Lost in Translation (2003)

Inför den pågående tjänsteresan till Tokyo fick jag för mig att se om den gamla filmen Lost in translation. Det är en film som jag fullständigt älskade när jag såg den första gången, men jag hade faktiskt inte sett om den tills nu. Med denna omtitt riskerade den sin plats på min Topp 100 bästa filmerna genom filmhistorien!

Hur gick det gå? Bra kan man säga. Jag älskar den fortfarande! Damn, vilken underbar film. Den lever på sin underbara känsla och på de två majestätiska skådespelarinsatserna av Bill Murray och Scarlett Johansson. Det hade gått så långt sedan förra titten att jag glömt av det mesta som händer. Filmen bygger ju dessutom inte på specifika händelser. Jag levde mig in i alla galna situationer och miljöer Charlotte och Bob hamnade i. Vem vet, jag kanske upplever liknande själv på resa i Tokyo just nu när du läser detta? 

Filmen handlar om två själar som guppar på livets stormiga hav. De är på olika platser i sina liv, men mer knyter dem samma än tvärtom. Båda funderar på sina liv, vad gör jag här och vad gör jag härefter? Som om de vore utkastade från sina vanliga liv ser de varandra som räddningen och en fast punkt i kaoset, som lysbojen som hägrar i mörkret för nattseglaren. En osannolik vänskap formas framför våra ögon och deras relation tar en allt annat än rak bana mot något mer? Vi hoppas, vi håller tummarna, vi skrattar och kanske fäller en tår. Hur det slutar vet bara Sofia, Scarlett och Bill.

Filmen är fast förankrad som en av mina absoluta favoritfilmer, den har sin plats på topp 50 säkrad för ett tag till. Det blir en solklar femma!

Betyg: 5/5  

Gangster Squad (2013)

Jerry Wooters: Go home, Max. Now!

Filmen för denna månads träff med de förträffliga Filmspanarna blev Gangster Squad. Vad kunde man förvänta sig av en film som den? Den har en imponerande skådespelareensamble i form av Josh Brolin, Ryan Gosling, Emma Stone, Sean Penn, Nick Nolte, Mireille Enos, Robert Patrick, Michael Peña och Giovanni Ribisi.

Filmen bygger enligt förtexten på verkliga händelser (mycket löst skulle jag säga). Vi befinner oss i Los Angeles i slutet av 40-talet. Gangstern Mickey Cohen har korrumperat nästan hela poliskåren och stora delar av domarkåren. En hemlig styrka sätts ihop vars mål är att förgöra ganstern till alla pris.

Man kunde kanske förvänta sig en De omutbara - del 2? Och det fick man. Denna film påminner inte så lite om Brian De Palma's gamla klassiker med Sean Connery och Kevin Costner till innehållet. Men inte till stil!

Man kunde kanske förvänta sig en våldsam och mörk film? Och det fick man delvis. Filmen inleds väldigt våldsamt, men den ändrar obemärkt karaktär ganska snart och blir mindre mörk och därmed mindre realistisk och relevant.

Man kunde kanske vänta sig en film noirig ganster-thriller i samma stil som Chinatown? Men nej, det fick man inte. Denna film andas inte alls lika mycket realism i miljö eller karaktärer. Gangster squad är som en mix av genrer. Den är glassig och snygg på ytan, som Ryan Goslings kostym med tillhörande hatt. Ibland är den brutal och då närmar den sig det skitiga och mörka, men mestadels är den artificiell. Den gav mig en liten vibb av filmer som de gamla Batmanfilmerna (Burton's) eller varför inte Watchmen även om den är inte lika stilistisk som de.

När jag såg filmen satt jag mest och log med hela ansiktet. Den är som en bra äventyrsfilm, underhållande och glittrande, men i efterhand har den svalnat tämligen snabbt. Den hade inte så mycket innehåll.

Skådespelarna var helt ok. Favoriter som Ryan Gosling (väldigt ljus röst), Emma Stone och Josh Brolin passerade revy utan att varken utmärka sig eller göra bort sig. Jag kände igen den erfarne prickskytten, men kunde inte placera honom tills Fiffi vänligt nog upplyste mig om att det var den gamle T-1000 bekantingen Robert Patrick. En för mig okänd skådespelerska dök upp i filmen, i en roll som klippt och skuren för allas vår favorit Jessica Chastain. Det var Mireille Enos spelade den delvis mustiga rollen som Connie O'Mara, och hon var bra, väldigt intressant. Hoppas att hon får chansen i fler filmer.

Jag måste nämna några ord om Sean Penn som spelar skurken Mickey Cohen. Penn har figurerat på en av mina listor nyligen. Han spelar över nåt helt otroligt i denna roll, antingen för komisk effekt (jag skrattade inte) eller så var det bara för att show off (ännu värre skäl). Problemet som jag ser det med detta överspel är att han inte bryr sig om sin karaktär. Vem om någon i filmen ska måna om Mickey Cohen? Rollen och karaktären behandlas respektlöst och det är ett av de största problemen med denna typ av over the top performances.

Detta gott folk var en film som kommer falla i glömska, men jag kan ändå inte helt bortse från att jag fann den underhållande. Mitt fåniga leende under visningen avslöjade mig. Jag skulle kanske inte rekommendera den för alla och envar, men för dem som gillar genren (vilken den nu än var), tidseran som behandlas eller varför inte några av skådespelarna kan detta vara ett stabilt val.

Jag ger Gangster squad tre överdrivet blodiga scener av fem.

Betyg: 3/5

Som vanligt lägger alla filmspanarna upp sina revyer om filmen samtidigt vilket underlättar för dig att få en bred och heltäckande beskrivning av filmen i fråga. Ett bättre sätt att mångsidigt belysa en film är nog svårt att hitta på internet. Yay! Här hittar du de övrigas texter:

Sofia på Rörliga bilder och skrivna ord

Johan på Jojjenito - om film

Jessica på The Velvet Café

Rebecca på Djungeltrumman

Fiffi på Fiffis Filmtajm
Syndare i filmparadiset

Contraband (2012)

Trust me, I know what I am doing.

Contraband är en amerikansk remake av den ilsändska thrillern Reykjavik - Rotterdam från 2008. Jag såg den isländska filmen på filmfesten och den var sådär, den stod inte ut speciellt mycket. Därför blev jag lite överraskad när den skulle få en remake. Som regissör till den nya versionen valdes huvudrollsinnehavaren i den isländska filmen, Baltasar Kormákur. Han var även producent till den äldre filmen så han var väl insatt i dess historia och själ.

Även om jag inte var så lyrisk över orginalfilmen tyckte jag att nyinspelningen kunde passa bra i Sommarklubben. Sagt och gjort, den togs med på resa norrut. Jag var på besök hos Danne och Maria i deras sommarstuga. När kvällen blivit mörk och myggtät drog vi oss in och det fick bli filmtajm.

Den amerikanska filmen har mycket högre "production value". Den är snyggare, har bättre (?) skådespelare och mer glassiga miljöer. Mark Whalberg spelar huvudpersonen Chris, en mästersmugglare som lämnat brottets bana, men som efter ett invecklat ekonomiskt trassel tvingas göra en sista smuggelresa mellan New Orleans och Panama tur och retur. Övriga skådespelare är Kate Beckinsdale som frun, Ben Foster som bäste polaren, Lucas Haas som en av medhjälparna och Giovanni Ribisi som skurken. Bästa skådespelare och karaktär är helt klart J K Simmonds (Junos pappa i Juno) som den vresige fartygskaptenen.

Filmen ska nog klassas som en thriller. Den har lite actionscener men den fokuserar mest på spänningsmomenten. Filmen är från samma genre som Michael Mann's filmer Heat och Collateral eller den ypperliga Enemy of the state som för övrigt gick på tvn igår. Delarna för en tät och spännande thriller finns här, men det är något som saknas mig. Även om skådespelarna gör överlag ett ok jobb tycker jag att det är slätstrukna karaktärer. Om det är mest fel på manus, regissör eller skådespelare vet jag inte. Jag dras i alla fall inte med i historien och jag känner inte sympati för karaktärerna speciellt mycket. När Chris fru och barn blir hotade tänker jag bara "jaha". Om filmen varit mer effektiv borde jag suttit som på nålar och bitit på naglarna.

Som en Sommarklubbsfilm en sensommarkväll dög dock Contraband helt ok, men den är inget att ringa i kyrkklockorna för. Jag ger Contraband två smarta smuggelknep av fem möjliga.

Betyg: 2/5