(500) Days Of Summer (2009)

Author's note: The following is a work of fiction. Any resemblance to persons living or dead is purely coincidental. Especially you Jenny Beckman. Bitch.

I jakten på bästa filmen från 2009 tittade jag om en film jag såg hos "The Frans" i vintras. Jag ville se om den var så bra som jag kom ihåg den. Den är bättre. "(500) days of Summer" är en otroligt bitterljuv kärleksfilm. Som berättarrösten berättar i början:

Narrator: This is a story of boy meets girl. But you should know up front, this is not a love story. It's a story about love.

Detta är en film som mycket påminner och ibland till och med övertrumfar "Almost famous", och som ni som känner mig lite bättre vet är "Almost famous" en av mina absoluta favoritfilmer. Båda är skrivna med verkliga personers personliga erfarenheter som grund för manuset. De har tämligen enkla handlingar och är helt karaktärsdrivna. Där är det där igen. Karaktärer och dialog. Goa saker. I båda filmerna spelar musiken en stor roll också. I "Almost famous" på ett mer direkt sätt, i "(500) days of Summer" är det låtarna som spelas i soundtracket som är så bra. Bra låtval i denna typ av film är ett starkt koncept.

Som den filmintresserade läsaren säkert redan ropat ut är också en av de två huvudpersonerna i "(500) days" med i "Almost famous" - den begåvade Zooey Deschanel. Hon är helt underbar här. Mer sådana kvinnor på film säger jag! Filmens stjärna är dock Joseph Gordon-Levitt. Han är fantastisk. Detta är en blivande storstjärna mina damer och herrar. Jag såg honom som värd på SNL häromdan och han är en show- och dansman också. Mångfacetterad, verkligen. Han var också med i en av de senaste årens största positiva överraskningarna "Brick". Revy kommer vid annat tillfälle.

Ok, så filmen handlar om Tom (Gordon-Levitt) och hans 500 dagar med och utan Summer (Deschanel). Tom tror på och söker den enda rätta kärleken här i livet. Summer tror inte på det konceptet och vill vara ledig, men går gärna på Ikea med Tom.

Narrator: She loved only two things. Her long black hair, and the fact that she felt nothing when she cut it off.



Som med alla bra filmer är det egentligen inte handlingen som är viktig. Det är känslan i filmen, charmen hos huvudpersonerna, eller bi-rollerna. Det är dialogen, aha-känslan när sanningar lyfts fram, och igenkännandets sötma eller bittra eftersmak när karaktärerna krupit in under huden på en. På vissa plan kan man jämföra den med Nick Hornby's "High fidelity" även om denna film inte är lika grabbig som Hornby's bok.

Summer: Nobody loves Ringo Starr! That's what I love about him.

"(500) days of Summer" har några härliga bi-roller. Som till exempel Toms kompisar. De är verkligen genuint omtänksamma, inte cyniska eller ironiska som bi-rollsfigurer ibland tenderar bli. Vi ser också Chloe Moretz (Kick-Ass tjejen) som Toms brådmogna lillasyster. Hon ger honom relationsråd på löpande band. Även Minka Kelly i en liten, liten roll lyser som Venus om natten.

Filmen hoppar vilt i tiden. Vi får en aning om var i handlingen vi befinner oss genom räkneverket över dagarna med (och utan) Summer. Dessutom får vi följa Toms inre liv genom ett antal sinnesstämningspåvisande scener. Vid andra titten av filmen njöt jag i fulla drag av allt som kastades över mig. Dialogen är i det närmaste perfekt, jag fann inte en enda överflödig scen i hela filmen. För att citera två spralliga tjejer efter en bio för många år sedan: "Varje scen var helt underbar!!!" Detta är en film som jag inte sett för sista gången.

"(500) days of Summer" får fem Werthiska lidanden av fem.

Betyg: 5/5