Poor Things (2023)

Ännu en av alla omtalade och älskade filmer från 2023 som jag inte alls uppfattade som "alla andra". 

Jag såg filmen med Måns och han var stormförtjust. Jag var dock inte alls med på noterna, jag kände mest en avsmak efter filmen och den kändes oäkta och spekulativ. Det kändes som en film från en filmmakare som inte är ärlig, äkta eller genuin. Välj epitet själva.

Filmen är uppenbarligen medvetet "over the top", men trots den insikten fann jag den närmast grotesk med sin "body horror". Jag var heller inte speciellt förtjust i Emma Stones skådespelarinsats. Hon vann en Oscar för sin insats, men den var på tok för överdriven för min smak. Helt onödigt med "full frontal nudity" också. Jag har inga problem med "adult themes" men föredrag att det görs med finess, eller uppenbarligen barnsligt för den delen. Att trycka in spektaklet i en finkulturell kostym gör det inte till fin kultur. För mig i alla fall. Jag fann hela filmen så överdriven att jag inte kunde ta den på allvar antar jag. 

Jag har länge misstänkt att jag och Yorgos Lanthimos inte går ihop. Det är så ibland med alla olika regissörer på banan. Jag gillade i och för sig hans The Favourite men jag har också hört att det är hans "mest normala" film. 

Jag har verkligen inte något emot en film som problematiserar kvinnans roll i samhället och orättvisor som finns, men jag gillar lite mer nedtonade filmer som arbetar mer på en intellektuell nivå. Detta blir som en "freak show" från 1800-talets cirkusar bredvid den skäggiga damen, världens starkaste man och kossan med tre huvuden.

Detta är en film som kan handla om kvinnans sexuella frigörelse, men det är också en film där ett antal män tar för sig å det grövsta och förlustar sig på en flicka som är liiiiite för ung, typ 4 år... Eller whatever hon är när hon och Ruffalo drar ut på tur.

Lanthimos är cyniskt hjärtlös och elak mot sina karaktärer, vilket jag avskyr. Precis som Willem Dafoes Godwin Baxter lekte gud är en films regissör som en gud... En liten kille i New York sa en gång: "With great power comes great responsibility". Inget för Yorgos tydligen. 

Poor Things får mig att tänka på Alien Resurrection och dess misslyckade kloningar av Ripley. Filmerna har båda spännande idéer och teman men också groteska genomföranden. I Alien var det dock endast en liten del av en större story vilket mildrar intrycket.

Betyg: 1/5

Måns gav filmen 4/5. Han har nog mer rätt än jag, han är mer i takt med tiden uppenbarligen i alla fall.

Filmen gullades med i Shinypodden Special om 2023 års bästa filmer. Den placerade sig högt upp! Lyssna på del 2 där poddar finns, eller här.

Zombieland: Double Tap (2019)

"Zombieland" var en mycket positiv överraskning när den kom 2009. den hade en fräschör och gladde mig mycket med ett kvickt manus, ett multum av referenser och en massa roliga filmiska idéer. En stor del av det lyckade resultatet vid sidan av bra skådespelare och en lyckad regi stod manusförfattarna Rhett Reese och Paul Wernick för. Sedan dess har dessa två skrivit manus till ytterligare tre suveräna och suveränt roliga filmer i "Deadpool"-filmerna samt "6 Underground". Det var svårt att inte ha ganska högt ställda förväntningar när nu tio år senare "Zomebieland: Double tap" kom ut. Ni ver vad jag tycker om för högts tällda förväntningar? Det kan stjälpa även den bästa av filmer...

Så hur gick det? Nja, tyvärr var inte denna film jättebra, och långt från nivån på de filmer jag nämnt ovan. Den har vissa roliga scener men helheten känns inte bra nog, varje del är helt ok men sammansatt till en fullständig rätt känns den tunn. Man måste ha djupa smaker som de säger i matlagningsprogrammen.

Roligast i filmen var Madison, bimbon med ypperliga överlevnadsskills. Zoey Deutch var filmens ljuspunkt och hennes scen med kikaren gav filmens enda "laugh out loud". Det var också kul med "bizarro Jerry"-scenen, när duon Tallahasse och Columbus mötte sina dubbelgångare i Albuquerque och Flagstaff. Allt om Kungen var också bra. Kul.

Men som helhet var det lite slätstruket. Trist. förhoppningarna vittrade och dog.

Betyg: 3/5

The Favourite (2018)

The favourite är den första film av grekiske regissören Yorgos Lanthimos jag sett. Han har ett rykte om sig att göra lite annorlunda filmer, många anses lite besvärliga men intressanta. Därför var det en liten överraskning att The favourite är ett ganska ordinärt kostymdrama. Dialogen känns mycket modern och jag undrar om den är anakronistisk, något som vi diskuterade utan entydig slutsats efter filmen. Annars är filmen som jag väntade mig. Det som sticker ut är det gedigna hantverket och att filmen har full fokus på de tre stora kvinnliga karaktärerna.

Filmen är ett historiskt drama. Hur nära sanningen den är är oklart men som en studie i palatspolitik och en mestadels verbal duell om drottningens gunst är den förträfflig. Lady Sarah (Rachel Weisz) har Drottning Anne (Olivia Colman) i ett järngrepp genom sexuell utpressning. Allt ställs på sin ända när Abigail (Emma Stone) anländer till slottet. Hon är en släkting till Lady Sarah vars familj fallit i onåd. Istället för att hjälpa sin kusin (!) kastas Abigail åt vargarna och enda sättet för henne är att slå sig fram med näbbar och klor. Med en drottning som gillar ung len hud ges möjligheter för den yngre att aspirera på plats snett bakom den upphöjda. Låt spelet starta!

Filmen är en som en pralin fylld av allt gott man kan tänka sig. Den är fyllig, söt, salt, klibbig, mättande och ibland sliskig. Men man vill ha mer och mer och mer. Det är en riktigt häftig film och alla tre skådespelerskorna i huvudrollerna gör bra ifrån sig. Weisz är majestätisk, Colman grotesk och Stone gör sin sak som vi har sett henne göra flera gånger om nu... Rachel Weisz har de mest fantastiska kläderna på sig.

Av männen gör Nichola Hoult en höjdarinsats. Han är mycket lustig som ledare av oppositionen i Parlamentet.

Jag ger The favourite fyra lönngångar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

La La Land (2016)

Jag är inte ett jättefan av musikaler, så trots att La la land var allmänt hyllad hade jag ganska rimligt ställda förväntningar. Jag gillade dock idén om att Damien Chazelle gjort en helt ny originalmusikal och inte en re-make av en gammal film eller en adaption från en Broadway-show. Det visar att han har modet att utmana publik och studios och göra något han tror på, för jag tror knappast att en lallande musikal är en lika säker satsning som någon av alla uppföljare eller re-makes av action- eller superhjältefilmer vi ser idag.

Filmen är ganska mysig under stora delar. Musiken är helt ok tycker jag under sittningen. Det är en melankolisk klang i låtarna som jag gillar jättemycket. Efter titten har jag också lyssnat på soundtracket och alla låtar har vuxit mycket. Jag har nog lyssnat på cd'n minst 25 gånger de senaste två veckorna. Nu älskar jag i princip alla låtar och jag kan tänka mig att filmen kommer växa magiskt mycket när jag ser om den. Filmen hyllar också med rätta jazzen som musikstil och desto mer jazz desto bättre. Det är sedan gammalt.

Filmen är snygg att se på då Chazelle har arbetat mycket med färgsättningen för att skapa stämning och styra in åskådarens känslor i rätt riktning. Men det jag gillar mest med filmens set-up är att den handlar om drömmare med filmens två huvudkaraktärer Mia (Emma Stone) och Sebastian (Ryan Gosling) i fokus. En musikal som utspelas i drömfabriken om två drömmare. Klart att det är en bra bas att stå på. Filmer om drömmare är bra, det är också sedan gammalt.

Emma Stone är fantastisk som vanligt medan Ryan Gosling har helt klart passerat sin peak och jag blir närmast uttråkad av att se honom. Så fort de båda var i bild tittade jag bara på Stone. Det var som om min blinda fläck låg mitt över Goslings ansikte. Emma Stone är fabolous och Gosling är boring trots de fina musklerna under skjortan. Man får trots allt ge honom cred för hans dans, koordination och att han lärde sig spela piano, men jag känner ingen personkemi mellan de älskande. Tyvärr, för detta är trots allt en film vars nerv är det älskande parets öde. Jag hörde på en amerikansk podcast där en av värdarna beskrev energin mellan Gosling och Stone som om de vore syskon och jag förstår precis vad han menar. Och det är sannerligen inte Stones fel. Bästa scenen dem emellan är scenen med steppdans i månljuset när de letar efter sina bilar. Det var en fantastisk scen.

Musiken är, som nämnts ovan, bra och framför allt låten City of stars som används en så där tre eller fyra gånger under filmen. Den har fastnat i huvudet på mig så det är schysste att den är bra i alla fall. Jag tror att jag hade haft ännu större nöje av filmen om jag förberett mig med att lyssna på soundtracket några gånger före filmen också. Damn. Men nästa gång jag ser den, då jäklans... då ska jag steppa på soffbordet där hemma!

Filmen har ett fantastiskt slut tycker jag och slutet var för mig en total överraskning. Japp, min taktik att hålla mig borta från trailers, nyhetsflödet och revyer är framgångsrikt. Filmen har vuxit en hel del efter jag såg den vilket borgar för att det kommer bli en kul upplevelse att se om den. För jag tror att detta är en film som vinner på att man ser om den. Jag kan absolut förstå och till och med sympatisera med dem som älskar denna film med hull och hår. Den är gjord av kärlek och det syns i slutresultatet. Det är en bubblig och jublande livsbejakande film.

Jag gillar La la land. Den kryper in under huden på mig. Den ligger och marineras i bakgrunden av mitt medvetande. Den växer långsamt som bröddegen under duken. Stämningen och temat är underbara. Emma Stone är skitbra men tyvärr är Ryan Gosling trist. Goslings insats gör att filmen inte orkar med det sista klivet upp till toppen av stegen. Som helhet är jag ändå väldigt imponerad och nöjd. En film med en bullet...

Jag ger La la land fyra drömmare av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Denna film måste väl ha gått hem hos alla filmspanarna? Kolla för dig själv:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Absurd Cinema

Irrational Man (2015)

Jag gillar Woody Allen och brukar se hans filmer om inte på bio så när de släppts på dvd  i alla fall. Han är mycket produktiv och han är fasligt ojämn. Jag tar hans sämre filmer med jämnmod då han ibland blixtrar till med riktiga höjdare. Den senaste som jag älskade var nog Midnight in Paris. Jag har flera vänner som helt sonika vägrar se Allens filmer på grund av de anklagelser som finns mot honom rörande hans privatliv. Jag kan inte avgöra vem som har rätt eller fel i den familjekonflikten så jag friar hellre än fäller.

Årets film, för han släpper ju i princip en film per år, heter Irrational Man. Joaquin Phoenix spelar huvudrollen som en filosofilärare på college. Phoenix är duktig och jag kapitulerade inför hans bedrift i filmen Her, men han är långt från en favorit. Jag tycker att han är lite äcklig. Han luktar antagligen illa också. Den obligatoriska unga damen spelas av Emma Stone som ju är hypad lite här och var.

Temat i Irrational man påminner om en av Allens bästa filmer, Crimes and Misdemeanors (sv. Små och stora brott). I denna film blir de filosofiska aspekterna på ett allvarlig och realistiskt brott väldigt tydliga. Det hanteras med en gnutta mer finess i den äldre filmen från 1989. Storyn i årets film är dock tillräckligt intressant för att ha mitt intresse under hela dess kort löptid. Jag gillar också miljön. Är det kanske så att jag ofta gillar filmer som utspelas i universitetsmiljö? Jo så är det. När ska de filma Donna Tartts The Secret History förresten?

Woody Allens filmer lever ofta på sina karaktärer och skådespelarna som gestaltar dem. Jag gillar hans varma filmer mer än hans kalla. Exempel på varma: Vicky Christina Barcelona och Midnight in Paris, exempel på kalla: Match Point och Blue Jasmine. Irrational Man ligger någonstans mellan dessa poler. Den är inte extremt kall, men den lutar åt det hållet. Problemet med filmen för min del blir att jag inte gillar någon av karaktärerna speciellt mycket. Skådespelarmässigt var det inte heller sprakande. Phoenix är inte en favorit, som sagt, och Emma Stone var ganska blek i denna film. Därför lättar inte filmen över mängden och detta bli ännu en av Allens lite svagare film. Att den skulle vara hans allra sämsta film som några av mina filmspanarkompisar spekulerade om nere i Malmö håller jag dock inte med om.

Jag ger Irrational Man två perfekta brott av fem möjliga.

Betyg: 2/5


Läsa mera? Blev mina bloggkompisar också förförda av universitetsmiljön?
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fiffis Filmtajm

Birdman or (The Unexpected Virtue Of Ignorance) (2014)

Efter filmen funderade jag och Johan på vad tusan handlade den om? Vi förstod vad som hände i filmen. Eller ja, det mesta i alla fall. Vad vi undrade över var varför gjorde Iñárritu filmen? Vad var hans idé med den? Vad var hans "elevator pitch" till cheferna på filmbolaget? Vi kunde inte komma på det hur vi än brottades med frågan. Jag har läst att han ville göra en komedi på sitt sätt, men även en komedi måste ju ha någon form av grundidé... Handlar filmen om åldrande? Handlar den om finkultur kontra skräpet som kommer från Hollywood? Detta är självklart en ytterst pretentiös film, ett pretto-dravel skulle man kunna säga, och ingen blir speciellt förvånad med tanke på vem som ligger bakom filmen, men det måste väl ändå finnas någon glimt i ögat som ligger till grund för allt jobb...

Nu några dagar sedan är det enda jag kan komma på att detta kanske är ett stort komplicerat "fuck you" till Christian Bale. Har Iñárritu någon anledning att vilja förnedra Bale? Birdman, eller Batman som det lika gärna kunde vara, handlar om en äldre actionfilmshjälte på dekis som vill bevisa sitt värde genom att sätta upp en seriös pjäs på Broadway. Det lustiga är att hans inre röst pratar precis som Bale pratar som Batman i Nolans trilogi. I övrigt påminner Riggan (Birdman (Michael Keaton)) en hel del om Bale. Ganska torr, inte speciellt sympatisk eller charmig. Plus att han tackade nej till den fjärde Batman-filmen. Om man letar finns det många fler ledtrådar i denna film.

Jomenvisst, denna film - Birdman or (The unexpected virtue of ignorance) hade en hel del som var bra. Jag har tänkt på flera scener om och om igen sedan jag såg filmen. Vi har två MYCKET starka skådespelarinsatser i Emma Stone och Edward Norton. De stack ut i ett fält av flera erkänt bra skådisar. Norton var magnetisk i fler scener än den han var naken i. Känslan och stämningen i filmen var också riktigt najs. Är det så att jag gillar filmer i teatervärlden?

Men, men, allt är inte frid och fröjd. Tyvärr var jag rejält underväldigad av Michael Keatons insats och vad tusan gjorde de med Naomi Watts? Att ha en sådan bra skådespelerska och inte få ut mer eller bättre är nästan oförlåtligt.

Denna film är kanske en sådan film som minnet av filmen, siluetten av filmen i ens minne, är bättre än vad filmen var under själva visningen. Det var i alla fall något som skavde i mig direkt när filmen var slut. Då låg den på ett svagt betyg.

Nu ger jag Birman tre flygande hjältar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Zombieland (2009)

Tallahassee: Where are you, you spongy, yellow, delicious bastards?

För ett tag sedan var det vampyrer vart man än vände sig. Nu för tiden verkar zombies dyka upp lite var stans. Därför passade det bra att damma av Zombieland härom helgen när Halo var och hälsade på. Jag har sett filmen tidigare men nu skulle den avnjutas på blu-ray.

Det bästa med denna film är att den är så överraskande. Bra. Fortfarande. Den har en störtskön stajl, en salig blandning av svart humor, road movie och en uppenbar lekfullhet i filmskapandet. Den påminner i stilen lite om Scott Pilgrim, en annan film jag hyllar.

Filmens fyra huvudkaraktärer är alla bra. Jesse Eisenberg passar mycket bra som den töntiga nörden med alla sina regler. I denna roll är han perfekt, men jag undrar hur han kommer kunna utveckla sig till mognare roller? Kan han ses som vuxen? Woody Harrelson är filmens stjärna som den våldsamme mördarmaskinen som letar efter en mumsbit.

He swings... Out of the park!

Systrarna spelas av den hypade Emma Stone som är bra men jag känner inte att det klickat för mig med henne. Till sist har vi den lilla knubbiga flickan från Little miss Sunshine, Abigail Breslin. Fast nu har hon växt upp lite.

En gul Hummer.

Gänget passar bra ihop i alla fall och det är ett nöje att följa dem på färden mot nöjesparken. Det är bra att filmen inte bryr sig om att förklara allt för mycket om vad som hänt och än mindre om vad som kommer hända dem efter filmen är slut. Blir de zombiemat eller blir det en uppföljare tro?

Vi hade sett Cabin in the woods om inte min blu-ray-spelare blivit cp och vägrat spela skivan.

Som det blev nu fick vi oss ett gott skratt. Detta är en komedi som håller för flera tittar, den kanske till och med växer då.

Jag ger Zombieland fyra viktiga regler för överlevnad av fem möjliga.

Betyg: 4/5 

Våra fyra hjältar och BM.

406 lite småsugen

En viktig regel

Movie 43 (2013)

Robert: It's very important to us that Kevin has a normal and complete high school experience.

Movie 43 är en film som jag aldrig hade hört om tills den dök upp med betyg 5/5 på Fiffis Filmtajm. Det är inte så vanligt att okända nya filmer poppar upp på det viset. Och det var en komedi också. Jag blev givetvis jättenyfiken.

Nu har jag sett denna film, det är en löst sammanhållen samling av scener av olika regissörer. Hela filmen har en osannolik mängd riktigt kända skådespelare. Filmen hålls ihop av en tunn historia om tre ungdomar som söker efter "Movie 43" på internet. Det enda lustiga med dem tre är att en av dem ser ut som en ung Carl-Einar Häckner.

Den första scenen spelas av Kate Winslet och Hugh Jackman och regisseras av en av bröderna Farrelly. Detta är komiskt guld och filmens överlägset roligaste scen. Jag skrattade så att tårarna rann ner för mina kinder. Mina förväntningar inför resten av filmen exploderade. Kunde detta var Graal?

Tyvärr startar filmen med sin höjdpunkt och de efterföljande scenerna pendlar mellan bra till inte fullt så bra. Som ofta med episodiska filmer saknas en övergripande känsla av att det är en riktig eller "hel" film. Filmens styrka och något som alltid är kul är kända skådespelare som spelar roller som går emot vad de vanligen gör eller emot deras publika "image". Jag älskar delar av denna komedi, men när det blir för osammanhängande blir jag mer road för stunden än fullt ut begeistrad.

Den näst roligaste scenen var den med fejk Robin och fejk Supergirl och de andra.

Jag tackar Fiffi för ett bra tips men för mig blev det för ojämnt för ett högre betyg. Men den första scenen med Winslet är bland det roligaste jag sett. Jag måste efter denna scen omvärdera Kate, jag har inte sett henne som en comedienne förut.

Jag ger Movie 43 tre pungkulor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Tack Fiffi för inspirationen att se denna film. Läs Fiffis revy här. Filmitch har också sett filmen, se här.

Läs om bakgrunden till filmen och en massa annat, inklusive om de två versionerna av filmen, här.

Segmenten:

The catch 5/5

Homeschooled 3/5

The proposition 1/5

Veronica 1/5

iBabe 4/5

Supehero speed dating 4/5

Machine kids (reklamfilm) 4/5

Middleschool date 3/5

Tampax (reklamfilm) 2/5

Happy birthday 3/5

Truth or dare 2/5

Victory's glory 1/5

Beezel 2/5

Gangster Squad (2013)

Jerry Wooters: Go home, Max. Now!

Filmen för denna månads träff med de förträffliga Filmspanarna blev Gangster Squad. Vad kunde man förvänta sig av en film som den? Den har en imponerande skådespelareensamble i form av Josh Brolin, Ryan Gosling, Emma Stone, Sean Penn, Nick Nolte, Mireille Enos, Robert Patrick, Michael Peña och Giovanni Ribisi.

Filmen bygger enligt förtexten på verkliga händelser (mycket löst skulle jag säga). Vi befinner oss i Los Angeles i slutet av 40-talet. Gangstern Mickey Cohen har korrumperat nästan hela poliskåren och stora delar av domarkåren. En hemlig styrka sätts ihop vars mål är att förgöra ganstern till alla pris.

Man kunde kanske förvänta sig en De omutbara - del 2? Och det fick man. Denna film påminner inte så lite om Brian De Palma's gamla klassiker med Sean Connery och Kevin Costner till innehållet. Men inte till stil!

Man kunde kanske förvänta sig en våldsam och mörk film? Och det fick man delvis. Filmen inleds väldigt våldsamt, men den ändrar obemärkt karaktär ganska snart och blir mindre mörk och därmed mindre realistisk och relevant.

Man kunde kanske vänta sig en film noirig ganster-thriller i samma stil som Chinatown? Men nej, det fick man inte. Denna film andas inte alls lika mycket realism i miljö eller karaktärer. Gangster squad är som en mix av genrer. Den är glassig och snygg på ytan, som Ryan Goslings kostym med tillhörande hatt. Ibland är den brutal och då närmar den sig det skitiga och mörka, men mestadels är den artificiell. Den gav mig en liten vibb av filmer som de gamla Batmanfilmerna (Burton's) eller varför inte Watchmen även om den är inte lika stilistisk som de.

När jag såg filmen satt jag mest och log med hela ansiktet. Den är som en bra äventyrsfilm, underhållande och glittrande, men i efterhand har den svalnat tämligen snabbt. Den hade inte så mycket innehåll.

Skådespelarna var helt ok. Favoriter som Ryan Gosling (väldigt ljus röst), Emma Stone och Josh Brolin passerade revy utan att varken utmärka sig eller göra bort sig. Jag kände igen den erfarne prickskytten, men kunde inte placera honom tills Fiffi vänligt nog upplyste mig om att det var den gamle T-1000 bekantingen Robert Patrick. En för mig okänd skådespelerska dök upp i filmen, i en roll som klippt och skuren för allas vår favorit Jessica Chastain. Det var Mireille Enos spelade den delvis mustiga rollen som Connie O'Mara, och hon var bra, väldigt intressant. Hoppas att hon får chansen i fler filmer.

Jag måste nämna några ord om Sean Penn som spelar skurken Mickey Cohen. Penn har figurerat på en av mina listor nyligen. Han spelar över nåt helt otroligt i denna roll, antingen för komisk effekt (jag skrattade inte) eller så var det bara för att show off (ännu värre skäl). Problemet som jag ser det med detta överspel är att han inte bryr sig om sin karaktär. Vem om någon i filmen ska måna om Mickey Cohen? Rollen och karaktären behandlas respektlöst och det är ett av de största problemen med denna typ av over the top performances.

Detta gott folk var en film som kommer falla i glömska, men jag kan ändå inte helt bortse från att jag fann den underhållande. Mitt fåniga leende under visningen avslöjade mig. Jag skulle kanske inte rekommendera den för alla och envar, men för dem som gillar genren (vilken den nu än var), tidseran som behandlas eller varför inte några av skådespelarna kan detta vara ett stabilt val.

Jag ger Gangster squad tre överdrivet blodiga scener av fem.

Betyg: 3/5

Som vanligt lägger alla filmspanarna upp sina revyer om filmen samtidigt vilket underlättar för dig att få en bred och heltäckande beskrivning av filmen i fråga. Ett bättre sätt att mångsidigt belysa en film är nog svårt att hitta på internet. Yay! Här hittar du de övrigas texter:

Sofia på Rörliga bilder och skrivna ord

Johan på Jojjenito - om film

Jessica på The Velvet Café

Rebecca på Djungeltrumman

Fiffi på Fiffis Filmtajm
Syndare i filmparadiset

The Amazing Spider-Man (2012)

George Stacy: Do I look like the Mayor of Tokyo to you?

Jag har en bekännelse att göra. Jag var totalt kallsinnig för Spider-Man-filmerna från 2002-2007. Jag fattade aldrig om de hade någon humor och om de hade det förstod jag den inte. Actioninnehållet och skurkarna var helt oinspirerande och det två huvudkaraktärerna var som trästatyer för mig.

Därför blev jag närmast glad då jag hörde att Hollywood skulle göra en re-boot, eller re-make eller vad det nu är, på spindelmannen. Hur bessynerlig tajmingen än var. Som regissör valdes Marc Webb som gjort en av de senaste årens bästa film i (500) days of Summer. I huvudrollerna skulle vi nu får se Andrew Garfield (Never let me go) och Emma Stone (Crazy, stupid, love). Jag var ganska sugen på att se resultatet, helt klart. Men inte sugen nog för att gå och se den på bio, så varför inte hemma i filmrummet tänkte jag. Sagt och gjort, jag såg filmen i helgen.

Den börjar bra, vi får samma origins-story om igen. Sally Field och Martin Sheen var positiva överraskningar som Peter Parkers fosterföräldrar. Andrew Garfield är dessutom överlägsen den förre Peter Parker, Tobey Maguire, så redan där är denna film långt bättre än sin föregångare. Emma Stone levde tyvärr dock inte upp till de ganska högt ställda förväntningarna, även om hon är mycket mer charmig än isbiten Kirsten Dunst.

Jag kan allt gilla en serietidningsfilm jag med, men då ska den helst vara realistisk och mörk (tex Nolan's Batman), eller fantasy-fantastisk och humoristisk (tex Whedon's The Avengers). Jag gillar inte mellanläget där en realistisk värld blandas med fåniga och orealistiska monster som tagna ur en serietidning. Det blir en balansgång och denna film inleder som en ballerina, men avslutar som en klumpfot.

Inledningen där karaktärerna och deras inbördes relationer målas upp är engagerande. Jag är helt med i matchen. Filmens skurk är bra så länge han är en människa. Jag kände knappt igen honom, är det inte Hugh Grant's roommate från Notting Hill! Nåväl, relationerna mellan Peter, hans far och Dr Connors var intressant och borde utforskats mycket mer ingående. Men så var de tvungna att förstöra allt med transformation av Dr Connors till en ödla i bästa (värsta) hulken-stil. När det enda Spider-Man sedan gjorde var att slänga sig i lianerna mellan skyskraporna på Manhattan blev filmen väldigt tråkig. Konstigt att en film med en så lovande inledning kan avslutas så svagt.

Denna version var ändå ungefär dubbelt så bra som den förra Spider-Man, men tyvärr var det inte en så stor bedrift.

Jag ger The amazing spider-man två löften som inte kan hållas av fem möjliga.

Betyg: 2/5