Ghostbusters: Afterlife (2021)

Man kan still undra varför. Klart de vill tjäna pengar, krama ut en skvätt till ur de av oss som vuxit upp med de gamla Ghostbuster-filmerna. Jag gillade dem men är inte ett super-fan. Därmed hoppades jag på en film som stod på egna ben och gav mer underhållning än bara fan service i form av blinkningar till förr.

Nja, filmen är helt ok. Den var underhållande under titten men egentligen står den sig tämligen slätt, den står inte ut på något specifikt sätt. Paul Rudd och Carrie Coon är inga Bill Murray, Dan Akroyd eller Sigourney Weaver om man säger så. Vi får en ny generation med Finn Wolfhard (veteran från Stranger things) och McKenna Grace. De är också ok. Damn it, allt är ok med denna film, men inget får mig exalterad.

Hmm, okey då, slutet kanske? Vad har vi på det? Jag gillade vad de gjorde, där och då i fåtöljen. Det kändes varmt i kroppen och jag log. Det är ett starkt kort att spela, att återbesöka de gamla hjältarna. Kul och det knöt ihop nuet med historiken. Bra gjort.

Men, men, jag hade ändå hoppats på något mer vederkvickande från regissör Jason Reitman (Thank you for smoking, Juno och Up in the air).

Lagom underhållande för de av er som är specialintresserade av Ghostbusters-filmerna.

Betyg: 2/5 

Groundhog Day (1993)

Här en gammal klassiker som jag inte skrivit en specifik revy om än. Den gick på tv under julhelgerna och som den mysiga komedi den är drogs jag in i filmen.

Handlingen är välkänd men jag har alltid haft lite svårt att förstå hur filmen egentligen funkar. Varför Phil hamnar i tidsloopen antar jag att man inte behöver veta, men hur kom han ur den egentligen? Trots att jag måste sett filmen en handfull gånger redan satt jag denna gång också och var nyfiken inför slutet. Det verkar som att han kommer ut den helvetiska loopen genom att genuint bry sig om någon annan än sig själv. Eller är det kanske "true love" som räddar honom? Hehe, damn, fortfarande inte riktigt, riktigt klart som korvspadet.

"Helvetiska loopen"? Ja, visst måste det ses som helvetet att tvingas återuppleva samma dag om och om igen in i oändligheten? Så känner jag i alla fall. Hur ska detta ställas mot vår dödlighet, vår fria vilja och livets mysterier om att ingen vet vad nästa dag har i sitt sköte?

Bill Murray är riktigt bra i rollen som Phil, men utan bra biroller kommer han inte långt. Chris Elliott som fotografen Larry är bra, men han kommer inte upp i samma nivå som i "There's something about Mary". Stephen Tobolowsky gör dock antagligen sin livs roll som försäkringssäljaren Ned. Och så har vi Phils kärleksintresse Rita spelad av Andie MacDowell. Hon är något speciellt här. Som vanligt må jag tillägga. Hon är så ljuvlig och älskvärd att jag inte har några problem alls att tro på Phils känslor. Hon är verkligen bra på att spela Kvinnan filmens manliga huvudroll åtrår och suktar efter. Hon gör rollen i "Four weddings and a funeral" där hon lockar Hugh Grant, men hennes allra bästa version av detta måste vara i "St Elmo's fire" där hon driver Emilio Estevez till vansinne.

Men filmens stjärna syns inte ens på duken! Detta är en ren "masterclass" när det gäller klipping. Visst har filmen ett ljuvligt manus, men tänk så mycket av humorn som ligger i den perfekta tajmade klippningen. Morgonrutinen och mötet med Ned är kanske filmens höjdpunkter och de bästa exemplen på briljansen hos Pembroke J. Herring. Detta måste varit den första gång jag nämnt en klippare här på bloggen! Jubel.

Romantiken och det mänskliga djupet är dock inte på samma nivå som de bästa i genren (romantiska komedier).

Men låt oss lyfta dess styrkor. Detta är en superrolig film helt enkelt, som dessutom har influerat vår moderna popkultur på ett sätt som endast de bästa av de bästa gör. 

Betyg: 4/5

The French Dispatch (2021)

Om någon annan regissör hade gjort denna film hade man kunnat anklaga regissören för plagiat av Wes. För detta mina damer och herrar är den mest "Wes Anderson"-iga film jag någonsin sett. Wes Anderson har "out Wes Anderson" himself, om jag får uttrycka mig på utländska.

Hans nya film "The French Dispatch" är som ett kärleksbarn mellan "The Grand Budapest Hotel", Tage Danielssons "Picassos äventyr" och  Davide Manulis "The Legend of Kaspar Hauser".

Filmen är sanslöst lös i hullet. Det känns som att jag inte riktigt förstår vad filmen handlar om... Ständige samarbetspartnern Bill Murray spelar en snubbe som driver en fysisk tidning, någon form av magasin. Filmen består av ett antal löst sammanhållna delar som i bild och ljud beskriver artiklar i de olika sektionerna av blaskan. 

Jag älskar anslaget, tonaliteten, skådespelarna (det finns en massa kändisar här!), humorn och den allmänna galenskapen. Samtidigt somnar jag hela tiden framför filmen. Den är så flyktig att jag inte riktigt kan greppa den och jag blir dåsig. Detta är den andra filmen från Wes Andersson som jag oundvikligen somnar till. Första var "The Grand Budapest Hotel". Jag såg den på bio men trots det kunde jag inte hålla mig vaken. Jag trodde att det  var mitt fel på grund av extrem tröttma, men efter att ha sett den en andra gång på bio (!!) kunder jag konstatera att exakt samma sak hände igen. Och nu sker det med "The French Dispatch" också. 

Två av filmens kapitel stod ut. Jag älskade Tilda Swintons J.K.L Berendsen och hennes föreläsning om den galne konstnären (Benicio del Toro) och hans musa (Léa Seydoux). Det är galet på det där underbart oväntade sättet. Det är bisarrt till och med och jag älskar humorn. 

Det andra kapitlet som jag vaknade till under var den om studentupproret med unge vackre studenten (Timothée Chalamet) och journalisten (Frances McDormand). Jag har länge varit lite osäker på vad jag tycker om Chamalet egentligen. Han känns så stiff då han ofta spelar trista och pretentiöst seriösa roller, på gränsen till pompösa. Ett exempel är hans tråkmåns  i "Dune", om det nu är det han är, tråkig alltså? Men här tyckte jag att han var ganska rolig. Frances kan humor såklart, finns det något hon inte kan?

Allt som allt var detta obegripligt och hysteriskt men också frustrerande oengagerade och ibland sövande. Men det är helt klart att de roligaste delarna i filmen är bland det roligaste jag sett i filmer från 2021. Det måste vara värt något i alla fall?

Betyg: 3/5

On the Rocks (2020)

 

Sofia Coppolas nya film On the rocks påminner lite om hennes tidiga mästerverk Lost in translation men denna kommer inte upp i föregångarens briljans. Båda är dock långsamma dramakomedier med en hel del av Sofias personliga tankar som kan vara allmänmänskliga om åskådaren så vill.

Rashida Jones spelar Laura, en ung författarinna med två unga döttrar och en make som arbetar mest hela tiden med en start-up. Hon börjar misstänka att maken är henne otrogen och till sin hjälp får hon mer eller mindre ofrivilligt sin far Felix.

Filmen inleds trevande men när Bill Murray i rollen som pappa Felix äntrar scenen får filmen liv. Han är en charmig konsthandlare som är likt en playboy. Han är extremt rik och samtidigt både dedikerad till sin dotter och narcissistisk. Felix tar med sig Laura på nattliga besök på nattklubbar, överklasspartyn och andra upptåg i en sällsam odyssé. De pratar om Lauras makes eventuella bedrägeri men också om livet i stort, sanningar om människa som ett djur och familjens historia.

Filmen påminner mig ibland, men inte alltid, om den tyska filmen Toni Erdmann med pappans försök att nå fram till sin dotter genom upptåg och galenskaper.

Filmen lever upp rejält så snart Bill Murray kom med i handlingen. Och även om Rashida Jones är helt ok som Laura kan jag inte annat än undra hur det blivit om Sofia Coppola hade sammanfört hennes "dream team" från Lost in translation istället och tagit in Scarlett i rollen som Laura. På tal om henne så tycker jag att denna film på ett bättre sätt beskriver ett förhållande på glid än den skrikiga Marriage story.

On the rocks inleds lite svagare men tar sig allt eftersom och den är en bra film. Coppolas favorittonläge verkar vara vemodighet och filmen dryper av detta. Samtidigt är den överraskande rolig (Murray) och en hel del sanningar om manligt kontra kvinnligt kommer fram i dialogen (Murray igen).

Den orkade nästan upp till en fyra!

Betyg: 3+/5

The Dead Don't Die (2019)

"This is definitely going to end badly."

Jim Jarmusch har en skön egen stil som jag gillar mycket. Även när han gör nischade genrefilmer blir det på hans vis. "Only lovers left alive" är en otroligt stilistiskt vacker och välspelad vampyrfilm som osade av vemod. Nu har han gjort en zombiefilm också och jag är såklart jättenyfiken.

Adam Driver och Bill Murray leder en stjärncast som också innehåller Tilda Swinton, Tom Waits, Chloë Sevigny, Steve Buscemi, Danny Glover, Caleb Landry Jones, Selena Gomez och Iggy Pop. Det är en fröjd att se alla  dessa skådisar.

Om "Only lovers left alive" var en lament över det oändliga i att vara odödlig är "The dead don't die" en bister synd på mänskligheten av idag som sitter stilla och ser världen rasa samma runt omkring sig. Ingen gör något, alla bryr sig bara om sina egna små liv. Inte ens när zombies börjar ta över den lilla sömnig och snälla amerikanska småstaden Centerville händer något. Folk fortsätter sina liv i sakta mak, försöker förstrött spika upp en planka på insidan av fönstret så att monstren inte kan ta sig in, men det hjälper ju inte länge. Folk gör inget mer. Invånarna i Centerville beter sig som nybyggarna på Miranda precis före de la sig ner och dog. Samma slutresultat också.

Det finns få karaktärer att riktigt gilla i denna film (Officer Peterson och Zelda kanske), men desto fler skådespelarinsatser att hylla. Mina favoriter är Tilda Swinton som den skotska begravningsentreprenören med ett samurajsvärd, Adam Drivers krassa polis, Bill Murrays sömniga polischef, Tom Waits filosofiska överlevare som tagen ur Buster Scruggs, Steve Buscemis rasistiske fårfarmare och Caleb Landry Jones' insatta zombiefilmsnörd.

Jag gillar filmen, snäppet under älskar. Slutet är akilleshälen. Jag har inga problem med tonaliteten, det är underbyggt i resten av filmen, men det kändes lite slappt, nästan som om Jarmusch hade haft svårt att formulera vad han ville med det.

Slutet är ett litet minus, men i övrigt är detta en av de bästa zombiefilmerna jag sett. Filmen är mycket rolig på det där lite nedtonade sättet.

"A wild animal, or perhaps several wild animals."

Betyg: 4/5

Lost in Translation (2003)

Inför den pågående tjänsteresan till Tokyo fick jag för mig att se om den gamla filmen Lost in translation. Det är en film som jag fullständigt älskade när jag såg den första gången, men jag hade faktiskt inte sett om den tills nu. Med denna omtitt riskerade den sin plats på min Topp 100 bästa filmerna genom filmhistorien!

Hur gick det gå? Bra kan man säga. Jag älskar den fortfarande! Damn, vilken underbar film. Den lever på sin underbara känsla och på de två majestätiska skådespelarinsatserna av Bill Murray och Scarlett Johansson. Det hade gått så långt sedan förra titten att jag glömt av det mesta som händer. Filmen bygger ju dessutom inte på specifika händelser. Jag levde mig in i alla galna situationer och miljöer Charlotte och Bob hamnade i. Vem vet, jag kanske upplever liknande själv på resa i Tokyo just nu när du läser detta? 

Filmen handlar om två själar som guppar på livets stormiga hav. De är på olika platser i sina liv, men mer knyter dem samma än tvärtom. Båda funderar på sina liv, vad gör jag här och vad gör jag härefter? Som om de vore utkastade från sina vanliga liv ser de varandra som räddningen och en fast punkt i kaoset, som lysbojen som hägrar i mörkret för nattseglaren. En osannolik vänskap formas framför våra ögon och deras relation tar en allt annat än rak bana mot något mer? Vi hoppas, vi håller tummarna, vi skrattar och kanske fäller en tår. Hur det slutar vet bara Sofia, Scarlett och Bill.

Filmen är fast förankrad som en av mina absoluta favoritfilmer, den har sin plats på topp 50 säkrad för ett tag till. Det blir en solklar femma!

Betyg: 5/5  

St. Vincent (2014)

"St. Vincent" verkade vara en spännande film. Det är en dramakomedi med favoriten Bill Murray! Men först, usch vad gammal och skröplig han ser ut i denna film, den gode Bill. Visst han spelar en gammal och skröplig man, men kan det bara vara smink?

Filmen handlar om en vresig gamling som får nya grannar då en ensamstående mamma och hennes son flyttar in i huset bredvid. Setuppen är inte speciellt originell. Filmen puttrar på i lugnt tempo. Den är lite smårolig och "quirky". Relationen mellan Vincent och pojken Oliver är gullig. Filmen påminner mer och mer om Nick Hornby's "About a boy". Jag finner filmen ganska ordinär. Den ensamma mamman, barnet och grannen som är butter men kanske har en mjuk sida därinne någonstans... Really? Var det inte mer?

Jo. Det var det. Precis när jag började bli uttråkad och hade börjat flacka med blicken efter mobiltelefonen och insta-appen kommer Scenen med stor S och hela filmen vände på en femöring. Wow, det är ju inte en komedi detta. Detta är en sober film som är otroligt sorglig och hjärtskärande. Dammigt i rummet, Jojje. Indeed. Fan, dammigt värre, till och med hulkande.

Nu när jag pratar upp filmen gör jag den säkert en otjänst. Den avnjutes bäst ospoilad, men samtidigt är det svårt att tipsa om filmen utan att ge någon bild av vad den är. Jag känner nog att den har en del kvar till de riktigt höga betygen, men samtidigt är filmen mer lik en film som "Short term 12" i feelingen än redan nämnda "About a boy" och för de av er som sett "Short term 12" vet att det är en otroligt bra film. Och nej, "St. Vincent" är inte lika bra, det känns bara liknande i känsloregistret när jag ser filmerna.

Bill Murray är helt ok, Melissa McCarthy spelar en "vanlig" roll, Chis O'Dowd är som vanligt super och Naomi Watts är fruktansvärt dålig i denna film. Regissören är en ny bekantskap, Theodore Melfi. Regin är sådär. Men som helhet funkade filmen väldigt bra. Ändå.

"St. Vincent" handlar om att bli gammal och försöka rädda sig själv i en kamp som inte går att vinna. Det enda vi kan göra är att försöka stå ut medan vi förlorar.

Jag ger "St. Vincent" tre gamla mäns som stretar emot av fem möjliga.

Betyg: 3/5

PS, Melissa McCarthy var nedtonad och sansad. Ingen fara, ni kan vara lugna!

Where The Buffalo Roam (1980)

Hunter S Thompson, vilken hjälte! Vi såg en Johhny Depp spela honom i Fear and loathing in Las Vegas. Men det var inte första filmen som bygger på gonzo-journalistens liv, eller tidningsartiklar ska man kanske tillägga. Where the buffalo roam kom ut 1980 och man kan läsa om alla turerna runt manus och en allmänt kaotisk inspelning. Bill Murray spelar Thompson och han gick så in i rollen att han fortfarande var "in character" när han på hösten återgick till Saturday Night Live till sina kollegors irritation. Den riktige Dr Gonzo var med på filminspelningen och enlig internet festade han och Murray ikapp och levde allmänt rövare. Bland annat ska de testat ett Houdinitrick då Thompson band fast Murray vid en stol och kastade honom i poolen. Den gode Bill drunknade nästan...

Filmen är lika kaotisk och ofokuserad som inspelningen verkar ha varit. Den består av ett antal scener som är mycket löst sammanhängande. Via internet förstår jag att det som sker är att Hunter skriver en dödsruna för sin gamle vän och advokat Lazlo. Hunter tänker tillbaks på ett antal scener och vi får se dem i filmen. Så mycket till röd tråd kan man inte vänta sig i en film som denna. Den är också rejält ojämn. Vissa delar av delarna är hysterisk roliga då Bill Murray och Peter Boyle är i sitt esse. Andra scener är inte lika engagerande dock. Det totala intrycket blir ofullständigt. Filmen passar antagligen bättre som förfestfilm för glada prinsar som dyrkar Bill Murray och/eller Hunter S Thompson. Som film är den dock lite svag.

Hur kom det sig att Where the Buffalo roam är med i Decennier egentligen? Jo, den har länge legat på min "att se"-lista då husguden Neilan gjort filmmusiken. Jag har ägt soundtracket på LP länge men aldrig kommit till skott med filmen. Först var det attans svårt att få tag på filmen och när jag väl hittade den på dvd har den blivit stående i på hyllan. Men precis som med Zabriskie point (med Pink Floyd på soundtracket) kom den väl till pass för Decennier.

LP-omslaget till filmmusiken

Jag hoppas nu bara att mina Decennierkompisar Christian, Johan, Fiffi och Sofia inte fann detta val för allt för vrångt? Jag undrar också om de såg Neil som cameo en kvart in i filmen då han och hans producent David Briggs stod utanför en sjaskig bar och rökte...? Detta är en rock-n-roll-film med ett grymt soundtrack och då menar jag alla låtarna, även de vanliga. Det osar sextio- och sjuttiotal av filmmusiken. Neil inleder med den nya låten för filmen i en acapellaversion, sedan återkommer låten i olika variationer med hans morrande gitarr. För övrigt hör vi Jimi Hendrix, Bob Dylan, CCR, The Temptations osv.

Galen film. Hejdlös film. Rolig film. Rörig film. Men ändå inte en speciellt bra film. Jag ger Where the buffalo roam två gonzos av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Idag bloggar en hel lite grupp med höga filmspanare om denna vrickade film:
Christian
Johan
Sofia
Fiffi (publiceras kl 16)

Vilka av dem gillade galenskaperna? Vilka hatade dem?

The Grand Budapest Hotel (2014) Nytt försök

Deputy Kovacs: Did he just throw my cat out of the window?

Första gången jag såg denna film på bio blev jag inte imponerad. Trots ett härligt galleri av karaktärer, och skådespelare, samt fler underbara scener blev jag inte riktigt berörd och jag kände mig som en betraktare på avstånd. Efter bion trodde jag då att denna känsla kanske kunde förklaras med att jag suttit och nickat till under filmens inledning och inte kommit in i historien på rätt sätt. Upp emot en halvtimme var jag mer eller mindre i en sömnens dimma. Då jag nästan utan undantag har älskat Wes Andersons filmer tidigare ville jag ge denna hans senaste alster en ny chans.

Så när jag hade två timma över att slå ihjäl runt lunch i fredags och då min filmspanarbroder Jojjenito dessutom hakade på gick vi och såg filmen. Jag var förväntansfull när vi slog oss ner i den sneda salongen i Saga nr 4.

Även under denna visning blev jag pumsig och nickade nästan till men likt en Harry Palmer gnuggade jag en spik i handflatan och lyckades hålla mig vaken. Jag fick för första gången se scenerna från filmens inledning.

När jag gick ut från filmen hade jag dock exakt samma känsla i kroppen som efter första titten. Filmen berörde mig nästan inte alls. Samtidigt hade jag suttit hela filmen igenom med ett stort och antagligen fånigt leende på läpparna. Men det är som ett antal snygga målningar som inbördes knappt hör ihop och än mindre berättar en engagerande historia. Jag har alltså råkat ut för det som så många andra upplever då det gäller den egensinnige Wes. Snygg yta och quirkiness, men inget innehåll (för åskådaren i fråga, denna gång jag själv). Jag som gav hans förra film Moonrise Kingdom en 5/5 kände inte alls samma rusning till magen och hjärtat av denna film.

Det är besynnerligt för alla elementen finns där men ändå funkar det inte fullt ut denna gång. Har jag tröttnat på Wes, eller är detta en "bump in the road", likt The life aquatic, en annan film av honom som jag inte fattade fullt ut?

Jag vet inte. Jag borde gilla The Grand Budapest Hotel mer känns det som, men den talade inte till mig på samma sätt. Nu har man ändå väldigt kul då man ser en film som denna. Många scener är snygga och underliga. Kastad katt, knogjärn, en duktig lobby boy, nazister.

Jag ger nu filmen ett betyg i alla fall. The Grand Budapest Hotel får fyra bakelser av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Det blev en mycket trevlig filmeftermiddag med Jojjenito. Efter denna film tog vi en snabb lunch på Waynes Coffee och sedan bar det av mot premiär av A million ways to die in the West, en film som jag omfamnade med öppna armar och hade mycket trevligt med.

Vad tyckte då Jojjenito om The Grand Budapest Hotel? Checkade han in i lyxsviten eller valde han de trånga tjänstebostäderna?

The Grand Budapest Hotel (2014)

Årets Wes Anderson-film blev för mig som återinträdet för en månraket i jordens atmosfär. Åker den för brant ner brinner den upp, åker den för flackt studsar den bara på ytan och kastas ut i rymden igen. Det var det senare som hände mig. Jag kom aldrig in i filmen utan studsade på ytan och kastades ut i mörkret igen.

Varför hände då detta nesliga undrar vän av ordning? Allt var upplagt för en bra biokväll. Det var i torsdags, jag och Decennier-brodern Christian skulle se filmen nere på Grand. Problemet var att jag var svintrött och så fort vi satt oss i de sköna stolarna, den bra raden med oändligt mycket benutrymme, nickade jag till. Rejält. Jag sov mig i princip igenom de första tjugo minuterna eller vad det kan ha varit. Det första jag kommer ihåg var en begravning och en scen där ett testamente skulle läsas upp.

Efter den starten känns det inte rättvist att ge filmen ett betyg. Jag måste snarast se om filmen, så snart den kommit ut på dvd. Normalt sett älskar jag Anderson's stämningsfyllda filmer, hans underfundiga berättelser med lika starka karaktärer som färgglada miljöer. Hans senaste film Moonrise Kingdom är hans bästa film hittills, den första som slagit till och med Rushmore på fingrarna.

Av det jag såg i mitt sömndruckna tillstånd verkar det som att Ralph Fiennes var mycket underhållande, en blandning av stilar i filmen (var där motion capture också?), samt att handlingen var mycket mer invecklad än normalt i en Anderson-film. Men är det verkligen bra? Den förra filmen med en rejäl story var väl Life aquatic och den kommer jag ihåg som hans svagaste film.

Nej, för att göra denna film rättvisa måste jag se om den. Nu tror jag att den skulle hamna på ett positivt betyg, kanske en trea, kanske en fyra eller kanske till och med en femma. Allt beror på hur man absorberas av filmens känsla, story och karaktärerna.

Kvällen som sådan blev dock lyckad. Efter lite välbehövlig vila under filmen gick vi vidare och tog oss en bit KÖTT på Broncos Bar. Där tittade vi storögt på klientelet som i hög grad bestod i michelingubbenliknande muskelbyggare. Under måltid och efter snackade vi film, Decennier och topplistor. En trevlig kväll helt enkelt.

Betyget väntar jag med till jag sett om filmen.

Om vi har tur har Christian något mer vettigt att skriva om filmen.

Moonrise Kingdom (2012)

Sam: Why do you always use binoculars?
Suzy: It helps me see things closer. Even if they're not very far away. I pretend it's my magic power.

Det är väl dokumenterat att vissa regissörer har en polariserande effekt på oss filmälskare. Att vissa filmmakare blir som en mänsklig vattendelare, där vissa inte gillar dem alls, medan vi konnässörer älskar dem. Wes Anderson är en sådan regissör. Jag gillar honom skarpt, men det finns fler av er där ute som är kallsinniga inför den manschesterkavajprydde akademikern från Houston, Texas (visst hade man önskat att han var från New England? Eller i alla fall från Austin, Texas?)

Den kritik som jag har hört om den gode Wes är att hans filmer skulle sätta stil över innehåll, men där håller jag inte med. Hans filmer har förvisso en särpräglad stil, men det är inte den som binder ihop kakan för mig. Jag anser att hans största förtjänst är att han sätter känsla över innehåll. För mig är Wes Anderson's filmer så sköna just på grund av den stämning de försätter mig i. Ok, jag är den förste att erkänna att alla hans filmer kanske inte är tipp topp, men hans totala kropp av kreativitet måste ändå göra honom till en av de främsta visionärerna inom film i dagens samhälle.

Jag såg hans senaste film Moonrise Kingdom i helgen och jag blev totalt paff av filmen. Vilken maxad filmupplevelse! Fantastisk. Jag satt med ett brett leende i ansiktet under hela filmen, det var säkerligen fånigt också. Jag älskade historien om Sam och Suzy. Filmen är bättre än Rushmore till och med. Wes Anderson's bästa film till dags dato. Ingen tvekan. Ah, med liten tvekan då.

Skådespelarna som backade upp de unga tu var perfekta för en Wes Anderson-film. Ed Norton, Bruce Willis, Bill Murray och Frances McDormand var lika bra, allihop. Karaktärerna var mer eller mindre vrickade men de alla fyra spelade dem helt straight up. Suveränt. Tilda Swinton gjorde den lilla rollen som Social Services over the top vilket funkade för mig. Wes kompis Jason Schwartzman tilläts också ta ut svängarna litet men det har han på något sätt arbetat ihop till, så många filmer han varit med i  nu.

Jag tycker det är lika meningslöst att dissekera eller ens diskutera handlingen i denna film som det är att göra detsamma på en dröm man haft. Och lika lite som jag kan beskriva en dröm jag haft, eller få någon annan att gilla en dröm jag upplevt, lika lite kan man diskutera sig fram till om Moonrise Kingdom är bra eller inte. Antingen gillar man känslan i filmen. Och alla dess färger. Eller så gillar man inte filmen. Men jag hoppas att du antingen gillar den eller ogillar den, var bara för guds skull inte likgiltig inför den!

Oftast när jag vaknar mitt i en bra dröm förstörs allt av att jag vaknar. Drömmen glider iväg som Joel Barish's minnen, och den grå vardagen tränger sig på. Men ibland, om jag har tur, och jag snabbt sjunker tillbaka in i drömlandskapet, kan jag återvända till den underbara filmen. Jag längtar redan till det är dags att se Moonrise Kingdom igen.

Jag ger Moonrise Kingdom fem miniature kayaks av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Rushmore (1998)

Max Fischer: My top schools where I want to apply to are Oxford and the Sorbonne. My safety's Harvard. 

I min genomgång av Wes Andersons filmer har jag nu kommit till hans andra film Rushmore från 1998. Manus är skrivet av Wes Anderson och Owen Wilson.

Denna film är 100% känsla. Känslan i filmen är allt. Och det är en skön känsla. Men det betyder inte att den 18-årige Jason Schwartzman i sin debutfilm inte gjorde ett imponerande jobb som den pompöse 15-årige Max Fischer som i alla givna ögonblick överskattar sig själv. Det betyder inte heller att den 48-årige Bill Murray i sin första film med Wes inte gör den kanske första seriösa men samtidigt roliga rollen i sin karriär som den stenrike Herman Blume med det förvirrade kärlekslivet. Bill Murray skulle senare i sin karriär briljera i denna typ av dramatiska roller som bygger på svart humor mer än gapflabbshumor, så som i Lost in translation, Broken flowers och alla andra Wes Anderson-filmer. Och det betyder heller inte att den 30-åriga Olivia Williams inte gjorde ett ljuvligt porträtt av Rosemary Cross, den unga lärarinnan som Max Fischer och Herman Blume konkurrerar om.

Filmen gav mig en känsla, en skön känsla. Jag gillar den känslan. Det är universitetsmiljö-känslan jag tänker på. Filmen utspelas i skolmiljö, där Wes Anderson-liknande akademiker går omkring i sina manchesterkavajer med läderlappar på armbågarna. Jag är förtvivlat svag för filmer i denna miljö. Det är kanske på grund av en nostalgisk längtan tillbaka till Uppsala? Eller så skapades detta sug av den känslan som så starkt förmedlades i Donna Tartt's bok The secret history (sv. Den hemliga historien) från 1992. Det är för övrigt en bok som jag skulle vilja se filmatiserad. Med ett gäng unga karismatiska och okända skådespelare skulle man kunna skapa en nervig och dramatisk thriller med mycket svärta. Jag skulle gå och se den.

Wes Andersons andra film är ett stort steg framåt. Rushmore har en obeskrivbar handling men den är ändock enkel nog. Filmen bygger på några starka karaktärer, en mycket medvetet vald scenografi och foto samt ett grymt bra soundtrack. Låtarna är mer eller mindre perfekt valda för filmen och det är en typ av indie-musik som jag gillar.

Max Fischer: Maybe I'm spending too much of my time starting up clubs and putting on plays. I should probably be trying harder to score chicks. 

I slutändan må Max Fischer ha något för höga tankar om sig själv, men som vi ser i slutet av filmen är han mycket lyckad som författare och regissör av teaterpjäser.  Är detta måhända en spegling av Wes Anderson själv? Är detta Wes mest personliga film? Är Wes Max?

Herman Blume: What's the secret, Max? 
Max Fischer: The secret? 
Herman Blume: Yeah, you seem to have it pretty figured out. 
Max Fischer: The secret, I don't know... I guess you've just gotta find something you love to do and then... do it for the rest of your life. 

Jag ger Rushmore fyra röda hattar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Max Fischer: I saved Latin. What did you ever do?