The Night Manager - Mini Series (2016)

The Night Manager är en miniserie som bygger på en känd spionroman av mästaren John Le Carré. Jag tänkte se den när den var ny men så blev det inte av och serien glömdes bort ett tag.

Det första jag slås av är att vinjettmusiken och dess design påminner om vinjetten för Westworld. Det är dock inte samma kompositör och jag har ingen aning om vilka som designat dem, så jag kan bara spekulerar. Man kan tänka sig att någon blivit influerad av någon annan. The Night Manager hade premiär före Westworld i vilket fall.

Serien blev en stor besvikelse. Trots överlag jättebra skådespelare med kända namn som Tom Hiddleston, Olivia Coleman, Hugh Laurie, Tom Hollander och Elizabeth Debicki lyfter aldrig serien. Den puttrar på men har ingen nerv. 

Storyn påminner om Le Carrés The little drummer girl där en kärleksrelation är motorn i spionhistorien. I det fallet funkar kärlekshistorien till perfektion men här känns den helt ointressant, ingen gnista, kemi eller glöd. Dessutom är resten av spionstoryn inte speciellt spännande heller. Det handlar om utredningen av en rik brittisk industriman misstänkt för illegala vapenförsäljningar till mindre nogräknade regimer i mellanöstern. Regin står danska Susanne Bier och det känns som att hon är ute på för djupt vatten.

Tom Hiddleston spelar huvudrollen som en nattportier som dras in i spionvärlden av den brittiska underrättelsetjänsten. Han är alltid kul att se så det går an att se serien, men den blir aldrig riktigt bra. Men hyfsat låg lägstanivå i alla fall. Däremot kan detta ses som en audition inför valet av nya James Bond istället. Han skulle funka!

Istället blir seriens bästa delar de om Olivia Colemans spionchef på mellannivå. Det är när vi får följa henne hemma i London som serien lever upp lite mer. Men det är alldeles för få scener med henne. Tala om "missed opportunity"! De delarna påminner oss om den nya serien Slow Horses (mer om den imorgon här på bloggen).

Det är lite oklart hur denna serie kunde bli så menlös. Enligt den store Frans, en konnässör av Le Carrés böcker, är spionromanen av yppersta klass. Jag har dock inte läst boken själv. 

Ok, inte så bra som hoppats och knappast en serie jag skulle rekommendera till någon förutom de som vill ha sett allt som görs på Le Carrés verk.

Till sist, är det inte härligt med våra brittiska vänner ändå? Vad gör de så fort de råkar ut för en upprörande situation eller det strular till sig? De sätter på en kanna te!

Betyg: 2/5

Tinker Tailor Soldier Spy - Miniseries (1979)

Miniserien i sex delar följer boken mer eller mindre ordagrant. En mängd repliker är exakt som det står i boken vilket är trevligt. Alec Guinness spelar gerorge smiley och det känns som att han skulle kunna vara född för den rollen. Han är helt enkelt superb i rollen. Rund, liten farbror med extremt stora 70-talsbrillor gör han sin Smiley till perfektion. Han spelar Smiley lika eftertänksam och passiv som han framställs i boken.

Denna tv-serie fokuserar på dramat, och många scener består av samtal mellan gubbar inomhus. Den är urvattnad i färgerna, som om den vore gjord på sjuttiotalet (duh!). Det är mycket få actionscener i serien vilket man kanske inte är så van med nu för tiden, men efter ett tag kom jag in i stilen och då firar serien triumfer. BBC har producerat och de brukar kunna garantera kvaliten.

Boken använder sig av många tillbakablickar som presenteras i bruten tidslinje. Vissa saker som hänt tidigare får man reda på tämligen sent i boken. Serien har valt en något mer rak tidslinje vilket jag uppskattar som omväxling. Det boken vann på i mystik hade med stor sannolikhet resulterat i förvirring i serien.

Serien har en scen i slutet som visar vad som händer med mullvaden, något som boken bara antyder.  Sen fortsätter serien ett steg längre än boken och vi får se när George möter Ann igen. Det var en överraskande och välkomnad scen.

Bland skådespelarna sticker Ian Bannen i rollen som Jim Prideaux och Hywel Bennett i rollen som Ricki Tarr ut. Det var också lite kul att se Patrick Stewart i en liten roll. Men bäst är ändå såklart Alex Guiness med sitt minimalistiska spel av Smiley. Han är seriens klarast lysande stjärna. I scener då han inte är med längtar jag till nästa scen när han är där. Magnetiskt!

Betyg: 4/5

"Tinker, tailor, soldier, spy" by John Le Carré

George Smiley books #5

"Tinker, tailor, soldier, spy" är den femte av nio romaner om George Smiley. Den är också den första boken i den så kallade Karlatrilogin. I dessa böcker är George lite mer involverad även om han fortfarande mest arbetar via underhuggare. Precis som tidigare böcker är tonen mörk och vemodig, det går sällan bra för någon av karaktärerna i John Le Carrés böcker.

I denna bok, som för övrigt heter Mullvaden på svenska, blir Smiley själv en del av dramat. Dels får vi reda på hur Smiley fick upp ögonen för och till och med träffar den skygge ryske spionmästaren Karla, dels kommer Georges privatliv i fokus då Karla låter sin mullvad förföra Georges fru Ann. Karla ser Ann som Georges svaga punkt.

Smiley är en intressant huvudperson. Han är en mästerlig spion och extremt smart, men han är också ödmjuk, osäker på sig själv, helt utan prestige och en man som inte söker hämnd. Han studerar och funderar och drar slutsatser. Stor skillnad mot andra litterära hjältar som Sherlock och Hercule som båda är självförhärligande och pompösa.

Le Carrés stil är eftertänksam, långsam och indirekt. Detta är som motsatsen till Dan Brown som fokuserar på action sedd via "first person point of view". Det mesta som händer i böckerna om Smiley sker i flertalet tillbakablickar eller mellan scener i boken. Men John Le Carré skapar på ett fantastiskt sätt en känsla för världen han målar upp. Böckerna har en tät stämning. Han litar också på sina läsare till en hög grad. Till skillnad från mer simpla författare skrivs inte läsaren på näsan hela tiden. Denna bok avslutas med ett mord som inte ens förklaras. Vem mördar mullvaden? Oklart! Men sanningen finns ju i boken.

Jag var lite rådvill, men kom till slut ihåg vad som anses hända (från tidigare läsning av boken). Man får antingen tänka ut detta helt själv eller leta reda på teorier på internet. Man kan också se tv-serien från 1979 eller filmen från 2011 vilka båda har med scenen och pekar ut mördaren i klartext. Det var också det jag gjorde... Kollade på tv-serien och filmen (igen) alltså. Kommer på bloggen!

Jag gillade boken överlag men kan ändå inte bortse från att jag skulle vilja spendera mer tid med Smiley och mindre med hans hantlangare. Smileys främsta ställföreträdare här i boken Peter Guillam och agenten Ricki Tarr blev dock andrahandsfavoriter.

Nu går jag vidare med den sjätte boken, The Honourable Schoolboy.  

"The looking glass war" by John Le Carré

George Smiley books #4

Jag finner det allt för lätt att tänka att alla John Le Carrés böcker är suveräna, men så är det tydligen icke. Jag har just läst ut The looking glass war från 1965. Det är den fjärde boken om George Smiley som det sägs. Nu ska man komma ihåg att flera av de här tidigare George Smiley-böckerna har mycket av annat men mycket litet av den åldrande mästerspionen själv. precis som i The spy who came in from the cold ruvar Smiley på sina hemligheter i bakgrunden och antalet sidor han är med i eller ens omnämns i är endast en handfull. I hela boken. Jaja, där fick man tji om man ville läsa om Smiley.

Boken kunde ju i och för sig vara bra ändå men tyvärr är Spegelkriget (svenska titeln) den klart svagaste av de första fyra. Boken är extremt långsam. Visst Le Carrés böcker kan nog alltid beskrivas som långsamma, men denna bok är långsam på det dåliga viset. Den är seg helt enkelt och det tog en evighet för mig att läsa igenom den. Men eftersom det är en bok i en serie ville jag inte lägga ner den utan knatade på så bra jag kunde.

Ramhandlingen är om en brittisk militär underrättelseorganisation som vill utreda om kommunisterna håller på att installera nya robotar i Östtyskland. Boken är som alla böcker om Smiley nedtonad, ödesmättad och rejält sorglig. Men istället för att vara engagerande för dess karaktärer är det som att boken fokuserar på processen. Vi får i minsta detalj följa hur några få övervintrade militärer från andra världskriget försöker återfå relevans genom att träna och sedan skicka en polsk infiltratör till Östtyskland. Den första delen av boken spenderas med att sätta upp problemet. Större delen av resten av läsningen handlar om träningen i en mindre stad i England och de sista två eller tre korta kapitlen behandlar det som allt syftade till, själva operationen.

Man undrar länge vad Le Carré egentligen ville med sin bok och mot slutet, spoiler alert, blir det tydligt att han ställer den lilla ineffektiva militära gruppen mot The Circus, Control och George Smiley som alltså är den "riktiga" och moderna spionorganisationen, den vi känner vid namnet MI6. Det sorgliga med hela historien är fåfängan och storhetsvansinnet hos karaktärerna, hur MI6 genom att inte hjälpa sina kollegor ger dem dödsdomar och priset för allt detta betalas av enskilda personer som kommer i kläm när organisationerna pinkar revir.

Boken är svag helt enkelt, men fyller säkert en funktion som en bit i det stora pusslet om Smiley.

Nu har jag läst alla fyra George Smiley-romaner från 1960-talet. Nästa steg är "The Karla trilogy" som skrevs på 70-talet. Den första heter Tinker tailor soldier spy. De två återstående är The honourable schoolboy samt Smiley's people. Efter kommer The secret pilgrim från 1990 och till sist A legacy of spies från 2017.

The Little Drummer Girl - Season 1 (2018)

The little drummer girl är framför allt otroligt stämningsfull. Det osar åttiotal om serien. Denna spionthriller bygger givetvis på John Le Carrés klassiska roman från 1983. En bok jag läste för evigheter sedan känns det som och jag älskade den redan då. Det finns också en film från 1984 med Diane Keaton. Den har jag sett men kommer inte ihåg hur stark den var.

TV-serien som är en mini-serie är i alla fall riktigt bra. Den tar god tid på sig för att närma sig dramats crescendo men det är ju resan till målet som är målet. Huvudpersonen Charlie spelas av unga brittiskan Florence Pugh. Hon är bra, riktigt bra. Regin är också väldigt tajt. Ingen mindre än Oldboy-regissören Chan-wook Park har regisserat alla sex avsnitten. I en scen reagerar Charlie på något på ett av de mest obemärkta sätt jag kan erinra mig. Hennes ögonlock darrar till en enda gång. Man förstår i scenen att hon borde reagera men första gången jag såg scenen var jag osäker på om hon verkligen rörde ögonlocken. Efter att ha spolat tillbaka och kollat scenen igen såg jag till min förtjusning att javisst där var reaktionen. Utsökt av både skådespelerskan och regissören. Det är små saker som detta som gör att en serie som denna blir så otroligt kul att se.

Den manliga huvudrollen Gadi spelas av Alexander Skarsgård. Han är bra, stilig i scenerna när han får ta av sig skjortan men också briljant i de stillastående scenerna. Hans sätt att vänta med sina svar och vila i pausernas tystnad är imponerande. Spänningen skapas i luckorna av dialogen. Kemin mellan Charlie och Gadi är perfekt balanserad. Dramat handlar om Charlies motivation, uthållighet och huruvida hon håller kursen eller ej. Hon älskar Gadi men hur mycket? Räcker det? Jag fann först hennes motivation lite för otydlig och ogrundad jämfört hur jag kom ihåg boken. Men vid närmare eftertanke tycker jag nu att de har valt helt rätt i balansen. Med en mer etablerad kärleksaffär hade slagit undan benen på den nervpirrande spänning som serien får under de sista avsnitten. Briljant helt enkelt.

Le Carrés böcker är alltid komplexa och den politiska arenan är allt anat än svartvit. Den egna sidan visas inte alltid i den bästa dagern. Det är en hård värld helt enkelt. Denna serie visar en balanserad bild av palestinierna. Det vore så enkelt att demonisera motståndarna, men då hade hela idén med historien fallit. Jag blir lite imponerad av serien med att den inte duckar denna fråga.

Detta material räcker till en mini-serie, men finns det mer att jobba med inför kommande säsonger? Det verkar oklart om det ska bli en säsong 2. Jag kan tänka mig att det blir någon variant av "inspired by" i så fall. Jag vet inte om jag är så himla sugen på det.

Betyg: 4/5   

La la land?

”The spy who came in from the cold” by John Le Carré

George Smiley books #3

Den tredje boken om George Smiley handlar inte om George Smiley alls. Eller, gör den det? Är detta ett anförande mot George Smiley? Är han ”the villain” i boken? Oklart! 

Redan från första början osar boken av melankoli och jag har onda föraningar mest hela tiden. Hur ska detta sluta? Kan det verkligen gå bra för Alec och Liz? Att jag ens hoppades. De hade ju aldrig en chans.

Le Carré har en mycket kompakt stil som romanförfattare. Det känns som att varje mening innehåller en stor mängd information. Därför går det inte att slöläsa en bok som denna. Ibland får man läsa om meningar för att fånga alla nyanser och undermeningar. Han har en finurlig lågmäld humor som tittar fram ibland trots bokens övriga tonalitet. Jag gillar humorn, en brittisk sådan. Den är antagligen livsnödvändig följ en bok som denna. Det hade blivit för dystert annars.

Inblicken i ”det kalla kriget” är spännande, satiren över den brittiska spionorganisationen är bitande och påminnelsen om östsidans horribla brott mot mänskligheten är både viktig och upprörande. Alla som romantiserar över hur det var bakom järnridån före ’89 kan dra åt helvete.

Detta den tredje boken om Smiley, The spy who came in from the cold, kom ut 1963 och det är den bästa hittills. Förutom att jag förvånades över att han knappt är med i boken lever den för övrigt upp till sitt rykte. Jag ser med spänning fram emot nästa bok om Smiley. Den kom ut 1965 och heter The looking glass war, på svenska blev det Spegelkriget.

"A murder of quality" by John Le Carré

George Smiley books #2

Lustigt nog gick George Smiley i pension i slutet av första romanen. Lustigt därför att det finns sju böcker till om Smiley där han i de allra flesta jobbar som spion.

Detta är den andra boken om Smiley och den enda där han är en privatperson. Det är tidigt sextiotal och kort tid efter pensioneringen blir Smiley kontaktad av en gammal kollega från kriget. Kollegan berättar om ett mord på en kvinna och hur kvinnan veckan före sin död skickat ett brev där hon skriver att hon fruktar för sitt liv. Kollegan vill att Smiley ska hjälpa till och utreda mordet.

Resten av handlingen utspelas i universitetsstaden Carne. Mordoffret är Stella Rode som var gift med en av lärarna på universitetet. Boken är ett renodlat mordmysterium i samma skola som Agatha Christie eller Sherlock Holmes. John Le Carre’s författarstil märks dock tydligt. Det är en kort bok om endast 170 sidor men den tar sin tid att läsa. Språket är extremt kompakt, fylld med information. Detta är antitesen till författare som Dan Brown eller vår egen Stieg Larsson.

Miljöbeskrivningarna är utomordentliga både då det gäller universitetsmiljön och dess brokiga skara av lärare. Den lilla staden Carne har också karaktär. Dramat utspelas om vintern och Smiley fryser mest hela tiden, inte minst på det lilla hotellet han tagit in på. England i ett nötskal, universitet och fuktig kyla på vintern!

Karaktärsbeskrivningarna är ofta stillsamma med en underfundig humor. Smiley är inte burdus som Sherlock eller fåfäng som Hercule. Han är en stilla och eftertänksam gentleman vilket jag kan uppskatta för omväxlingens skull.

Mordmysteriet är inte speciellt utan det är resan fram till svaret som är det intressanta. Det är kul att lära känna Smiley lite närmare. Det är helt enkelt bokens största förtjänst. John Le Carre’s styrka ligger antagligen inte inom deckargenren.

Nästa bok är den kända tredje romanen om Smiley - Spionen som kom in från kylan. Då är Smiley tillbaka i det kalla kriget och jag gissar att vi får börja bekanta oss med hans nemesis Karla.

"Call for the dead" by John le Carré

George Smiley books #1

Av rena farten efter att ha läst "Pines" fortsatte jag med en bok till. Encroyable! Frans hade pratat varmt om den nya John le Carré-boken med George Smiley "A legacy of spies". Jag blev mycket intresserad då jag alltid älskat John le Carré men tappat bort honom för länge länge sedan. Den senaste boken jag läste av honom var nog "En perfekt spion" vilken var tung men extremt bra.

George Smiley är den gamle brittiske spionen i böcker som "Spionen som kom in från kylan" och Smileytrilogin från sjuttiotalet. Han spelades också av ikoniske Alec Guiness i tv-serier från BBC.

Ok, Smiley. Låt oss göra detta ordentligt. "A legacy of spies" är den nionde boken med Smiley i någon roll, huvud eller bi. Jag har nog läst fyra av de åtta och därför blev detta ett ypperligt tillfälle att läsa ikapp. Jag blev sugen på att läsa hela storyn som den publicerats från början ända fram till den senaste boken.

Den först boken om Smiley är också le Carrés första bok. "Call for the dead" kom ut 1961. Detta är en renodlad spionroman. Lustigt nog inleds historien om Smiley när han är nära sin pensionering. Under sextiotalet är han redan en veteran med ett bra renommé men utan karriärmässiga framgångar. Vi får i boken läsa lite om hans tidigare karriär, som hemlig agent i Tyskland under trettiotalet ända in i kriget då hans officiella roll var som gästprofessor i engelsk litteratur vid något tyskt universitet. Senare under karriären var Smiley stationerad i Sverige lustigt nog. Tyvärr framställs inte Sverige väl utan mer som en fristad för östblockets agenter som britterna ville ha bevakning på.

Nåväl. "Call for the dead" handlar i alla fall om en hög brittisk tjänsteman som tagit livet av sig och de efterföljande efterforskningarna. Tjänstemannen hade kort tid före sin död blivit anonymt anmäld för oegentligheter (spioneri) och Smiley hade varit delaktig i utredningen av honom. Efter hans död börjar Smiley nysta i vad som hänt och allt är givetvis inte som det först verkade.

Boken är kort men den har hög densitet. Man kan inte läsa utan koncentration då mycket går förlorat om tankarna fått vandra bort i tid eller rum. Språket är mycket brittiskt och gammalmodigt för dagens öron. Uppläsaren har en skön oxfordbrittisk dialekt som är lätt att förstå.

Boken dryper av en torr men ibland mycket vederkvickande humor. Jag minns inte le Carré som så fasligt humoristisk. Hans böcker blir kanske kallare och bistrare med tiden? Återstår att se.

Historien i denna första korta roman är inte superspeciell. Istället är boken ett bra första steg, ett fundament inför kommande drabbningar mellan Smiley och ryssarnas Karla. Redan här i allra första boken plågas George av skilsmässan från Ann. En oväntad stor del av texten handlar om Georges inre resa och hans känslor av besvikelse och rädslor. le Carré skriver mer psykologiska thrillers än actionäventyr.

Boken är ganska bra. En duglig start.

Spolier alert! Varning för spoilers nedan. 

Boken är bra men den har ett gigantiskt plot hole. Egentligen bryr jag mig inte primärt om handlingen då det finns så mycket i miljöbeskrivningar, dialog, karaktärsutveckling, relationer och inre monologer som är av yppersta klass. Men jag vill ändå lyfta detta hål i fall någon läsare kan hjälpa mig reda ut detta. Samt att jag vill dokumentera denna spaning för mitt eget minnes skull.

Ok, så Fennan har alltså anmält sig själv som en säkerhetsrisk för att komma i kontakt med "The Circus" (säkerhetstjänsten). Fennan vill anmäla sin fru för spioneriet hon utfört. Han blir sedan mördad för att konspirationen inte ska avslöjas. Vilket för övrigt leder till att den avslöjas.

Men, om detta var hela poängen varför tog inte Fennan upp detta när Smiley intervjuade honom? Jag förstår inte hur det hängde ihop. Jag kan ha missat någon mindre kommentar som kanske förklarar varför Fennan inte fullföljde det han startat med angiveribrevet. Som jag ser det blir ju hela mysteriet extra dunkelt på grund av detta. Som ett pussel där man tagit bort en viktig bit och ersatt den med en annan felaktig pusselbit. Det kanske helt enkelt får konteras under att människan är en orationell varelse? Fennan kunde kanske inte förmå sig att tjalla på sin fru. Stackarn.

Nästa bok är "A murder of quality" från 1962. Nu är Smiley pensionär och han ombeds att hjälpa till med ett mordfall. En Smiley-roman som inte är en spionthriller? Spännande!  

A Most Wanted Man (2014)

Philip Seymour Hoffman är död. Knarket. Filmälskare världen över sörjer. I övermorgon har hans sista film premiär - A most wanted man. Idag bloggar Filmspanarna på månadens tema: "Tyska städer". Ja visst var det ett konstigt tema! Håller med. Jag slår två flugor i en smäll och skriver om denna film som utspelas i den tyska staden Hamburg.

Ibland kan det tyckas att det gått lite inflation i hyllningarna till döda skådespelare. Filmbloggarkollegan Sofia var inne på det spåret när vi diskuterade Robin Williams bortgång under en frukost på hotellet nere i Malmö. Jag håller med henne i princip. Det är lätt att dra till superlativen bara för att det känns så känslosamt att ta farväl till en person som funnits i rampljuset under ens egen tid här på jorden.

Kända skådespelare faller av pinn i parti och minut, men bland går ens högst personliga favoriter och dör, och då känns det verkligen på djupet. Philip Seymour Hoffman kom fram under mitt aktiva filmliv. Han började dyka upp i film efter film i slutet av nittiotalet. Jag kommer ihåg att han stack ut som Freddie Miles i The talented Mr. Ripley, att han blåste skallen av oss som Dean Trumbell i Punch drunk love, att man bara älskade honom som Lester Banks i Almost famous. Alla dessa roller var biroller men till slut började han få huvudroller också. Jag kommer aldrig glömma när jag och Plymen såg honom på filmfesten 2002 då han spelade den sörjande Wilson i Love Liza. Där är han brutalt bra. God, I'm so tired of your gas hangover! 

Dagens film, A most wanted man, bygger på en roman av John le Carré. Jag gillar le Carré och jag har läst flera av hans böcker. Böckerna är långsamma täta spionromaner. De handlar allt som oftast om ensamma män eller kvinnor i brittiska underrättelsetjänsten. Efter murens fall har le Carré lämnat det kalla kriget och nu är det kriget mot terrorismen som behandlas.

Philip Seymour Hoffman spelar den tyske huvudrollsinnehavaren Günther Bachmann i filmen. Le Carré brukar skriva om britterna men i denna film tycks vi följa en liten tysk grupp som följer potentiella terroristers aktiviteter i Hamburg. Filmen är långsam men intensivt intressant och spännande. Philip Seymour Hoffman är gigantisk i rollen som den cyniske och luttrade agenten. Det ruvar en sorgsen stämning över filmen. Inget är glassigt och muntert. Mr Hoffman hostar och harklar sig som om han låg på dödsbädden. Som vanlig med le Carré's historier finns inga vinnare och förlorare och allt känns nästan meningslöst i slutet. Men jag älskar stämningen (!) som byggs av genomgående bra skådespeleri, en känslan av en genomtänkt och smart handling samt ett regntungt Hamburg.

Som vanligt i le Carré's värld finn där en person, ofta kvinna, som blir utnyttjad av spionerna. En gammal favorit är Den lilla trumslagarflickan som är otroligt bra i bokform. Den har också filmatiserats med Diane Keaton i huvudrollen. Filmen är inte lika bra som boken. I A most wanted man är det en kvinnlig folksrättsadvokat modell "left wing" som kommer i kläm.

Rachel McAdams spelar rollen och även om jag brukar älska henne tycker jag att hon inte riktigt fyller denna roll perfekt. Hon såg för välmående ut för att passa in i den antagligen lite slitna och pressade advokaten hon ska gestalta. Men jag har inte läst boken som filmen bygger på så jag vet inte helt säkert. Robin Wright är dock klockren i rollen som lömsk CIA-bitch. Hon repriserar sin roll från Netflx-serien House of cards. Det är i princip samma person i serien och denna film, vilket ledde till ett säkert om än inte så spännande val av castingen.

Detta är regissören Anton Corbijn's tredje "riktiga" film. Jag har sett hans andra film The American och den tyckte jag var ganska bra, bättre än "helt ok"i alla fall. Detta var dock ett steg framåt. Den spelar i samma klass som Tomas Alfredson's Tinker tailor soldier spy (som också bygger på en le Carré-roman). Philip Seymour Hoffman är filmens klarast lysande stjärna. Man kan se filmen endast för att få umgås med honom för två timmar. Vila i frid, mannen. Trist att du var tvungen att lämna oss redan nu.

Jag ger A most wanted man fyra saknade vänner av fem möjligt.

Betyg: 4/5 

Om du inte är helt övertygad kan du alltid hoppa över till mina filmspanarkompisars texter om filmen. Vill de ta mannen, eller släppa honom fri?
Jojjenito
Sofia
Fiffi
Jonas (kommer senare?)
Carl och Johan

Detta inlägg var en del av Filmspanars tema med nummer 24 i ordningen: "Tyska städer". Ta nu bil, båt eller flyg över till Tyskland och läs de andra spanarnas texter på temat:
Jojjenito - om film
The Velvet Café
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Fiffis Filmtajm