Fish, Stockholm (2018)

Fish, Fryshuset Klubb, Stockholm, söndagen den 7:e oktober 2018

Highlights: nostalgi, en ny typ av kroppslig reaktion, tajt band

Jag har aldrig gråtit på en konsert förut. Men när Fish inledde konserten med Slàinte mhath blev jag helt tårögd och när jag lite senare tillsammans med de flesta ur publiken sjöng (vrålade ut) "warm wet circles" strömmade tårarna ner för kinderna...

Men låt mig först ge dig den bakomliggande kontexten.

Pink Floyd's The Wall kan vara den skiva som jag lyssnat flest gånger på i mitt liv. Men det är inte helt säkert att det är så. Två skivor som skulle kunna konkurrera om det är Marillion's tredje och fjärde skivor, Misplaced childhood och Clutching at straws.

Sångaren Fish fick sparken från Marillion 1988 efter fyra studioalbum. Jag har sedan dess sett honom live under solokarriären en fyra-fem gånger. Senaste gången jag såg Fish var när jag och Sveko såg honom på Tiana Prog-Rock 2005 i en liten by uppe i bergen utanför Barcelona. Han var på turné där han framförde hela konceptskivan Misplaced childhood från 1985 och vi tog en road trip. Före konserten träffade vi på bandet på tavernan och bytte några ord med Fish. Han var trött och vresig och verkade närmast irriterad över att vi kommit från Stockholm för att se honom spela. Det var som att han äcklades av hur lojala vi var hans musik från Marillion-eran. Som om han projicerade sin egen frustration över att bara hans gamla skivor dög. Och som för att strö salt i såren var bandet extremt otajt under spelningen. Skivan slaktades under framförandet och vi var förtvivlade. Senare släpptes en live-platta från turnén som blivit tillfixad i studion i efterhand. Fish har inte alltid haft med sig de bästa musikerna under sina solo-turnéerna. Det infernaliska är att i gamla Marillion fick man det bästa av två världar; musiken skriven och framförd av musikgenierna i Marillion (Steve Rothery, Mark Kelly, Pete Trewavas och Ian Mosley) plus Fish's sångtexter och sångrösten. Var för sig är de svagare än de var ihop. Synd bara att de inte kunde samarbeta längre...

Sedan debaclet i Spanien har jag alltså inte sett honom live igen. Men nu när kan kom till Fryshuset för att bland annat framföra hela Clutching at straws från 1987 kunde vi inte hålla oss borta. Jag hade dock mycket låga förväntningar. Damn, vilken överraskning det blev! En bitande kall söndagskväll och vi erbjöds en helt fantastisk konsert!



Mera kontext... Kommer till tårarna snart!

När jag och Sveko såg Roger Waters framföra The Wall i sin fantastiska helhet på Globen 2011 fick jag rysningar längs armarna under tre av de fyra första låtarna. Det kom över mig helt oannonserat, nostalgin vällde över mig, det var som en tidsresa tillbaka till början av åttiotalet. Hela konserten blev färgad av den oväntade fysiska reaktionen jag upplevde under inledningen av konserten.

Åter till konserten med Fish. Den kalla söndagskvällen i oktober. Publiken på Fryshuset Klubb var medelålders och mycket högljudd. Det var slutsålt men stället är riktigt litet. I de gamla låtarna sjöng alla med för glatta livet. Jag också. Helt utan att tänka fann jag mig sjungandes för fulla muggar. Det visade det sig att jag kunde alla texter utantill. Jag sjöng så att jag höll på att spricka. Betänk nu att jag ALDRIG sjunger. Never. Never! Jag har alltid har fått lära mig att jag har en dålig sångröst. Och det är fine. Men nu när jag gav mig hän hände något. Som hög av endorfiner sjöng jag som om mitt liv hängde på det, och då hände det, lyckotårar började rinna ner för kinderna. Det sved i ögonen efter ett tag. Det torkade in, fylldes på, sved, torkade. Det var mörkt och anonymt i salen. Lika bra det.

Fish har också tagit ett otroligt bra beslut för denna turné. Konserten består endast av låtar från Clutching at straws plus fyra nya låtar från hans kommande album. Det blev rent! Clean! Om han hade blandat in en massa äldre sololåtar hade bara kvalitén på konserten gått ner. Jag hade iofs aldrig sagt nej till några fler Marillion-klassikers som Fugazi eller Market square heroes, men som kvällen blev tyckte jag att det var perfekt. Crisp and clean!

De nya låtarna var överraskande bra och passade in i feelingen under kvällen. Men fokus var såklart på Clutching at straws och det var sagolikt. Bandet var supertajt och spelade låtarna mestadels väldigt likt hur gamla Marillion spelade dem live. Men visst är Fish gammal och kanske lite trött, och hans sångröst håller inte lika bra som förr. Och visst är bandet inte lika bra som killarna i Marillion men det var ljusår bättre än i Spanien 2005. De flesta framförandena var tipp topp.

Den låt som stack ut mest negativt var Sugar mice där Fish inte kunde gå upp i sången och istället oade sig igenom de höga partierna och som lök på laxen spelades både trummorna och gitarren olika mot Marillions liveversioner. Jag har hört på dem så många gånger att minsta skillnad direkt sticker ut. Jag välkomnar när originalmusiker tar sig friheter med sina egna låtar (Neil är typexemplet) men inte när kompisar till Fish med halvsunkig kompetens ska visa sig på styva linan... Men det var bara ett problem under en enda låt under en konsert som höll på drygt två timmar!

Dessutom lyckades Fish få oss alla att grabba tag i varandra och dansa vals mitt under en av de nya sångerna. En bisarr upplevelse. Fish skrattade gott med oss, åt oss?

Jag svävade som på moln när vi åkte hemåt i bilen. Terrific evening!

Still drowning!

Setlist

Alla låtar från albumet Clutching at straws om inget annat anges:
1. Slàinte mhath
2. Man with a stick (ny låt 2018)
3. Hotel hobbies
4. Warm wet circles
5. That time of the night (The short straw)
6. Little man what now (ny låt 2018)
7. Torch song
8. White Russian
9. Just for the record
10. C song (ny låt 2018)
11. Going under
12. Sugar mice
13. Waverly steps (ny låt 2018)
14. The last straw
encore:
15. Tux on (b-sida till Sugar mice)
16. Incommunicado


Videos från Fryshuset:
Slàinte mhath
Hotel hobbies/Warm wet circles/That time of the night (The short straw)

Video från en konsert i Polen, samma turné
Sugar mice
The last straw
Tux on
Incommunicado