My name is Bond, James Bond

 

My name is Bond, James Bond.

Nu ska jag äntligen sjösätta mitt Bond-projekt som jag har haft i huvudet så länge. Jag har haft idén, av och till, mer eller mindre närvarande, i en sådär 10-12 år skulle jag gissa. Tanken är att jag ska gå igenom alla Bond-filmer till dags dato och revya dem enligt en väl definierad mall. Allt ska givetvis dokumenteras här på Fripps Filmrevyer. För varje film ska jag vid sidan av en kortare inledning ranka dem inom tio kategorier.

Äntligen! Detta kommer bli kul. Inom de närmaste dagarna kommer de tre första "Bond, James Bond"-revyerna upp. Därefter kommer filmerna i den ordning och takt som det blir. Kan man hoppas på en film i veckan? Kanske.

Varje film kommer alltså hanteras efter min alldeles egna mall. Först kommer en lite kortare revy över filmen. Jag kanske frågar mig hur bra Bond är, för att försöka finna svaret på den eviga frågan - Vem är den bästa Bond egentligen? Jag kanske skriver lite om vad jag tycker om historien, filosoferar om huruvida produktionen var fet nog, eller något helt annat som jag funderar över.

Sedan kommer jag gå igenom mina tio kategorier och betygsätta filmen på en tiogradig skala. Allt är gjort med tungan i kinden, glimten i ögat och helt utan pretentioner om att mina små blogginlägg ska mottagas seriöst.

Självklart betyder allt detta att dessa inlägg kommer drypa av spoilers, så jag vänder mig endast till er som sett filmerna, men jag antar att alla läsare av denna blogg sett alla Bondfilmer.

Här följer en kort presentation av kategorierna:

1. Prologen
The pre-titles sequence. Den ack så viktiga scenen, oftast actionfylld, som sätter upp hela filmens story och Bonds uppdrag.

2. Bondlåten + Titelsekvensen
The titles sequence and the Main theme. Här bedöms dels låten men också hur suggestiv och konstnärlig sektionen med förtexterna är.

3. Storyn
The Story and Bond's assignment. Hur är filmens story och vad tycker vi egentligen om Bonds uppdrag? Man förväntar sig att Bond ska rädda världen varje gång han dyker upp, men gör han det? Och hur funkar storyn i filmen?

4. Bondskurken
The Villain, Bondskurken och hans hejdukar är av central betydelse för en lyckad Bond-film.

5. Bondbruden
The minx, the Woman, the sex object. Ibland är det en, ibland flera. Också viktiga för den fulländade Bond-upplevelsen. Bond är ibland manschauvinism i dess renaste form.

6. Medhjälparna
Bond's hang arounds: M, Q, Moneypenny, och allt vad de heter. The good guys.  Bond's reguljära och irregulära understödande styrkor bedöms i sömmarna.

7. Actionsscenerna
Kan ni tänka er en Bond-film utan spektakulära actionsscener? Nej, visst inte.

8. Gadgets
Här listas och synas Bonds alla lustiga gadgets, allt som oftast som lån från Q.

9. Quotes
Bond är kungen av one-liners. Här ska enligt planen de bästa citaten fångas in och beundras. "Just a drink. A martini, shaken, not stirred."

10. Sista scenen
Bond brukar avsluta med en vacker kvinna i sin famn och en syrlig kommentar.


Jakt i udda fordon
Har ni lagt märke till att det alltid finns minst en helikopterscen med i bondfilmerna? Till detta verkar filmmakarna hitta på nya och allt mer orimliga scener där Bond jagar eller jagas i udda fordon. Detta behandlas i denna sektion.

Till sist räknar jag ihop poängen samt ger filmen ett betyg.

Häng gärna med och delta i projektet ända fram till avslutningen med galan där The Fripp Awards delas ut. Jag börjar med den första, den senaste och någon från mitt emellan. Äventyret inleds med Dr. No, Octopussy och Skyfall. Det börjar imorgon!

Bästa låten just nu: 4 - Skyfall

Detta är njutning. Jag blundar och sköljs iväg. Vilken power. Ballad. Perfekt för filmen den representerar. Jag tror mig tusan att Adeles Skyfall kan vara den bästa Bond-låten hittills. Är den det? Vad tycker ni?

Detta, mina damer och herrar, är bästa låten just nu! Spela den igen. Igen. Och igen.

The Paperboy (2012)

Charlotte Bliss: If anyone's gonna piss on him, it's going to be me. He don't like strangers peeing on him.

Detta var en crazy son of a bitch film. På imdb's trivia står det att Almodóvar var sugen på att göra filmen och att han var involverad i manuset på ett tidigt stadium. Jag vet inte om det ger någon ljusning på detta djur. Nu blev Lee Daniels regissör istället. Filmen visades på filmfesten i vintras och jag ville se den men jag fick inte ihop schemat. Nu är den sedd i alla fall. Vad var det jag såg?

Detta är en av de galnaste filmerna jag sett på länge. Den påminner en hel del om Killer Joe, då båda filmerna utspelas i white trash miljö. Folket i Killer Joe är dock höjden av elegans om man jämför med de som befolkar The Paperboy. Filmen utspelas någonstans i Florida i början av 70-talet. Matthew McConaughey spelar journalisten Ward som återvänder till sin hemstad för att börja nysta i ett fall där han misstänker att en man på death row kan vara oskyldig. Ward, hans kollega Yardley (David Oyelowo), hans yngre bror Jack (Zac Efron) och fångens flickvän Charlotte Bliss (Nicole Kidman) börjar utreda fallet. Då och då gör de absurda besök på fängelset och besöker fången, den fullständigt vidriga mannen, Hillary Van Wetter.

Det första som sticker ut med denna film är en hel drös överraskande saker. Det blir nästan lite overload i huvudet en bit in i filmen. Filmen utspelas i södern under en tid då alla var mer eller ännu mer rasistiska. Regissören har inte tagit i med silkesvantarna inom detta område. Det andra slående är ett antal skådespelarinsatser som gjorde mig mycket överraskad. John Cusack spelar fången Hillary Van Wetter. Detta är helt annorlunda än allt han någonsin gjort tidigare. Här är han ett svettigt, inavlat svin. Det är fascinerande att se.

Nästa skådespelare som överraskar är Nicole Kidman som spelar Charlotte, hårfrisörskan som blir kåt på män som sitter på death row. Hon vet att hon befinner sig i botten av tunnan av mänskligheten, men gör inget för att ta sig därifrån. Nicole är redan omtalad för sin roll i denna film då hon gör sin egen "Sharon Stone" i en av fängelsescenerna. Nästa på rollistan är Matthew McConaughey. Han är ju också med i Killer Joe, men där spelar han en helt annan karaktär. Här är han den sökande journalisten, begåvad med ordets gåva, men inte en hårding som i den andra filmen. Zac Efron spelar lillebror Jack som blir förälskad i Charlotte, och som simmar rakt in i ett stim med brännmaneter. Jag har nog aldrig sett Zac tidigare, jag tror att han är en flickidol av något slag. Han har i alla fall den mest normala karaktären av de fyra stora. I övriga roller ser vi sångerskan Macy Gray, Scott Glen och Ned Bellamy.

Denna film är vidrig men fascinerande, på samma sätt som en trafikolycka. Man tittar, äcklas, men kan inte titta bort. Jag kan inte ens gissa vad manusförfattare eller regissör vill göra med denna film. Vad är deras budskap? Oklart.

Jag letade lite på bloggarna men kunde inte hitta vem som skrev att han/hon gillade filmer som utspelas i white trash miljö. Men vem du än var, detta är en film för dig. För er andra kan jag sträcka upp ett varningens finger, this is filthy, filthy crap, men det är ganska bra. Vissa delar av filmen är filmiskt guld, vissa delar är obegripliga. Den är ofantlig komisk av och till på grund av dess absurditet, men den går också över gränsen i scen efter scen och testar då åskådarens psyke. De grövsta scenerna känns ibland spekulativa, ofta inte helt förtjänade. Men "annorlunda är bra" som vi Filmspanare brukar säga, så jag ger The Paperboy en stabil och positiv trea.

The Paperboy får tre inavlade skelögda barn av fem.

Betyg: 3/5

Homeland - Season 2 (2012)

Av bara farten såg jag säsong 2 av Homeland också. Efter en otroligt spännande inledning i Beirut blev säsongen tyvärr något av en besvikelse. Jag är ledsen Anders, och alla andra fans av serien, men jag blev litet underväldigad.

Homeland förändrades till en "24"-rip off istället för det original den var under första säsongen. Det är som att serieskaparna blivit action junkies. Och precis som i "24" utvecklas säsongen i ett rasande tempo. Problemet är att de går ifrån dramat och den smygande spänningen. Den intellektuella briljansen ersätts mot att smarta personer gör korkade saker för att det ska skapas en spänningsscen.

Låt mig exemplifiera med några scener i andra halvan av säsongen (ska försöka hålla det så spoilerfritt som det går). En person är skadad och måste återbesöka sjukhuset mitt under en insats. Han kör iväg ensam i sin bil. Där får vi en helt orimlig spänningsscen. Biljakt, misstankar, ett snabbt avslut och inget hände. Varför kör han iväg själv om han är så illa däran? Varför körs han inte av en kollega, eller till och med hämtas av en helkopter? Jo, för att konstruera en spänningsscen. En smart person gör något korkat för att skapa spänning.

En annan scen, för att påvisa ett mönster. Carrie har just kommit undan en mycket farlig situation. Hon får tag på en mobiltelefon (ute på en landsväg) och ringer in till Saul och de övriga. Vad gör hon sedan? Carrie, den bästa fältagenten Quinn har träffat? Jo, hon beväpnar sig med ett järnrör och går tillbaka in för att jaga en man beväpnad med både kniv och pistol(!). Orimligt beteende av en superagent. Men serieskaparna fick till ett "mästerligt" cliff hanger-avslut på avsnittet då Carrie går in i ett kolsvart rum med sitt rör till spänningsmusik. Carrie ska vara galen och alltid på gränsen, men samtidigt läggs mycket möda ner på att visa att hennes gut feeling är rätt och att hon gör rätt val. Men de raserar allt i ett slag med scener som denna. Illusionen om en superagent kan man inte leka med på detta viset!

Är jag nit picking? Kanske. Men denna säsong är överfylld av s.k. Jumping the shark att jag blir galen. Men jag är kanske för hård nu?

Man kan i alla fall konstatera att serien förändrats. I säsong 1 pågick ett skuggspel mellan Carrie och Brody. Vem lurar vem, vem dubbellurar vem osv. I säsong två utvecklas deras relation till äkta vara. Något jag finner helt orimligt med tanke på den Carrie vi fått lära känna. För mig var kärlekstråden mellan henne och Brody en av de stora misstagen i säsong 2. Den tråd som i alla fall kändes mest krystad.

En intressant spekulation som jag och den gode Frans hade efter säsongen var vem läckan i CIA är. Det finns inte så många att välja på. Det är orimligt att det är Carrie själv, men kan det vara Saul? Oroväckande tanke, då det känns som en effektsökande lösning, han hoppar över hajen på vattenskidor... Men vem är läckan?

Sista avsnittet i säsongen var annorlunda och spännande. Redan från början är avsnittet apart, de har skippat vinjettmusiken och den vanliga förtexten. Hur kommer Carries roll bli nu? Blir det inte uppenbart att hon hade något med Brodys försvinnande att göra då hon var borta ett tag efter explosionen?

Vad kan man vänta sig av säsong 3 nu då? Ingen aning, vilket känns lite spännande. Jag får nog ta och kolla på den när den kommer. Det är klart att man är lite nyfiken på hur det ska gå för Carrie ändå.

Betyg: 3/5

Top 10 films of 2009

Denna lista är ersatt av ny version av årslistan som du finner här.

DISABLED PAGE

DISCONTINUES PAGE

Som vanligt har jag gjort en topp-10 som består av mina personliga favoriter. En hel del av filmerna som just missade cutten skulle också kunnat platsa på listan. Men just idag valde jag dessa tio... Jag har en blandning av mumble core, komedi, drama, dokumentär, action, fantasy, sci-fi, romantisk komedi och BOATS. I listan återfinns flera unga spännande skådespelerskor som Carey, Anna, Emma och Zooey, men också den gamla godingen Sandra. De manliga skådisar som sticker ut är den gamle godingen George, österikaren, den mångfacetterade Sam, multitalangen Joseph och kufen Woody.


10. Beeswax

Årets bästa mumble core. Jag och Johan såg den på Filmfesten och det var en superskön bioupplevelse. Ingen direkt handling att prata om, men en riktigt härlig känsla i filmen. Maggie och Tilly Hatcher spelar systrarna Lauren och Jeannie som om det inte gjort något annat i sina liv. Väl värd att se!


9. American: The Bill Hicks story

Jag har sällan med dokumentärer på mina årslistor. Denna är dock en mäktigt bra dox som jag vill puffa för. Bill Hicks var en i förtid avliden briljant stand-up comedian som blivit något av en legend. Riktigt skön snubbe. Filmen får också representera två andra dokumentärer som hamnade precis utanför listan: The Cove och Big river man.


8. An education

Filmen som gav oss en ny stjärna. Carey Mulligan! Bra tjej. Filmen som sådan är jag lite ambivalent inför. Den har en viss kyla, men den var fortfarande njutbar då jag såg om den. Filmens styrka är dess skådespeleri. Bygger för övrigt på en biografi, vilket får mig att hajja till över den melankoliska historien.


7. Zombieland

Årets bästa renodlade komedi. Och zombiefilm. Grymma skådespelare i Woody, Jesse, Emma, Abigail och Himself. En av de mest återtittningsbara filmerna på listan, men kanske inte det första valet för filmsnobbarna.


6. Inglourious basterds

Jag hade svårt att placera Tarantinos storfilm. Visst är den bra, men inte en sådan personlig favorit att den bröt sig in på topp-5. Jag borde nog se om den för att kunna kalibrera in den på helt rätt plats. Vad kan man säga om Brad Pitt egentligen? Kan man ens kalla hans grej i denna film för skådespeleri?


5. Up in the air

Detta är en film som växt mycket efter att jag sett om den. Jag var lite frågande efter första visningen, men inser nu att den är en lysande samtidsstudie. Clooney och Kendrick är sanslöst bra. Och George har många miles.


4. Where the wild things are

Även om jag inte läst boken som barn fångades jag av magin i denna härligt varma historia. En film helt i min smak, fantasin sprutar ur öronen på filmen och den har ett stort dundrande hjärta på exakt rätt ställe i denna överraskande mörka historia!


3. The blind side

BOATS, based on a true story, om en fattig kille som tas in av en vit sydststsfamilj med uttalat republikanska åsikter. Upp och nervända världen! Det är så osannolikakt härligt att det sannolikt är helt sant.


2. Moon

Duncan Jones debutfilm var en stor överraskning. Sam Rockwell är lysande. En mycket bra film, helt enkelt. Ground control to Major Tom... Now it's time to leave your capsule if you dare.


1. (500) days of Summer

Den för mig mest personliga filmen och det självklara valet som nummer ett från 2009. Den är den perfekta kombinationen av romantisk drama-komedi och bitterljuvlighet. Zooey och Joseph för alltid i mitt hjärta!


Hedersomnämnanden... Följande filmer var nära men nådde inte ända fram:

• Women in trouble - Fantastisk skön komedi om 10 kvinnor.
• A serious man - Bröderna Coen's tunga drama om judisk man i Minnesota.
• Whatever works - Woody Allen's hysteriska komedi med Larry David i huvudrollen
• Funny people - Oväntad allvarlig komedi om en hyllad humorist som blickar tillbaka på sitt liv och sina val med vemod. Med en stark Adam Sandler i en seriös roll för en gång skull.
• Harry Potter and the half-blood prince - Fantasyspektakel spectaculaire!

Som brukligt vill jag veta vilka dina favoritfilmer från 2009 är. Vilka filmer får inte missas?

Filmer jag vet att borde se från 2009 är Pixar's Up och Solondz' Life during wartime.


Lite statistik... Jag har sett minst 73 filmer från 2009, varav tjugoen filmer har fått betyg 4/5 eller 5/5. Vid en närmare titt hittar jag fem ettor i listan också.


2009 års största besvikelse: Avatar

När James Cameron gör en ny sci-fi, och man gjort misstaget att någon gång koppla ihop den informationen med minnet av Aliens, blir Avatar, eller Dances with wolves in Space, som ett magnifikt magplask. Swoosh, plask! Betyg 2/5.


2009 års sämsta film: The Twilight Saga: New Moon

Coco Chanel & Igor Stravinsky kämpade länge och väl i kampen om titeln Årets sämsta film, men inte ens en butter Mads Mikkelsen kunde utmana Kristern Stewart's makalöst dåliga skådespelarinsats! Betyg etta!

Hitchcock (2012)

Hitch: Good evening.

Jag var inte speciellt sugen på den nya filmen Hitchcock. Men eftersom den hade valts för månadens filmspanarträff var det bara att vispa upp så mycket entusiasm som det gick, och gå och se den med öppet sinne och öppna ögon. Det lilla jag hade hört om filmen var inte så lovande. Men med tanke på det magra utbud av filmer som visades i originalspråk* på eftermiddagen i lördags så hade vi inte så många alternativ. Jag sänder en liten påsen med sympati till Sofia som var Master of the Ceremonies denna månad. Hon fick inte den lättaste av uppgifter. Från och med detta år kör vi med ett ambulerande ansvar att koordinera, och därmed slutgiltigen bestämma, vilken film Filmspanarna ska se på träffarna.

*="Everyone speaks English"

Hitchcock handlar om tiden runt inspelningen av makarna Hitchcock's klassiker Psycho. Sir Anthony Hopkins i en gigantisk fat suit spelar den gode Alfred och Helen Mirren spelar Hitch's livspartner och tillika musa - Alma Reville. Den ljuvliga Scarlett Johansson spelar Janet Leigh som numera är odödlig efter den ikoniska duschscenen från Psycho. Andra kända skådespelare som dyker upp i filmen är Toni Collette som Hitch's frejdiga assistent, Michael Stuhlbarg som hans sympatiske agent, den enligt majoriteten träiga Jessica Biel som den luttrade och desillusionerade aktrisen Vera Miles, James D'Arcy som mammas pojke Anthony Perkins samt den gamle godingen Ralph Macchio som en galen författare (i hela en enda scen).

Fördelen med låga förväntningar är givetvis att man kan bli positivt överraskad. Jag måste säga att filmen var ganska njutbar faktiskt. Jag hade i alla fall inte tråkigt under visningen och det är positivt. Filmen tar dock inga risker över huvud taget. Den puttrar på lite men känns aldrig brännande eller speciellt intressant. Hitch har prestationsångest. Alma och Hitch har svårt att uttrycka känslor för varandra. Alma känner sig osedd av Hitch och hon umgås med en manlig vän. Hitch känner avundsjuka och prestationsångest. Alma skäller på Hitch över hans mathållning. Hitch smyger upp mitt i natten och sätter i sig ett antal burkar med gåslever... Många spännande känslor och relationer visas upp men allt är ändå så förtvivlat ordinärt.

Hitchcock handlar om produktionen av Psycho. Enligt denna biografiska film hade paret Hitchcock svårt att få finansiering till projektet och de satsade då egna privata pengar. Det var ett mycket riskabelt drag som till slut gick bra i alla fall. I scenerna på inspelningsplatsen briljerar Scarlett Johansson i rollen som Janet Leigh med sin strålande karisma, vilken glöd, men filmen väljer aldrig väg, den duttar bara lite i kanten här och där.

Egentligen finns det tre historier som alla kunde stått på egna ben om de bara utvecklats mer. Den mest intressanta storyn hade varit att få dyka ner djupare i relationen mellan Alfred och Alma, hur de hjälpte och stjälpte varandra. Hur de konkurrerade men samtidigt var beroende av varandra. En annan aspekt som aldrig utvecklades var Hitch's besatthet av en galen mördare som han byggde karaktären Norman Bates på. Detta visas med ett antal hallucinationer som Hitch får vid mer eller mindre stressade ögonblick. Till sist kunde filmen valt att fokusera mer på själva inspelningen. Det hade kunnat vara intressant för dem som är intresserade av vad som hände bakom kulisserna i Hollywood anno 1960.

I slutändan blev resultatet en lättmjölksfilm. Hitchcock borde inte kunna förnärma någon, men inte heller kämpa sig till några dödshårda fans. Alla och ingen av skådespelarna sticker ut. Ja, förutom Alfreds mage då...

Jag ger Hitchcock två knivdirigeranden av fem möjliga.

Betyg: 2/5


Nu kanske du undrar vad de övriga i den lustiga Filmspanar-klubben tycker om filmen? Kolla här:
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? podcast
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito - om film
The Velvet Café (in English)
Plox - Om film
Rebecca på Mode + Film
Filmparadiset

Homeland - Season 1 (2011)

Som av en ren slump började jag se tv-serien Homeland precis före jag såg Zero Dark Thirty. Sammanträffande? I vilket fall så har tv-serien varit en perfekt medicin för den svåra abstinens jag fick efter den magiska filmupplevelsen.

Serien, precis som filmen, handlar om en ung kvinnlig CIA-agent som jagar en högt uppsatt terrorist i efterdyningarna av 9/11. I serien heter hon Carrie, i filmen Maya, och de är i princip samma karaktär. Båda hängivna intill självförnekelse och båda med maniska personlighetsdrag. De är så lika att jag håller det som osannolikt att de INTE bygger på samma person från verkligheten. Jag skickar en hälsning till Joel som var den som först påpekade det uppenbara.

Homeland säsong 1 var mycket spännande. Den bygger på en långsam dramatisk spänning. Det är inte speciellt mycket rena actionscener så de som söker efter en ny "24" blir kanske besvikna. Behållningen för mig blev Clare Danes i huvudrollen som Carrie. Hon är väldigt bra på att spela hela den palett av känslor som den bipolära Carrie kastas mellan. När Carrie blir ledsen drar Danes ner mungiporna så att hon ser nästan komiskt ledsen ut. När hon blir kär skimrar det om henne som om hon vore gjord av stjärnstoff.

Jag gillade att det etablerades från början att Brody (Damian Lewis) har omvänts. Det blev fräscht att serien inte skulle leka katt och råtta angående var han stod. Istället är det ju Brodys hemliga liv mot hans familj och omgivning, samt Carrie mot eliten inom CIA som ger nerv åt serien. Carrie är som en osäkrad granat, alltid på gränsen att göra något galet. Hennes stöd och enda bundsförvant Saul Berenson, spelad av Mandy Patinkin (tjejnamn?), är seriens tryggaste figur. Jag hoppas att han behålls i serien i kommande säsong också.

Det mixas hejdlöst mellan antiterrosism-thrillern och relationsdramat. I början av serien väver de smart nog ihop dessa två, men under seriens gång tar Brodys familjeproblem och relationen mellan Carrie och Brody överhanden. Jag hade hellre sett en aningen mer CIA-arbete.

Personligen blev jag dock mycket glad av att se allas vår bästa "companion", Inara, i rollen som mrs. Brody. Morena Baccarin är bedårande som alltid. Hmm. Fantastisk vacker, det är vad hon är. Spectaculaire!

Säsongen slutar med en stor cliff hanger. Alla förhoppningar att storyn skulle avslutas efter en säsong dödades snabbt. Vi får verkligen hoppas att detta inte blir en sådan där serie som bara fortgår i all oändlighet. Det kommer inte finnas tillräckligt många geniala, eller ens bra, infallsvinklar för säsong efter säsong och då kommer serien bara tunnas ut och "fäjda" iväg.

Homeland säsong 1 var bra, snäppet bättre än helt ok, snäppet under lysande. Hoppas att säsong två kommer vara så bra som det antyds eftersom den vann en massa priser på Golde Globe-galan nu senast.

Betyg: 4/5

The Sessions (2012)

Mark O'Brien: I believe in a God with a sense of humor. I would find it absolutely intolerable not to be able to blame someone for all this.

Jag gör det svårt för mig själv. Allt som oftast brukar jag säga att jag gillar personliga filmer mer än biografier eller procedurfilmer som bygger på verkliga händelser. Är det maschosistiskt, jag vet inte, men det är i alla fall ofta svårare att skriva bra om personliga filmer. För även om en film har starka karaktärer, en lysande dialog och brinnande känslor kan den samtidigt i värsta fall, eller bästa fall beroende på hur man väljer att se det, vara omöjlig att beskriva i ett blogginlägg. Medan en rak händelsestyrd film, tag tex Argo, är enklare att beskriva, analysera och till och med ha en åsikt om. Nu handlar denna revy om en film som är långt från Argo. Varför just Argo fick representera "den andra sortens film" vet jag inte, det var bara den som flög genom huvudet på mig.

Jag hade alltså lite svårt att formulera idéerna som skulle utgöra grunderna till denna revy. Vi är några bloggare som bestämt oss för att blogga om denna film samtidigt. Jag undrar så vad de kommer skriva om filmen. Vilken infallsvinkel kommer de ta fasta på? Vilka glimrande analyser kommer de prestera? Kommer de gilla filmen, hata den eller bara vara helt oförstående över uppståndelsen? Länk till Fiffis och Movies - Noir's blogginlägg finner du längst ner.

The Sessions är i alla fall en mycket personlig och känslosam film som bygger på verkliga händelser. Filmens story bygger på en artikel som journalisten och poeten Mark O'Brien skrev om sexterapi för funktionshindrade i 80-talets San Fransisco. Visst låter det lockande? O'Brien var själv förlamad från halsen och nedåt efter polio i ung ålder. Filmen beskriver hans jakt efter att få förlora oskulden. Han spelas med en innerlig glöd av karaktärskådespelaren John Hawkes.

Cheryl

Sexterapifröken spelas av Helen Hunt, i något som skulle kunna vara en karriärsdefinierande roll. I filmen kallas det hon gör för "sexsurrogat". Hunt gör sin karaktär på ett modigt och kompromisslöst sätt. Alla känslor finns där; beslutsamhet, ömhet, oro, förvirring, rädsla men framför allt medmänsklighet. Det är svårt att inte falla pladask för både skådespelerskan och karaktären. Sidohistorien om Cheryl och hennes äkta make (!) var mycket intressant och i många delar fräsch och överraskande (på grund av avsaknaden av hysteriska scener). Helen Hunt var tidigare en persona non grata för mig efter hennes deltagande i den fasansfullt dåliga filmen Pay it forward. Japp, bara deltagandet räckte för utfrysning...

En annan skådis som jag varit lite kallsinnig mot men som också gör en pangroll i The Sessions är William H. Macy i rollen som den humoristiske och öldrickande katolske prästen Fader Brendan. Jag vet inte ens om jag sett en sådan präst på film någon gång tidigare. Han är som en eftertänksam Mr. Keating men med ett annat yrke. Båda är ledare och inspiratörer.

Filmen vilar dock till slut på John Hawkes, för tillfället, smala axlar. Han är med i princip varje scen i hela filmen och han är förväntat bra. Jag kan inte undvika att stilla fråga mig, är detta mannen vi såg i Winter's bone och Marta Marcy May Marlene? Vilken skillnad. Johna Hawkes är Mark O'Brien, han ser ut att ha polio och han agerar som att han är helt lam. Med en rutten kropp är intellekt, humor och ansikte hans enda medel att charma och kommunicera med omvärlden.

Mark i samtal med Father Brendan

Åter till filmen. Är det svårt att beskriva varför den är så bra? Jo, ganska. Detta är en varm och innerlig film. Som de amerikanska independentfilmerna ofta gör bygger denna film i stor grad på de inblandades fulla engagemang. Och det har den fått. Helen Hunt gör en sin Cheryl så bra att jag jublar lite för mig själv. Hon är faktiskt helt naken i flera scener och först ryggade jag tillbaka och fann det märkligt. Hon är ju så känd och allt det där, men snart var det bara naturligt och antagligen en ganska bra detalj för att få fram hur intimt och speciellt Cheryl och Marks "förhållande" blev. Filmen är också osentimental och neutral med avseende på karaktärernas livsval. Ingen tvingas till något de inte vill göra. Många liv bättras av deras handlingar. Är detta en film som skulle kunna skapa en debatt om prostitution kan man kanske undra... Säkerligen, men jag tänker mig då i alla fall inte lägga mig i den. Jag säger samma sak som den underbare Father Brendan:

Fader Brendan: I have a feeling that God is going to give you a free pass on this one. Go for it.

En av filmens härligaste sidor är den livsglädje och humor, ibland svart humor, som speciellt Mark O'Brien visar upp. Jag antar att man antingen låter sig brytas ner av ett öde som hans, eller så gnetar man på med livet, och då kan humorn säkert vara ett verktyg för att klara vardagen. Just humorn är antagligen den egenskap som jag värdesätter allra mest hos oss människor så jag lapar i mig av denna berättelse. Med glimten i ögat kan även de mest deprimerande situationer hanteras.

Jag kan starkt rekommendera denna film. Den är varm och tårkanalerna får sig en genomsköljning framåt slutet av filmen. Stora tårar av bittersweetness rullade nedför kinderna när filmens eftertexter rullade. Ibland kan ett riktigt starkt och känslosamt drama vara precis det man behöver.

Mark (John Hawkes) i sin "iron lung"

En av filmens bästa scener är när Mark möter Susan på sjukhuset. Susan var kvinnan som han kom att dela livets sista år med. Han blev genast förtjust i henne och hon visade också intresse. I slutet av deras första möte vänder sig Mark om och utropar: You know, I'm not a virgin! Hans ton innehåller både triumf och en glimt av ironi. Det bästa av två världar!

Jag ger The Sessions fyra starka livsöden av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Jogga nu över till mina vänners bloggar och läs mer om The Sessions, på svenska Mitt längtande hjärta:
Fiffis Filmtajm
Movies - Noir

Love Poem for no-one in particular, by Mark O'Brien

Let me touch you with my words

For my hands lie limp as empty gloves

Let my words stroke your hair

Slide down your back and tickle your belly

Ignore my wishes and stubbornly refuse to carry out my quietest desires

Let my words enter your mind bearing torches

Mark O'Brien

Zero Dark Thirty (2012)

Maya: I'm the motherfucker who found this place.

Vissa filmer är man bara så djäkla sugen på när de kommer ut. Eller hur, va, du vet vad jag menar? Kathryn Bigelow's Zero Dark Thirty var en sådan film. Jag tyckte hennes senaste film The hurt locker var mycket bra. Hon vann välförtjänt en oscar för bästa regi för den filmen, och Bigelow blev därmed den första kvinnan att vinna den prestigefyllda kategorin.

I denna film har hon än en gång slagit sig ihop med manusförfattaren Mark Boal. Och i huvudrollen som CIA agenten Maya kör Bigelow med en av de hetaste skådespelerskorna just nu, Jessica Chastain. Tala om girl power!

Jag tror inte att jag behöver orda så mycket om handlingen i filmen. Eller? Den handlar helt enkelt om den tioåriga jakten på Osama Bin Laden och avslutas med operationen då Delta Team Six avrättade OBL i hans hem i Abbottabad, Pakistan. Jag brukar ju som sagt ha lite svårt med procedurfilmer som beskriver verkliga händelser då jag kan finna dem lite tråkiga. Men denna gång känner jag inget problem av det slaget. Filmen är otroligt spännande och den beskriver en fantastiskt intressant nutidshistoria.

Detta är en lång film. Mycket lång, men tiden flyger fram och jag blev nästan förvånad när själva attacken mot OBL startade till slut. Hade redan stora delar av filmen passerat.? Damn! Scenen med SEAL Team 6 i slutet är majestätisk. Den är på en drygt 25 minuter, vilket är nästan lika länge som insatsen tog i verkligheten. Den actiontörstige filmentusiasten borde få sin mage välfylld med denna scen.

Precis som med en av de bästa krigsfilmerna i mitt bibliotek, Black Hawk Down, får denna typ av filmatiseringar en extra krydda av att man vet att de bygger på verkliga händelser. Självklart kan man diskutera huruvida filmerna återspeglar händelserna mer eller mindre bra, men i båda dessa fall tror jag att filmerna är tillräckligt autentiska för att det ska vara ok (för mig i alla fall).

Zero Dark Thirty har debatterats angående de tortyrscener som visas i början av filmen (vilken start förresten!). Kritik har framförts för att filmen inte tydligt tar avstånd från tortyren, och att den istället motiverar densamma genom att information som behövdes i jakten kom fram genom den numera olagliga hanteringen av fångarna. Jag tycker en sådan debatt är helt malplacerad. Antingen hände det eller så hände det inte. Och jag tror att det är tämligen vedertaget att det verkligen hände, så då ska det vara med i en film som denna. Skitdebatt!

Kathryn Bigelow's regi är helt enkelt suverän. Det är otroligt, nästan oförlåtligt, att hon inte nominerats i den kategorin i år. Jag kan bara anta att den politiska debatten i kölvattnet till filmens release inte direkt föll Akademin på läpparna och Bigelow på något sätt straffas för hennes val (i filmen). Filmen som sådan är dock i alla fall bland de nio nominerade till bästa film. Fast jag tror ju inte att den kommer vinna, just på grund av att den är så kontroversiell.

Skådespeleriet var överlag ypperligt. Jag ser med glädje att allas vår favorit Coach Taylor (Kyle Chandler) får mer och mer roller. Det var också mycket kul att se svenske Fares Fares i en inte helt obetydlig roll, och på amerikanarnas sida dessutom. Vem hade kunnat gissa det?

Filmen stjärna är dock givetvis Jessica Chastain. Hon är otroligt bra här. Också. Hon var bra i Lawless och grym i Take shelter. Nu kan hon snart inte bli bättre! Jag älskade i alla fall hennes tolkning av den smarta men tyvärr oförklarat maniska CIA-agenten Maya. Jessica har en svår uppgift i denna film. Karaktären Maya gör en resa, en obemärkt sådan från en ung ambitiös agent till den ärrade veteran som vi lämnar när filmen är slut. Nyanserna i Jessicas skådespeleri är väl värt att studera, filmen måste ses igen.

Vad ska man ge en film som denna för betyg då? Jag var länge inne på att ge den en stark fyra. Jag har ju en preferens för de lite mer personliga filmerna, och även om Maya var fascinerande som karaktär var hon kall på något sätt. Detta var sagt före jag såg sista scenen vill jag då genast förtydliga. Oh my god! Vilken avslutningsscen! Jag får rysningar bara att tänka på den. Den scenen gör hela filmen tyngre, mer tänkvärd och samtidigt grymmare. Scenen hänger kvar i åskådaren långt efter projektorn släckts ner och salongen städats ur. Vill se den igen!

Med tanke på hela filmen blir valet till slut att ge den full pott, det vill säga jag ger Zero Dark Thirty fem snurr på hämndkarusellen av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Lincoln (2012)

Abraham Lincoln: I am the President of the United States of America, clothed  in immense power! You will procure me those votes!

Jag har sett Steven Spielbergs mastodontfilm om USA's sextonde president Abraham Lincoln. Lincoln har kallats USA's bästa president genom tiderna. Filmen Lincoln behandlar en kort, kort period i den älskade republikanska presidentents liv. Den period då han fick igenom konstitutionens trettonde tillägg, det om att förbjuda slaveriet.

Det var med mixade känslor jag satt mig ner för att se filmen. Ibland kan jag känna lite aversion mot de mest pompösa storfilmerna som fabriken i Hollywood producerar. Jag håller mig oftast borta från dem. Dessutom brukar jag finna procedurfilmer som beskriver verkliga händelser lite smått tråkiga. Senast var det Argo som var bra gjord och spännande i vissa delar, men som ändå lämnade mig lite otillfredsställd.

Men å andra sidan tycker jag att ämnet i Lincoln var mycket spännande och jag är sedan länge ett stort fan av politiskt drama t.ex. i form av tv-serien The West Wing. Jag gillar pratiga filmer som attraherar "hjärnan", intellektet, som omväxling till actionfilm, komedier och relationsdramer som allt som oftast talar till "magen".

Nu föll de sig så att jag råkade ut för ett sammanträffande. Den senaste veckan har jag sett igenom den utsökta tv-serien Homeland, säsong 1. I elfte avsnittet åker några till Gettysburg, Pennsylvania, och besöker platsen för det berömda slaget. En av karaktärerna citerar President Lincoln, precis som han citeras i filmen i fråga:

Fourscore and seven years ago, our father brought forth upon this continent a new nation, conceived in liberty and dedicated to the proposition that all men are created equal...

Lincoln är en mer intressant än bra film. Det är en enda lång historielektion och den är säkert nyttig för de amerikanska skolorna. Samtidigt är den på tok för lång, lite seg och småtrist. Den är otroligt pratig. Jag brukar ju som sagt älska pratiga filmer, men detta gick över mitt huvud. Jag orkade inte hänga med i alla politiska manövrar. Handlingen och huvuddragen i hur de lyckades få till en kvalificerad majoritet (2/3) i representanthuset fattade jag förstås, men finliret och de säkert briljanta nyanserna gick mig förbi.

I filmen pratas det om en politiker som inte överraskar och som därmed inte kan gå långt i sin politiska karriär. Man kan prata om överraskningar inom filmvärlden också. Spielberg, en filmskapare som bevisligen har gått långt i sin karriär, överraskar mig över huvud taget inte med denna film. Lincoln är precis som jag trodde när det handlar om film från den mannen. Den är just den typ av episka monster som än en gång bevisar att Hollywood har blivit en likformad riskminimeringsmaskin.

Överraskningen i denna film kom från ett helt annat, och för mig oväntat håll (Duh!).

För mig var det inte en lockelse att se Daniel Day-Lewis som huvudrollsinnehavare, men jag måste säga att jag blev mycket positivt överraskad av den gode karaktärsskådespelaren. DDL var barmhärtigt lågmäld som Lincoln. Han gav sin karaktär en humor som jag aldrig trodde mig få se. Komplex karaktär, det där. En lustig liten detalj var att i mina öron lät den sextonde presidenten som den fyrtioandra på rösten!

Övriga skådespelare var stabila men ingen stack ut över mängden, vilket inkluderar Sally Field.

Jag ger Lincoln tre historiska bedrifter av fem möjliga.

Betyg: 3/5