Leave No Trace (2018)

Debra Granik gav oss den otroligt bra filmen Winter's bone 2010. Den är stenhård. Sen har jag inte hört så mycket från henne på ett tag förrän årets Leave no trace (hon har gjort en dokumentär däremellan). Årets film är nästan lika tung som Winter's bone, men ändå skiljer sig filmerna något. Bådas historier berättas utanför dialogen. Mycket av känslor och handling finns i ljudlöst skådespeleri.

Leave no trace är dock en mindre pushig film, den innehar ingen tydlig antagonist. Istället är det kanske den starkaste filmen om krigsveteraner jag sett. Ben Fosters Will är extremt plågad från tjänstgöring i Afghanistan eller Irak eller liknande. Han mår dåligt av ljuden av maskiner och av ljudet av helikoptern som närmare sig. Han klarar inte av storstadens myllrande liv, inte heller små samhällens lugna mak. Han måste ut i skogen för att känna sig friare från sina demoner. Fler av dem är dock kvar med honom vad han än gör.

Filmen är kliniskt ren från exposition via dialog. Allt visas i skådespeleriet inom filmens magiska värld. Jag gillar den lilla lilla detaljen där vi får se hur han säljer sina mediciner och smärtstillande till en annan veteran. Vi förstår att han har blivit behandlad och att läkaren skrivit ut medicin. Will inser också att han måste ta ut den med jämna mellanrum för att läkaren inte ska misstänka att han slutat ta den. Resan för Will från kriget via PSTD-behandling till att han väljer av nöd tvungen att leva i skogen är något vi bara skönjer bakom kröken.

Dottern Tom är 13 år och precis i den ålder då hon ska börja bryta sig loss från föräldrarna. Var är mamman? Troligen död. Varför? Tom spelas av Thomasin McKenzie på ett ypperligt sätt. Mycket av skådespeleriet är utan dialog. Hennes lilla ryckning i underläppen när hon blir ledsen är hjärtskärande och man vill skydda henne med allt man har. Hon hummar en melodi när hon går i skogen. Hon och pappa smackar med läpparna för att kommunicera.

Denna film hade kunnat gå fel flera gånger. Till börja med var det otroligt skönt att myndighetspersonerna inte var galna idioter. Istället beskrivs de som välvilliga men också hur omöjligt det är för dem, för alla, att ge både Will och Tom vad de behöver. Mot slutet trodde jag en kort, kort stund att de båda kunde stanna hos folket i skogen, men sen kom jag att tänka på tonaliteten i filmen och en stor sorg sänkte sig över mig. Tom sista ord till pappa var helt förintande.

I know you would stay if you could.

Leave no trace är hyfsat lätt att se, den är inte svårmodig. Den handlar om avsked, hur man släpper taget. Den är långsam, den är djupt sorglig. Och den har inte ett lyckligt slut. Men den är otroligt bra. Filmen hade 100% "approval rating" på Rootten Tomatoes när jag skrev denna text.

Jag ger Leave no trace fyra biodlingar av fem möjliga.

Betyg: 4/5