Jamaica Inn (1939)

Shinypodden är åter i luften. Säsong 6 startade idag! Detta är den andra säsongen där jag och min kompis Frans pratar om Hitchcocks filmer. Denna säsong kommer täcka in den store mästarens filmer från tidsperioden 1939-1946.

Jamaica Inn var sista filmen Hitch gjorde i England innan han åkte över till Hollywood. Filmen blev något av ett hafsverk där filmens producent och tillika skådespelare i en av huvudrollerna Charles Laughton tog över allt för mycket. Laughton lät skriva om manus så att hans Sir Humphrey Pengallan fick en större roll och mer dialog. Detta ogillades av förklarliga skäl av Hitchcock då ändringarna gjorde att nästan all spänning och mysterium i filmen försvann.

Det verkar nästan som att Hitch ville ta avsked från sina favoritskådespelare i denna sista inspelning innan båten skulle avgå mot Amerika. Skådisar från flera av hans stora filmer på 30-talet återkommer här i små roller.

Laughton spelar den lokale lagmannen i sydvästligaste England under 1800-tal. En lokal liga manipulerar fyrar så att fartyg går på grund och sedan mördas alla sjömän och lasten stjäls. Maureen O'Hara spelar en ovetande systerdotter som anländer till Jamaica Inn där ligan håller hus. I boken och originalmanus skulle det inte komma fram förrän i slutet att Sir Pengallan var hjärnan bakom de hemska brotten men det sabbade alltså Laughton.

Filmen är ändå ok, inte usel men långt från bra. Man kommer snabbt in i den skumma miljön. Hela filmen är inspelad i studio och det känns på något sätt. Allt känns lite artificiellt. Däremot är det otroligt att scenerna från havet och stranden inte är tagna ute i det fria. Mycket imponerande att få till allt det i studion. En anekdot som framgår i litteraturen är att en stackars statist som spelade sjöman dog i lunginflammation efter inspelningen efter alla scener där kallt vatten sprutades över skeppet.

Detta var en av Maureen O'Haras allra första filmer. Hon hade just blivit upptäckt av Laughton. Senare kom hon att göra lång karriär i Hollywood.

Jamaica Inn är en svag film, och sannerligen inte en film man måste se, om man nu inte har fått för sig att se allt från Hitch. Gå in på Shinypodden och lyssna på mig och Frans diskutera filmen. Avsnittet finner ni här.

Betyg: 2/5

Young and Innocent (1937)

Veckans Hitchcock är Young and innocent som fick heta The girl was young i USA. Detta är nästan en kopia av The 39 steps förutom att det inte finns någon spionring som ligger bakom mordet. Istället är det en oskyldig man som anklagas för mordet, i detta fall på en filmstjärna. Han flyr polisen med hjälp av en ung kvinna och de två söker finna den riktiga mördaren för att rentvå vår hjälte. Den andra skillnaden mot The 39 steps är att Young and innocent är en mycket ljusare film, bokstavligen. Den utspelas mestadels på dagtid. Erica och Robert åker omkring på den engelska landsbygden i gassande solsken. Många av scenerna i The 39 steps utspelas om natten och den filmen har en mörk "aura" runt sig.

Erica spelas av Nova Pilbeam som vi såg som den unga dotter i The man who knew too much. Här gör hon ett gediget jobb som den kvinnliga huvudpersonen. Hon spelar dottern till den lokale polischefen, spelad av Percy Marmont som vi såg som olycklig alpinist i Secret agent. Robert spelas av Derrick De Marney. Han var såvitt jag kunnat se inte med i någon annan Hitchcock-film. Men han hade en liten roll i favoritfilmen The scarlet pimpernel från 1934.

Jag gillar Erica och Robert. De är frejdiga ihop. Precis som i The 39 steps ger hon sin hjälp till mannen på flykt högst motvilligt inledningsvis för att senare under filmen helt komma över på hans sida. Paret är dock mer jämställt än vad man ser ibland inom filmen värld. Hon räddar honom, han räddar henne och de har under hela filmens gång en bra balans i relationen.

Jag fann filmen charmig och småputtrigt fyndig. Dialogen är inte lika vass som i den efterföljande The lady vanishes kanske men den är bra ändå. Karaktärerna är dock mer likeable i denna.

Filmen har också en scen som kan vara den häftigaste enskilda scenen i alla Hitch's filmer före Hollywood. Det är den långa och komplicerade kameraåkningen och zoomningen i en av filmens allra sista scenen, inne i en danshall - från panoramabild till inzoomning på ögonen på en trummis. En fantastisk scen som gör hela filmen sevärd bara på grund av denna enda scen.

Scenen är omtalad och Frans och jag spenderar också en del tid på att analysera den i vårt podavsnitt. Gå in på Shinypodden för show notes och äldre avsnitt. Dagens avsnitt finner ni här.

Jag ger Young and innocent tre Drama Man av fem möjliga.

Betyg: 3/5

 

Hitch's cameo

On set

On set

On set

Designsketch

Designsketch

The Skin Game (1931)

Detta är en film som Hitchcock tydligen inte gav mycket för. I hans intervju med Truffaut avfärdade han den som en film som filmstudion "tvingade" honom att göra. Det är lite synd för filmen är engagerande och inte alls så tokig. Den bygger på en vid tiden populär teaterpjäs och filmen hade redan tio år tidigare filmats (stumfilm).

Hitchcock valde att återanvända de två huvudpersonerna Mr Hornblower och Mrs Hillcrist från den första filmatiseringen vilket är en liten lustig detalj i sig. Här får de spela samma roller men med dialog! Hitch tar in kameran i rummen hos skådespelarna men i övrigt är det inte mycket att säga om det rent filmtekniska. Det känns som att han inte satsade sitt krut på kreativa lösningar i just denna film.

Handlingen berör konflikterna mellan nyrike industrimannen och en familj som bott i grannskapet i många generationer, typiska "old money". Den målar också upp konflikten mellan det öppna landskapet mot fula och spyende industrier som förpestar nejden. Hitchcock verkar ändå föredra det nostalgiska och målar uppkomlingen i negativa drag. Jag och Frans funderar på var hans sympatier ligger i veckans avsnitt av Shinypodden The skin game.

Skådespeleriet är genomgående starkt och vi ser flera skådespelare som vid detta laget redan varit med i filmer av Hitchcock eller som skulle vara med i flera kommande. Detta redovisas noggrant i podden.

Filmens slut är överraskande sorgligt, ja nästan brutalt. Frans är kanske den bland oss som mest blev berörd av Chloes öde.

Tyvärr var filmen inte speciellt lätt att se på den dvd-utgåva vi hade tillgång till. Ljudkvalitén var horribel, ja under all kritik. Dessutom finns det ingen textning på utgåvan vilket tvingade oss till olika lösningar för att kunna höra så mycket som möjligt av dialogen. Jag spelade filmen med en dånande ljudvolym i högtalarna. Frans som tänkte ett steg längre laddade ner manuskriptet och kunde med stöd av det följa dialogen i en något mindre huvudvärksframkallande kakafoni.

Trots detta missöde hade filmen kvaliteter som inte går att bortse från och jag ger The skin game två luriga auktioner av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Från "The Filmgoer's Annual" 1932

Mosaic av "The skin game" på Leystone Tube Station, London

Blackmail (1929)

Denna veckas film i Shinypodden säsong 4 är Blackmail, Hitchcock’s första talfilm. Filmen spelades egentligen in som en stumfilm men i mitten av produktionen bytte de till talfilm. Filmen är av detta skäl intressant som ett historiskt dokument. Jag och Frans roas av att vissa scener är helt tysta, vissa har tal och vissa har enstaka ljudinslag, som en i övrigt tyst scen från en trafikerad gata där det helt plötsligt tutas med ett horn.

Blackmail är en ganska bra film. En crime och thriller. Anna Ondra spelar Alice, en ung kvinna som råkar ha ihjäl en man som försöker våldta henne. Efter dråpet får hennes fästman polisen i uppdrag att söka mördaren och han döljer bevisen han hittar som pekar på henne. De båda blir utpressade av en skojare som vet vad som hänt.

Hitchcock hade tänkt sig ett mycket bra men olyckligt slut. Vi diskuterar om originalslutet skulle varit bättre än nuvarande slut. Frans har dessutom en annan tolkning om huruvida slutet i filmen ens var lyckligt eller ej.

Vi nämner också vissa filmtekniska aspekter som känns igen från Hitch. Kameravinkeln från översta våningen ner i en trapphall, zoomningar med kameran, dråpscenen som kanske påminner om mordet i Psycho samt att ännu en oskyldig man jagas av polisen!

Filmens bästa scen är den från morgonen efter dråpet inne på tobakshandel som Alices pappa driver. Mycket spännande! Jag tror att detta var en av de filmer i vilka Hitchcock upptäckte sin fallenhet för spänningsscener.

Cameon: Hitch sitter och läser en bok och blir störd av en liten pojke cirka 10:30 in i filmen. En humoristisk scen.

Jag ger Blackmail två Gordon’s London Gin av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Gå in på shinypodden.se och lyssna, ladda ner, läs show notes eller kommentera avsnittet.