Amsterdam (2022)

Jag såg David O Russels mystery-comedy i våras innan jag fastställt min topplista över filmer från 2022. Det var ett bra tag sedan och nu när jag ska skriva min revy kommer jag nästan inte ihåg någonting. Filmen är regisserad av David O. Russell som är en gedigen men ospektakulär regissör. Han är inte en favorit.

Här har han dock lyckats anskaffa en stor mängd av dagens filmstjärnor och det var nog mycket därför jag valde att se filmen... Vem vill inte se en film med Margot Robbie, Anya Taylor-Joy och Taylor Swift i en och samma film?

Detta är absurt nog en BOATS, en film som bygger på verkliga händelser. 1933 avslöjades en konspiration där några rika företagspampar ville göra en statskupp och avsätta president Franklin D. Roosevelt och införa en fascistisk diktatur. Komplotten avslöjades när den pensionerade översten de tänkt sig sätta in som "puppet" informerade myndigheterna om deras otyg.

Här får vi följa trion Burt (Christian Bale), Valerie (Margot Robbie) och Harold (John David Washington) som nystar upp konspirationen och räddar dagen. Det är lite pusseldeckare, lite komedi och en del slapstick. Speciellt spännande är det inte, men det är lite småroligt här och där ändå. 

Filmens största behållning var att se nya kända skådespelare i var och varannan liten roll; Anya Taylor-Joy, Chris Rock. Matthias Schoenaerts, Michael Shannon, Mike Myers, Taylor Swift, Timothy Olyphant, Zoe Saldana, Rami Malek och Robert De Niro är några av skådisarna som passerar revy.

Nja, jag hade som sagt glömt det mesta men såvitt jag kommer ihåg var det vagt underhållande för stunden men inte mer. Tyvärr är tråkmånsen Christian Bale med allt för mycket, han är som alltid usel. Tråkigt. En svag tvåa.

Betyg: 2/5

Bullet Train (2022)

Bullet Train är en mycket underhållande actionkomedi med Brad Pitt i spetsen som en lönnmördare med en massa otur. David Leitch har regisserat på japansk förlaga.

Herr Pitt är ganska ljuvlig i denna film. Han har "true star quality" och han är inte oäven i komedisituationer. Men egentligen är filmens behållning mestadels karaktärerna runt omkring honom. Mest gillar jag duon Aaron Taylor-Johnson och Brian Tyree Henry som tvillingar och smått psykopatiska mördare. Övriga njutbara skådespelare är Joey King, Michael Shannon och Sandra Bullock. Nya ansikten är Andrew Koji och Hiroyuki Sanada.

Filmen var tänkt som en hårdkokt actionfilm men under processen förvandlades filmen till en actionkomedi. Det är lockande att fantisera om hur den hade kunnat bli utan komedielementen, antagligen liknat en Tarantino-film eller kanske något av bröderna Russo. Men nu blev det bra också. Den går inte till historien som en ”tung” film som man måste återbesöka flera gånger i framtiden, men underhållning för stunden och ett gott skratt ska man inte fnysa åt. Den förlängde mitt liv några gånger. En trea!

Betyg: 3/5

Cecil B. Demented (2000)

Vi valde denna film som companion till bröderna Coens Burn After Reading som en ren chansning. Vi tänkte kanske i banorna "komedi som komedi", eller så såg vi någon långsökt koppling mellan filmerna på internet. I vilket fall som helst så känns denna film inte alls närbesläktad Coens. Det är den allt för usel för.

Det blev ett bryskt möte med en ny regissör. Jag hade aldrig sett något från John Waters förr och jag blir inte direkt sugen på att se mer heller. Detta är något av en trashig lågbudget-satir över Hollywood. Jag kan älska satirer som är överfulla med popkulturella och filmiska referenser som i tex The Player eller L. A. Story, men det startar någonstans med att filmen måste vara bra i grunden för att referenserna ska funka.

Jag tröttnade väldigt snart då detta är extremt dåligt. Filmens regi, manus, dialog, handling, production value, ja snart allt är ett rejält bottennapp. Jag vill inte hänga ut skådespelarna och anklaga dem för debaclet för här finns några kända namn som bevisligen kan skådespela, som Maggie Gyllenhaal och Michael Shannon bland andra. Stephen Dorff i huvudrollen ger jag inte mycket för. Har aldrig fallit för honom. Han skulle fått någon slags upprättelse i True Detective säsong 3 men den säsongen var väldigt tråkig och långt från de höjder de nådde med den spektakulära första säsongen.

Däremot är jag ganska svag för Melanie Griffith. Det känns som att hon hamnade på sniskan i sin skådespelarkarriär. Hon borde ha kunnat gått längre, nu känns det som att hon försvunnit från rampljuset. I vilket fall som helst gillade jag henne mycket i Working Girl mot Harrison Ford och Sigourney Weaver.

Cecil B. Demented var inte rolig eller bra och jag har redan glömt det mesta. Jag har dock två citat jag noterade under titten.

"Death to those who support mainstream cinema!" Nåväl, tyvärr lyckades inte John Waters övertyga mig om att annan cinema är bättre...

"We are all horny, but our film comes first." Lek med orden, lätt roande, men "too little, too late" som de säger.

Det får bli en stark etta.

Betyg: 1+/5

Lyssna på oss snacka om filmen i Shinypoddens avsnitt Burn After Reading - där poddar finns, eller här.

Knives Out (2019)

Martin Scorsese är omåttligt hyllad av recensenter och kollegor i filmbranschen. Han tycker mycket bra om sig själv, för hur kan han undgå att göra det efter alla klappar i ryggen han fått. Därmed anser han sig uppenbarligen ha rätten att avgöra vad som är god filmkonst eller ej. Han har låtit meddela världen att superhjältefilmer i allmänhet och MCU i synnerhet är skit. Detta utan att sett en enda MCU-film. Vad herr Scorsese givit till filmhistorien vet de flesta. Vad han inte givit filmhistorien är filmer med annat är vita amerikanska män i huvudrollen. Heter man inte Robert De Niro, Leonardo DiCaprio, Daniel Day Lewis eller liknande är det ingen idé att söka sig till den upphöjde herr Scorsese* ;-)

En person som inte endast har privilegierade vita män i fokus i sina filmer är Rian Johnson, ni vet han som på egen hand försökte omkullkasta giganten Star Wars. Här har han gjort en kärleksfull pastich på detektivfilmsgenren. Och i huvudrollen ser vi kubanskan Ana de Armas. Kvinna! Icke vit! Icke amerikan!

Under inledningen intervjuar gentlemannadetektiven från södern familjemedlemmarna. De misstänkta uppmanas sitta ner i en fåtölj framför en rund installation med knivar som pekar innåt mot ett litet hål i mitten. Det ser ut som att de sitter på "the iron throne", men egentligen ser vi att de sitter framför en donut. Huruvida detta kommer få en betydelse för upplösningen av mysteriet återstår att se! Och nej, det var ingen spoiler...

Knives out påminner lite om Johnsons andra film The Brothers Bloom med Rachel Weisz, Adrien Brody och Mark Ruffalo, en film jag njöt av på filmfestivalen 2008. Men denna film är ännu mer skruvad, miljöerna och karaktärerna känns overkliga, som en förstärkt och lite vriden verklighet. Rian Johnson har samlat en dröm-cast runt sig. Don Johnson spelar dryg familjefader helt suveränt. Jamie Lee Curtis är lika bra hon, passar super i rollen som pengakåt arvtagerska. Michael Shannon, Toni Collette och Christopher Plummer är alla bra. Detektiven Benoit Blanc spelas av allas vår James Bond - Daniel Craig. Han har lagt sig till med en sydstatsdialekt som får en att sitta upp i stolen med rak rygg. Vad är detta? Han låter som Professor G.H. Dorr från Coens The Ladykillers.

Ana de Armas spelar den anställda Martha. Hon är oskuldsfull men har ändå pondus nog att stå upp mot sina motspelare, eller nja, någorlunda i alla fall. Filmen domineras på ett lustigt sätt av den andra bästa Chris, nästan den bästa Chris till och med. Chris Evans är helt underbar som det bortskämda vuxna barnet med det udda namnet Ransom. Scenerna mellan de Armas och Evans var höjdpunkter, likaså alla scener med Don Johnson.

Filmens mysterium är inte det bästa i en popkulturell värld däri både Agatha Christie och Sir Arthur Conan Doyle har verkat, men den dög bra för vad som krävdes. Denna film är mer en satir och kommentar av nutiden med fokus på vita mot de andra, dvs de privilegierade onda mot det upphöjt goda. Rian Johnson vet hur en slipsten ska dras i "times of woke". Det är övertydligt och banalt, men charmigt!

Filmen är en fröjd att se på. Perfekt och lättsam underhållning för hela slanten, som balsam för själen efter ett socialrealistiskt drama som Mickey and the Bear.

Betyg: 4/5

Filmen sågs med en hel hoper av kompisar. Hoppa nu över och kolla vad Johan skriver om filmen.
Mr Christian har också skrivit om den. Och Carl skriver om film på Letterboxd, så även denna. Sofia joinade in lite senare.

*) se även kommentarer om herr Scorsese och hans uttalanden om MCU i min revy av The Lighthouse.

Before the Devil Knows You're Dead (2007)

Sidney Lumet hade en lång och produktiv karriär. Han regisserade 43 filmer mellan 1957 och 2007. Hans sista film blev dramat "Before the devil knows you're dead" med originalmanus av Kelly Masterson. Vad som lockade mig vid sidan av att filmen fått mycket bra kritik lite här och där var skådespelarna Philip Seymour Hoffman och Ethan Hawke i huvudrollerna. Även Erin Brocovichs chef Albert Finney har en viktig roll i filmen, och Marisa Tomei likaså. Alla fyra är utomordentliga fina i denna film. Hela filmen osar om kompetent filmskapande. Allt är tipp topp och skådespelarna är i centrum. Philip Seymour Hoffman gör en magnifik insats. Ethan Hawke är perfekt i rollen som lillebror.

Men trots att detta verkligen är en suveränt ihopsatt film blir den inte en favoritfilm. Det är ett drama med inslag av thriller och crime. Mitt problem var att jag blev trött på det mörka i denna film. Ett tråkigt mörker där alla är svin och där mer eller mindre alla är rejält korkade också. Jag tycker inte att storyn är artificiellt hopknåpad som vissa thrillers kan vara, nej då, allt känns ganska realistiskt och till och med troligt. Människans natur står i fokus, som en mycket deprimerande psykologistudie.

Jag blev bara trött på eländet och stämningen i filmen. Så samtidigt som jag njöt av Philip Seymours excesser i denna paradroll för honom, kände jag mig distanserad från honom och bara trött på allt elände de har för sig i filmen. Jag saknade kanske lite balans mellan ljuset och mörkret. Detta är medvetet en helt allvarlig film och det var aldrig på kartan att någon skulle ha glimten i ögat. Och det är ok, men det måste ändock vara balans i anrättningen. Jag var kanske på fel humör för denna film helt enkelt? Gårdagens film "The verdict" var också en bister historia med nog så mycket svärta, men där fanns en balans. Jag fann den balansen välkomnad.

Det borde inte råda några tvivel om att detta är en toppfilm rent tekniskt. Jag kan varmt rekommendera den till alla som vill se en riktigt bra dramathriller. Men förvänta er inga ljusglimtar bara, de får ni hitta i andra filmer.

Betyg: 3/5

 

The Little Drummer Girl - Season 1 (2018)

The little drummer girl är framför allt otroligt stämningsfull. Det osar åttiotal om serien. Denna spionthriller bygger givetvis på John Le Carrés klassiska roman från 1983. En bok jag läste för evigheter sedan känns det som och jag älskade den redan då. Det finns också en film från 1984 med Diane Keaton. Den har jag sett men kommer inte ihåg hur stark den var.

TV-serien som är en mini-serie är i alla fall riktigt bra. Den tar god tid på sig för att närma sig dramats crescendo men det är ju resan till målet som är målet. Huvudpersonen Charlie spelas av unga brittiskan Florence Pugh. Hon är bra, riktigt bra. Regin är också väldigt tajt. Ingen mindre än Oldboy-regissören Chan-wook Park har regisserat alla sex avsnitten. I en scen reagerar Charlie på något på ett av de mest obemärkta sätt jag kan erinra mig. Hennes ögonlock darrar till en enda gång. Man förstår i scenen att hon borde reagera men första gången jag såg scenen var jag osäker på om hon verkligen rörde ögonlocken. Efter att ha spolat tillbaka och kollat scenen igen såg jag till min förtjusning att javisst där var reaktionen. Utsökt av både skådespelerskan och regissören. Det är små saker som detta som gör att en serie som denna blir så otroligt kul att se.

Den manliga huvudrollen Gadi spelas av Alexander Skarsgård. Han är bra, stilig i scenerna när han får ta av sig skjortan men också briljant i de stillastående scenerna. Hans sätt att vänta med sina svar och vila i pausernas tystnad är imponerande. Spänningen skapas i luckorna av dialogen. Kemin mellan Charlie och Gadi är perfekt balanserad. Dramat handlar om Charlies motivation, uthållighet och huruvida hon håller kursen eller ej. Hon älskar Gadi men hur mycket? Räcker det? Jag fann först hennes motivation lite för otydlig och ogrundad jämfört hur jag kom ihåg boken. Men vid närmare eftertanke tycker jag nu att de har valt helt rätt i balansen. Med en mer etablerad kärleksaffär hade slagit undan benen på den nervpirrande spänning som serien får under de sista avsnitten. Briljant helt enkelt.

Le Carrés böcker är alltid komplexa och den politiska arenan är allt anat än svartvit. Den egna sidan visas inte alltid i den bästa dagern. Det är en hård värld helt enkelt. Denna serie visar en balanserad bild av palestinierna. Det vore så enkelt att demonisera motståndarna, men då hade hela idén med historien fallit. Jag blir lite imponerad av serien med att den inte duckar denna fråga.

Detta material räcker till en mini-serie, men finns det mer att jobba med inför kommande säsonger? Det verkar oklart om det ska bli en säsong 2. Jag kan tänka mig att det blir någon variant av "inspired by" i så fall. Jag vet inte om jag är så himla sugen på det.

Betyg: 4/5   

La la land?

Man of Steel (2013)

Jag bara undrar en sak. Varför är det "alltid" New York som ska förstöras när en stad ska förstöras på film? Jag bara undrar... Visst det finns säkert exempel på andra städer som råkar illa ut, men New York verkar sannerligen få ta de flesta smällarna. Nåväl, det är kanske så det ska vara.

Jag vet knappt varför jag helt plötsligt fick för mig för att se Man of Steel. Det var nog ett sug efter att se något med Amy Adams tror jag. Hon är alltid bra. Men jag hade mycket låga förväntningar på filmen. Dels hade jag inte undgått att snappa upp att filmen sågades lite här och där, dels har Stålmannen aldrig varit en favorit. Jag tycker snarare att han är den tristaste, träigaste och mest humorlöse superhjälte jag kan komma på. Och jag har noll komma noll nostalgi för den gamla stålmannen-filmen från sjuttiotalet. När jag hör amerikanska poddgubbar prata om filmen som om den vore jättebra känns det som att jag skulle vilja kräkas lite i munnen.

Därför blev jag mycket förvånad över att filmen var ganska bra när jag väl började se den. "När kommer det dåliga?" Jag var frågande under de första 90 minuterna med en helt ok film. Visst,  den avslutas med cirka 50 minuter meningslös bråk mellan stålis och skurken. Var inte båda kombattanterna omöjliga att döda också? Detta gjorde fajten än mer urtrist.

Men det mesta före slutet var bra. Jag gillade som förväntat Amy Adams. Hon gör Lois Lane till en riktig person i alla fall. Det var fint att lära henne henne lite mer. Hennes undersökning av rymdskeppet djupt ner i isen var kanske filmens bästa sekvens. Sen gillade jag Kevin Costner som pappan. Han är alltid stabil, är han inte? Russel Crowe är inte en favorit, allt för torr och allvarlig, men han var helt ok som den förste pappan. En liten kul detalj att han blev dödad på samma sätt som hans karaktär blev i Gladiator.

Men alla huvudpersoner var inte lika bra. Michael Shannon som General Zod var ok, men jag har sett honom bra mycket bättre i Jeff Nichols filmer. Sen har vi ju "problemet" Henry Cavill. Hehe, jag tycker han passade perfekt i rollen som stålis. Cavill är ju trist, träig och humorlös! Perfekt match. Han skulle inte funka som Tony Stark eller Thor till exempel. Tänk er vilken katastrof.

Efter den tacksamma origins-storyn under filmens första halva öser Zack Snyder på med en meningslös fajt mellan stålis och Zod. Jag var "bored beyond belief" som Harris K Telemacher säger.

Det enda som muntrade upp var specialeffekten med gravitationen som löpte amok. När bilar och hus flöt upp i luften för att med stor kraft drämmas ner i marken igen. Det var en cool detalj som jag inte har sett förut.

Allt som allt var filmen något bättre än förväntat, men tyvärr drar ju slutet ner en hel del.

Jag ger Man of steel två väldefinierade muskler av fem möjliga.

Betyg: 2/5

12 Strong (2018)

En mycket kort tid efter 9/11 skickade USA in små team av specialister för att styra flyganfall mot Al Qaida. Den bästa Chris, vår käre Thor, spelar ledaren i en 12 man liten grupp som opererade i norra Afghanistan under knappa förhållanden.

Operationer som denna var länge strikt hemliga och teamets bedrifter har inte varit kända för allmänheten tills nyligen. Journalisten Doug Stanton skrev boken The horse soldiers om operationen. De amerikanska soldaterna samarbetade med the Northern Alliance som stred mot talibanerna och deras mål var Mazar-i-Sharif, en viktig stad på som grund av sin strategiska position kontrollerade en hel region.



Vid sidan av Chris Hemsworth är Michael Shannon och Michael Pena de mest kändas namnen i rollistan. Filmen är regisserad av dansken Nicolai Fuglsig, känd för sin film Exfil. Regi och produktion är ok men inte lika bra som i de bästa krigsfilmerna, ”the motser of all war movies” är förstås Black hawk down av Ridley Scott. Personregin är bra men vissa specialeffekter som explosioner uppe i bergen som uppenbarligen var gjorda i post-production såg dåliga ut.

Chris är en fröjd att se. Han är en av mina favoriter nu för tiden. Han har en pondus och spelar ofta med en liten glimt i ögat. Jag har tröttnat mer och mer på de skådespelare som aldrig slappnar av utan alltid är sura och stela.



Historien är väldigt spännande och egentligen ska man nog läsa boken då filmen som det verkar bara hanterar hälften av händelserna. Teamet ställdes på fler prövningar än de som visas i filmen.

Som helhet är filmen spännande och intressant på grund av dess nutidshistoria. Den är inte överdrivet sentimental även om vi serveras de obligatoriska avskedsscenerna när soldaterna lämnar sina nära och kära inför avresan. Ibland känns de scenerna lite repetitiva och filmen skulle lika gärna kunnat starta direkt i Afghanistan.

Jag ger 12 strong tre veckor mot omöjliga odds av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Shape of Water (2017)

Ok, så det verkar som att jag inte gillar Guillermo del Toros filmer speciellt mycket. The shape of water är snyggt filmad och den har läckra miljöer i en historia som utspelas under något som upplevs som tidigt sextiotal. Verkligheten är dock något tillskruvad och lite skev, ungefär som i Dark City (1998) fast lite mindre mörkt. Det räcker dock oftast inte med en skön miljö, jag vill gärna ha karaktärer att bry mig om och en handling som är intressant. Och det är där denna film är obegripligt tunn. Det är trots allt en romantisk fantasyfilm och jag borde varit i himmelriket, men så blev det inte.

Filmen påminner vagt om E.T., med "a creature" som hotas av elaka vetenskapsmän och räddas av en "liten" person i sammanhanget. Han kan till och med hela sjukdomar inklusive tunnhårighet (!) samt lyser av sig själv. Det enda varelsen inte gör är att "ringa hem".



Filmens idé är spännande och jag hade gärna sett att del Toro spenderat mer tid på Sally Hawkins karaktär Elisa än micklat med designen av varelsen. Elisa är stum och det var rörande hur hon levde sitt liv, hur ensam hon var, hennes relation med den homosexuelle grannen Mr. Giles (underbart spelad av Richard Jenkins) och hennes fina relation med kollegan Zelda Delilah (Octavia Spencer). Däremot tyckte jag inte att Elizas kärlekshistoria med varelsen var speciellt upphetsande. Och jag gissar att om man inte till fullo köper denna relation faller filmen platt.

Michael Shannon spelar en mycket elak man, så elak att han blev endimensionell. Det lustigaste med honom var hans två fingrar. Ni som sett filmen vet vad jag menar. Den bättre Michael i denna film var istället Stuhlbarg som spelade Dr Hoffstetler, rysk spion och empatisk människa.



Tyvärr var detta inte den hit som jag förväntat mig och som festivalchefen Git utlovade i invigningstalet.

Jag ger The shape of water två ruttnande fingrar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Om visningen onsdagen den 8:e november: Det var pompa och ståt, röda mattan, whiskeydrink, proteinbarer och gästande av filmens danske fotograf. Jag hookade upp med Niklas och Johan S. Filmfestivalen hade tydligen sålt för många biljetter och några betalande gäster fick sitta på golvet. Vi såg i och för sig några som såg ut att vara volontärer bland den sittande publiken så det var kanske där det felade?