The Post (2017)

The Post är en murvelfilm som jag missade att se när den var ny häromåret. Jag hade vissa förhoppningar på filmen. Nej, jag trodde inte att den skulle komma upp i den "master class"-nivå som Spotlight från 2015 är i. Spotlight som förövrigt kom med på min lista över de tio bästa filmerna från 10-talet.

Men precis som i Spotligt är The Post en BOATS, en film som baseras på historiska skeenden. Denna gång handlar det om kampen mellan regeringen och den fria pressen över hemlisar om Vietnam-kriget.

Washington Post tog en ledande roll i att behålla pressen fri. I Amerika är ju pressen den fjärde statsmakten (i Sverige kallas den för den tredje statsmakten). Pressen är fri i USA, inte som i Sverige där Public Service är finansierad av staten och därmed finns risken att de är i händerna på politikerna. En komplex historia detta med vad som är "fri" press.

I vilket fall får vi följa hur den kvinnliga ägarinnan med spirande mod och den envise chefredaktören står upp mot en regering som försöker tysta pressen genom hot och bufflande. Nixon och anhang vill inte att det publiceras om de oegentligheter som skett under fyra regeringar i rad under Vietnamnkriget.

Meryl Streep och Tom Hanks spelar huvudrollerna och Steven Spielberg regisserar. Allt detta talar för att filmen är kompetent men väldigt "osexig" i mina ögon. Och det är exakt så det blir också. Ganska bra, till och med väldigt bra i sina stunder, men tyvärr lättglömt också.

Alison Brie gör en halvstor roll och jag kände inte ens igen henne. Hon var sig inte lik. Inte alls.

Bradley Whitford, känd från The West Wing, var dock igenkännbar. Han verkar ha levt gott sedan glansdagarna i Vita Huset. Kommer ni ihåg honom i Get out?

Helt ok film om ett mycket intressant skeende i historien. Kul slut på filmen också för övrigt. Den insatte kunde spana på det slutet tidigt i filmen.

Betyg: 3/5

The Shape of Water (2017)

Ok, så det verkar som att jag inte gillar Guillermo del Toros filmer speciellt mycket. The shape of water är snyggt filmad och den har läckra miljöer i en historia som utspelas under något som upplevs som tidigt sextiotal. Verkligheten är dock något tillskruvad och lite skev, ungefär som i Dark City (1998) fast lite mindre mörkt. Det räcker dock oftast inte med en skön miljö, jag vill gärna ha karaktärer att bry mig om och en handling som är intressant. Och det är där denna film är obegripligt tunn. Det är trots allt en romantisk fantasyfilm och jag borde varit i himmelriket, men så blev det inte.

Filmen påminner vagt om E.T., med "a creature" som hotas av elaka vetenskapsmän och räddas av en "liten" person i sammanhanget. Han kan till och med hela sjukdomar inklusive tunnhårighet (!) samt lyser av sig själv. Det enda varelsen inte gör är att "ringa hem".



Filmens idé är spännande och jag hade gärna sett att del Toro spenderat mer tid på Sally Hawkins karaktär Elisa än micklat med designen av varelsen. Elisa är stum och det var rörande hur hon levde sitt liv, hur ensam hon var, hennes relation med den homosexuelle grannen Mr. Giles (underbart spelad av Richard Jenkins) och hennes fina relation med kollegan Zelda Delilah (Octavia Spencer). Däremot tyckte jag inte att Elizas kärlekshistoria med varelsen var speciellt upphetsande. Och jag gissar att om man inte till fullo köper denna relation faller filmen platt.

Michael Shannon spelar en mycket elak man, så elak att han blev endimensionell. Det lustigaste med honom var hans två fingrar. Ni som sett filmen vet vad jag menar. Den bättre Michael i denna film var istället Stuhlbarg som spelade Dr Hoffstetler, rysk spion och empatisk människa.



Tyvärr var detta inte den hit som jag förväntat mig och som festivalchefen Git utlovade i invigningstalet.

Jag ger The shape of water två ruttnande fingrar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Om visningen onsdagen den 8:e november: Det var pompa och ståt, röda mattan, whiskeydrink, proteinbarer och gästande av filmens danske fotograf. Jag hookade upp med Niklas och Johan S. Filmfestivalen hade tydligen sålt för många biljetter och några betalande gäster fick sitta på golvet. Vi såg i och för sig några som såg ut att vara volontärer bland den sittande publiken så det var kanske där det felade?

MCU rewatch: Doctor Strange (2016)

Vad har hänt med Benedict Cumberbatch egentligen. Jag blev som många andra fascinerad av honom i tv-serien Sherlock men efter det har jag svårt att komma på något han har gjort som övertygat mig. Här spelar han den underlige Doctor Stephen Strange. Om man kan tycka att Tony Stark är arrogant, dryg och otrevlig som person är det inget jämfört med Stephen Strange. Sällan har jag skådat en huvudperson som är så svår att sympatisera med. Där Tony Stark har en charm han ärvt av skådespelare som porträtterar honom, Robert Downey Jr. Tyvärr lyckas in the Batch med samma bedrift för sin doktor.

Stephen Strange uppför sig inte bara avskyvärt mot affärskonkurrenter, fiender eller HYDRA-agenter, han är ett stort asshole mot sin flickvän, sin mindre begåvade kollega och mot de patienter ha skulle kunna hjälpa om han inte tyckte sig vara för bra för deras allt för enkla fall. Hans kollega Dr West spelas av Michael Stuhlbarg och hans roll måste blivit hårt nedklippt för karaktären är nästan inte med i filmen alls trots ett hyfsat känt skådespelarnamn.



Filmen är i övrigt ett stort steg i en oroväckande riktning inom MCU. Det är magi och en massa Space. Tyvärr tror jag att Dr Strange kommer spela en viktig roll i kommande Avengers-film, den om kriget om the inifinity stones. Jag som håller Captain America-filmerna som "kärnan" och essensen av MCU hoppas nu att Russo-bröderna kan överraska ännu en gång.

Vi pratade en del om de psykadeliska scenerna i Shinypodden. Jag var inte lika begeistrad i dem som Carl men jag håller med om att de adderar något nytt. När jag ser filmen nästa gång ska jag titta på de scenerna igen och låtsas att de är en tidig musikvideo från Pink Floyd. När de för övrigt spelade Floyds Interstellar overdrive njöt jag för fulla muggar. Blinkningen till alla psykedeliska sextiotalsbands moder var tydlig. Shine on you crazy diamond, Syd Barrett.



Stranges flickvän Christine Palmer spelas av Rachel McAdams. Jag älskar McAdams och hon lyfter filmen ett snäpp var gång hon är med. Tilda Swinton får givetvis hyllningar av mina poddkompisar i sin roll som The Ancient one. Det är populärt och finkulturellt att hylla Swinton. Personligen har jag alltid haft lite svårt för henne, men visst hon funkar ok som en androgyn bowiansk munkinna. Lustigt att jag tänker på David Bowie när jag såg henne i och med att han valde henne som motspelerska i en av hans sista musikvideor (youtube).

Det är mycket magi i denna film och det roligaste inslaget var den röda capen som väljer Doctor Strange som sin herre. Precis som trollstavarna väljer sin master i Harry Potter. Jag kan gilla magi lika mycket som vilken fantasynörd som helst, men jag är lite skeptiskt mot det i MCU bara. Det är något jag får vänja mig med helt enkelt. Eftertexterna gick i guld och jag kom att tänka på Thor-filmerna, speciellt den andra.



Filmen använder sig av lek med tidsloopar. I vilken film förutom Måndag hela veckan har det funkat riktigt bra egentligen? Jag tror att jag inte gillar det. En annan som alltid viktig del är skurkarna. Speciellt i en serietidningsfilm. Lillskurken Kaecilius spelas av Le Chiffre och han har jag aldrig varit förtjust i. Storskurken Dormammu är i samma klass som Supreme Leader Snoke det vill säga lika "cringeworthy". Att det är The Batch som spelar Dormammu hjälper föga. Det är en extremt plastig och diffus motståndare. Tacka vet jag när HYDRA står för motståndet...

Är det inte konstigt att den bästa scenen i hela filmen är den extrascen där vi får se Dotor Strange sitta och prata med Thor?

Jaja, jag tror att jag skulle kunna uppskatta filmen lite mer vid nästa titt men för denna gång blev jag mer besviken är peppad. Jag ger Doctor Strange två spegelvärldar av fem möjliga.

Betyg: 2+/5

Lyssna på Shinypodden när vi avhandlar filmen i avsnittet "To plant yourself like a tree".

Arrival (2016)

 

Ibland diskuterar jag och filmvännerna vem som är den bästa regissören just nu. Åsikterna flödar i alla riktningar och min egen åsikt beror på många svårbegripliga och flyktiga faktorer. Nu har jag sett den fjärde filmen i rad av den kanadensiske regissören Denis Villeneuve som jag blivit mäkta imponerad av. Denis är min favoritregissör just nu!

Arrival är en makalös film. Den är helt underbar! Tyvärr kan jag vara slarvig och i onödan förbruka superlativ om film, men denna gång gäller de verkligen. Detta var en magisk filmupplevelse. Jag älskar denna typ av idédrivna science fiction-filmer. Filmens manus bygger på en novell av den amerikanske författaren Ted Chiang. Jag beställde boken där novellen ingår det första jag gjorde efter jag sett filmen. Boken var slutsåld på de tre första butikerna jag surfade in på men fjärde gången gillt blev bra.

För två år sedan blev jag blown away av Christopher Nolans Interstellar. Nu ger Arrival mig samma känslor som jag hade från den. Var ska man börja? Ljuddesignen var spektakulär. Den övergripande handlingen och manus var fantastiskt. Och Amy Adams! Hon är i ett kreativt stim just nu. Jag såg Arrival dagen efter jag såg Nocturnal animals. En överdos av Amy! Hon är grymt bra.

Helt plötsligt anländer tolv rymdskepp till olika platser på jorden. Aliens, utomjordingar! Alla vill men ingen förstår dem. Vad vill de? Är de ett hot eller en möjlighet?  Dr Louise Banks (Amy Adams) är lingvistikexpert och hon får i uppdrag att lära oss att kommunicera med utomjordingarna. Mänsklighetens rädslor och beteenden i fokus. Politik, upplopp, religiösa sekter. Louise bjuds på en resa hon aldrig kunnat förespå. Är tiden linjär?

Filmen bygger på Sapir-Whorf hypotesen om lingvistisk relativitet. Otroligt spännande saker som de (Ted Chiang) gjort till en fantastisk historia.

Mot slutet av filmen satt jag med tårar i ögonen och ett brett fånigt leende över hela ansiktet. Snart är filmen slut och jag tillåter mig sluta tänka. Tiden kryper fram långsammare och långsammare och jag ser slutet komma som om jag kommer ihåg det från en senare omtitt.

Jag ville att den aldrig skulle ta slut. Och jag som i vanliga fall alltid måste få sova på saken innan jag vet hur jag egentligen, djupt där inne, känner om en film visste direkt att detta kommer bli årets film för mig. Betygsskalan räcker inte till.

Jag ger Arrival fem presens av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Filmen sågs tillsammans med Christian och min kompis Danne. Johan, Erik och Markus var också där. Länkar till andra bloggares skrifter:
Movies-Noir
Fiffis filmtajm
Jojjenito

Blue Jasmine (2013)

Jasmine: Your place is... "homey".

Eftersom jag häromveckan misslyckades med att få tag på förhandsvisningsbiljetter till Woody Allens Blue Jasmine gick jag och Lars-Ola gick och såg Frances Ha istället. Noah Baumbach kan kanske bli den nye Woody, och om han fortsätter att göra härliga filmen kommer han säkert ta den platsen när den blir ledig. Inspirerade av Baumbach's film kom vi snart på att vi var "tvugna" att se Blue Jasmine också. Detta skulle nämligen bli den tredje Woody Allen-filmen på tre år vi såg efter Midnight in Paris (överraskande bra) och To Rome with love (överraskande svag).

Jag hade personligen lyckats hålla mig mer eller mindre ospoilad om Blue Jasmine inför titten. Det jag uppfattat var att den fått bra betyg på flera bloggar och att det kanske inte var en komedi, snarare ett drama.

Vi kom in i den nästan tomma biosalongen och slog oss ner på våra platser rakt bakom ett pensionerat par som tagna direkt från Brooklyn, New York. Bra inramning. Mer om dem nedan.

Blue Jasmine? Vilken konstig film. Detta är en mindre lyckad blandning av komedi och drama. Filmen är i grund och botten en tragisk och sorglig berättelse om en ganska vidrig person. Men den framförs med glad och lättsam jazzmusik i bakgrunden som indikerar komedi, och flera av scenerna har dialog som i en komedi. Men jag skrattade inte en enda gång. Jag vet inte om detta är per design från Woody eller om han helt tappat koncepten och skapat detta misch-mash utan vilje.

Filmens handling i korthet. Jasmine flyttar från New York till San Fransisco för att börja ett nytt liv. Hennes priviligierade livstil har fått ett abrupt slut då hennes rike make kastats i fängelse för Bernie Madoff-liknande skumraskaffärer. Jasmines fall från sociteten till fattigdom har tagit hårt och hon har råkat ut för en ström av nervösa sammanbrott. Hon flyttar in hos sin syster. En syster som hon tidigare ignorerat då hon är enkel och tillhör arbetarklassen. Jasmine tvingas till en mindre angenäm klassresa och den förväntade humorn bygger på kulturkrockar. Sedan får vi lite syskonuppgörelse som lök på laxen.

Lyckligare tider. Suddigt som ett falnande minne.

I rollen som Jasmine syns Cate Blanchett och hela filmen vilar på hennes axlar. Jag har aldrig gillat henne lika mycket som så många andra verkar göra. Hon är säkerligen rent tekniskt mycket duktig på sitt yrke men hon utstrålar en kyla som aldrig funkat på mig. Här spelar hon också över så mycket i vissa scener att det kryper under huden på mig. Jag kunde känna sympati med hennes situation till 100% men jag kända aldrig sympati för karaktären. Samtidigt får jag inte känslan att publiken ska ogilla huvudpersonen. Jag tror att målet var att vi skulle känna sympati med henne trots hennes brister på samma sätt som man gör för ett barn som gjort något dåligt. Man älskar barnet men fördömer handlingen. Men detta går inte fram hos mig i denna film. Vad är felet? Antingen manus, regi eller skådespeleri. Jag tror i detta fall att skådespelaren har mycket stor del i resultatet. Woody brukar vara en mästare på att casta rätt skådespleare i rätt roll och allt som oftast funkar det. Och eftersom det så ofta funkat tror jag att hans regi och manus är av rätta virket. Detta var helt enkelt en roll som inte passade Blanchett. Kan Woody kanske gått för att välja en skådespelerska som är perfekt som en iskall bitch och sedan kasta in henne i karaktärens jobbiga situation då hela livet faller ihop? Hur reagerar hon då? Experimentet misslyckades.

Jag undrar hur mycket bättre det skulle blivit om en lite varmare skådespelerska hade spelat Jasmine istället? Hur hade filmen blivit om till exempel Sandra Bullock spelat Jasmine? Även om tio "filmexperter" av tio säger att Blanchett är bättre än Bullock tror jag att filmen skulle vunnit på det bytet!

På tal om casting. Woody och hans team har, som vanligt, lyckats mer med flera av birollerna. Han är suverän på biroller och i denna film får vi ett skönt persongalleri där Sally Hawkins som Jasmines syster, Andrew Dice Clay som systernns exmake och Bobby Cannavale som systerns pojkvän lyser extra starkt. Jag fann deras prestationer mycket bra. Peter Sarsgaard var också bra i en halvliten roll. Men vad konstig han såg ut, helt utmärglad. Knarket?

Sally Hawkins och Andrew Dice Clay

Vid sidan av skådespeleriet måste filmens struktur behandlas eftersom den inte funkar heller. Att det inte funkar beror inte på strukturen utan på att ena halvan av filmen känns tristare än andra halvan vilket inte alls är bra. Hälften av filmen består ju av tillbakablickar från Jasmines tidigare liv samtidigt som vi följer hennes öden i San Fransisco. Filmen hoppar fram och tillbaka i tidsrummet. I SF följer vi Jasmines försök att bygga upp sitt liv medan vi bit för bit får se hur hennes liv raserades i NY. Jasmines skurkaktiga man spelas av Alec Baldwin. Jag brukar gilla honom men här blir tillbakablickarna trist och de drar ner filmen. De få komiska scener som finns ligger i krocken mellan Jasmines gamla värld och hennes systers liv. Jasmine lever sitt liv i en absurd bubbla där hon delar in människor i "fint folk" respektive "slödder", och hon är långt ifrån utan skuld i sitt eget fall. Tillbakablickarna leder fram till förståelse i historien men de adderar väldigt lite i studien av Jasmine. De är mestadels trist.

Den närmaste Woody-film jag kan jämföra denna med är Match point. Den var en framgång och många gillar den men jag har aldrig tagit den till mig (trots en het Scarlett i filmen). Båda är försök att göra tyngre och mer djuplodande filmer och avsteg från hans mer lyckade relationskomedier. Det är kanske försök att återskapa magin från filmer som Crimes and misdemeanors och Husbands and wives? Både Blue Jasmine och Match point har skådespelare i huvudrollen som utstrålar en kyla och som gör att jag känner ointresse för karaktären istället för nyfikenhet, förståelse eller förundran.

Bobby Cannavale's Chili, burdus men en bra man. Trots att han är fattig...

Visningen gick bra. Pensionärerna framför oss pratade inte så mycket. Den roligaste incidenten var istället då en mobiltelefon började ringa i filmen och båda två framför oss febrilt började leta efter sina mobiler. Det tog ett bra tag innan de insåg att det ringde på filmen och inte i deras fickor.

Detta var tredje Woody-filmen i rad med Lars-Ola och det var som alltid mycket trevligt. Jag ser redan fram emot nästa års film från den gamle mästaren, och hoppas då att vi kan förlänga serien till fjärde året i rad. Tyvärr var denna film inte så bra som jag hoppats. Jag ger den minst godkänt, men är den verkligen värd ett positivt betyg? Jag är kluven. Vid en återtitt kan den kanske växa lite, men svagheterna överväger kraftigt just nu.

Jag ger Blue Jasmine två egocentriska kvinnor över gränsen till nervsammanbrott av fem.

Betyg: 2/5

Hitchcock (2012)

Hitch: Good evening.

Jag var inte speciellt sugen på den nya filmen Hitchcock. Men eftersom den hade valts för månadens filmspanarträff var det bara att vispa upp så mycket entusiasm som det gick, och gå och se den med öppet sinne och öppna ögon. Det lilla jag hade hört om filmen var inte så lovande. Men med tanke på det magra utbud av filmer som visades i originalspråk* på eftermiddagen i lördags så hade vi inte så många alternativ. Jag sänder en liten påsen med sympati till Sofia som var Master of the Ceremonies denna månad. Hon fick inte den lättaste av uppgifter. Från och med detta år kör vi med ett ambulerande ansvar att koordinera, och därmed slutgiltigen bestämma, vilken film Filmspanarna ska se på träffarna.

*="Everyone speaks English"

Hitchcock handlar om tiden runt inspelningen av makarna Hitchcock's klassiker Psycho. Sir Anthony Hopkins i en gigantisk fat suit spelar den gode Alfred och Helen Mirren spelar Hitch's livspartner och tillika musa - Alma Reville. Den ljuvliga Scarlett Johansson spelar Janet Leigh som numera är odödlig efter den ikoniska duschscenen från Psycho. Andra kända skådespelare som dyker upp i filmen är Toni Collette som Hitch's frejdiga assistent, Michael Stuhlbarg som hans sympatiske agent, den enligt majoriteten träiga Jessica Biel som den luttrade och desillusionerade aktrisen Vera Miles, James D'Arcy som mammas pojke Anthony Perkins samt den gamle godingen Ralph Macchio som en galen författare (i hela en enda scen).

Fördelen med låga förväntningar är givetvis att man kan bli positivt överraskad. Jag måste säga att filmen var ganska njutbar faktiskt. Jag hade i alla fall inte tråkigt under visningen och det är positivt. Filmen tar dock inga risker över huvud taget. Den puttrar på lite men känns aldrig brännande eller speciellt intressant. Hitch har prestationsångest. Alma och Hitch har svårt att uttrycka känslor för varandra. Alma känner sig osedd av Hitch och hon umgås med en manlig vän. Hitch känner avundsjuka och prestationsångest. Alma skäller på Hitch över hans mathållning. Hitch smyger upp mitt i natten och sätter i sig ett antal burkar med gåslever... Många spännande känslor och relationer visas upp men allt är ändå så förtvivlat ordinärt.

Hitchcock handlar om produktionen av Psycho. Enligt denna biografiska film hade paret Hitchcock svårt att få finansiering till projektet och de satsade då egna privata pengar. Det var ett mycket riskabelt drag som till slut gick bra i alla fall. I scenerna på inspelningsplatsen briljerar Scarlett Johansson i rollen som Janet Leigh med sin strålande karisma, vilken glöd, men filmen väljer aldrig väg, den duttar bara lite i kanten här och där.

Egentligen finns det tre historier som alla kunde stått på egna ben om de bara utvecklats mer. Den mest intressanta storyn hade varit att få dyka ner djupare i relationen mellan Alfred och Alma, hur de hjälpte och stjälpte varandra. Hur de konkurrerade men samtidigt var beroende av varandra. En annan aspekt som aldrig utvecklades var Hitch's besatthet av en galen mördare som han byggde karaktären Norman Bates på. Detta visas med ett antal hallucinationer som Hitch får vid mer eller mindre stressade ögonblick. Till sist kunde filmen valt att fokusera mer på själva inspelningen. Det hade kunnat vara intressant för dem som är intresserade av vad som hände bakom kulisserna i Hollywood anno 1960.

I slutändan blev resultatet en lättmjölksfilm. Hitchcock borde inte kunna förnärma någon, men inte heller kämpa sig till några dödshårda fans. Alla och ingen av skådespelarna sticker ut. Ja, förutom Alfreds mage då...

Jag ger Hitchcock två knivdirigeranden av fem möjliga.

Betyg: 2/5


Nu kanske du undrar vad de övriga i den lustiga Filmspanar-klubben tycker om filmen? Kolla här:
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? podcast
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito - om film
The Velvet Café (in English)
Plox - Om film
Rebecca på Mode + Film
Filmparadiset

A Serious Man (2009)

You understand the dead cat? But... you... you can't really understand the physics without understanding the math. The math tells how it really works. That's the real thing; the stories I give you in class are just illustrative; they're like, fables, say, to help give you a picture. An imperfect model. I mean - even I don't understand the dead cat. The math is how it really works.

The Coen brothers! Vilka härligt kufiska filmmakare. De ger oss illustrativa historier om människor, drivna av lust, begär och allt som oftast av pengar. De tar inte ställning. Saker bara är. Komplexa.

Jag har sett en av förra årets mest omtalade filmer - "A serious man". Vad var detta? Obegripligt, eller så fruktansvärt begripligt att man blir mörkrädd, likt ett besök av en Dybbuk? Detta är en film som jag vill se om. Den är fascinerande, helt klart, och därmed bra enligt min åsikt. Många kommer säkert klia sig i huvudet och rynka åt näsan både år filmens första scener och de sista. Men detta är filmkonst, mina vänner.

"A serious man" är en svart komedi, den sorten man inte skrattar högt åt, men mest sitter och småmyser åt hela tiden. Filmen innehåller en del helt otroliga karaktärer, och speciellt ett mycket bra skådespeleri av Michael Sthulbarg som spelar huvudpersonen. Handlingen utspelas i Minnesota i slutet av 60-talet och miljöerna och tidskänslan är som vanligt med the Coen brothers lysande. Jag tror att filmen handlar om att livet är kaotiskt, och att sökandet efter livets mening kanske är livets mening. Larry är inte korkad, men han är inte heller så handlingskraftig, och allt möjligt elände händer honom. Man kan undra varför. Vem vet, inga svar ges i filmen. Denna film måste ses om!

Betyg 4/5