Lincoln (2012)

Abraham Lincoln: I am the President of the United States of America, clothed  in immense power! You will procure me those votes!

Jag har sett Steven Spielbergs mastodontfilm om USA's sextonde president Abraham Lincoln. Lincoln har kallats USA's bästa president genom tiderna. Filmen Lincoln behandlar en kort, kort period i den älskade republikanska presidentents liv. Den period då han fick igenom konstitutionens trettonde tillägg, det om att förbjuda slaveriet.

Det var med mixade känslor jag satt mig ner för att se filmen. Ibland kan jag känna lite aversion mot de mest pompösa storfilmerna som fabriken i Hollywood producerar. Jag håller mig oftast borta från dem. Dessutom brukar jag finna procedurfilmer som beskriver verkliga händelser lite smått tråkiga. Senast var det Argo som var bra gjord och spännande i vissa delar, men som ändå lämnade mig lite otillfredsställd.

Men å andra sidan tycker jag att ämnet i Lincoln var mycket spännande och jag är sedan länge ett stort fan av politiskt drama t.ex. i form av tv-serien The West Wing. Jag gillar pratiga filmer som attraherar "hjärnan", intellektet, som omväxling till actionfilm, komedier och relationsdramer som allt som oftast talar till "magen".

Nu föll de sig så att jag råkade ut för ett sammanträffande. Den senaste veckan har jag sett igenom den utsökta tv-serien Homeland, säsong 1. I elfte avsnittet åker några till Gettysburg, Pennsylvania, och besöker platsen för det berömda slaget. En av karaktärerna citerar President Lincoln, precis som han citeras i filmen i fråga:

Fourscore and seven years ago, our father brought forth upon this continent a new nation, conceived in liberty and dedicated to the proposition that all men are created equal...

Lincoln är en mer intressant än bra film. Det är en enda lång historielektion och den är säkert nyttig för de amerikanska skolorna. Samtidigt är den på tok för lång, lite seg och småtrist. Den är otroligt pratig. Jag brukar ju som sagt älska pratiga filmer, men detta gick över mitt huvud. Jag orkade inte hänga med i alla politiska manövrar. Handlingen och huvuddragen i hur de lyckades få till en kvalificerad majoritet (2/3) i representanthuset fattade jag förstås, men finliret och de säkert briljanta nyanserna gick mig förbi.

I filmen pratas det om en politiker som inte överraskar och som därmed inte kan gå långt i sin politiska karriär. Man kan prata om överraskningar inom filmvärlden också. Spielberg, en filmskapare som bevisligen har gått långt i sin karriär, överraskar mig över huvud taget inte med denna film. Lincoln är precis som jag trodde när det handlar om film från den mannen. Den är just den typ av episka monster som än en gång bevisar att Hollywood har blivit en likformad riskminimeringsmaskin.

Överraskningen i denna film kom från ett helt annat, och för mig oväntat håll (Duh!).

För mig var det inte en lockelse att se Daniel Day-Lewis som huvudrollsinnehavare, men jag måste säga att jag blev mycket positivt överraskad av den gode karaktärsskådespelaren. DDL var barmhärtigt lågmäld som Lincoln. Han gav sin karaktär en humor som jag aldrig trodde mig få se. Komplex karaktär, det där. En lustig liten detalj var att i mina öron lät den sextonde presidenten som den fyrtioandra på rösten!

Övriga skådespelare var stabila men ingen stack ut över mängden, vilket inkluderar Sally Field.

Jag ger Lincoln tre historiska bedrifter av fem möjliga.

Betyg: 3/5