The Sessions (2012)

Mark O'Brien: I believe in a God with a sense of humor. I would find it absolutely intolerable not to be able to blame someone for all this.

Jag gör det svårt för mig själv. Allt som oftast brukar jag säga att jag gillar personliga filmer mer än biografier eller procedurfilmer som bygger på verkliga händelser. Är det maschosistiskt, jag vet inte, men det är i alla fall ofta svårare att skriva bra om personliga filmer. För även om en film har starka karaktärer, en lysande dialog och brinnande känslor kan den samtidigt i värsta fall, eller bästa fall beroende på hur man väljer att se det, vara omöjlig att beskriva i ett blogginlägg. Medan en rak händelsestyrd film, tag tex Argo, är enklare att beskriva, analysera och till och med ha en åsikt om. Nu handlar denna revy om en film som är långt från Argo. Varför just Argo fick representera "den andra sortens film" vet jag inte, det var bara den som flög genom huvudet på mig.

Jag hade alltså lite svårt att formulera idéerna som skulle utgöra grunderna till denna revy. Vi är några bloggare som bestämt oss för att blogga om denna film samtidigt. Jag undrar så vad de kommer skriva om filmen. Vilken infallsvinkel kommer de ta fasta på? Vilka glimrande analyser kommer de prestera? Kommer de gilla filmen, hata den eller bara vara helt oförstående över uppståndelsen? Länk till Fiffis och Movies - Noir's blogginlägg finner du längst ner.

The Sessions är i alla fall en mycket personlig och känslosam film som bygger på verkliga händelser. Filmens story bygger på en artikel som journalisten och poeten Mark O'Brien skrev om sexterapi för funktionshindrade i 80-talets San Fransisco. Visst låter det lockande? O'Brien var själv förlamad från halsen och nedåt efter polio i ung ålder. Filmen beskriver hans jakt efter att få förlora oskulden. Han spelas med en innerlig glöd av karaktärskådespelaren John Hawkes.

Cheryl

Sexterapifröken spelas av Helen Hunt, i något som skulle kunna vara en karriärsdefinierande roll. I filmen kallas det hon gör för "sexsurrogat". Hunt gör sin karaktär på ett modigt och kompromisslöst sätt. Alla känslor finns där; beslutsamhet, ömhet, oro, förvirring, rädsla men framför allt medmänsklighet. Det är svårt att inte falla pladask för både skådespelerskan och karaktären. Sidohistorien om Cheryl och hennes äkta make (!) var mycket intressant och i många delar fräsch och överraskande (på grund av avsaknaden av hysteriska scener). Helen Hunt var tidigare en persona non grata för mig efter hennes deltagande i den fasansfullt dåliga filmen Pay it forward. Japp, bara deltagandet räckte för utfrysning...

En annan skådis som jag varit lite kallsinnig mot men som också gör en pangroll i The Sessions är William H. Macy i rollen som den humoristiske och öldrickande katolske prästen Fader Brendan. Jag vet inte ens om jag sett en sådan präst på film någon gång tidigare. Han är som en eftertänksam Mr. Keating men med ett annat yrke. Båda är ledare och inspiratörer.

Filmen vilar dock till slut på John Hawkes, för tillfället, smala axlar. Han är med i princip varje scen i hela filmen och han är förväntat bra. Jag kan inte undvika att stilla fråga mig, är detta mannen vi såg i Winter's bone och Marta Marcy May Marlene? Vilken skillnad. Johna Hawkes är Mark O'Brien, han ser ut att ha polio och han agerar som att han är helt lam. Med en rutten kropp är intellekt, humor och ansikte hans enda medel att charma och kommunicera med omvärlden.

Mark i samtal med Father Brendan

Åter till filmen. Är det svårt att beskriva varför den är så bra? Jo, ganska. Detta är en varm och innerlig film. Som de amerikanska independentfilmerna ofta gör bygger denna film i stor grad på de inblandades fulla engagemang. Och det har den fått. Helen Hunt gör en sin Cheryl så bra att jag jublar lite för mig själv. Hon är faktiskt helt naken i flera scener och först ryggade jag tillbaka och fann det märkligt. Hon är ju så känd och allt det där, men snart var det bara naturligt och antagligen en ganska bra detalj för att få fram hur intimt och speciellt Cheryl och Marks "förhållande" blev. Filmen är också osentimental och neutral med avseende på karaktärernas livsval. Ingen tvingas till något de inte vill göra. Många liv bättras av deras handlingar. Är detta en film som skulle kunna skapa en debatt om prostitution kan man kanske undra... Säkerligen, men jag tänker mig då i alla fall inte lägga mig i den. Jag säger samma sak som den underbare Father Brendan:

Fader Brendan: I have a feeling that God is going to give you a free pass on this one. Go for it.

En av filmens härligaste sidor är den livsglädje och humor, ibland svart humor, som speciellt Mark O'Brien visar upp. Jag antar att man antingen låter sig brytas ner av ett öde som hans, eller så gnetar man på med livet, och då kan humorn säkert vara ett verktyg för att klara vardagen. Just humorn är antagligen den egenskap som jag värdesätter allra mest hos oss människor så jag lapar i mig av denna berättelse. Med glimten i ögat kan även de mest deprimerande situationer hanteras.

Jag kan starkt rekommendera denna film. Den är varm och tårkanalerna får sig en genomsköljning framåt slutet av filmen. Stora tårar av bittersweetness rullade nedför kinderna när filmens eftertexter rullade. Ibland kan ett riktigt starkt och känslosamt drama vara precis det man behöver.

Mark (John Hawkes) i sin "iron lung"

En av filmens bästa scener är när Mark möter Susan på sjukhuset. Susan var kvinnan som han kom att dela livets sista år med. Han blev genast förtjust i henne och hon visade också intresse. I slutet av deras första möte vänder sig Mark om och utropar: You know, I'm not a virgin! Hans ton innehåller både triumf och en glimt av ironi. Det bästa av två världar!

Jag ger The Sessions fyra starka livsöden av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Jogga nu över till mina vänners bloggar och läs mer om The Sessions, på svenska Mitt längtande hjärta:
Fiffis Filmtajm
Movies - Noir

Love Poem for no-one in particular, by Mark O'Brien

Let me touch you with my words

For my hands lie limp as empty gloves

Let my words stroke your hair

Slide down your back and tickle your belly

Ignore my wishes and stubbornly refuse to carry out my quietest desires

Let my words enter your mind bearing torches

Mark O'Brien