Solo: A Star Wars Story (2018)

Oavsett förväntningar kan inget annat konstateras än att Solo: a Star Wars story är en svag film. Det är otroligt synd, jag hade gärna hyllat den. Alden Ehrenreich i rollen som huvudpersonen Han Solo är riktigt svag. Hela filmen är urvattnad på ett menlöst sätt. Det är en så otroligt väntat blek film när det handlar om det säkra men ospännande valet av Ron Howard som regissör. Filmen saknar helt "stakes". Inget speciellt viktigt står på spel i denna film. ack, Rogue One vad mycket bättre du var! Thandie Newtons karaktär Val dör i en absurd scen där hon begår självmord för att de ska kunna göra en simpel stöld. Det är som att gänget bakom filmen trott att den scenen skulle ge filmen tyngd, men resultatet blir ju bara att publiken skakar på huvudet åt det. I stort undrar jag över vad idén med filmen ens är. På vilket sätt ger den oss en ovärderlig och förnyad förståelse av Han Solo eller något annat i denna värld?



Som simpel actionfilm och "heist"-movie är den närmast undermålig. Håret på mina armar låg och sov lugnt under hela filmen. Inte en enda gång blev jag så imponerad eller upphetsad att håret stod i givakt. Var är de mäktiga scenerna som man tar med sig hem från en Star Wars-film?

Och var är känslorna? Var är det storslagna, galna och fantastiska? Var är det magnifika fantasieggande äventyret som hela tiden balanserar på gränsen till det pompösa? Nu får vi en lite tristare version av  Fireflyavsnittet The Train Job. Det är sant, hur galet det än låter.

Sen Disney köpt Star Wars-franchisen har de haft en aggressiv plan med en massa nya filmer från universat. Jag kände en viss oro för om kvalitén kunde hållas uppe. Den oron har nu förstärkts. Lika bra som The force awakwens var, lika förvirrande misslyckad var The last jedi. Av de två spin offs vi har fått var Rogue One problematisk men mycket bra vid en omtitt, medan Solo: A Star wars history är direkt blek.



Till att börja hänger ju mycket på skådespelaren i rollen som Han om det nu ska vara en "origins story" om Han Solo. Alden Ehrenreich har knappt någon karisma eller charm alls och upplevs mest som en barnrumpa som försöker leverera coola "one liners". Hans motpart Lando Calrissian spelas av Donald Glover som är mycket mycket bättre i allt. Tänk på scenen mellan Thor och Peter Quill i senaste Avengers. Två karaktärer, och skådespelare, med karisma och charm som gnabbas med varandra. Jag gissar att de ville ha en liknande dynamik mellan Lando och Han men det funkar ju inte alls när den ena är så mycket mindre , till och med nästan fånig. Danny Glover har mycket mer tyngd.

Skådespeleriet är i övrigt ok men inte gnistrande. Emilia Clarke kom kanske inte till sin rätta i denna film? Hon känns bättre som Mother of Dragons i alla fall. Woody Harrelson kom inte ens i närheten av vad han levererade i True detective. Det är bara Donal Glover som levererar en riktigt kul tolkning av sin karaktär. Han drar på alla cylindrar värdig en Star Wars-film.



Efter Alan Tudyks succé med K-250 i Rogue One försökte de hitta rätt med en ny robot i denna film. Tyvärr tycker jag inte att Phoebe Waller-Bridge lyckas alls i rollen L3-37. Hon hade inte det mest spirituella manuset att arbeta med heller för den delen. Paul Bettany var närmast tråkig och långt från hotfull som filmens primära "villain". Såg vi inte alla bara Vision framför oss ändå?

Hur hänger detta ihop med övriga filmer i serien. efter ett kort snack med Patrik inser jag nu att denna måste utspelats mellan Episode 3 och Rogue One. Vilket betyder att Darth Maul överlevde Episode 1. Tydligen har han redan återkommit i de tecknade serierna som gått sedan prequel-trilogin, så att han dyker upp här är kanske inte så överraskande. När jag såg Solo trodde jag ett ögonblick att den utspelades före Episode 1 men det hänger ju inte ihop alls med tidslinjen.



Scenen när Han sköt först var en uppenbar "fan service" och jag gillade den. Som om Ron Howard gav George Lucas fingret lite. Men i övrigt tycker jag att de misshandlade Han Solo i manus. Nu var han en reko snubbe hela filmen som de försökte smeta lite mörker på mot slutet för att hans karaktär skulle passa in mot Harrison Fords variant i originaltrilogin. Bättre hade varit att visa Han Solo som en mörkare och mer självisk karaktär från början för att sedan visa på ett frö till hjärta och patos. Att ha målat upp Hans personlighet mer som Woody Harrelsons Beckett, eller som den där manlige rebellen Cassian i Rogue One (han som sköt en annan rebell bara för att...).

Emilia Clarkes Qi'ra var trots allt en av behållningarna i filmen. Jag trodde länge att hon skulle dö innan filmen var slut på samma sätt som hjältarna i Rogue One. Ni vet, eftersom de inte omnämns i originaltrilogin kan man gissa att de inte överlever denna film. Nu fick vi en twist som funkade fullt ut på mig. Jag blev överraskad, även om jag i retrospektiv kan se att jag kanske borde förstått att hon spelade ett eget spel. Filmens slut måste betyda att vi kommer få se en uppföljare, eller hur va? Kommer givetvis gå och se den, men vet inte om jag kommer ha speciellt höga förväntningar.

Jag ger Solo: A Star Wars story två guldtärningar av fem möjliga.

Betyg: 2/5   

Sofia beskriver väl några av svagheterna i denna film.

Terminator: Genisys (2015)

Uppföljare är en speciell genre inom filmvärlden. Ofta blir uppföljarna sämre än originalet. Men likväl kommer publiken till biograferna ändå. Vi vill så gärna återigen "umgås" med karaktärer eller i miljöer vi älskade i originalet. Ibland höjer sig en uppföljare över mängden och blir lika bra eller till och med bättre än sin föregångare. Då har ofta något nytt införts i filmen som i lyckade 2:or som Aliens och The Road Warrior. Ibland har filmmakarna bara gjort en lika gedigen film, om inte bättre, som med Gudfadern 2 och Terminator 2: Judgement Day.

Idag ska vi prata om en annan uppföljare i Terminator-serien, Terminator: Genisys. Ettan och tvåan är klassikers. De är enkla men bra. Tidsresorna får inte ta speciellt stor plats och båda filmerna är egentligen simpla förföljelsefilmer. Men bra sådana. Trean var grumlig och rörig. Man vecklade in sig i kvantfysik och jag kan knappt komma ihåg vad de försökte få fram. Terminator Salvation var visuellt häftig med kriget från framtiden, men de gjorde våld på en massa "grundelement" i serien. Usch den var inte en bra Terminator-film.

Och här har vi till slut den femte filmen. Jag älskade den! Som film på helt egna ben är den ganska svag. Jag ser att den är rörig med alla tidslinjer och osäkra framtider. Men framför allt är vissa av skådespelarna svaga. Jag tänker då i första hand på Jai Courtney. Han är usel. Michael Biehn var kanske inte en karaktärsskådespelare på sin tid men hade något ljuvligt "likeable" över sig. Jag hejjade på honom. Mycket. Courtney, not so much. Inte för en sekund trodde jag på kärlekshistorien mellan honom och filmens kvinnliga huvudperson. Inte heller Jason Clarke i rollen som filmens bad guy var speciellt lyckad. Jag har dock gillat honom i andra filmer så det var kanske inte hans fel.

Nej, för mig är Arnold, The Mother of Dragons samt de kärleksfulla filmmakarna denna films hjältar. Jag stortrivdes med alla roliga skämt och blinkningar till de två första filmerna. Arnold är i sitt esse och gör sin Terminator "Pops" till en nygammal favorit. Emilia Clark är likaledes lysande. Trots att hon inte når högre än 157 cm över golvet är hon en av de största i filmen. Dessutom lite kul att hon så mycket påminner om Linda Hamilton, både avseende utseendet och hennes aura.

Är det Bill Paxton vi ser där i bakgrunden?

Filmen kunde blivit ett magplask, och jag kan tänka mig att de finns fans där ute som hatar vad de fick se, men jag älskar att de infört en andra time line för det som händer i ettan och tvåan. Vilken stake de visar genom att våga beträda den heliga marken från ettan och tvåan och dessutom med nya skådisar i rollerna som de ikoniska Sarah Conner och Kyle Reese. Jag bugar och kvittrar av förtjusning. Detta var banne mig otroligt underhållande. Men också fasansfullt svårt att betygsätta. Som en ren nostalgitripp och homage till de gamla filmerna är detta en fyra eller till och med femma, men som film i helhet är det nog inte mer än en trea (damn you casting agent!). Vilken känsla ska gälla när betyg sätts? Jag kommer med stor sannolikhet att vilja se om filmen.

Men jag sansar mig och ger Terminator: Genisys tre inlärda leenden av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Game Of Thrones - Season 3 (2013)

Och så var det ett helt års väntan på nästa säsong av game of Thrones igen! Suck. Serien avslutades nyligen med buller, twitterexplosion och bång. Jag följde serien slaviskt varje vecka och spänningen inför säsongsavslutningen var olidlig. Detta var ett brott mot hur jag normalt sett ser serier nu för tiden. Mitt tv-serietittande har antagit en annan form än hur serier sågs förr i tiden. Ett fenomen som jag inte är ensam om att uppleva. Det diskuterades bland annat på Spanarna i radion i våras. Nu för tiden kollar jag på tv-serier i "klump" via dvd-boxar eller liknande. Hela säsonger ses i raskare takt än när man ser ett avsnitt per vecka och på en privatlivsförstörande av tv-kanalens förutbestämda stående tid. Det är så jag föredra att se Dexter, Californication eller vilken serie det nu kan vara. Ibland ses ett avsnitt per kväll och ibland kan det bli flera avsnitt. Nice.

Men för årets säsong av GoT kunde jag inte hålla mig och kollade alltså ett avsnitt per vecka. Förutom den vecka då de irriterande nog hade uppehåll en vecka. En annan skillnad mot vissa lite lättare serier är dock att varje avsnitt av GoT är så matigt att det är svårt att ta in mer än ett avsnitt per kväll. Man behöver ibland en god tid på sig att låta avsnittet sjunka in. Men samtidigt som serien har välutvecklade och komplexa karaktärer, många parallella handlingar, långa och ibland otydliga händelsekedjor och en massa detaljer så kan man konstatera efter säsong 3 att handlingen i vissa avseenden går väldigt långsamt fram. Fan, Dany ta dina arméer och åk över till Västerås någon gång!

Säsong 3 var mycket bra med en höjdpunkt i slutet av första halvan och en höjdpunkt mot slutet av säsongen. Jag var mest sugen att se mer av Daenerys under säsongen. Hennes scener var de allra bästa. Det skadar inte att ha tre drakar som växer och växer om man lever i en fantasyvärld. De övriga favoriterna tappade lite under denna säsong. Tyrion är ju fortfarande cool men han var inte med lika mycket och story arc:en för honom var inte superintressant. Lilla Arya är också fortfarande en favvis och det första kul jag såg var hur mycket ett år extra syns i den åldern. Hon är fortfarande liten men ser klart äldre ut än i säsong 1 och 2. Lite som när vi kunde följa skådespelarna i HP växa upp framför ögonen på oss. Men tyvärr hände det inte så mycket med henne heller. En av händelsetrådarna runt henne fick sin upplösning, men jag önskar få se mer om den där lönnmördaren hon träffade i säsong två. Hon är som gjord för lite kick ass men det får vi vänta på. Även om det var lite coolt när hon dödade för första gången...

De övriga trådarna var ojämna, bra ibland men också lite mindre spännande ibland.

Allt som allt var säsong 3 väldigt tydligt en mellansäsong. Serien startar fortfarande upp fler trådar än vad den stänger känns det som. Serien är dock otroligt bra som helhet. Jag har väl mest tilltalat redan invigda med denna text, men för er som inte sett Game of Thrones än kan jag bara tipsa om den. Den ÄR bra. Jag ser fram emot mer när fortsättningen väl kommer.

Betyg: 4/5