Men, Women & Children (2014)

Jason Reitman har på kort tid blivit en favoritregissör för mig. "Thank you for smoking", "Juno" och "Up in the air" en en fantastisk inledning på en "direktörskarriär". Hans senaste film hade jag inte hört så mycket om. Gick den lite under radarn kanske? Det är filmen "Men, women and children" som handlar om män, kvinnor och barn. Specifikt i den uppkopplade och komplexa sociala medier-världen vi lever i idag.

Filmen handlar om hur vi nyttjar och uppslukas av fejjan, sms, internetporr, nätspelande och allt annat som finns ute på det farliga nätet. Dessa spörsmål tycker jag i alla fall är jättespännande. Det blev till och med samtalsämnet på fredagsfikat förra veckan. Hur ska föräldrar styra, kontrollera och skydda sina barn från ondskan på nätet? Eller ska vi det över huvud taget?

"Men, women and children" är begåvad med en hel drös skarpa skådisar. Här har vi Adam Sandler, Jennifer Garner, J K Simmons, Emma Thompson, Rosemarie DeWitt, Tori Black, Dennis Haysbert och en massa ungdomar som jag inte kände igen. Förutom stjärnskottet Kaitlyn Dever som vi såg som den trasiga tonåringen Jayden i "Short term 12". Här spelar hon Brandy en hårt kontrollerad dotter till Jennifer Garners Patricia. Mamman går varje vecka in och "tvättar" dotterns internet... Mamman skriver ut (!) alla sms och chattar. Garner är fullständigt vidrig i denna film. Nej, hennes karaktär. Jag antar att Garner själv faktiskt är riktigt bra. I alla fall på att spela vidrig. Var går gränsen? Hon påminner om den inskränkta och rädda figuren Kitty Farmer (Beth Grant) som vi träffade på i "Donnie Darko"...

På imdb definieras filmen som både komedi och drama, en dramakomedi alltså. Jag tycker nog att den är rolig i flera scener men den är i första han ett drama i mina ögon. Lite känslosam på sina håll och inte så lite tänkvärd. Jag gillar't. Den når inte upp till det bästa Reitman gjort men den är klart sevärd.

Jag ger "Men, women and children" tre starka kontrollbehov av fem möjliga (stark trea, nästan en fyra!).

Betyg: 3/5

Rachel Getting Married (2008)

Kym: I am Shiva the destroyer, your harbinger of doom this evening.

Jag hade inte koll på vad Rachel getting married handlade om egentligen. Så när jag såg filmen följde jag händelserna i filmen med stigande nyfikenhet. Varför var filmens huvudpersom Kym så "konstig"? Vad dolde sig bakom den arga fasaden? Jag blev genast mycket intresserad.

För att inte bestjäla er glädjen att se denna film med för mycket info kommer jag försöka skriva denna revy helt utan handlingsmässiga spoilers. Hoppas att jag lyckas.

Anne Hathaway har varit en skådespelerska jag gillat mer och mer allt eftersom jag sett mer av henna. Här spelar hon Kym som åker hem från rehab för att delta på sin storasyster Rachels bröllop. Väl hemma har hon svårt med de flesta av relationerna i familjen, med sin syster, sin pappa, sin frånvarande mamma, sin systers kompis och så vidare. Varför Kym har så svårt att hantera dessa möten avslöjas senare under filmen, men den första 45 minuterna var för mig som åskådare jobbiga och inte så lite awkward. Tidigt i filmen har brudparet en rehearsals dinner och den klassiska känslan av att det kröp under huden på mig kom flera gånger då Kym gjorde bort sig mer och mer. I alla fall kändes det av och till så.

Filmen är regisserad av Jonathan Demme som bland annat gjort en dokumentärfilm om Neil Young. Hans gryniga och handhållna kamera gör att det känns som att man nästan är med i rummet. Det påminner om en film jag såg nyligen, Nights and weekends, men också om äldre filmer som Woodys Husbands and wives.

Allt eftersom börjar jag förstå Kym mer och mer och det är en otroligt sorglig och hemsk historia som ligger till grund för den livskris hon går igenom. Jag kände så starkt för henne mot slutet av filmen att jag faktiskt satt och såg det som naturligt om hon skulle vilja avsluta allt. Men till slut tror jag ändå att Kym hade den styrka inom sig som behövdes för att ta sig igenom skärselden.

Anne Hathaway är otroligt bra i denna film. Hon imponerar på mig i ännu en film. Hennes frisyr? Störde mig inte det minsta. Var bara annorlunda än vad vi är vana att se henne i, men störande? Inte alls. Rosemarie DeWitt spelar Rachel och hon är också mycket bra. En välkommen överraskning var att Debra Winger spelar systrarnas mor, frånskild och frånvarande. Hon är som vanligt mycket intressant. Här spelar hon en kvinna som antagligen fortfarande befinner sig i chock. En detalj som jag fann lustig var att Rosemarie DeWitt och Debra Winger nästan är identiska även om åldersskillnaden syntes såklart. Perfekt casting som mor och dotter Samma näsa, samma hår. Otroligt lika helt enkelt.

Pappan spelas av en ny bekantskap, Bill Irwin. Han är hysteriskt lustig i rollen som excentrisk far till systrarna. Hans gester och minspel under förberedelserna och senare bröllopet var underbara. Skådespelarna som spelade Sydney (Tunde Adebimpe) och best man Kieran (Mather Zickel) var också bra. Ja fan, låt oss säga att alla var bra! Till och med typerna som spelade enerverande musik hela tiden. Och hunden. Alla!

Bröllopet i sig var också fantastiskt i all sin multi-kulti. Bruden Rachel kommer från en judisk familj i Connecticut. Brudgummen Sydney kom från en afro-amerikansk familj. Bröllopet hölls av oklar anledning i ett indiskt tema och det avslutades med latinsk sambadans. Färgsprakande.

Personligen satt jag mig med ett ryck upp i fåtöljen under bröllopsceremonin. Brudgummen Sydney sjöng då a cappella en sång för Rachel. Jag kände igen sången direkt men det tog några sekunder att orientera mig och sortera in vad jag hörde. Det var en udda version som dessutom hade vissa rader ändrade för att passa in på bruden. Vilken sång undrar du? Jo, Neils Unknown legend. "She drives a Harley Davidson. Her long blond hair colliding with the very air she breaths...". Sagolikt.

She drives a Harley...

Fripp noterar: Karaktären Sydney är musiker och till bröllopet är några musiker bjudna. Dessa musiker spelar sina instrument oa brutet hela filmen igenom, en gnisslande fiol här, gitarrplock där, några trummor, ett konstant ljud som ibland är rofyllt men ibland oroande. Lite beroende på Kym's sinnestämning. Bra utnyttjnde av musik i filmen av Demme. Han har helt klart ett öra för det.

Från filmens finaste scen...

Detta var en mycket intressant och bra film. Anne Hathaway levererade ännu en gång. Hon är en favorit. Jonathan Demme lät filmen ta den tid den behövde - modigt! Detta är en film som minst hamnat som en bubblare i topplistan över 2008. Nästa gång jag uppdaterar den listan kommer nog Rachel getting married till och med in på topp 10.

Jag ger Rachel getting married fyra starka skäl till ångest av fem möjliga.

Betyg: 4+/5 

Touchy Feely (2013)

Touchy feely var en av många American independents som jag såg i samband med årets filmfestival. Jag kanske spände bågen lite väl hårt med drygt tio filmer ur den kategorin? Kan det bli för mycket AI? Ja, kanske, och jag närmade mig nog gränsen detta år.

Denna film var en av de minsta bland de jag såg ur kategorin. Lågmäld i utförande, avsaknad av riktigt vasst innehåll, ganska alldagliga skådespelarprestationer och en generellt sett småputtrig feeling. Anledningen till att jag valde filmen var regissören Lynn Shelton som gjort Humpday och den ännu av mig osedda Your sister's sister.

Rosemarei DeWitt spelar Abby en massageterapeut som efter lite förvirring i privatlivet helt plötsligt får avsky för sin egen och sina kunders hud! Detta är andra filmen på festivalen som handlar om en masseuse då Julia Louis-Dreyfus spelade en sådan i Enough said också. Jag känner igen Rosemarie DeWitt så himla mycket men den enda film/serie jag kan tänka mig att jag sett henne i efter att gått igenom hennes lista på imdb är Ben Stiller-komedin The watch. Är det verkligen där jag sett henne? Oklart.

Abby får i alla fall problem då hon inte kan med hud längre. Vi får se extrema närbilder på mänsklig hud och den ser faktiskt både fascinerande men också lite absurd ut. Ser ut som någon slags ödemark. Den blänker och är skrovlig.

Vi får också lära känna Abbys bror Paul och hans dotter Jenny. Paul spelas väldigt bra av Josh Pais. Det måste vara en av de mest passiva och försynta karaktärer jag någonsin sett på film. Först tror man att han är förståndshandikappad, men sedan inser man att han bara är extremt försiktig och han är en "low talker". Hans dotter Jenny som inte kan bryta sig fri från sin far på grund av rädslan att bryta sönder honom spelas av Ellen Page. Fasen, vad hände med henne egentligen? Efter hennes sensationella genombrott i Juno har jag ännu inte sett henne i en enda roll där jag blivit speciellt nöjd med hennes insats igen. Är det felcasting eller har hon redan brunnit ut?

Touchy feely är alltså en lättviktig film, men den lilla tyngd den har ges av American Independent-veteranen Allison Janney som den flummiga energiterapeuten Bronwyn. Hon är alltid bra, Allison, men även för henne blir detta "minor Janney".

Filmen är kul för stunden. Den är lite ojämn, mest för att karaktären Paul är så vanvettigt svår att placera i inledningen. Men den tar sig efter ett tag och den är inte dålig. Dessutom får vi ett riktigt skönt musikaliskt live-framträdande av Tomo Nakayam i rollen som den försynte singer song-writern Henry (inte Rollins).

Filmens överraskning är då Ron Livingston dyker upp i en liten roll. Ha, han är ju med i var och varannan film i årets festival.

Ok, vad tycker jag då om Lynn Shelton? Nu har jag sett två av hennes filmer, Humpday och denna, och båda har varit besvikelser i någon mening. Ska jag kanske se Your sister's sister också och om den inte är bra så får det vara nog med film från Shelton?

Jag ger Touchy feely två ecstasy-trippar av fem möjliga.

Betyg: 2/5