Nu hamnade han i den film som mycket väl kan gå till historien som Marvels motsvarighet till "the prequels"! Ni vet vilka jag menar!



Jag blir helt enkelt inte förförd av karaktärerna. Jag saknar något i hur de framställs. Allt som sker i filmen känns som att det finns där för att fösa åskådarna till slutet och dess "viktiga budskap". Jag får ingen personlig feeling från dem, förutom Erik K då. Jag saknar långsamma scener där vi spenderar tid med karaktärerna bara för att de är viktiga, något med mer hjärta och smärta på en personlig nivå.  T'Challas våndor över sin fars brott kändes bara patetiskt.

Nej detta var verkligen inte bra. Jag brukar nästan alltid efter en MCU-film känna mig sugen att se om den, oavsett om jag ger den ett högt eller lågt initialt betyg, men denna gång vete katten. Jag tror inte att jag är sugen på att se om den alls. Tyvärr. Jag hade gärna sett att denna film hade lyft serien och tagit MCU i en riktning som överraskade positivt. Så blev det nu inte.

Betyg: 1/5

Andra som skriver om Black panther idag:
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito

Sherlock S04E03 - The final problem (2017)

Detta är en spoilerfylld revy av Sherlock S04E03 The final problem.

Det är sannerligen inte lätt att skriva ner sina tankar om denna tredje film från säsong 4. Jag var helt konfunderad över vad jag bevittnat direkt efter titten. Vad tusan var det här? Jag gör ändå ett ärligt försök att analysera vad vi såg och vad jag känner om detta. Antagligen måste jag se om filmen ett antal gånger innan jag vet helt säkert hur mycket jag uppskattar den. Något som är helt säkert är att jag satt på helspänn under stora delar av filmen, helt inne i det som hände på tv-skärmen. Var jag underhållen eller rent av imponerad? Tja, det beror på. Man kan ju bli som upplsukad av att se en tågkrasch i slow motion också. Och det var kanske just det vi fick se i denna film, när Sherlock kraschade...

Om man dömer filmen efter hur stark upplevelsen var får den höga betyg. Men om man bedömer den efter logik och innehåll är jag rädd att den tappar betänkligt. Det visade sig att den enda karaktär som stod bakom "I am back", förutom Mary som snodde till sig uttrycket för att få Johns och Sherlocks uppmärksamhet, var Sherlocks syster Eurus. Det var hon och inte Moriarty som är tillbaka och hon delar ut det sista problemet, som visade sig vara det första problemet också.

Ett stort generellt problem med denna envig mellan Eurus, Sherlock, John och Mycroft är att syskonen Holmes nu spelas upp som så observanta och med så förfinade slutledningsförmågor att de inte bara kunde förutspå människors agerande 2-3 veckor i förväg (som Sherlock gjorde i "The lying detective") utan Eurus kunde tydligen till och med förutspå händelser flera år framåt i tiden. Vilken makalös slutledningsförmåga! Men detta gör också att all rimlig logik faller, att "the stakes" blir lika meningslösa som när två odödliga supermän slåss med varandra då vi vet att ingen kan dö. Seriens hörnstenar urholkas än mer. Det blir helt enkelt inte lika spännande längre när det blir så här konstruerat och forcerat spännande. Om ni förstår vad jag menar? Det blir bara förbryllande och överraskande på det dåliga viset. I slutändan kändes det som att hela filmen var en enda lång drömsekvens där naturlagar, logik och kontinuitet var åsidosatta.

"The final problem" var chansen för showen att visa var skåpet skulle stå. Efter en svag etta och en ok tvåa skulle en spektakulär trea kunna rädda hela säsongen. Men när vi summerar alla tre filmerna har allt för mycket sopats under mattan i denna fjärde säsong. En massa saker sker helt utan förklaring. Duon Gatiss och Moffat viftar bara med vänsterhanden och hoppas att publiken ska svälja vilka orimligheter som helst.

Tag till exempel den, inledningsvis otroligt bra, scenen när Sherlock besöker Eurus i hennes glasbur. I "The lying detective" som utspelas dagarna före "The final problem" var Sherlocks slutledningsförmåga så vass att han kunde förutse händelser i flera veckor i förväg. Här i "The final problem" kan han inte ens se att glasrutan saknas. Showen ger en beige förklaring om att Eurus hade en röstomvandlare i munnen, eller vad det nu var, för att få hennes röst att låta som att den kom ut högtalarna. Men fiolen då? Det är helt orimligt att Sherlock inte skulle höra att den var i samma rum som han själv. Hela scenen blir underminerad av det faktum att glasrutan inte var där. Och enda anledningen att de gjort scenen på detta sätt är för att överraska oss i publiken. Vi ska vända oss till vår kompis i tv-soffan och utbrista "WOW, the show blew my mind". Showen verkar ha glömt vad det var som "blew our minds" i de tidigare säsongerna. Sätt er ner och se om "A scandal in Belgravia" så ser ni tydligt hur det var när denna serie var som bäst.

Det finns en massa ologiska och onödiga kontinuitetsproblem mellan "The lying detective" och "The final problem". I slutscenen av "The lying detective" ser vi John bli skjuten i ansiktet av Eurus. Nehe? Det vara bara en liten pil med sömnmedel... Really? Hur tog sig gänget in i det über-säkra fängelset Sherringford? Sherlock bordar och tar över en fiskebåt. Dagen efter han legat döende i en sjuksäng? Really? Sedan bryter de sig in med ett lösskägg, en mössa och en lustig accent? Really? Det håller inte den förväntade nivån denna serie ska ha. Hur tar sig Eurus fram och tillbaka till Sherringford rent logistiskt? Och varför kommer hon ens tillbaka till fängelset när hon väl flytt? Ock om hon nu kan få människor att göra som hon vill efter fem minuter med dem i enrum, varför var inte redan både John och Sherlock under hennes "spell" då de redan träffat henne i enrum var för sig flera gånger i de två första filmerna?

En annan smått irriterande scen var hela inledningsscenen hemma hos Mycroft. En massa saker iscensätts av Sherlock får man anta. Men de är orimliga! Blödande porträtt, som taget ur Harry Potter, verkar bara vara med i filmen för att lura och överraska oss i publiken, inte Mycroft. Jag vill inte bli överraskad av showen på detta sätt. Jag vill bli överraskad tillsamman med karaktärer i filmen för saker som de med rätta har anledning att bli överraskad av.

Gatiss och Moffat har kanske blivit höga på att luras och chocka oss i publiken. De verkar arbeta i gränslandet där fjärde muren bryts gång på gång under denna säsong. Ett annat men kanske mer väntat ansikte som dök upp var ju Moriarty. "Wow, mind - blown".... Lyckligtvis var det en "flash back". Men hur showen sedan sydde ihop det med att Eurus hade styrt Moriarty hela tiden var så långsökt och krystat att Bobbys duschande kändes mer eller mindre naturligt helt plötsligt.

Ok, nog nu. Jag tyckte ändå att filmen var intensivt underhållande på något fasansfullt sätt. Trots alla logiska luckor fanns det en massa starka scener. Jag gillade att det var mer fokus på Sherlock, John och Myrcroft. Trots alla spektakulära utmaningar de ställdes inför var filmen ändå dialogdriven känns det som. Mycket av förklaring och handling sker via dialog också.

Jag behöver se om denna film för att veta vad jag slutgiltigen tycker om den. På vissa ställen kan man läsa att säsong 5 är bokad, på andra ställen är det mer grumligt. Låt oss hoppas att detta inte blir sista säsongen för de mysiga superdetektiverna. Och om vi får se mer av dem, vad kan vi se fram emot då?

I slutscenen ser man Sherlock skriva ett sms: "You know where to find me. SH". Jag tror att det är ett svar till hans sms-flörtande hjärtats dam Irene Adler. Jag hoppas att vi kommer få återbekanta oss med henne i säsong 5. Det verkar ju som att Mary inte har något direkt emot att S+J fortsätter att lösa mysterier i alla fall. Och vi får sannerligen hoppas att vi slipper se med av Eurus, vid sidan av en och annan duett med fiolerna då och då kanske.

Betyg: 2 eller 3 eller 5 av 5... Vet det icke, men fortsättning följer efter omtittar...

Sherlock S04E02 - The lying detective (2017)

Detta är en spoilerfylld revy av Sherlock S04E02 The lying detective.

Jaha, Sherlock och Mycroft har en syster! Ok, andra filmen av fjärde säsongen var ett snäpp bättre, men jag känner mig ännu inte trygg. Det är som att showens skapare Steven Moffat och Mark Gatiss likt Sherlock blivit uttråkade av det enkla och beprövade men ack så lyckade koncept de kört med tidigare. Nu vill de testa nya saker med showen. De vill spänna bågen och bildligt "lösa det omöjliga fallet" med sin show.

Sherlock vill ta sig an komplicerade och helst olösliga fall, det vet vi alla, men vad är det duon Moffat och Gatiss suktar efter? De verkar numera fokusera på relationsdramat med Mary i centrum samt Sherlocks krackelerande psykiska hälsa. Showen känns än mer pretentiös än vad den var tidigare med en layer av arty-farty på toppen av allt.

Jag saknar att få se Sherlock och Dr. Watson utföra sitt hantverk. Att få följa dem när de löser fall i detalj. Nu verkar Showen satsa på att blåsa publiken. De går för överraskningar istället för smart manus. Vi i publiken ska luras av gimmicks, istället för ledsagas genom ett mysterium.

Denna gång ska vi överraskas av tjejen som var förklädd och sminkad. Det är som att showen hoppas att vi ska utbrista "Wow, the show blew my mind. It was the same girl!". Men Sherlock är ju knappast en serie likt Westworld där mysteriet är grejjen. Denna serie är något annat för mig. Showen ÄR karaktärerna Sherlock och John Watson samt deras relation, speciellt när de samarbetar i det lilla och löser brottsfallen. När showen nu ruckar på alla dessa tre hörnstenar blir hela bygget instabilt. Och jag som åskådare, som fan, känner knappt igen mig längre.

Ett exempel där manusförfattarna övergett oss tittare är att Sherlocks patenterade slutledningsförmåga diskas av på ett synnerligen slappt sätt. Hela storyn bygger på att han kunnat förutse alla inblandade parters aktiviteter två till tre veckor i förväg och det blir lite väl magstarkt att ta in. Det osynliga och tysta kontraktet med oss tittare var att vi skulle ha överseende med vissa skarvningar då det gäller Sherlocks planer men här har man gått utanför den gräns som känns rimlig

Vad var bra då? Jag tror ändå att denna film kan växa rejält vid en omtitt då det känns som att det hände mycket som man kanske inte uppfattade vid första titten. Jag hade inte läst Conan Doyles novell "The adventure of the dying detective" före denna titt, men jag har en känsla av att det skulle vara intressant att läsa texten och sedan se om filmen. Hela plotten om att Sherlock låtsas vara dödssjuk för att få en mördare att erkänna sina brott kommer från novellen.

Filmens skurk skulle vara en vidrig man och det lyckades skådespelaren Toby "brittiska tänder" Jones verkligen förmedla. Osedvanligen vidrig liten man det där!

Jag älskade också metahumorn i att alla på sjukhuset älskade Sherlocks blogg och ingen brydde sig om John trots att det var han som var författaren av bloggen. Jämför med skådespelarna Benedict Cumberbatch och Martin Freeman... Många hyllar Cumberbatch okritiskt medan Freeman jobbar i skuggan. "The Batch" får allt som oftast de showiga scenerna, men det är Freemans sublima tolkning av den lilla mannen i den egocentriska och gapiga mannens skugga som bör hyllas. Tycker jag.

It is what it is.


Betyg: 3/5


Trivia från the internets:

When Eurus says to Watson “Didn't it ever occur to you, not even once, that Sherlock's secret brother might just be Sherlock's secret sister?”, Watson is repeating a mistake made by Sherlock in the show’s pilot A Study In Pink. 

Eurus explains that her name in Greek means “the East wind”, which is a quote from Conan Doyle’s His Last Bow in reference to the First World War, later used in Rathbone film Sherlock Holmes And The Voice Of Terror in reference to the Second World War and finally used in His Last Vow by Sherlock and then Watson: "There's an East wind coming"...

Sherlock S04E01 - The Six Thatchers (2017)

Detta är en spoilerfylld revy av Sherlock S04E01 - The six Thatchers


Urk. Har Sherlock helt tappat sin identitet som tv-serie? Första filmen från säsong 4 var tyvärr den klart svagaste filmen vi sett så här långt. Vi får verkligen hoppas att det blir bättre med de övriga två filmerna i denna säsong och att serien som helhet inte redan har passerat sin peak.

Det började egentligen redan med den tredje och sista filmen från säsong 3, The last wow. Även om den filmen hade en del mycket spännande partier kunde jag så här i efterhand undra var Mary som internationell superagent kom från. Den händelsetråden kändes helt malplacerad. Jag har fortfarande stort förtroende för Mark Gatiss och Steven Moffat och det är inget problem i sig att de inför helt nya moment i serien jämfört med böckerna. Det var till och med en stor del av charmen med Sherlock att de adapterade historierna till en modern tid och förvrängde mysterierna. Men Mary som superagent ändrar tonaliteten katastrofalt och skapar en ny tarm av händelser och andra implikationer som måste behandlas.

The six Thatchers lutar sig lite vagt mot novellen The six Napoleons. De diskade av parallellerna till boken under den första tredjedelen av avsnittet. Under inledningen läggs för övrigt fokus på hur Sherlock blir återinsatt och friad från mordanklagelserna från His last wow samt Johns och Marys lilla dotter, Rosie. Även om de får in några kul scener ("You see but you don't observe, Watson."), är det mest en flamsig känsla i inledningen. Sherlock som twittrar som om han vore en speedad 12-åring är inte höjden av briljant manusskrivande om ni frågar mig. Hotet från Moriarty är det mest spännande i inledningen av filmen, vilket är ironiskt med tanke på att han bara är en MacGuffin. Hoppas vi på att han får återkomma som ett spöke som hemsöker Sherlock i en av de två återstående filmerna under denna säsong?

Andra halvan av filmen är direkt svag! Mary står i fokus och hennes liv som superagent får ett konstruerat, onödigt orent och till slut ett icke förtjänat sorgligt slut. Suck, vad har hänt? Med endast tre filmer per säsong så måste de återstående två vara spektakulärt bra för att säsongen ska komma upp i nivå med de två första. Och om nu detta är en mellansäsong får vi väl vänta till 2019 och den femte säsongen. Fan, hoppas att mina farhågor är ogrundade.

Betyg: 2/5


Trivia funnet på "the internets"...

The bus/flower scene was inspired by the same thing happening in real life to a friend of Mark Gatiss called, aptly enough, Edmund Moriarty: “His daughter was very young and he’d been up all night with her and he got on the tube to White City and this very beautiful girl started smiling at him and he thought ‘Still got it!’ and he got all the way there and got to work, looked in the mirror and he had a flower in his hair and that’s what she’d been looking at” Gatiss told the audience at a December screening of the episode.

Edit: tog bort mitt påstående om att Mary inte finns i böckerna. Det var fel. Hon är med på ett litet hörn...

Fargo - Season 1 (2014)

Det var kompisen Daniel som tipsade om Fargo och den har legat och skvalpat runt i kön av serier som ska ses. Och när jag så blev sugen på en kriminalserie och trodde att den kunde ha rätt typ av stämning gav jag serien chansen. Det tog mig lite längre tid att se den än förväntat.

Låt oss börja med det positiva! Serien har en skön stämning som påminner en hel del om stämningen i filmen Fargo. Bröderna Coen har varit med på ett hörn som producenter. Precis som filmen bygger tv-serien på "sanna" händelser men de som utspelas här skedde 2006, tio år senare än de i filmen. Den andra stora positiva saken är Billy Bob Thornton i rollen som säsongens "big bad" Lorne Malvo. Han är riktigt skön i denna roll och en solkar höjdpunkt för mig.

Lorne Malvo var under några avsnitt i mitten av serien enda anledningen till att jag tittade vidare. För tyvärr väger det negativa över det positiva. Det börjar bra med en massa goofiga figurer. Både "skurkar" som Martin Freemans Lester Nygaard och "de goda" som en drös poliser i samhället Bemiji är minst sagt quirky. Tyvärr tar detta överhanden vilket skiljer serien från filmen avsevärt. Det är som att serieskaparna kryddat sin anrättning så desperat att det till slut bara smakar av kryddan så att råvaran i botten försvinner.

Jag gillade de flesta karaktärerna inledningsvis men efter ett tag blir det så förbenat tråkigt att alla ska vara så maximalt korkade som en karaktär kan bli. När det mot slutet dyker upp två FBI agenter som är mer korkade än Dupontarna eller Kling och Klang börjar jag bli less.

Ett annat problem, vid sidan av att alla ska vara quirky och dessutom korkade, är att i princip ingen karaktär utvecklas under serien. Dynamiken med en utveckling av karaktärerna saknas med tristess som resultat. Freemans Lester är den karaktär som falnade mest under seriens gång. Visst, han får en ryggrad i slutet av säsongen men ändras han så mycket? Nej, han ger mig samma vibb i slutet som under tidigare under säsongen. I slutändan blev han en tråkig karaktär trots alla dråpliga och ondsinta saker han råkar ut för. Det är nästan fascinerande att jag kunde vara så oberörd över vad som hände honom och vad han gjorde mot sin omgivning. För mig är det kanske säsongens största fail.

Här måste jag påpeka att det var kul att showen inledningsvis följde mördaren som om han var en huvudperson att hejja på. Och serien lyckades faktiskt med att få mig att hålla på både Lester och Malvo ett bra tag i alla fall.

Detta är en kriminalkomedi som inte var speciellt rolig då karaktärerna är för statiska och extrema. Hur var det med spänning då? Tyvärr var serien aldrig spännande det minsta lilla och det tycker jag är ett stort underkännande för en serie i crime-mord-drama-komedi-genren.

Till sist får jag avsluta med att hylla Billy Bob Thornton än en gång. Hans mördare var sannerligen djävulsk och hans kommentar om att han inte smakat en godare äppelpaj "since the Garden of Eden" var lysande. Säsongens roligaste scen var när Lester stämplade sönerna Hess i ansiktet med en häftapparat i inledningen av sjunde avsnittet.

Daniel har redan förkunnat att säsong 2 är bättre än säsong 1 och han ligger på och tjatar om att jag ska se den också... Hmmm, jag vet inte jag. Tror nog att det är något helt annat på tur nu.

Betyg: 2/5

Sherlock - Special: The Abominable Bride (2016)

"This is a war we must lose."

Sherlock är tillbaka i The abominable bride. Detta är en "special" mellan säsong 3 och 4 som dök upp ur intet för mig. Tänk vilken överraskning jag och Frans fick när ett helt nytt Sherlock-avsnitt dök upp i tablån! Julafton kom jättetidigt i år.

Eftersom flera av mina läsare kanske inte sett avsnittet än kommer jag hålla mig från spoilers förutom den generella premissen.

Det tog inte lång stund att inse hur mycket jag saknat Sherlock. Dialogen är fullständigt glimrande. Den är som vanligt icketrivial med en massa hänvisningar bakåt och framåt. Dessutom är dialogen extremt humoristisk i partier. Jag kommer med stor glädje se om avsnittet och då kanske fånga än mer av dialogen. Avsnittet är också det mest komplexa av alla avsnitt vi sett i serien. En omtitt är på sin plats av flera skäl.

Kommer ni ihåg hur säsong tre slutade? Man får en mycket snabb "previously on" i inledningen. Sherlock har avslöjat den danske superskurken som har en massa hemligheter som han tänker sprida i världen. Sherlocks plan var att döda skurken så snart han förstört alla kopior av informationen. Tredje säsongen avslutas med att Sherlock skjuter dansken och tas av polisen. För att undvika en publik skandal skickas Sherlock på ett självmordsuppdrag av Mycroft. Men i sista scenen av avsnittet ser vi Moiratys fula nuna i brittisk tv. Han är tillbaka!?! Mycroft kallar tillbaka planet med Sherlock.

Denna serie har för vana att lämna oss tittare helt konfysa efter sista delen i säsongerna. Efter säsong två... är Sherlock död? Efter säsong tre... lever Moiraty? Detta avsnitt är kanske en länk mellan säsong tre och den kommande säsong fyra. Eller är det ett renodlat stand alone-avsnitt?

Showen gör i alla fall intressant nog ett hopp tillbaka i tiden och vi får se Sherlock och Dr Watson i den tidsera som böckerna utspelas i. Det är 1890-tal och Sherlock ska lösa ett fall med en kvinna som begår självmord för att sedan återkomma som ett spöke som söker hämnd på män som gjort henne oförrätter.

Hur det fallet knyts ihop med Sherlock och Moiraty får de reda på om du ser avsnittet!

Sherlock, tv-serien, är som alltid lysande. Och som vanligt tycker jag att Benedict Cumberbatch är bra och att Martin Freeman är briljant. Musiken är fantastisk, ja hela produktionen är perfekt.

Första halvan av filmen är för jäklans bra, men det är sen, i andra halvan, mina damer och herrar, det blir helt suveränt, simply awesome!

Inom tv-serievärlden är detta svårslaget.

Betyg: 5/5

The World's End (2013)

What the fuck does WTF mean?

Två filmer från 2013 hade förvillande liknande namn; The world's End och This is the end. Jag har nu sett den båda filmerna och man kan konstatera att de liknar varandra på fler sätt än ett. Båda är komedier och båda har starka inledningar och svagare avslutningar. Båda hamnar på samma betyg. Båda är rimligt att ses om då de innehåller många roliga scener, och resten kan man ju alltid spola över.

This is the end var en bitvis mycket rolig amerikansk komedi med flera kända humorkillar i listan. Tyvärr blev den lite enahanda och på gränsen till tråkig allt eftersom. Den har dock en del favoritscener där de med Michael Cera sticker ut.

Nu har jag äntligen tagit mig an den brittiska filmen The World's End från firma Simon Pegg, Nick Frost och regissören Edgar Wright. Filmen inleds otroligt starkt. Den var under första halvan en klar fyra, en fantastiskt positiv överraskning med tanke på att detta är en superbrittisk film. Jag överraskades av att Martin Freeman var med. Och jag gladdes åt att Paddy Considine från In America var med. Och Simon Pegg och Nick Frost var som vanligt mycket underhållande.

Historien om gänget som dras med av sin forne ledare att återbesöka barndomsstaden och pröva på pubrundan som de aldrig klarade som unga är en suverän setup. Jag känner faktiskt en stor filmsorg över att de inte gjorde hela filmen i samma anda som de första 45 minuterna var. Jag ville följa de fem vännerna nerför minnenas aveny utan robotar eller domedagsslut. Detta hade kunnat bli en Cemetery junction fast bättre och roligare. Den hade kunnat bli en Hotell fast brittisk och med mer öl. Filmens suveräns tidsenliga 90-talsmusik var perfekt för filmens feeling. Många favoriter där.

Men sedan går de och pajjar allt med robotar med löjligt blått blod. Fasiken, det var ju sååå bra, men det blev så mycket sämre. Jag kände direkt att filmen dog när det The warriors-inspirerade slagsmålet bröt ut inne på herrtoaletten. Och sedan bar det bara utför. Mycket trist på en så bra start av filmen.

Den bra inledningens film stretade till och med emot sin egen skapare. Det finns scener i andra halvan som också hade platsat i den seriösa komedin utan robotar. Jag tänker på scenen när Nick Frost's Andy skiter i att vara nykter och dricker shotsen, och hans historia om frun som lämnat. Jag tänker på när Simon Pegg's Gary avslöjar sin mörka hemlighet. Starka saker som rätt behandlade hade varit en perfekt motvikt till humorn och alla ölen om detta istället varit en mörk komedi.

Attans att de var tvungna att ta med robotar! Nu blev det som en mash-up av The Stepford Wives och en medelålders Attack the block fast med mer öl.

Jag ger The World's End två förlorade chanser av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Sherlock - Season 2 (2012)

På nyårsafton körde jag och Fiffi ett filmmarathon där vi skulle se film i 24 timmar (känt på twitter via taggen #24hfilm). Nu blev det inte något 24 timmars obrutet filmtittande, men man måste ju spänna bågen för att komma någonvart. Vi kanske lyckas spränga 24-timmarsvallen nästa gång?

Vid sidan av gamla klassikers valde vi att kolla på de tre tv-filmerna från andra säsongen av Sherlock. Tredje säsongen närmar sig och det var en perfekt uppladdning inför det. Jag såg om dem för första gången och Fiffi såg dem för första gången helt och hållet. Jag har tidigare skrivit om alla tre filmerna, se länkar nederst.

Denna text innehåller spoilers!

Nu när jag ser om filmerna slås jag än en gång av hur extremt välgjorda de är. Denna gång kunde jag än mer fokusera på dialogen och alla detaljer i hantverket. Det är en djup mylla i dessa filmer. De går att se om och om igen.

Benedict Cumberbatch har den showigare rollen som Sherlock, men det är Martin Freeman som är allra bäst i serien. Detta måste vara och bli hans livs roll. Första och sista scenerna i den tredje filmen The Reichenbach fall är ypperliga. I första scenen ser vi Watson hos en terapeut där han försöker behandla chocken efter Sherlocks död. Den sista scenen är den då Watson står vid Sherlocks grav. Han har så svårt att uttrycka vad han känner. Kroppsspråket och hans tafatta lilla beröring av gravstenen är så djäkla bra. Han blir så drabbad av känslor att han faller tillbaka till ett ryggmärgsbeteende när han i en militärisk stil sträcker på sig och gör en "helt om"-manöver och går iväg. Det var väl dels ett hedersbetyg åt hans gamle vän, men också ett sätt att hantera en ohanterbar stund.

Annars är första filmen, A scandal in Belgravia hela seriens bästa. Där kommer dialogen, de tekniska trixen med bland annat tankar utskrivna i bild och det känslomässiga spelet mellan Irene Adler och Sherlock till fulländning. Blev Sherlock förälskad? Ska Irene komma tillbaka i säsong 3? Och är Watson gay? Frågorna är många, men att filmen är suverän råder det inget tvivel om. Jag kan hålla med Fiffi om att den är en 6/5!

I onsdags kväll hade säsong 3 premiär i England och snart får vi äntligen reda på hur sjutton Sherlock fixade det där sista tricket från förra filmen. Jag kan knappt bärga mig.

Mina tidigare inlägg: A scandal in Belgravia, The hounds of Baskerville och The Reichenbach fall.

Betyg: 5/5

The Hobbit: The Desolation Of Smaug (2013)

Smaug: I am fire... I am death.

Den nya hobbitfilmen hade premiär i förra veckan och den ville jag givetvis se. Jag skulle se den med min gamle vän Robert som också är en sucker för fantasy. Vi startade kvällen med grekisk middag där fantasy i allmänhet och Tolkien, Game of thrones och framför allt The wheel of time i synnerhet avhandlades.

Inför biobesöket hade jag sett om första hobbitfilmen i förlängd version. Jag kom ihåg första filmen som mycket underhållande, om än ganska lättviktig. De förlängda scenerna såg jag inte mycket av, dvs jag la inte märke till dem, så speciellt speciella kan de inte ha varit. Däremot påmindes jag framför allt av de svaga delarna av filmen. Det stod snart klart att filmen är mycket fånigare än vad jag mindes den som. Dvärgarna är farsartat beskrivna filmen igenom. Det pruttas, rapas och drattas på ända mest hela tiden. Riktigt illa. Även vättarna (goblins) som de stöter på inne i ett berg är eländigt fåniga. Nej, jag fick dra ner mina förväntningar inför tvåan rejält efter tittomen av ettan.

Inför filmen bokade jag biljetterna och helt fokuserad på starttiderna för denna långa film råkade jag boka in oss på en 2D-visning på Saga. De flesta visningar gick i 3D. Jag brukar sällan tycka att 3D tillför så mycket, en åsikt som inte gäller filmen Gravity, och efter att stämt av med Robert bestämde vi att det var ok att se filmen i 2D. Tyvärr var jag inte medveten om att Saga är en dålig biograf för en så lång film. Sätena var sköna men det var förbaskat trångt mellan raderna så att man inte kunde sitta normalt då knäna slog i framförvarande stolsrygg.

The Hobbit 2 var klart bättre än ettan. Den slår till med en trifecta; den är mörkare, mindre farsartad och har bättre action. Klart bättre inom alla viktiga områden för dessa filmer. Man ser inte dem för dess karaktärsutveckling direkt.

De karaktärer som är bäst är Martin Freeman's Bilbo och Ian McKellen's Gandalf. Dessa båda fick man mycket av i filmen och det var bra. Precis som alla filmerna om Midgård är de fantastiskt bra gjorda, hatten av till Peter Jackson och hans team.

En lustig detalj som fått orimligt stora proportioner är att Persbrandt är med i en liten roll. Han syns under några minuter i inledningen av filmen. Kul, men jag ser det mest som en kuriosa. Han ska tydligen synas lite mer i den avslutande tredje delen.

Bilbo-filmerna, och Sagan om ringen-filmerna, är lövtunna på djupsinniga karaktärsstudier eller mänskliga känslor. Det är äventyret, humorn och actioninnehållet som jag ser dem för. Och speciellt actionscenerna var mycket bra i denna film. Kanske seriens bästa till och med. De verkar ha uppgraderat alvernas fajtteknik. Några scener med Legolas och den fagra nykomlingen Tauriel (Evangeline Lilly) var riktigt bra. Alverna dansar fram på slagfältet och de är vassa på att skjuta med sina pilbågar. Av någon oklar anledning hade de ändrat på Legolas ögon. Han såg annorlunda ut i alla fall.

En bit in i filmen började jag undra om jag saknade 3D! Jag blev själv chockad över detta, jag som alltid gnällt på detta otyg att släppa de flesta nya actionfilmer filmer i 3D. Tills Gravity dök upp hade jag inget positivt att säga om tekniken. Nu fann jag mig sitta och undra över hur tre långa actionssekvenser såg ut i 3D. Gravity har blivit den "game changer" som vi diskuterade om efter vi sett filmen. De tre sekvenserna var jakten och actionscen längs forsen, Gandalfs fajt i Dol Goldur samt i princip alla scener med Smaug från The Lonely Mountain.

Filmen är otroligt häftig och snygg. Man transporteras utan tvekan till Middle Earth och trots att filmen är lång flyger den fram utan många lugna stunder. Med några favoritkaraktärer/skådespelare och en massa härliga fajtscener blir jag nöjd, för stunden i alla fall.

Frågan är bara om jag vill se om den bara för att få se den i 3D? 165 kr för en biobiljett är ganska absurt tycker jag...

Jag ger The Hobbit: The desolation of Smaug fyra cliff hangers utan dess like av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Jeremy Jahns' spoilerfria review.
Jeremy Jahns's spoilers talk.