Bevingade ord och ett världsberömt citat från Neil Armstrong, den första människan på månen.
Själva månlandningen var i första hand en bedrift av mänskligheten, det var inte en persons individuella bedrift. I historien om månlandningen finns en avgrundsstor skillnad mellan det allmänhistoriska och det personliga. Ändå har Damien Chazelle, känd för filmerna Whiplash och La la land, lyckats göra denna biografiska film oerhört berörande på det personliga planet.
Redan i första sekvensen kommer vi under huden på människan, och fadern, Neil Armstrong. Hans relation till dottern Karen genomsyrar sedan hela den långa filmen. Alltid närvarande, sällan nämnd, vakar Karens ande över filmen.
Detta är ett mästerverk! Chazelle hoppar till synes obehindrat mellan genrer. Tre filmer i rad är inte en lyckoträff. Chazelle är "the real deal". Det är skönt.
Jag tror inte att man måste var en Apollo-nörd för att kunna älska filmen men det hjälper så klart till. Däremot borde de allra flesta biobesökare bli berörda av familjefadern Neil Armstrongs berättelse då den är mänsklig på ett grundläggande plan och inte alls handlar om en resa till månen. Jag uppskattade filmen både för dess majestätiska beskrivning av Apolloprogrammets bedrifter och dess melankoliska och sorgliga ton med tanke på det personliga perspektivet. När Neil släpper armbandet i kratern vid Sea of Tranquility var det förbaskat dammigt i salongen. Vi är människor på en liten, liten planet ute i det svarta, och det enda vi har i slutändan är våra familjer.
Detta är en typ av historisk biografi som jag kan älska. Den följer Neil och hans omgivning från tidigt sextiotal till månlandningen i juli 1969. Det är svårt att greppa vilken bedrift det var att lyckas med månlandningen då när det hände. Tekniken av anno 1969 var lite mindre sofistikerad än den är idag, milt sagt. Jag satt som trollbunden under filmens 140 korta minuter. Och den är otroligt bra rent filmtekniskt, allt vi ser på duken känns totalt äkta.
Ryan Gosling, som jag ofta tycker spelar konstigt, passar perfekt i rollen som den tystlåtne och inneslutna Neil Armstrong. Goslings sätt att skådespela är ju som bekant att inte skådespela alls. Nya stjärnan Claire Foy spelar Janet Armstrong. Hon är mycket bra på att uttrycka hur sliten mellan oro och frustration en människa kan bli i en extrem situation likt den hon befann sig i. Båda är perfekta i sina roller. Filmen har många bra skådespelare; Kyle Chandler, en av vår tids bästa coacher, Jason Clarke med det starka käkbenet, lustigkurren Corey Stoll, och Patrick Fugit, han som nästan blev berömd.
Min kännedom om Apolloprogrammet adderade till spänningen då jag i (filmens) realtid kunde se ödesdigra händelser formas framför mina ögon. Fantastisk upplevelse på alla sätt. Biografin om en av förgrundsfigurerna i Apolloprogrammet ger filmen nästan full pott på egna meriter, men det personliga perspektivet och mina tårfyllda ögon knuffar upp filmen högst upp och ut genom atmosfären...
Jag ger First man fem fantastiska resor av fem möjliga.
Betyg: 5/5
Filmen har premiär på fredag. Jag såg filmen på Malmö Filmdagar och länkar här till andra revyer om filmen:
Har du inte sett den? - Carl
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Movies-Noir
Vem kunde ana att Ryan Gosling kunde ha så stark påverkan. Det är tydligt att Chazelle har någon särskild talang som går hem extremt väl hos vissa och det är ju finare än att gå hem hos alla.
SvaraRaderaJo, men jag tror mer på Chazelle än Gosling i detta fall. Gosling bidrog mest med ett sorgset ansiktsuttryck.
RaderaMen framför allt är jag tokförtjust i ämnet. Träffar en av mina sweet spots då det gäller teman, så det bidrog såklart. Jag gillar ju till och med Apollo 13...
Nästan så att Moonraker är din favorit-Bond!
RaderaHehe, ja plats 19 av 23 i alla fall när jag rankade dem i Bond-projektet. Men Drax är en av de bästa skurkarna!
RaderaJo, jag tyckte väl att det lät som om det blev lite dammigt där till vänster på Royal ;)
SvaraRaderaJag förstår vad du säger och menar men eftersom jag inte alls fick vare sig ditt sense of wonder eller den känslomässiga kopplingen (armbandsscenen tyckte jag ärligt talat bara blev konstig -- typ "it was all for her" eller vadå?!) kan jag inte sätta samma höga betyg.
Asch då, och jag som trodde att jag snörvlade så tyst... ;-)
RaderaScenen med armbandet krossade mig totalt...
Ser fram emot att läsa din förväntade djuplodande men också fyndiga text! Kommer den imorgon? :)
Vi verkar ha uppfattat filmen på liknande sätt. Just hur den blandar det majestätiska med det personliga lyfter filmen för mig. Sen nådde den inte toppbetyget för min del men det är ju mer av en smaksak.
SvaraRaderaFörresten, det där armbandet, vet man att Neil verkligen släppte det där uppe på månen?
Jag kollade lite på internet om armbandet men har inte hittat något. Får kanske anta att det är av sorten konstnärens tolkning av Chazelle...
RaderaJo vi står på samma sida om linjen då det gäller denna film. Det är bra, så det inte blir så himla ensamt här borta...
Artikel som behandlar frågan om Neil lämnade armbandet på Månen, länk.
RaderaVi har nog några fler på vår sida skulle jag tro men de kanske inte låter så mycket (med tanke på vad vi pratade om på en lunch i veckan).
RaderaJag kontrar med en annan länk om filmens användning av IMAX. Hade varit kul att uppleva den som det var tänkt.
https://www.indiewire.com/2018/10/first-man-filming-moon-imax-neil-armstrong-1202011040/
Tack för länken. Artikeln var mycket intressant. Väldigt kul. Man blir ju sugen att se om filmen i IMAX måste jag säga... :-)
RaderaSåg filmen igår och jag gick ifrån salongen med ett stort Wow!
SvaraRaderaHåller helt med om att Karens ande finns med oss genom hela filmen, från första scenen till armbandet på månen.
Mycket snyggt (och mästerligt) sätt att blanda en historisk händelse med en personlig.
Skönt att du fattade filmen! Hi5 på den! :-)
RaderaJag finner den mästerlig också såklart. Den personliga röda tråden som skär genom en väl dokumenterad historisk händelse. Mycket bra.