fredag 27 januari 2017

La La Land (2016)


Jag är inte ett jättefan av musikaler, så trots att La la land var allmänt hyllad hade jag ganska rimligt ställda förväntningar. Jag gillade dock idén om att Damien Chazelle gjort en helt ny originalmusikal och inte en re-make av en gammal film eller en adaption från en Broadway-show. Det visar att han har modet att utmana publik och studios och göra något han tror på, för jag tror knappast att en lallande musikal är en lika säker satsning som någon av alla uppföljare eller re-makes av action- eller superhjältefilmer vi ser idag.


Filmen är ganska mysig under stora delar. Musiken är helt ok tycker jag under sittningen. Det är en melankolisk klang i låtarna som jag gillar jättemycket. Efter titten har jag också lyssnat på soundtracket och alla låtar har vuxit mycket. Jag har nog lyssnat på cd'n minst 25 gånger de senaste två veckorna. Nu älskar jag i princip alla låtar och jag kan tänka mig att filmen kommer växa magiskt mycket när jag ser om den. Filmen hyllar också med rätta jazzen som musikstil och desto mer jazz desto bättre. Det är sedan gammalt.

Filmen är snygg att se på då Chazelle har arbetat mycket med färgsättningen för att skapa stämning och styra in åskådarens känslor i rätt riktning. Men det jag gillar mest med filmens set-up är att den handlar om drömmare med filmens två huvudkaraktärer Mia (Emma Stone) och Sebastian (Ryan Gosling) i fokus. En musikal som utspelas i drömfabriken om två drömmare. Klart att det är en bra bas att stå på. Filmer om drömmare är bra, det är också sedan gammalt.


Emma Stone är fantastisk som vanligt medan Ryan Gosling har helt klart passerat sin peak och jag blir närmast uttråkad av att se honom. Så fort de båda var i bild tittade jag bara på Stone. Det var som om min blinda fläck låg mitt över Goslings ansikte. Emma Stone är fabolous och Gosling är boring trots de fina musklerna under skjortan. Man får trots allt ge honom cred för hans dans, koordination och att han lärde sig spela piano, men jag känner ingen personkemi mellan de älskande. Tyvärr, för detta är trots allt en film vars nerv är det älskande parets öde. Jag hörde på en amerikansk podcast där en av värdarna beskrev energin mellan Gosling och Stone som om de vore syskon och jag förstår precis vad han menar. Och det är sannerligen inte Stones fel. Bästa scenen dem emellan är scenen med steppdans i månljuset när de letar efter sina bilar. Det var en fantastisk scen.


Musiken är, som nämnts ovan, bra och framför allt låten City of stars som används en så där tre eller fyra gånger under filmen. Den har fastnat i huvudet på mig så det är schysste att den är bra i alla fall. Jag tror att jag hade haft ännu större nöje av filmen om jag förberett mig med att lyssna på soundtracket några gånger före filmen också. Damn. Men nästa gång jag ser den, då jäklans... då ska jag steppa på soffbordet där hemma!

Filmen har ett fantastiskt slut tycker jag och slutet var för mig en total överraskning. Japp, min taktik att hålla mig borta från trailers, nyhetsflödet och revyer är framgångsrikt. Filmen har vuxit en hel del efter jag såg den vilket borgar för att det kommer bli en kul upplevelse att se om den. För jag tror att detta är en film som vinner på att man ser om den. Jag kan absolut förstå och till och med sympatisera med dem som älskar denna film med hull och hår. Den är gjord av kärlek och det syns i slutresultatet. Det är en bubblig och jublande livsbejakande film.


Jag gillar La la land. Den kryper in under huden på mig. Den ligger och marineras i bakgrunden av mitt medvetande. Den växer långsamt som bröddegen under duken. Stämningen och temat är underbara. Emma Stone är skitbra men tyvärr är Ryan Gosling trist. Goslings insats gör att filmen inte orkar med det sista klivet upp till toppen av stegen. Som helhet är jag ändå väldigt imponerad och nöjd. En film med en bullet...

Jag ger La la land fyra drömmare av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Denna film måste väl ha gått hem hos alla filmspanarna? Kolla för dig själv:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Absurd Cinema




12 kommentarer:

  1. Jag vet att jag inte tillhör målgruppen och därför kanske är min åsikt av mindre intresse, men jag tyckte denna film var svinkass. Jag led mig igenom hela filmen.

    Visst Emma Stone gör bra ifrån sig, men Gosling är bara träig och det finns ingen kemi mellan de två.


    Fast denna film är perfekt som Oscarsfilm då den handlar om filmbranschen. Den kommer säkert håva in massa priser från diverse galor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha. Det är kanske just därför just din åsikt snarare är relevant!

      Visst är kemin mellan Stone och Gosling besynnerlig! Det är tyvärr ett uselt kärlekspar.

      Radera
    2. Är ju klart att den kommer plocka hem priser då den är mästerligt skapad. Damien Chazelle har gjort en film som inte görs längre och han har satt ihop det så bra.

      Varför tycker ni att det är ett uselt kärlekspar? Tycker dom fungerar klockrent med varandra.

      Radera
    3. @Simon: jag hoppas att han får mycket cred för denna musikal. Det är den värd.

      Varför jag tycker att det var ett uselt kärlekspar? Två ord: Ryan. Gosling. :-(

      Radera
  2. Kul att filmen växte hos dig efter titten. Måste ha mycket med musiken att göra som du är inne på. Själv gillade jag egentligen bara en låt, plus jazzgubbarna och den där låten med Legen var helt ok.

    Jag tyckte Gosling funkade ok (har rätt ok sångröst t ex) men det är klart att man väljer rådjursögon att titta på.

    "Alla" verkar ju hylla filmen men vi är några som hoppat av hajptåget i alla fall. Halo (visst är det Patrik?), jag och DN:ns recensent.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tveksamt rolig omständighet vid min bioupplevelse; detta var första filmen ut vid förra årets Lucia Movie Night.
      Jag och mitt sällskap kräktes över denna film både under och efter visningen.
      Vi tyckte att detta kanske var den sämsta filmen vi sett på bio och att det nu absolut inte kunde bli värre.

      Film #2 var 'Måste Gitt' - och jag kan säga att jag hellre sett La La Land fem gånger i rad än att se om den skiten...





      (Och visst är det Patrik)

      Radera
    2. @Jojjenito: Ja, jag antar att hur mycket man gillar en musikal är en funktion av hur mycket man gillar musiken i densamma...

      Sen förstod jag inte riktigt. Menar du att Gosling är ett snyggt face men inget mer så håller jag med. Snygg på ytan men inget djup i hans agerande och en tämligen ointressant karaktär. Jag vill inte spendera mer tid med hans Sebastian helt enkelt.

      Radera
    3. @Halo: Hahaha. Otur på Lucianatten må jag säga! :-D

      Radera
    4. Emma Stones rådjursögon syftade jag på. Du skrev ju att du inte såg Gogsling när de var i bild samtidigt. :)

      Radera
    5. @Halo: Äh, Måste Gitt var ju ändå rätt rolig även om den inte höll för hajpen. Jag ger samma betyg på den som på La La Land.

      Tredje filmen?

      Radera
  3. Jag tyckte kemin var alldelese utmärkt. Hade dom varit upp över öronen i samklang hade filmen över huvud taget saknat konflikter och handling. Att filmen innehar dramatik är ju just för att dom inte riktigt förlorar sig i varandra utan har andra drömmar.

    Emma Stone får mer känslor att uttrycka och hon har några tårdrypande ögonblick som känns riktigt genuina, men Gosling med utifrån hans karaktärs förutsättningar. Dessa förutsättningar är dock desto sämre då den är skriven som en sympatilös, ytlig "handsome guy" med talang som liksom blockerar ett inre liv. Det finns få anledningar att känna för honom alls, medan Stones karaktär är lättare att känna med. Bryr mig generellt aldrig om Stone i filmer, men här känns hon hela tiden som en bekräftelsesökande, omedveten förlorare som är lätt att tycka synd om. Goslings karaktär Sebastian tänker mina primitiva sinnen mest att "han klarar sig nog om han bara mognar till". Så det är inte frågan om vilken skådespelare som kan sin grej bäst utan svagheterna ligger i manuset - enligt mig. Men det är ingen big deal. Hade dock lätt sett killen från Whiplash (inte JK Simmons) i Goslings roll och han hade fått mina sympatier lättare. Fan, det hade gjort hela filmen bättre enbart för att han är mer av en underdog, "easy to pity".

    SvaraRadera
  4. Jag måste också sälla mig till de som gillade kemin mellan Stone och Gosling, tyckte den funkade alldeles utmärkt.

    Ett tips om du ska försöka dig på andra musikaler -- lyssna in dig på soundtracket först. Som du skriver, de tenderar att växa för varje lyssning och jag har själv flera exempel på musikaler som jag börjat gilla först efter att jag har gjort mig mer välbekant med musiken (Sweeny Todd, Scrooge, Hairspray).

    Jag gillade också den lilla konversationen mellan Gosling och John Legend där Legend påpekar att Gosling gärna vill se sig som revolutionär för att han gillar jazz men egentligen är traditionalist eftersom han inte kan slå sig fri från "klassikerna".

    SvaraRadera