De tre bästa trummisarna? Tja, vad sägs om Stewart Copeland från The Police, Ian Mosley från Marillion och vilken random jazztrummis som helst? Jag brukar inte lägga märke till trummisen så ofta, men ibland sticker de ut. Och jag brukar verkligen inte gå igång på långa trumsolon.Miles Teller (The spectacular now) spelar den begåvade jazztrummisen Andrew som studerar på en musikskola i NYC för "the best of the best". Den underbara American Independent-skådisen J. K Simmons (Juno, Up in the air) spelar den psykopatiske och demoniske läraren Fletcher.
Filmen är enkel i all sin briljans. En mäktig viljekamp mellan Andrew och Fletcher. Dialogen är crisp och hejdlös. Konkurrensen om de olika platserna i Fletchers prestigefulla jazzband är knivskarp. Filmen bjuder inte på några överdrivna dramatiska utfall utan det mesta sker med små medel, en blick här ett talande kroppsspråk där. Detta gäller alla utan den spritt språngande galna Fletcher som inte skrädar med orden. Hans karaktär går inte över lik som Bloom i Nightcrawler men det finns fler likheter mellan karaktärerna än olikheter. Andrew å sin sida är nästan lika fanatisk i sin vilja att bli bäst på jazztrummor.
Filmen har en underbar feeling. Jag ser den som blå, mörkt blå med en metallisk ton. Även denna film har en färg! Jodå, nu är det kanske bara Fiffi bland alla mina läsare som ens förstår vad jag pratar om men så är det. Blå.
Filmen växer allt eftersom storyn utvecklas och mot slutet kommer en central scen som ställer det mesta på sitt huvud. Det är just den kullerbytta eller twist som jag så saknade i Nightcrawler. Därmed blev slutscenen helt otrolig i mina ögon. Både som musikalisk scen, som ett cresendo och upprättelse för Andrews kämpande och som knorr på twisten.
Kommer J. K. Simmons bli oscarsnominerad? Vad tror ni?
Filmspanarkompisen Markus var salig efter filmen. Högsta betyg ropade han när han hastade vidare med Tommy och Niklas mot nästa visning. Jag Jojje, Johan S och Christian hade lite mer tid att efterbehandla filmen. Jag och Johan * 2 var mycket imponerade och nöjda, Christian inte lika sprudlande glad. Sa han något om en medelfilm? Encroyable!
Jag tolkade slutet så här...
OBS, SPOILER ALERT!
Scenen på baren mellan Andrew och Fletcher var filmens viktigaste. Vi fick då en helt annan förståelse för hur Fletcher arbetade. Hans mål var att hitta den nya "Bird" och det gjorde han på sitt lite säregna sätt. Han knäckte skiten ur sina elever för att sedan se vilka som hade driv nog att ändå kämpa på. När han sedan bjuder in Andrew till tävlingen med bandet trodde jag att han mest gjorde det för att han behövde en ny trummis. Men i inledningen av sista scenen förstår vi att det hela var en setup och ett försök att få ut hämnd för att Andrew tjallat. Jag ser Fletcher som en så manisk och psykotisk personlighet att det inte alls känns orimligt att han satt sig själv och det övriga bandet lite i klistret för att kunna få Andrew i det stora klistert. Fletcher skiter i hur Andrew skulle hantera denna situation, antingen är han av det rätta virket eller ej.
Filmens manusförfattare och tillika regissör Damien Chazelle gör det bra för vi har redan börjat tro att Andrew verkligen har tappat glöden. Han plockar ner sitt trumset och han vill åter knyta kontakt med Nicole. Han har helt enkelt lämnat den delen av sig. När han sedan lämnar scenen och går ut till sin far i kulisserna får vi den filmiska höjdpunkten med hela vändningen då han "reser sig på 9" som Rocky hade gjort. Sedan är hela sista låten, Caravan, suverän med musiken, maktkampen mellan Andrew och Fletcher samt då Fletcher inser och accepterar att Andrew "har det". Suveränt slut.
Läste att Miles Teller spelar trummor och tränade en massa mer inför filmen, samt att regissören lät honom trumma så länge att han började blöda i händerna och att en del av blodet vi ser är Tellers! Quelle Spectaculaire!
Jag ger Whiplash fyra starka drömmar av fem.
Betyg: 4+/5
