Heat (1995)

Som på beställning kom Heat på någon tv-kanal just som jag hade skrivit mina texter om de tre urfäderna till moderna crime-filmer. Efter förtvivlat sökande insåg jag att jag inte skrivit om Heat på bloggen. Quelle faux pas!

Heat är en otroligt bra film och en klockren 5 av 5 i min bok. Michael Mann har gjort ett filmiskt mästerverk. 

Det har runnit mycket vatten under bron sedan Little Caesar, The Public Enemy och Scarface men Hollywood lever fortfarande mer eller mindre under samma regler som de filmerna hade att tampas med. Kan det vara dessa regler som styrt Manns val av slutscen? Manns film har trots att den är fullständigt utsökt, magisk till och med, ett i mina ögon simpelt och trist tillrättalagt slut. Damn it. 

Filmen som byggt upp Neils karaktär under över 150 minuter skulle kunna få en att tro att han skulle varit vass nog att navigera slutet på ett bättre sätt (för honom). Men det känns som att Hollywoods playbook dikterar ett slut där polisen vinner mot skurken, rakt emot vad filmen varit upp till den punkten. Men slutet stämmer in om de regler som etablerades redan på det tidiga 1930-talet tilläts påverka producenterna. 

Jag tror inte att reglerna är obligatoriska, mer att de följs för att det är så "vi alltid har gjort". Det gäller att få in cashen och då vill producenter minimera risker. Det finns säkert många exempel på (små) filmer som bryter mot ovan regel, men kanske inte så många som är storfilmer lik Manns Heat...

När filmer går på tv och jag blir sugen att se om dem brukar jag slå över till mitt ex av filmen på BR när den så förhatliga reklamen dyker upp. Reklam mitt i en film förstör film. Och då kan jag också, som jag alltid gör nu för tiden, slå av filmen just efter Neil har lämnat en förvirrad Eady och vi ser Vincent springa genom kaoset av sjukhuspersonal och patienter. Det är där filmen borde slutat. Tycker jag i alla fall.

Men detta är i sammanhanget faktiskt en petitess för fram till dess är detta en ren masterclass. Manus, dialog, och skådespelare är otroliga. Favoriter är Val Kilmer, Robert De Niro, Jon Voigt och Ashley Judd. 

Javisst, Al Pacino är med också. Har jag glömt honom? Sannerligen icke, och han är bra, men han spelar över en gnutta tyvärr. Eller mycket. 

Hank Azaria är ljuvligt underhållande i en film som inte lever på sin humor. Men egentligen är alla skådespelare mer eller mindre perfekta. Fotot är dessutom ljuvligt och ljuddesignen och musiken är utomjordiskt bra.

Några favoritscener och sekvenser:

• Charlene varnar och tar farväl till Chris med en liten handrörelse (blir alltid dammig i rummet, otroligt stark scen tydligen, det är något där med hennes lojalitet trots alla problemen som kniper runt hjärtat...)
• Bankrånet och efterföljande shoot-outen (koreografi och ljuddesign i perfekt symbios)
• När Vincent inser att det är dem själva Neil betraktar (katt och råtta-leken mellan poliser och Neils gäng, två extremt kompetenta team)
• Scenen när Neil och team ska hämta pengar från Van Zants killar (gillar att se smarta professionella göra saker)
• Alla scener mellan Neil och Nate (Nate coolaste karaktären i filmen)

Detta är en 5 av 5 och helt klart en film i min privata filmiska "panteon".

Betyg: 5/5

The Dark Tower (2017)

Jag borde kanske fattat varhän det barkade när jag såg att filmen var tilläten från 11 år, 7 år med målsman. Jag borde redan då kastat alla förväntningar att detta kunde vara något annat än en ungdomsfilm. Den är som alla dessa YA-filmer som kommit i harry Potters och The Hunger Games kölvatten. The Dark Tower är svag, mycket svag. En film som The Maze Runner är ett under av djup jämfört denna film.

Jag har inte läst böckerna filmen är baserad på, men från de som har läst den har jag förstått att det är en episk och mångfacetterad fantasyhistoria. Filmen är det inte. 95 minuter supersimpel historia om en ung tonåring som har ett starkt ljus. He's the ONE. Filmen är varken episk eller spännande. Regin är tafflig och hade det inte varit för några kända skådespelare i birollerna hade filmen med säkerhet fått en etta...



När trailern visats före andra filmer på bio har jag mestadels tittat bort men jag hade ändå en känsla av att Matthew McConaughey och Idris Elba syntes mycket i trailern. Efter jag sett filmen gick jag tillbaka och studerade trailern. Jag tittade på den trailer som finns på filmens sida på imdb. Filmens huvudperson, pojken Jack spelad av Tom Taylor, är inte med i trailer över huvud taget. Detta trots att han är med i princip alla scener i hela filmen. McCaonaughey däremot är inte med speciellt mycket i filmen, tvärt om vad trailern antyder. Jag skulle bli mycket förvånad om han är med mer än 5 minuter i hela filmen, 300 sekunder. Han syns i en handfull scener men de flesta är mycket korta. Trots detta är han filmens behållning. Hans lena röst ger filmen en viss tyngd. För övrigt tycker jag att han börjar påminna om Christopher Walken nu när han har fått några år på nacken. Filmens bästa scen var en kort, kort scen mellan McConaughey och Jacks mor Laurie spelad av Katheryn Winnick. På tal om utseende är hon lite lika Scarlett Johansson fast med ett rundare ansikte.



En annan bra scen var när Idris elbas gun slinger laddade om sin sexskjutare supersnabbt genom att snurra på cylindern och "hälla" i kulorna i farten. Duktigt gjort.

Idris Elba var mer mycket mer än McConaughey men han imponerade inte i denna film. Han spelar över och försöker allt han kan att göra filmens gun slinger en plågad själ som förbränns av hämndbegär till en episk och minnesvärd karaktär. Tyvärr får han inte stöd i vare sig manus, regi eller filmen i övrigt. Istället är det nye Tom Taylor som bär filmen på sina oerfarna axlar. Filmen har vissa beröringspunkter med Spideman: Homecoming i och med att det handlar om unga tonåriga pojkar som helt plötsligt upptäcker att de har en kraft/förmåga och att stora ansvar hamnar på dem. Även om Spiderman: Homecoming inte var perfekt är den mycket, mycket starkare än The Dark Tower.

En av få lustigheter i filmen var att Fran Kranz, Topher från Dollhouse hade en liten roll som en av de bad guys.



Till sist undrar jag försynt hur många av de sju böckerna filmen täckte in. Filmen avslutas med att revolvermannen förintar en gigantiskt stor byggnad med en enda pistolkula i en scen som behandlas som en eftertanke. Det filmen byggt upp mot under hela dess löptid hanteras som en parentes. Mycket konstiga val. Klippningen där i slutet var förbaskat slarvig. Var det så att filmbolaget fick slut på pengar, var budgeten slut? Eller gav teamet bakom filmen helt enkelt upp?

Tunn handling, obefintliga karaktärsutveckling, generellt sett platta figurer, totalt ospännande och en film med ambitioner att vara episk som misslyckas att vara just det.

Jag ger The Dark Tower en missvisande tralier av fem möjliga.

Betyg: 1/5

PS, jag tänkte först ge filmen en svag tvåa men så såg jag ett avsnitt av GoT och insåg vad kompetent fantasy är och efter det fanns inget annat än att ge filmen en etta i betyg.

Experimenter (2015)

Experimenter är en biografi över Stanley Milgrams socialpsykologiska försök om lydnad och grupptryck. Jag finner dessa försök mycket intressanta. Hans mest kända försök är det där en försöksperson tror sig ge en annan person elstötar med ökande spänning allt eftersom den andra svara fel på frågor. Dessa försök utfördes under tidigt 60-tal, mindre än 20 år efter andra världskriget. Milgram ville se hur många "vanliga amerikanare" böjde sig för en stark auktoritär person i labbrock trots att det verkade som att den person som fick stötarna inte ville vara med. Hur många skulle "bara följa order". Hela 65% av försökspopulationen gick hela vägen. Senare återupprepningar av försöket har påvisat liknande siffror. Milgram gjorde också försök inom grupptryck och han arbetade med konceptet om "six degrees of separation". Efter hans oväntade resultat inom obedience-försöket har Milgram blivit anklagad för sadistiska tester (trots att ingen i testen de facto fick några stötar, det var ju bara skådespeleri och lurendrejeri). Han blev, som alla nytänkare, motarbetad av forskarkåren och etablerade institutioner.

Filmen är inte som en vanlig torr och trist biografi, de som jag så ofta finner tråkiga. Peter Sarsgaard i rollen som Stanley Milgram adresserar hela filmen igenom oss i publiken som om han berättade hela sitt vuxna livs historia i berättarformat. Den fjärde muren bryts igenom så ofta att den till slut har blivit helt pulveriserad. Jag fann denna teknik uppfriskande och engagerande. Hans fru Sasha spelas av den gamla favoriten Winona Ryder. Hon är sig lik även om hon som vi alla har några fler år på nacken nu än när det begav sig.

Filmen blev den sista från årets festival jag såg. Jag ville se den för att jag finner experimenten så spännande. Sarsgaard är en riktigt bra skådespelare och jag tog mina chanser trots att det var en biografi. Den annorlunda tekniken med berättandet gjorde att filmen fick liv. Jag kan rekommendera filmen till alla som har intresse i ämnet. Jag fann denna snäppet bättre än filmen om Enigma, The imitation game.

Jag ger Experimenter tre missförstådda genier av fem möjliga.

Betyg: 3/5


På onsdag kommer sammanfattningsinlägget för Filmfestivalen 2015 med Fripp Awards. Stay tuned.

Men, Women & Children (2014)

Jason Reitman har på kort tid blivit en favoritregissör för mig. "Thank you for smoking", "Juno" och "Up in the air" en en fantastisk inledning på en "direktörskarriär". Hans senaste film hade jag inte hört så mycket om. Gick den lite under radarn kanske? Det är filmen "Men, women and children" som handlar om män, kvinnor och barn. Specifikt i den uppkopplade och komplexa sociala medier-världen vi lever i idag.

Filmen handlar om hur vi nyttjar och uppslukas av fejjan, sms, internetporr, nätspelande och allt annat som finns ute på det farliga nätet. Dessa spörsmål tycker jag i alla fall är jättespännande. Det blev till och med samtalsämnet på fredagsfikat förra veckan. Hur ska föräldrar styra, kontrollera och skydda sina barn från ondskan på nätet? Eller ska vi det över huvud taget?

"Men, women and children" är begåvad med en hel drös skarpa skådisar. Här har vi Adam Sandler, Jennifer Garner, J K Simmons, Emma Thompson, Rosemarie DeWitt, Tori Black, Dennis Haysbert och en massa ungdomar som jag inte kände igen. Förutom stjärnskottet Kaitlyn Dever som vi såg som den trasiga tonåringen Jayden i "Short term 12". Här spelar hon Brandy en hårt kontrollerad dotter till Jennifer Garners Patricia. Mamman går varje vecka in och "tvättar" dotterns internet... Mamman skriver ut (!) alla sms och chattar. Garner är fullständigt vidrig i denna film. Nej, hennes karaktär. Jag antar att Garner själv faktiskt är riktigt bra. I alla fall på att spela vidrig. Var går gränsen? Hon påminner om den inskränkta och rädda figuren Kitty Farmer (Beth Grant) som vi träffade på i "Donnie Darko"...

På imdb definieras filmen som både komedi och drama, en dramakomedi alltså. Jag tycker nog att den är rolig i flera scener men den är i första han ett drama i mina ögon. Lite känslosam på sina håll och inte så lite tänkvärd. Jag gillar't. Den når inte upp till det bästa Reitman gjort men den är klart sevärd.

Jag ger "Men, women and children" tre starka kontrollbehov av fem möjliga (stark trea, nästan en fyra!).

Betyg: 3/5

Dear White People (2014)

Dear white people är Justin Simien's debutfilm. Simien är en ung amerikansk svart filmskapare. På ett F2F efter visningen berättade han lite om bakgrunden till filmen. Han ville göra en film om svarta karaktärer där de inte är ute på ena extremen, antingen överdrivet snälla eller offer alternativt slavar, utan bara helt normala folk. Han ville också göra film med en blandning av vita och svarta, då många filmer från Hollywood som har svarat huvudkaraktärer har svarta i alla roller ner till sista lilla statist. Det är inte riktigt realistiskt det heller nämligen..

Dear white people är en utmanande titel och samtidigt namnet på en radioshow på universitetsradion som en av filmens huvudkaraktärer har. Filmen utspelas på ett prestigefyllt universitet och drivet i filmen roterar runt problematiken med hur studenterna lottas ut till de olika studenthemmen. Filmens dramatiska crescendo nås när ett studenthem med mestadels vita studenter har ett Halloweenparty där alla ska komma utklädda som svarta... Simien har tryckt in precis allt han vill säga om livet på campus, om rasism (åt alla möjliga håll), om positiv och negativ särbehandling, om relationen mellan föräldrar och deras barn (förväntningarna!), om gay-frågan, om kärlek, besvikelser och skuld. Puh, det var till och med utmattande att skriva den meningen!

Filmen är rolig som attans i vissa delar, men tyvärr föll en del av skämten bort då jag inte förstod alla detaljer i vad som sas på grund av mycket slang och dialog i stökiga miljöer. Lustigt det där med att det ska vara så svårt att förstå vissa filmer som visas otextade. Både Whiplash och The dissapearance of Eleanor Rigby sågs också otextade med med dem hade jag ingen som helst problem. Efter visningen snackade jag och Jojje lite med regissören ute i Parks foajé och jag nämnde då att jag nog skulle se om den och då med subtitles och han skrattade och sa att det var samma kommentar han fått hemma i USA också. Det är tydligen inte bara jag som inte hängde med i all dialog.

Alla de dramatiska delarna förstod vi dock helt ok. Och det finns som sagt en hel del av den varan. Detta var en film som hade hög densitet av innehåll. Jag tycker att han skulle sparat på några av trådarna för senare filmer. Filmen hade vunnit på att varit lite enklare i sin handling så att han istället gett sig tid att utveckla karaktärerna och deras relationer mer. Vi fick till exmpel en skärva av problemet med en nedtryckande far som kräver akademiska framgångar i en två-tre scener. Det gjordes ju nästan en hel film på bara det enda ämnet i Döda poeters sällskap. Vi hade problemet med en gay svart journaliststuderande som försökte passa in. Han försökte hitta sin röst och var han var relevant. Också det kunde vara innehåll nog för en hel film.

Men som debutfilm var detta en mycket intressant film. Det fanns många bra partier, även om helheten blev lite rörig. Jag gillade speciellt två skådespelare som var nya för mig, de två huvudpersonerna; Tyler James Williams som Lionel och Tessa Thompson som Sam. Dessutom älskade jag att återse Kyle Gallner, ni vet Cassidy Casablancas från Veronica Mars.

Efter filmen hölls ett ganska långt F2F. Regissörens svar och berättelser om sin film var jätteintressanta. Den mycket nervösa tjejen som gjorde intervjun var dock helt misslyckad. Dels babblade hon på i jättelånga haranger om sig själv och hennes åsikter om filmen. Det är lite trist att Filmfestivalen inte sätter in mer erfarna intervjuare då ämnet och Simien var värd en bra intervju. En förvirrad intervjuare kan vara charmigt, men problemet denna gång var att Simien var bubbligt glad, humoristisk och allmänt uppåt (hans film hade ju mottagits bra) men tjejen fångade inte den vibben och pratade bara om rasism (samt sa the n-word i en bisats vilket till och med chockade mig) och lät allmänt allt för allvarlig i hela sin ton. Hon kom från en förening med svenska färgade skådespelare och hon ville så gärna berätta för sitt intervjuobjekt att det var lika illa i Sverige som i USA. Eller något sånt.

Vid det korta snacket efter filmen frågade jag Justin om han sett tv-serien Friday Night Lights då jag tycker att den serien på ett så bra sätt behandlar unga svarta i dagens samhälle. Han hade sett den och höll med. Det var lite kul. Han tyckte också att svarta presenterades bättre i tv-serier än i långfilm av idag rent generellt sett.

Jag gillade filmen men den kunde ha varit mycket bättre om han skalat ner ambitionerna och fokuserat på kärnan i handlingen. Som det blev nu ger jag Dear white people tre protester av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Om visningen: Både jag och Johan S var lite sena till bion så när vi kom in hade Jojje och hans bror tagit platser till oss. Tack Jojje. När jag slog mig ner bredvid Jojje såg jag dock något stort. Tjejen framför mig hade på sig en toppluva! Jag anade genast oråd. Hon kunde väl inte ha tänkt sig...? Det är väl självklart att hon kommer ta av...? Nej, det är inte en bra idé att chansa här... Jag lutade mig fram och knackade henne på axeln och frågade om hon skulle ta av sig mössan och fick svaret: Nej. Jämmer och elände. Snabba beslut krävdes. Jag hoppade helt sonika upp och bytte plats, satte mig bortanför Johan S helt enkelt. Nu blev det en ledig stol mellan mig och Johan och Jojje och hans bror men det fick bli så. Senare kom en eftersläntrande tjej in och tog denna plats, trots att jag varnade henne om dålig sikt. Hon blev också förtvivlad och hon knackade också på tjejens axel och frågade henne om hon kunde ta av sig mössan och fick svaret: Nej. LOL. Vilka jävla maniacs som går på bio ibland!

Hoppa nu gärna över och läs Jojjenitos upplevelser av filmen och visningen. Hans revy finner du här. To "hårknuta" or not to "hårknuta", that is the question...