torsdag 22 november 2018

Blindspotting (2018)



Blindspotting påminner i stilen om Tangerine (2015), The Florida Project (2017) och årets Skate Kitchen. Det är mer känsla och filmiskt "flow" än direkt handling. Denna film utspelas i Oakland i norra Kalifornien och staden har en central roll i filmen, precis som Los Angeles, Disney World/Orlando och New York City var centrala för filmerna ovan.

Filmen handlar om Collin, förträffligt spelad av musikern Daveed Diggs, som närmar sig slutet på sin villkorliga frigivning. "Inlåst" i Oakland på grund av det reseförbud han har under den villkorliga frigivningen kan han inte undvika att tvingas möta demoner från förr eller nya diton.

Det är inte bra att ha en våldsam och labil bästa vän som dessutom är vit om du själv är svart med dreadlocks och en fängelsedom på ditt "record". Vem kommer polisen anta har gjort våld av er två?

NFL laget Raiders kommer från Oakland. Jag har alltid hatat Oakland Raiders. Här är de hemmalaget! Encroyable! 

Colin Kapernick i laget på andra sidan bukten, San Fransisco 49ers, blev världskändis för några år sedan när han vägrade att stå upp under nationalsången inför matcherna. Han protesterade mot systematisk våld mot den svarta befolkningen från polisen. Det blev ett himla liv runt detta.

Blindspotting lyckas på ett osannolikt bra sätt beskriva problemet med att ha en "blind spot" då det gäller antaganden om vem som är skyldig, vad det än kan handla om. Folk har blivit mer och mer blinda, de ser inte individer utan bara grupptillhörighet. Detta är ett elände och källan till mycket av det onda i dagens samhälle.

Det tog ett tag att komma in i filmen, men allt eftersom blev jag mer och mer indragen och till slut var jag helt såld. Detta är en riktigt skön film och precis som de ovan nämnda växer den mångfalt efter titten. Den landar i sinnet och sprider ut sig i medvetandet.

Jag ger Blindspotting fyra ofördelaktiga frisyrer av fem möjliga.

Betyg: 4/5






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar