The Northman (2022)

Detta var en häftig filmupplevelse. Det är den säregna filmregissören Robert Eggers, som tidigare gjort de två uppmärksammade filmerna The Witch och The Lighthouse, som nu kommit ut med sin tredje film. Någonstans i mitt bakhuvud visste jag att det var Eggers film, men det hade jag helt glömt. Därför kom insikten till mig när jag såg Willem Dafoes ansikte i en scen tidigt i filmen. Jag tänkte direkt på The Lighthouse och då klickade det vem som gjort filmen. Därmed stod det också klart att detta inte skulle bli någon glassig actionfilm likt The 13th warrior, ni vet den gamla Antonio Banderas-rullen från 1999.

Vad jag också inte kände till när jag började kolla var handlingen. Det blev jag snart varse då huvudpersonen hette Amleth och med det öde som väntade honom i inledningen av filmen. Enligt internet har Eggers filmatiserat den gamla nordiska sagan/myten/sägnen som låg till grund för Shakespears pjäs Hamlet. Oavsett om detta är en re-make av Hamlet eller bygger på dess förlaga så är det alltså Hamlet!

Jag har haft lite svårt att hitta rätt med betyget för denna film. Den har ett mycket tydligt unikt id. Samtidigt är den inte speciellt engagerande. Jag jämför den med The Green Knight, som Carl och Niklas effektivt pratade upp på vår Shinypodden special om de bästa filmerna från 2021. The Northman skulle gå en jämn match mot den gröne riddaren i en envig...

Alexander Skarsgård spelar huvudrollen Amleth. Han gör ett artistiskt val och går filmen igenom med huvudet sänkt och musklerna i överkroppen smärtsamt spända. Det är som att han är reda att kasta sig över oskyldiga bybor i nästa bärsärk-attack när som helst. Han spänner nackmusklerna så mycket att han verkar helt slut när filmen kulmineras med holmgången mot hans farbror.

Istället är det Anya Taylor-Joy i rollen som Olga från Björkskogen som är mest intressant. Ganska självklart nu när jag sätter orden på pränt. Hon är överlägsen all konkurrens i denna film. 

Jag inledde min mentala resa med en fyra men känner nu att denna inte når upp till den nivån. Självklart är det kul att se nordisk mytologi filmad så här. Men för mig blir filmen mer intressant än upphöjt bra. Det får bli en stark trea.

Eftersom filmen angränsar och kanske till och med överlappar fantasy kan jag inte hålla mig från att fantisera om  hur The Wheel of Time-serien hade blivit om den filmats av Robert Eggers... Wow, det hade varit något speciellt!

Betyg: 3+/5

Eyes Wide Shut (1999)

Alice Harford: If you men only knew...

En av de största blinda fläckarna i min filmiska biografi var till nu Kubrick's Eyes wide shut. Den var given att ses inför 1999-listan. Herregudars, hur ska man klara av att ta in en film som denna? Filmen har så mycket symbolik och på ytan obegripliga detaljer att min hjärna kokar över likt den obevakade risgrynsgröten.

Jag tror att det är helt omöjligt att veta vad jag tycker om filmen efter endast en enda sittning med den. Den var snygg som fasen i blu-ray och på skivan finns en hel del extramaterial som jag inte sett än. Däri kanske en del av all information i filmen avkodas. Jag hade i alla fall en massa frågor i huvudet efter jag sett klart filmen. En film som skapar dessa känslor och gör så att nyfikenheten väcks tycker jag allt som oftast mycket om. Men en film som Mulholland drive som gav liknande huvudbry slog mig hårt i magen också, och inte bara i huvudet. David Lynch's filmer går in i mig lättare, Kubrick's är så kliniska och kalla att det tar mig ett bra tag att smälta dem.

Men låt mig då dryfta några av de mer ytliga uppenbara sakerna med filmen. Jag tycker att Nicole gjorde det bra, men jag har aldrig varit ett stort fan av henne. Hon är kall som få tycker jag. Tom är däremot en av de få riktiga stora stjärnorna vi har. Han brukar aldrig vara dålig och det är han sannerligen inte här heller. Men ändock var det något som skavde i hans framförande. Han var inte helt klockren helt enkelt. Jag vet inte vad som var fel, det var kanske det att han inte sprang som en galning i någon scen i denna film. Encroyable!

Sydney Pollack var en ljuspunkt i filmen. Fasen, han är alltid superstabil i allt han gör! Jag skrattade gott åt Alan Cummings gayiga nattportier, och trodde inte mina ögon när svenska Marie Richardson dök upp i en liten biroll. Nej, det visste jag inte om.

Jag måste fortsätta att bearbeta denna film. Och endera dagen ser jag kanske om den. Det finns så många detaljer jag skulle vilja suga i mig under en andra titt. Eller så bryter jag ihop och googlar efter svar... Min första fråga är om Alice varit på festerna som en gäst? Eller till och med en av glädjeflickorna? Fans det något där? Jag misstänker att inga exakta svar ges, men jag är nyfiken på hur filmens fans har tolkat den...

Det finns i alla fall något fantasieggande och kittlande med hemliga sekter bestående av mäktiga personer som sysslar med sexorgier, eller hur? Och även om jag inte förstår filmen satt jag fascinerad och oftast med hakan tappad ner mot bröstet. En mäktig film om än höjd i dunklet. Den måste givetvis få ett bra, ett högt betyg. Men är den en personlig favorit? Nej inte än, den måste göra sin hemläxa först. Seså film, börja behandla dig i min hjärna nu!

Jag ger Eyes wide shut fyra orgier av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The Paperboy (2012)

Charlotte Bliss: If anyone's gonna piss on him, it's going to be me. He don't like strangers peeing on him.

Detta var en crazy son of a bitch film. På imdb's trivia står det att Almodóvar var sugen på att göra filmen och att han var involverad i manuset på ett tidigt stadium. Jag vet inte om det ger någon ljusning på detta djur. Nu blev Lee Daniels regissör istället. Filmen visades på filmfesten i vintras och jag ville se den men jag fick inte ihop schemat. Nu är den sedd i alla fall. Vad var det jag såg?

Detta är en av de galnaste filmerna jag sett på länge. Den påminner en hel del om Killer Joe, då båda filmerna utspelas i white trash miljö. Folket i Killer Joe är dock höjden av elegans om man jämför med de som befolkar The Paperboy. Filmen utspelas någonstans i Florida i början av 70-talet. Matthew McConaughey spelar journalisten Ward som återvänder till sin hemstad för att börja nysta i ett fall där han misstänker att en man på death row kan vara oskyldig. Ward, hans kollega Yardley (David Oyelowo), hans yngre bror Jack (Zac Efron) och fångens flickvän Charlotte Bliss (Nicole Kidman) börjar utreda fallet. Då och då gör de absurda besök på fängelset och besöker fången, den fullständigt vidriga mannen, Hillary Van Wetter.

Det första som sticker ut med denna film är en hel drös överraskande saker. Det blir nästan lite overload i huvudet en bit in i filmen. Filmen utspelas i södern under en tid då alla var mer eller ännu mer rasistiska. Regissören har inte tagit i med silkesvantarna inom detta område. Det andra slående är ett antal skådespelarinsatser som gjorde mig mycket överraskad. John Cusack spelar fången Hillary Van Wetter. Detta är helt annorlunda än allt han någonsin gjort tidigare. Här är han ett svettigt, inavlat svin. Det är fascinerande att se.

Nästa skådespelare som överraskar är Nicole Kidman som spelar Charlotte, hårfrisörskan som blir kåt på män som sitter på death row. Hon vet att hon befinner sig i botten av tunnan av mänskligheten, men gör inget för att ta sig därifrån. Nicole är redan omtalad för sin roll i denna film då hon gör sin egen "Sharon Stone" i en av fängelsescenerna. Nästa på rollistan är Matthew McConaughey. Han är ju också med i Killer Joe, men där spelar han en helt annan karaktär. Här är han den sökande journalisten, begåvad med ordets gåva, men inte en hårding som i den andra filmen. Zac Efron spelar lillebror Jack som blir förälskad i Charlotte, och som simmar rakt in i ett stim med brännmaneter. Jag har nog aldrig sett Zac tidigare, jag tror att han är en flickidol av något slag. Han har i alla fall den mest normala karaktären av de fyra stora. I övriga roller ser vi sångerskan Macy Gray, Scott Glen och Ned Bellamy.

Denna film är vidrig men fascinerande, på samma sätt som en trafikolycka. Man tittar, äcklas, men kan inte titta bort. Jag kan inte ens gissa vad manusförfattare eller regissör vill göra med denna film. Vad är deras budskap? Oklart.

Jag letade lite på bloggarna men kunde inte hitta vem som skrev att han/hon gillade filmer som utspelas i white trash miljö. Men vem du än var, detta är en film för dig. För er andra kan jag sträcka upp ett varningens finger, this is filthy, filthy crap, men det är ganska bra. Vissa delar av filmen är filmiskt guld, vissa delar är obegripliga. Den är ofantlig komisk av och till på grund av dess absurditet, men den går också över gränsen i scen efter scen och testar då åskådarens psyke. De grövsta scenerna känns ibland spekulativa, ofta inte helt förtjänade. Men "annorlunda är bra" som vi Filmspanare brukar säga, så jag ger The Paperboy en stabil och positiv trea.

The Paperboy får tre inavlade skelögda barn av fem.

Betyg: 3/5

Margot At The Wedding (2007)

I left a piece of skin in a movie theater once so it could watch movies all its life.

The squid and the whale var en av 2005 års bästa filmer och den film som gjorde att jag upptäckte Noah Baumbach. Hans uppföljare blev Margot at the wedding. Men detta är mycket mer än bara det efterföljande filmprojektet av Baumbach, filmerna knyter an vid varandra och de kan mycket väl beskriva samma familj och historia.

Nicole Kidman spelar Margot som tillsammans med en av sina två söner åker till barndomshemmet för att hälsa på systern Pauline (Jennifer Jason Leigh) som ska gifta sig med Malcolm (Jack Black). Margot och systern Pauline har ett komplext förhållande med många outredda oförätter och outtalade känslor. Pauline och Malcolm har sina issues. Margot är olyckligt gift och funderar på att skiljas med sin man Jim (John Turturro). Och till råga på allt skaver det i mor-sonrelationen mellan Margot och Claude (Zane Pais).

Margot

 Om The squid and the whale var en varm dramakomedi om en familj med två separerade föräldrar som visar hur det påverkade de två sönerna, så är Margot at the wedding en kall drama med vissa lite småroliga scener om en än mer dysfunktionell familj. Jag blir nyfiken över hur mycket av denna film som är självbiografiskt. Portträttet av mamman, Margot, är allt annat än smickrande. Denna film är mer intressant än mysig. Jag tycker att den är för hård för att den ska kunna bli en favoritfilm, men den gör att du som åskådare lämnar filmen med en hel del tankar i huvudet. Slutscenen var mycket annorlunda och jag undrar hur Margot tänkte där...

Paulie och Malcolm

 Skådespeleriet är överlag bra. Jack Black spelar här en dramatisk roll, men hans Malcolm är lite "Jack Black"-ig så det blir lite hysteriskt ändå. Nicole Kidman är stabil, men jag känner ingen sympati för henne alls trots att jag tror att det var meningen att man skulle göra det. Först kände jag av någon anledning inte igen Jennifer Jason Leigh i rollen som Paulie, men visste var det hon. Hon är minst lika bra som Nicöl, men hon har inte den flashiga rollen. 

Jag har tidigare skrivit att Noah Baumbach är Woody Allens kronprins och det står jag fast vid. Detta är en pratig film om en stor bunt nevrotiska människor. Även om det inte utspelas på Manhattan handlar filmen om typiska Manhattan-människor. Precis som Allen så får man nog räkna med att Baumbachs filmer kommer hålla lite ojämn kvalitet. Jag har nu sett fyra filmer av honom; Squid, Kicking and screaming, Margot och Greenberg. Squid och Greenberg har varit de två starkaste filmerna hittills.

Jag vet inte om Margot at the wedding skulle bli bättre, sämre eller lika bra om jag fick klarhet i om detta var självupplevt av Noah eller ej. Antagligen skulle filmen bli starkare om man visste att det var självbiografiskt. Någon som vet hur det står till med den saken?

Som det är nu ger jag Margot at the wedding tre nedsågade träd av fem möjliga.

Betyg: 3/5