Adrift (2018)

Adrift är en BOATS om en båt som vi skämtade om i Specialen om 2018 år bästa filmer. Det är ett kul skämt men filmen är också mycket bra. Speciellt för mig då segling och havssegling som i detta fall är ett av mina största intressen. Jag korsade Atlanten på en större segelbåt våren år 2000 men lyckligtvis slapp vi ställas inför de utmaningar som Richard (Sam Claflin) och Tami (Shailene Woodley) ställs inför. 

Under titten kunde jag inte undgå att fundera över hur jag skulle klara mig i en situation som de var i. Filmen blir som en skräckfilm i mitt huvud. Och just att filmen bygger på sanna händelser gör allt så mycket mer spännande Filmen bygger på boken av Tami Ashcraft.

Shailene Woodley i rollen som Tami är utsökt. Hon har en fantastisk närvaro i rollen. Hennes manlige motspelare är inte speciellt bra. Egentligen spelar hon mest mot havet och det är bra. Filmen är regisserad av den isländske veteranen Baltasar Kormákur. Han har tidigare gjort en del thrillers och flera andra BOATS som Everest med Jake Gyllenhaal och den isländska Djúpið.

Denna film gav mig en otrolig filmupplevelse som pendlade mellan förtjusningen över miljöerna från Söderhavet till rysningarna när Richards och Tamis båt träffas av stormen Raymond med vindstyrka upp till ofattbara 65 m/s. Havet kan vara lika obönhörligt grymt som magnifikt vackert.

Svettig film. Den tog sig därmed upp på min uppdaterade topplista för 2018. Happy times.

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypodden Specials återblick på filmåret 2018 där Henke, Jojje, Carl och Niklas listar sina tio favoritfilmer från 2018. Finns där poddar finns, eller här. 

Everest (2015)

Tidigare i veckan hörde Fiffi av sig och frågade om jag ville hänga med på den nya filmen Everest på lördagen. Jajamän, utropade jag. Efter att ha spenderat en vecka på hög höjd uppåt en 4000 meter hade jag provat på det där med att uppleva att kroppen får för lite syre i miniformat. Klättrarna på Everest utsätter sina kroppar för syrebrist på en helt annan nivå... Jag är allmänt fascinerad av äventyrare som tar sig an till synes omöjliga uppdrag och historier om bergklättring är alltid jättespännande tycker jag.

Men den största anledningen till att jag ville se filmen är för att jag läst Jon Krakauers bok "Into thin air" som filmen till stor del är baserad på. Det är en av de mest fascinerande och gripande böcker jag läst och helt klart på topp 10 bästa böckerna jag läst. Jag var mer eller mindre besatt av händelsen på Everest i maj 1996 efter jag läst boken.

Jag hade ganska höga förhoppningar om filmen och jag var mer eller mindre ospoilad. Det enda jag visste var att filmen hade en stjärnspäckad rollista med idel Hollywood-kändisar. Vad sägs om Josh Brolin, Jake Gyllenhaal, Kiera Knightly, Jason Clarke, John Hawkes, Emily Watson, Sam Worthington med flera?

Filmen var bra! Den var dock inte i närheten av så bra som boken var. Varken filmen eller boken pekar ut någon som "bad guy" eller överdriven hjälte. Det är bra, men det boken gör bättre är att med tydlighet beskriva vad som hände och vem som gjorde vad. I alla fall så gott som det gick att reda ut dessa saker. Krakauer tog lång tid på sig för att verkligen gå till botten med vad som hände. Det var en viss oenighet om vad som hände exakt på berget i stormen.

Filmen är dock lite mer grumlig. Jag hade ju händelserna ganska klara för mig i huvudet och kunde därmed lappa ihop vad som hände på duken, men jag vet inte hur enkelt det var för Fiffi och andra som inte läst boken. Jag önskar att filmen hade kunna vara tydligare med vissa av de mest avgörande misstagen som begicks.

Annars satt jag på helspänn mest hela tiden. Det var extra olycksbådande att se filmens första hälft då jag visste vilka som skulle överleva och vilka som skulle förgås. Jag tycker nästan att första halvan var mer spännande än den dramatiska sista delen, även om det var i slutet som alla dödsfallen skedde.

Filmen är spektakulär i sitt utseende. Jag fattar inte riktigt hur mycket som är filmat på plats och hur mycket är fejk. Man kan i alla fall konstatera att naturen där uppe på världens tak är vidunderligt vacker. Tänk att jag en gång när jag var ung nästan fick åka med på en expedition till Nepal. Annan story...

Skådespelarna skötte sig över lag bra. Jake Gyllenhaals uppspärrade ögon - check, Kiera Knightlys alienhaka - check och Emily Watsons genomskinliga hud - check.

Detta var en mycket bra film som berörde mig till tårar men som ändå inte skakade om mig som jag hoppats (och som boken gjorde). Den ska ses på stor duk och ta mig tusan om den ändå kanske inte skulle funka allra bäst i 3D? Fiffi och jag såg den dock i 2D.

Jag gillade verkligen filmen, men då bilderna jag hade i mitt huvud från boken inte alltid stämde överens med filmen blev känslan något mixad. Ikväll ger jag därmed Everest endast tre syrgastuber av fem. Kan mycket väl jacka upp den ett halvt snäpp när jag smält intrycken...

Betyg: 3/5

Vad tyckte då Fiffi? Fick hon svindel? Tappade hon andan? Läs här.

Läsa mera:
Bra wikisida om tragedin.

Sagarmatha - Mother of the Universe

Djúpið (2012)

Betamax ÄR bättre än VHS.

Kan det vara så att isländsk film är på väg framåt igen? Det var länge sedan korpen flyger, men nu har jag sett tre bra filmer från Island de senaste åren. Först var det thrillern Reykjavik - Rotterdam, som blev så uppmärksammad att Hollywood gjorde en re-make på den med Mark Wahlberg i huvudrollen. Sedan var det Black's game, en av de största överraskningarna på filmfestivalen i vintras. Och nu var det filmen Djupet som jag och Fiffi såg tillsammans i fredags.

Djupet är en återgivning av en verklig händelse från tidigt 80-tal. Filmen berättar historien om en trålare med sex besättningsmän som kapsejsade utanför en enslig ö i Atlanten mitt i vintern. Det var minusgrader utomhus och vattnet höll den ljuvliga temperaturen om +5 grader. I sådana förhållanden överlever normalt sett ingen människa utan hjälp av överlevnadsdräkter och livflottar. Eller?

Filmens, och den verkliga händelsens, hjälte är Gulli en 30-årig fiskare med rejäl trivselvikt. Hans historia är av det mer sällsamma slaget. Filmen påminner en hel del om The perfect storm om man tar bort den glassiga Hollywood-lacken. Skillnaden mellan Wolfgang Petersens stormfilm och islänningen Baltasar Kormákurs havsfilm ligger i hur otroligt väl Kormákur målar upp människorna och miljön i sin film. I Djupet besöker vi ett tidigt 80-tal med en sådan detaljrikedom att jag tappar hakan. Man både fryser och ryser då man ser denna film. Det ser kallt ut på bilderna och minnet om ett svunnet 80-tal ger en gåshud. Det är som en tidsmaskin.

Befolkningen på Hemön lever ett hårt liv, det är bistra män som beger sig ut på fiskebåten den kalla marsmorgonen 1984. Men de är också bakfulla från gårdagens festande. De är hungriga på frukosten med ägg och bacon, de kivas om vilken film de ska se på videon (Hajen!) och de är goda pappor till sina barn därhemma. Invånarna på Hemön behandlas inte nedvärderande i filmen. De må ha hårda jobb men de betyder inte att de inte har drömmar eller inre liv som kan vara hur briljanta som helst. Det är vanligt fölk.

Filmen handlar om ett mirakel, om hur en man kunde överleva mot alla odds. Men också om tiden därefter. Hur han behandlas och hur han söker efter svaren. Varför överlevde jag men inte min kompis? Hur han möter de dödas familjer. Skådespelarna i filmen är riktigt bra och de spelar sina karaktärer med full respekt. Jag förstår inte isländska så det är svårt att säga, men det känns som att replikerna är naturliga och bra levererade. Inte teateruppläsning av replikerna som i svensk film av idag alltså.

Sörjer denna film de drunknade, eller firar den den överlevande? Ja. Jag ger Djupet tre stormfåglar av fem möjliga. Väl värd att se. Gå och se den!

Betyg: 3/5

Jag såg inte filmen ensam. Fiffi satt och huttrade bredvid mig. Vad hon skriver om filmen hittar du här.

Contraband (2012)

Trust me, I know what I am doing.

Contraband är en amerikansk remake av den ilsändska thrillern Reykjavik - Rotterdam från 2008. Jag såg den isländska filmen på filmfesten och den var sådär, den stod inte ut speciellt mycket. Därför blev jag lite överraskad när den skulle få en remake. Som regissör till den nya versionen valdes huvudrollsinnehavaren i den isländska filmen, Baltasar Kormákur. Han var även producent till den äldre filmen så han var väl insatt i dess historia och själ.

Även om jag inte var så lyrisk över orginalfilmen tyckte jag att nyinspelningen kunde passa bra i Sommarklubben. Sagt och gjort, den togs med på resa norrut. Jag var på besök hos Danne och Maria i deras sommarstuga. När kvällen blivit mörk och myggtät drog vi oss in och det fick bli filmtajm.

Den amerikanska filmen har mycket högre "production value". Den är snyggare, har bättre (?) skådespelare och mer glassiga miljöer. Mark Whalberg spelar huvudpersonen Chris, en mästersmugglare som lämnat brottets bana, men som efter ett invecklat ekonomiskt trassel tvingas göra en sista smuggelresa mellan New Orleans och Panama tur och retur. Övriga skådespelare är Kate Beckinsdale som frun, Ben Foster som bäste polaren, Lucas Haas som en av medhjälparna och Giovanni Ribisi som skurken. Bästa skådespelare och karaktär är helt klart J K Simmonds (Junos pappa i Juno) som den vresige fartygskaptenen.

Filmen ska nog klassas som en thriller. Den har lite actionscener men den fokuserar mest på spänningsmomenten. Filmen är från samma genre som Michael Mann's filmer Heat och Collateral eller den ypperliga Enemy of the state som för övrigt gick på tvn igår. Delarna för en tät och spännande thriller finns här, men det är något som saknas mig. Även om skådespelarna gör överlag ett ok jobb tycker jag att det är slätstrukna karaktärer. Om det är mest fel på manus, regissör eller skådespelare vet jag inte. Jag dras i alla fall inte med i historien och jag känner inte sympati för karaktärerna speciellt mycket. När Chris fru och barn blir hotade tänker jag bara "jaha". Om filmen varit mer effektiv borde jag suttit som på nålar och bitit på naglarna.

Som en Sommarklubbsfilm en sensommarkväll dög dock Contraband helt ok, men den är inget att ringa i kyrkklockorna för. Jag ger Contraband två smarta smuggelknep av fem möjliga.

Betyg: 2/5