James Cameron's Story of Science Fiction - Season 1 (2018)

 

Detta är en trevliga genomgång av science fiction på film och tv-serier för oss som gillar genren. James Cameron intervjuar crème de la crème av regissörer och skådespelare från genren. Dessutom diskuterar filmkritikers och författare ämnet med en stor portion allvar. 

Säsongen är uppdelad på sex avsnitt som alla har varsitt tema; Aliens, Att utforska rymden, Monster, Mörk framtid, Intelligenta maskiner samt Tidsresor.

Jag fann avsnitten om den dystopiska framtiden och AI de mest intressanta. Det jag gillar mest vid sidan av alla tunga namn från genren, är alla exempel med klipp från filmer och serier som de pratar om. En genretäckande dokumentär som denna hade varit tråkig om vi bara fick se talking heads.

De mest kända regissörer som intervjuas är Steven Spielberg, Ridley Scott, George Lucas, Christopher Nolan, Luc Besson och Paul Veerhoeven. Bland skådespelarna ser vi namn som Arnold Schwarzenegger, Sigourney Weaver, Keanu Reeves, Michael Biehn, Milla Jovovich, Christopher Lloyd, Jeff Goldblum och många fler. Bland övriga ser vi författarna Max Brooks och Andy Weir, producenterna Jane Espensen, Jonathan Nolan och Lisa Joy, samt kritikern Matt Singer.

Helt klart en trivsam liten serie att kolla in om man gillar sci-fi. Ligger på SVT Play under namnet "Mästarna av Sicence Fiction" fram till och med den 4:e januari 2021.

Betyg: 3/5

Terminator: Dark Fate (2019)

Ännu en Terminator-film? Behöver vi verkligen en sådan? Well, denna gång är det en soft re-boot och filmen ska ses som en uppföljare på "T2: Judgement Day". Då blir åtminstone jag mer intresserad i alla fall. Jag ger den en chans...

Wow, vilken nostalgirush! Ren och skär nostalgi. Filen bryter inte någon ny mark, men för oss som gillar de två första Terminator-filmerna, "The Terminator" från 1984 och "T2: Judgement Day" från 1991 är detta faktiskt helt ok!

Både Linda Hamiltons Sarah Connor och Arnolds T-800 model terminator är åter. Till och med en cgi:ad ung Edward Furlong är med i inledningen. Under inledningen får vi se en datorföryngrad Arnold kliva upp ur havet och mejja ner folk. Det var lite oroande då allt för mycket föryngrande kan bli uncanny, men lyckligtvis var han gammal i resten av filmen. Hur nu en T-800 blir gammal...? Man kan tänka sig att den mänskliga vävnaden utanpå roboten måste åldras... Japp, ok, all is good, move along!

Den nya "Kyle Reese" dvs soldaten som reser tillbaka för att skydda människan hopp i framtiden är en augemented kvinnlig krigare som görs ganska bra av Mackenzie Davis (Blade runner 2049, The Martian och Breathe in).

Den nya big bad är en Terminator av model Rev-9. Han är tyvärr extremt OP (over powered) vilket gör att mycket av fajtscenerna i slutet av filmen blir lite tradiga. Den spelas av Gabriel Luna som vi såg som Ghost Rider i Marvel's Agents of S.H.I.E.L.D. Han gör det dock bra, spelar sin terminator helt utan känslor.

Natalia Reyes som Dani Ramos filmens svaga kort. Jag gillade konceptet och den förväntade switchen jämfört med de tidigare filmerna, inga överraskningar här Movie, du borde inte spela det som att det är en stor grej. Men som sagt är skådespelerskan svag, eller om det ligger i att  karaktären inte är intressant nog.

I vilket fall är det inte de nya karaktärerna som lockar. Jag älskar Arnold i denna film. Han visar än en gång att hans acting chops då det gäller komisk tajming är gravt underskattad. Tyvärr fyller inte Linda Hamilton sina stora egna skor från de tidigare filmerna. Hennes arga Sarah Connor blir lite pajjig. Jag har aldrig hållit henne i samma nivå som tex Sigourney i Alien/Aliens och det visar sig tydligt här.

Summan av allt blir att det är action utan slut med flera kul blinkningar tillbaka till de två originalfilmerna och en Arnold i högform. Betygstrean är given.

Betyg: 3/5

Terminator: Genisys (2015)

Uppföljare är en speciell genre inom filmvärlden. Ofta blir uppföljarna sämre än originalet. Men likväl kommer publiken till biograferna ändå. Vi vill så gärna återigen "umgås" med karaktärer eller i miljöer vi älskade i originalet. Ibland höjer sig en uppföljare över mängden och blir lika bra eller till och med bättre än sin föregångare. Då har ofta något nytt införts i filmen som i lyckade 2:or som Aliens och The Road Warrior. Ibland har filmmakarna bara gjort en lika gedigen film, om inte bättre, som med Gudfadern 2 och Terminator 2: Judgement Day.

Idag ska vi prata om en annan uppföljare i Terminator-serien, Terminator: Genisys. Ettan och tvåan är klassikers. De är enkla men bra. Tidsresorna får inte ta speciellt stor plats och båda filmerna är egentligen simpla förföljelsefilmer. Men bra sådana. Trean var grumlig och rörig. Man vecklade in sig i kvantfysik och jag kan knappt komma ihåg vad de försökte få fram. Terminator Salvation var visuellt häftig med kriget från framtiden, men de gjorde våld på en massa "grundelement" i serien. Usch den var inte en bra Terminator-film.

Och här har vi till slut den femte filmen. Jag älskade den! Som film på helt egna ben är den ganska svag. Jag ser att den är rörig med alla tidslinjer och osäkra framtider. Men framför allt är vissa av skådespelarna svaga. Jag tänker då i första hand på Jai Courtney. Han är usel. Michael Biehn var kanske inte en karaktärsskådespelare på sin tid men hade något ljuvligt "likeable" över sig. Jag hejjade på honom. Mycket. Courtney, not so much. Inte för en sekund trodde jag på kärlekshistorien mellan honom och filmens kvinnliga huvudperson. Inte heller Jason Clarke i rollen som filmens bad guy var speciellt lyckad. Jag har dock gillat honom i andra filmer så det var kanske inte hans fel.

Nej, för mig är Arnold, The Mother of Dragons samt de kärleksfulla filmmakarna denna films hjältar. Jag stortrivdes med alla roliga skämt och blinkningar till de två första filmerna. Arnold är i sitt esse och gör sin Terminator "Pops" till en nygammal favorit. Emilia Clark är likaledes lysande. Trots att hon inte når högre än 157 cm över golvet är hon en av de största i filmen. Dessutom lite kul att hon så mycket påminner om Linda Hamilton, både avseende utseendet och hennes aura.

Är det Bill Paxton vi ser där i bakgrunden?

Filmen kunde blivit ett magplask, och jag kan tänka mig att de finns fans där ute som hatar vad de fick se, men jag älskar att de infört en andra time line för det som händer i ettan och tvåan. Vilken stake de visar genom att våga beträda den heliga marken från ettan och tvåan och dessutom med nya skådisar i rollerna som de ikoniska Sarah Conner och Kyle Reese. Jag bugar och kvittrar av förtjusning. Detta var banne mig otroligt underhållande. Men också fasansfullt svårt att betygsätta. Som en ren nostalgitripp och homage till de gamla filmerna är detta en fyra eller till och med femma, men som film i helhet är det nog inte mer än en trea (damn you casting agent!). Vilken känsla ska gälla när betyg sätts? Jag kommer med stor sannolikhet att vilja se om filmen.

Men jag sansar mig och ger Terminator: Genisys tre inlärda leenden av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Maggie (2015)

Filmen är så verklig att den känns som en BOATS, based on a true story. Scenerier i filmen känns så äkta att det gör ont. Stämningen är tät, hotfull och ödesdiger. Detta är en zombiefilm, men den är inte lik någon annan zombiefilm jag sett. Detta är ett tänkvärt drama, inte en actionfilm med glimten i ögat. Väldigt mycket i filmen påminner mig om och om igen om favoritfilmen Take shelter. En del påminner mig om den ruskigt äckliga filmen The road.

Arnold spelar en bonde mitt i Kansas. Han är en stabil och trygg man. Arnold är suverän i rollen. Vem kunde gissa att han var en sån hejare på skådespeleriet? Äldsta dottern Maggie spelas av tonårige Abigail Breslin. Vi kommer alla ihåg henne för hennes roller i de två zombiefilmerna Litte Miss Sunshine och Zombieland. Här är hon biten, smittad, döende. Hon är också otroligt bra. Filmen är en långsam psykologisk betraktelse över den sista tiden i Maggies liv. Tiden hon går från en vanlig tonåring till en levande död.

Jag kan känna förakt för de som klankar ner på denna film för att den inte innehåller mer action. Idioter. Istället bjuder filmen på en så tät stämning att det var länge sedan jag såg någpt liknande. Den hotfulla och dova musiken bygger på stämningen på ett magnifikt sätt. Historien är ganska enkel men jag satt ändå på nålar av spänningen. Det var inte helt solklart hur historien skulle få sluta.

Zombiefilmsgenren används ofta för att genom satir belysa förhållanden i våra samtid. Vad är det Maggie vill belysa? Din spekulation är lika bra som min. Allt känns hopplöst och hotfullt samtidigt och bönderna bränner sina fält för att viruset inte ska kunna sprida sig mer. Domedagen känns nära när jag ser en film som denna.

Trots att jag hört svaga rykten om att filmen skulle vara bra blev jag ändå positivt överraskad. Detta var helt klart en av årets bästa filmer hittills. Känslorna inne i kroppen släppte inte taget. Långt efter filmen slutat fann jag mig fundera på hur jag skullle... Men det var väl inte en BOATS detta va?

Jag ger Maggie fyra starka framtidsvisioner av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Predator (1987)

Varför tyckte jag inte att denna var tillräckligt bra för topplistan? Ja just det, den kom bara med som bubblare på min topplista för 1987. Jag satte ihop listan efter minnesbilder av filmerna i fråga. Det är lite därför jag ser om flera av dem denna sommar. Just Predator led lite av att den kom året efter filmen jag skulle kunna kalla "alla actionfilmer moder" - Aliens. Jag tror att en film som Predator som plaskar omkring i samma vatten som Aliens led av att den förra var så stark. Den andra anledningen kan ha varit att den har ett svagare slut än vad som borde krävas av en toppfilm. Nu har jag sett om den.

Predator är riktigt bra! Efter en suggestiv inledning med musik, åttiotalstypsnitt och helikopter på inflygning till en strand vid en djungel får vi några flexade muskler och sedan är vi igång. Filmen är inledningsvis extremt effektivt, dvs snabbt, berättad. Dutch och hans gäng landsätts i djungeln, letar spår, hittar flådda lik, finner byn, anfaller och förstör byn samt lämnar byn med sin fånge för att bege sig hem på 30 minuter. Det känns nästan fräscht med en film som öser på utan långa bakgrundshistorier, inga tråkiga tillbakablickar med meningslösheter här inte.

Resten av filmen och det är då drygt en timme kvar går åt för gänget att försöka ta sig tillbaka till platsen där de ska hämtas av helikoptern. Men det finns en jägare, en predator, som plockar dem en efter en. Spännande och bra gjort rakt igenom. Alla karaktärerna bidrar mer eller mindre. Hawkins stora glasögon är en favorit. Dialogen är bra, jag älskade den när jag och Mr Magic var unga och lättpåverkade, men den håller faktiskt än idag, ta mig tusan. Arnold har några lines om att de bara är "expendables" sådärja, där hade vi den referensen. Gillar Hawkins envisa försök att dra sexskämt för Billy. De går sällan hem.

Så länge vi bara ser skymten av predatorn är filmen top notch, men under dess sista del efter Billy fått sitt tappar filmen tyvärr i spänning och mitt intresse falnar lite. Det är som vanligt med monsterfilmer att det är mer spännande så länge man inte får se monstret i vitögat. Är inte alla monster hemskare i vår huvuden än i verkligheten? Samtidigt är det lite kul att få se hur de tänkt sig att Predatorn ser ut. Det är en stor man med dreadlocks och ett insektsliknande ansikte. Kommer ihåg en bra scen där predatorn plockar upp en död skorpion och ledset (?) studerar den. Känner predatorn mer samröre med den än med människan?

Predator har klarat tidens tand mycket bra. Den är spännande och engagerande mest hela tiden. Tyvärr tappar den lite mot slutet. Jag ger Predator fyra muskler av fem.

Betyg: 4/5

PS, nu gäller det bara att hitta minst en film som kan kastas ut från listan...

The Terminator (1984)

Man kan helt enkelt inte se en film utan påverkan av sina minnen, sina referensramar eller sina nostalgikänslor. Därför blev specialvisningen av klassikern The Terminator i måndags en ren nostalgiresa för mig. I ett promotionjippo inför den nya Terminator-filmen visades originalet från 1984 på bio i en specialvisning. Välbesökt sådan. Filmen var otextad men det gjorde inget då alla i publiken var i min ålder och de flesta verkade ha sett filmen ett otal gånger vardera. I vimlet syntes både Jojjenito, Movies-Noir och Mr X.

Jag har sett The Terminator fler gånger än jag kan räkna, men aldrig på bio. Nu var det dock länge sedan jag såg filmen. Skulle denna titt bli en lika stor success som när jag såg om The road warrior nyligen?

Det första som slår mig är att specialeffekterna i den inledande framtidsscenen är extremt sunkiga. Detta var en lågbudgetfilm bör man komma ihåg. Personligen stör jag mig allt som oftast inte på om det är dåliga specialeffekter så länge karaktärer och känslan i filmen finns där. På samma sätt som bra effekter inte kan rädda en film med dåliga karaktärer eller uselt manus.

Skön känsla och minnesvärda karaktärer finns det gott om i The Terminator. Arnold är perfekt i rollen som den dödliga terminatorn. Han rör sig kanske något överdrivet som robot, men jag gillar det tydliga i hans tolkning. Scenen när han attackerar polisstationen är en av filmens bästa sekvenser. Där går han systematisk från rum till rum och pepprar ner människorna. Jag gillar hans ryckiga stil där. I scenen när han opererar på sin arm och sitt öga är specialeffekterna igen risiga men funkar konstigt nog ändå. Annars är flera av scenerna från framtiden favoriter. Den med en annan terminator som tar sig in i människornas hemvist nere i katakomberna är fantastisk. Den med de skällande hundarna.

En annan favorit är givetvis Linda Hamilton som Sarah Connor. Hon börjar som en alldaglig "nobody" för att långsamt under filmen bli hårdare och hårdare. Hon funkar väldigt bra i denna film och hon förbereder oss på hennes totala bad ass karaktär som vi får möte i T2. Slutet av filmen är bra, absoluta slutet menar jag då, med Sarah Connor och hennes hund på väg söderut. Jag fick lite gåshud under sista scenen när den olycksbådande musiken började ljuda. Damn, nu blev jag sugen att se om T2:an också.

Humorn i filmen är bra. Polischefen och framför allt psykologen som hanterar Reese är hysteriska. Underbart att se Bill Paxton i hans lilla roll. Han är en favvis. Till sist måste jag nämna alla de ikoniska "one liners"... Visst funkar de för det mesta fortfarande. Speciellt i en biosalong fylld till bredden med fans av filmen var det kul med de klassiska linjerna "I'll be back", "Fuck you, asshole", "Come with me if you want to live"...

Det var riktigt kul att få se denna film på bio. Jag hade bara sett den på video eller dvd förut. Filmen sågs med Jojje och det var lika trevligt som alltid. Efter filmen träffade vi på Christian också. Järngänget från Decennier alltså. Passande på något sätt då det vi såg var en klassiker från drygt 30 år sedan.

Jag älskade denna film som ung. Den är fortfarande mycket bra men som helhet nöjer jag mig med att ge den fyra potentiella framtider av fem möjliga.

Betyg: 4/5 

Jag såg filmen med Jojjenito. Movies-Noir skriver också något om biokvällen. Är de kvar eller blev de terminerade?

The Expendables 3

Detta var en rackans underhållande film!

Jag hade aldrig gått på den på bio om inte Fiffi "dragit" med mig dit. När hon hängt med på konsert med min husgud Neil Young häromveckan tyckte hon att det var rimligt att jag gjorde henne sällskap att se hennes favoritskådespelare Sly Stallone i nya installationen i The Expendables-serien. Sagt och gjort. Vi klämde oss in mellan idel killar i publiken på rad sju på Rigoletto 1.

Lika stor anspänning som jag hade inför Neil-konserten, lika sammanbiten och beslutsam var Fiffi före Stallone-filmen. Detta var på allvar insåg jag plötsligt! Jag har ju sett de tidigare två filmerna hemmavid men jag kom knappt ihåg en enda scen. Så länge sedan var det ju inte! Men nej, jag skulle inte för mitt liv kunna återberätta någondera av filmerna. Jag har ett svagt minne av att Charisma Carpenter från Buffy och Angel var med i första filmen.

Nu är trean den överlägset bästa filmen av de tre. Det är inte så vanligt att kunna säga det om en trilogi! Filmen är nedlusad av gamla actionhjältar från 80- och 90-talen och egentligen är man hemma redan där. Arnold, Sly Stallone, Mel Gibson, Antonio Banderas, Wesley Snipes, Jet Li, Dolph och Harrison Ford. Till detta har vi också Frasier och den nye favoriten Jason Statham. Filmen har stjärnglas!

Men en massa kända namn gör inte en bra film. Fråga bara Ocean's Twelve! Handlingen i denna film är barmhärtigt nog enkel och tydlig vilket bra actionfilmer ofta har. Mel Gibson spelar en före detta kollega till Stallone som gått över till den mörka sidan och en bitter envig dem emellan spelas upp. Till sin hjälp tar Stallone det gamla Expendables-gänget men också några yngre förmågor som trist nog spelas av idel okända skådisar.

Filmens styrka ligger, trots all testosteron, inte i spänningen utan i humorn, "over the top"-action och alla blinkningar till herrarnas ålder och eventuella tecken därom. Det är nästan omöjligt att inte skratta högt så snart Arnold visar sig på duken, än mindre när han säger sina repliker, men är det ett elakt skratt? Nej, det är ett skratt som innehåller en palett känslor; nostalgi, pinsamhet och en ömhet jag nästan bli förvånad över själv. I slutändan är det underbart att se the Terminator, Rocky Balboa, Indiana Jones, Martin Riggs, El Mariachi, John Cutter, Drago och de andra "in action" igen....

Kända skådespelare alltså. Hur lyckas de då? För mig sticker tre skådespelare ut som klart bättre än de övriga. Tre herrar som känns tyngre i sina roller, med mer "gravitas". Först och främst är det Mel Gibson som faktiskt dominerar denna film fullständigt. Det är underbart att se honom i skurkrollen. Mel Gibson är bra, tummen upp från mig. Den andra stjärnan i kanten delar jag ut till Jason Statham. Han är helt enkelt stenhård i vad han än gör. Filmens kanske roligaste skämt handlar om honom och hans brittiska accent. Den tredje guldstjärnan ger jag till Antonio Banderas som gör den hejdlösaste "over the top"-karaktären av alla i en film där var och var en är "over the top".

Vid sidan av dessa tre stjärnor fick jag en hel del underhållning från Arnold som ser riktigt gammal ut nu för tiden, Kelsey Grammer som kanske inte är en actionhjälte men är mycket bra samt Wesley Snipes som får till en bra jargong med Statham.

Fripp spanar: vad hände där i slutet när Arnold och Jet Li omfamnade varandra som ett älskande par? Pride!?

Och hur mycket ammunition har the Expendables egentligen i sina byxfickor? Helt orimligt men också helt förväntat i en film som denna. Det blir nästan ett skämt i sig.

Hur snabbt kan Stallone springa? Snabbare än sin egen skugga!

Hur fasen ska man då betygsätta en sådan här film? Går det ens att jämföra den med en "riktig" film, dvs en seriös och intellektuellt mer förankrad film? Samtidigt måste man gå på känslan. Är filmen kul att se? Vill jag se om den?

Ett genomgående tema som det skämtas om är karaktärernas ålder, som lätt översätts till skådisarnas ålder. Filmen handlar till stor del om "old men". Fiffi satt och bölade sig igenom filmen. Tårkanalerna kom väl till pass så snart Sly Stallone visade upp sig. Det är ju så med "husgudar". Jag förstår det inte när det gäller signore Stallone, men jag var ju nästan likadan när vi stod tio meter från Neil ute på Skeppsholmen. Så vem är jag att döma? Och när Neil Youngs "Old man" spelades i baren i filmens sista scen och karaktärerna sjöng med för fulla muggar fann jag mig själv lite tagen i stunden. Att se en film som denna är som att spenderat lite tid med gamla vänner. Och det måste premieras rikligt.

Jag ger The Expendables 3 fyra gamla gubbar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Vad tyckte då Fiffi? Älskade hon filmen eller vill hon kasta den i papperskorgen?

Min revy på The Expendables samt The Expendables 2.

Sabotage (2014)

Caroline: I've known some cops in my time, but your people don't seem like cops.
Breacher: Good. They're the best undercover agents in the DEA.

Filmen inleds med en scen där en kvinna blir torterad och tvingad att om och om igen be John att komma och hämta henne. Man kastas rakt in i en brutal och skoningslös värld där kampen mellan polisen och drogkartellerna knappast har någon klar vinnare. Scenen skaver och känns mycket obehaglig. Känslan från den scenen hänger kvar under hela filmen och den ger mig ett större engagemang och intresse för huvudkaraktären John än vad det verkar som att många andra känt. Detta är en film många verkar hata. Jag älskar den.

Arnold gjorde comeback förra året som huvudrollsinnehavare i och med filmen The last stand. Därefter kom den något svagare Escape plan där han spelade andrafiolen till Sly Stallone. Den nyvunna aktiviteten har gett oss ännu en actiondängare med Arnold i klockren huvudroll. Detta är en gammal hederlig våldsfilm med allas vår Arnold. Den är purfärsk och ändå får jag nostalgivibbar.

Sabotage är en mycket brutal polisfilm om ett gäng narkotikapoliser som anklagas för stöld av beslagtagna pengar. Efter internutredningen avslutats börjar en efter en av poliserna råka illa ut. Det verkar som att narkotikakartellen inte gillar poliser som lägger sig i.

Arnold spelar polisenhetens ledare John "Breacher" Wharton. Han börjar se ganska gammal ut nu, den gode Arnold, men det funkar här då han spelar en åldrig gammal krigare. När han trycker upp en av de yngre och mycket större kollegorna mot väggen i ett internt gräl tror jag på scenen ett hundra procent. Det finns en självklarhet i Arnolds fysiska aktioner som jag helt köper.

Så filmen påminner lite om den där Dödlig Vapen-filmen där poliserna dödas en efter en i attentat. Hon som hoppar i poolen via trampolinen, ni kommer ihåg. Men denna är bra mycket brutalare. Fastspikad människa i taket och så vidare. Men filmens mest brutala sekvens är historien om Whartons fru och son som fångats och dödats av drogkakartellen. De skickar honom videos av tortyren tillsammans med brev efter brev med kroppsdelar. Bilderna som jag spelar upp i mitt huvud är mångt mycket värre än de jag får se på duken i denna film.

Filmen är intressant och mycket bättre än vad idioterna skriver på imdb där den fått en massa extremt negativa "user comments". Jag antar att om man hatar Arnold eller denna typ av actionthrillers kan man säkert tycka att den var dålig. Jag är rimligen i filmens målgrupp men jag fann den ändå överraskande bra. Självklart är detta kanske inte den mest filosofiska film som gjorts men jag tyckte att flera av filmens teman hanterades klart intressant. Whartons familjs öde, kampen mellan polis och drogkakarteller samt stressen i Whartons grupp då de utsätts för systematisk utrotning var tillräckligt mycket men inte mer att sätta tänderna i.

Olivia Williams spelar polisen Caroline som utreder morden på Johns team. Det är en ganska hyfsad personkemi mellan henna och Arnold.

Vid sidan av Arnold föll jag för Sam Worthington i rollen som James "Monster" Murray. Va fan, kan han spela? Jag har nästan avskrivit honom efter hans bleka insatser i Avatar och Terminator: Salvation.

Filmspanare! Kommer ni ihåg tjejen som spelade Connie O'Mara i Gangster Squad? Hon som spelade Josh Brolin's fru! Mireille Enos heter hon och jag kommer ihåg att många tyckte att hon var bra. Samma skådis spelade också Brad Pitts fru i World War Z. Här är hon jättebra som polisgängets mycket nerviga och utflippade kvinnliga under cover cop.

Jag gillar't och pendlar mellan två betyg men eftersom jag redan nu skulle vilja bjuda hem både en och annan filmkompis och kolla på filmen igen sträcker jag mig till det högre betyget. Jag ger Sabotage fyra "he came back" av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Movies-Noir har också sett filmen. Gillade han den nedklippta versionen eller tycker han att filmbolaget har saboterat filmen?