The Nile Hilton Incident (2017)

The Nile Hilton incident handlar om polisen Noredin Mostafa (Fares Fares) som utreder ett mord på en känd sångerska dagarna före president Mubarak fall från makten 2011. Arabisk revolution och vår i ett.

I ett långsamt tempo berättas historien om utredningen, från "bara" ett mord på en prostituerad till en soppa med högt uppsatta personer i näringsliv och inom säkerhetspolisen. Hela filmen genomsyras av hur korrumperad poliskåren är. Polismannen  Frank Serpico skulle inte ha velat arbeta i den egyptiska polisen är helt klart i alla fall.



Noredin är modig och envis, han går vidare med fallet trots att chefer över honom har lagt ner utredningen. Under andra halvan av filmen verkar det som att han avslutar sin utredning, men så är den igång igen. Filmen påminner lite om den italienska Suburra från 2015. Jag tänker på stil, foto och innehåll. Det är snyggt fotat, båda filmerna ger mig en säregen känsla och båda är bittra europeiska filmer där den korrumperade världen känns helt omöjlig att rå på. Suburra är dock snäppet vassare i det mesta, inte minst i antalet riktigt nerviga och snygga våldsscener. Här i The Nile Hilton incident händer det inte så värst mycket om man ska vara helt ärlig.

En av de mest tydliga signalerna från denna film är hur samhället är totalt korrumperat. Den andra tydliga signalen är den vedervärdiga synen på kvinnor och en kvinnas liv. Den mördade var en lyxprostituerad och värdet av hennes liv har inget med att göra  att hon var en ung kvinna med hela sitt liv framför sig, hennes drömmar och förhoppningar. Hon var en vacker och populär popsångerska. I denna moderna slavhandel är det enda som har betydelse hur mycket pengar hon kan generera för sina ägare.



När en av brukarna blev lite trött på henne var det bara för honom att slå ihjäl henne. Ägarna ryckte slött på axlarna och tyckte att det var trist att hon mördades för att hon var värd mer (potentiell inkomst) levande än död. Ett synsätt som jag har så fasligt svårt att acceptera. Jag hade gärna sett att filmen på ett tydligare sätt hade gjort upp med korruptionen och kvinnosynen. Nu är det lite som att filmen ganska känslokallt identifierar problemen och lämnar resten åt åskådaren. Man får anta att svenske Tarik Saleh är emot dessa missförhållanden...

Jag ger The Nile Hilton incident två europeiska slut av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Läs gärna mina vänners texter om filmen i fråga. Fann de den mysig eller hård?
Jojjenito
Har du inte sett den ?

Filmen har svensk biopremiär idag.

Snabba Cash (2010)

I sommarklubben ser jag actionfilmer och komedier som jag missat och inte riktigt prioriterat tidigare. Sommaren är en bra tid för just dumma actionfilmer och banala komedier.

Första filmen i Sommarklubben 2013 är den svenska actionthrillern Snabba cash. Suck. Jag blir så trött på alla dessa dåliga svenska filmer. Det är trist att oftast inte gilla svenska filmer som alla och envar snackar om.

Nej! Vänd på tanken, Henke, se positivt på svensk film och lista några bra svenska filmer. Jag fick tänka efter en stund. Att de ska vara så få! Låt den rätte komma in är självskriven. Fucking Åmål och Änglagård har jag endast sett en gång vardera men de gillade jag skarpt. Masdjävlar hade lysande igenkänningshumor. Fanny och Alexander var svinäcklig men den är väl fantastisk. En till... Jag gillade En gång i Phuket. Det finns säker fler som jag glömmer just nu. Jag såg en intressant film från 60-talet med Grynet Molvig i huvudrollen som heter Bamse. Den var bra.

Snabba cash var det nu. Jag har inte läst boken, men jag har följt snacket om den så jag vet ungefär vad den går ut på. Filmen skulle vara stabil och jag kände för ett tag sedan att jag borde ge den en chans. Varför tänkte jag så? Jag tycker inte att man ska ge svenska filmer ett högre betyg bara för att de är svenska, utan man ska jämföra dem med alla andra filmer. Och om jag jämför Snabba cash med en liknande amerikansk eller varför inte övrig nordisk film så står den sig inte speciellt bra. Se tex den isländska filmen Black's game vars handling har många likheter med Snabba cash men den isländska filmen är ack så mycket bättre.

Dialogen i Snabba cash är som vanligt för svensk film krystad på sina ställen. Det känns inte som att karaktärerna är riktiga. Det känns istället som att skådespelarna spelar teater. Tyvärr behövs inte många sådana scener för att en film ska bli fördärvad, illusionen rämnar och jag som betraktare börjar fundera på filminspelningen istället för historien som berättas. Jag hoppas att Joel Kinnaman får framgång i sin internationella karriär men här var han inte bra. När han bara såg eländig ut och höll tyst, i de actioninriktade partierna var han väl ok. Men där det skavde på riktigt var i de dramatiska scenerna med hans flickvän. Jag köpte inte hans karaktär för fem öre.

Låt mig göra en liten utstickare. Under en lunch jag hade med en klarsynt kollega häromveckan kom samtalet in på ämnet svensk film. Han hade en mycket intressant teori om vår svenska filmindustri som kanske kan förklara varför dialogen ofta känns så teatralisk. Kan det vara så att teater anses "finare" än film i Sverige, och att filmmakarkollektivet här hemma medvetet eller omedvetet försöker efterlikna den "finare" teatern i sina filmer? Detta synsätt har med all säkerhet en stor grund i en man som hette Ingmar Bergman. Sverige är ett litet filmland och det behövs inte mycket för att den lilla klick människor som arbetar med film blir en grupp där vissa "regler" uppstår. Det händer ju nästan överallt då folk arbetar nära varandra. Gruppens medlemmar börjar påverka varandra och det skapas en kollegial identitet. Dessutom kan man nog räkna antalet filmkonsulenter på SFI på en hand så det är klart att risken för likriktning alltid är stor i en sådan situation.

Åter till Snabba cash. Filmmakaren misslyckas tyvärr också att måla karaktärer som kröp in under huden på mig. Jag kände inte sympati för någon i hela filmen. Jag satt hela filmen igenom och sket fullständigt i hur det skulle gå för dem. Det var ett antal idioter som gjorde mer eller mindre idiotiska beslut. Nu tänker jag på huvudfigurerna, de brottsliga typerna. Personer i deras omgivning, flickvän, syster och barn kände jag givetvis sympati för. Men att visa elände och trycka på emotionella knappar betyder inte att filmen, historien eller karaktärsmålningen är bra gjorda. Filmen var inte spännande, någonsin, och den blandade scener som jag behövde skämskudden för att ta mig igenom med typisk svensk socialrealism. Det är nästan som att svenska regissörer tror att man måste göra unkna och "skitiga" filmer för att det ska vara fint nog i kanten. Urk!

Detta var inget för mig, jag var rejält uttråkad och inte det minsta engagerad av filmen. Det får bli "binära Henke" idag, eller vad det nu är Jojjenito brukar säga...

Jag ger Snabba cash en gratislunch av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Zero Dark Thirty (2012)

Maya: I'm the motherfucker who found this place.

Vissa filmer är man bara så djäkla sugen på när de kommer ut. Eller hur, va, du vet vad jag menar? Kathryn Bigelow's Zero Dark Thirty var en sådan film. Jag tyckte hennes senaste film The hurt locker var mycket bra. Hon vann välförtjänt en oscar för bästa regi för den filmen, och Bigelow blev därmed den första kvinnan att vinna den prestigefyllda kategorin.

I denna film har hon än en gång slagit sig ihop med manusförfattaren Mark Boal. Och i huvudrollen som CIA agenten Maya kör Bigelow med en av de hetaste skådespelerskorna just nu, Jessica Chastain. Tala om girl power!

Jag tror inte att jag behöver orda så mycket om handlingen i filmen. Eller? Den handlar helt enkelt om den tioåriga jakten på Osama Bin Laden och avslutas med operationen då Delta Team Six avrättade OBL i hans hem i Abbottabad, Pakistan. Jag brukar ju som sagt ha lite svårt med procedurfilmer som beskriver verkliga händelser då jag kan finna dem lite tråkiga. Men denna gång känner jag inget problem av det slaget. Filmen är otroligt spännande och den beskriver en fantastiskt intressant nutidshistoria.

Detta är en lång film. Mycket lång, men tiden flyger fram och jag blev nästan förvånad när själva attacken mot OBL startade till slut. Hade redan stora delar av filmen passerat.? Damn! Scenen med SEAL Team 6 i slutet är majestätisk. Den är på en drygt 25 minuter, vilket är nästan lika länge som insatsen tog i verkligheten. Den actiontörstige filmentusiasten borde få sin mage välfylld med denna scen.

Precis som med en av de bästa krigsfilmerna i mitt bibliotek, Black Hawk Down, får denna typ av filmatiseringar en extra krydda av att man vet att de bygger på verkliga händelser. Självklart kan man diskutera huruvida filmerna återspeglar händelserna mer eller mindre bra, men i båda dessa fall tror jag att filmerna är tillräckligt autentiska för att det ska vara ok (för mig i alla fall).

Zero Dark Thirty har debatterats angående de tortyrscener som visas i början av filmen (vilken start förresten!). Kritik har framförts för att filmen inte tydligt tar avstånd från tortyren, och att den istället motiverar densamma genom att information som behövdes i jakten kom fram genom den numera olagliga hanteringen av fångarna. Jag tycker en sådan debatt är helt malplacerad. Antingen hände det eller så hände det inte. Och jag tror att det är tämligen vedertaget att det verkligen hände, så då ska det vara med i en film som denna. Skitdebatt!

Kathryn Bigelow's regi är helt enkelt suverän. Det är otroligt, nästan oförlåtligt, att hon inte nominerats i den kategorin i år. Jag kan bara anta att den politiska debatten i kölvattnet till filmens release inte direkt föll Akademin på läpparna och Bigelow på något sätt straffas för hennes val (i filmen). Filmen som sådan är dock i alla fall bland de nio nominerade till bästa film. Fast jag tror ju inte att den kommer vinna, just på grund av att den är så kontroversiell.

Skådespeleriet var överlag ypperligt. Jag ser med glädje att allas vår favorit Coach Taylor (Kyle Chandler) får mer och mer roller. Det var också mycket kul att se svenske Fares Fares i en inte helt obetydlig roll, och på amerikanarnas sida dessutom. Vem hade kunnat gissa det?

Filmen stjärna är dock givetvis Jessica Chastain. Hon är otroligt bra här. Också. Hon var bra i Lawless och grym i Take shelter. Nu kan hon snart inte bli bättre! Jag älskade i alla fall hennes tolkning av den smarta men tyvärr oförklarat maniska CIA-agenten Maya. Jessica har en svår uppgift i denna film. Karaktären Maya gör en resa, en obemärkt sådan från en ung ambitiös agent till den ärrade veteran som vi lämnar när filmen är slut. Nyanserna i Jessicas skådespeleri är väl värt att studera, filmen måste ses igen.

Vad ska man ge en film som denna för betyg då? Jag var länge inne på att ge den en stark fyra. Jag har ju en preferens för de lite mer personliga filmerna, och även om Maya var fascinerande som karaktär var hon kall på något sätt. Detta var sagt före jag såg sista scenen vill jag då genast förtydliga. Oh my god! Vilken avslutningsscen! Jag får rysningar bara att tänka på den. Den scenen gör hela filmen tyngre, mer tänkvärd och samtidigt grymmare. Scenen hänger kvar i åskådaren långt efter projektorn släckts ner och salongen städats ur. Vill se den igen!

Med tanke på hela filmen blir valet till slut att ge den full pott, det vill säga jag ger Zero Dark Thirty fem snurr på hämndkarusellen av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Safe House (2012)

We'll take it from here.

I lördags gick den andra filmboggarträffen av stapeln här i Stockholm. Sofia, Jessica, Fiffi, Joel och jag sågs för fika, biobesök och avslutande mat och dryck på "det vanliga stället" i Gamla Stan. Filmen vi valde att se var Daniel Espinosas första Hollywood-film, action-thrillern "Safe house". Att filmen har en svensk regissör betydde en del när vi valde filmen, det var ju kul att se hur han hade klarat av filmstjärnor som Denzel Washington, Ryan Reynolds, Vera Farmiga, Brendan Gleeson och Sam Shepard. Filmen får dock inga fribiljetter på grund av den svenska regissören. Jag kommer bedöma den på dess meriter, inte dess nationalitet. En film är en film är en film.

Espinosas stil påminner mig om Tony Scotts filmer. Det är mycket snabba klipp och handhållen kamera. Det är en stil som kan funka, men jag tycker att det går lite för långt i denna film. Istället för att höja spänningen och intensiteten tar den bort fokus från handlingen och är mest irriterande. En annan sak som används för ofta är klipp i icke kronologisk ordning. Det gjordes bra i Bourne-trilogin, men här adderar det inget.

Just Bourne-trilogin satte en ny standard då det gäller slagsmålscener. De är snabba och intensiva, samtidigt som vi åskådare får överblick och förstår vad som händer. Här i "Safe house" pucklar de på varandra i flera scener men de är inte alls lika bra gjort. Scenerna blir för långa, och en eller båda kombattanterna borde segnat ner helt lealösa för länge sedan. Efter filmen diskuterades det livligt bland mina filmbloggande vänner om logiska problem i handlingen. Jag håller nog med om det mesta av kritiken, men i en film som denna berör det mig inte så mycket med en viss typ av logiska luckor. Som tex varför Denzels karaktär ville tjäna pengar på skatten...

Denzel Washington är den klarast lysande stjärnan i filmen. Han är alltid bra, men också nästan alltid god. I "Safe house" är han lite elak ett tag, men det skulle varit mycket bättre om han varit elak hela filmen igenom. En mycket kul detalj var att svenske Fares Fares spelade en lömsk mördare och han fick en hel del speltid, om än inte så många repliker. Han var helt rätt i den rollen som en "asset" som de säger i Bourne. Det är kul att se svenska skådespelare få chansen utomlands.

Tyvärr var inte huset säkert. Som vanligt är det enklare att göra en spännande inledning, än det är att få ihop en film mot slutet. Här blir det alldeles för mjäkigt. Tänk om filmen hade slutat med att Ryan Reynolds dog och att Denzel kom undan med skatten. Det hade varit ett coolt europeiskt slut. Dessutom blev jag lite besviken på att Ryan's flickvän inte var en infiltratör från skurkarna, är det inte det normala i sådana här filmer?

IMDB rekommenderar följande filmer om man gillar "Safe house"; "The A-team", "Machete", "The Bourne identity", "The Expendables" och "Knight and Day". De flesta av de filmerna är bättre än "Safe house". Alla utom "The expendables"...

Nej, skulle jag rekommendera filmer med Denzels i huvudrollen från denna genre så skulle det bli "Man on fire" och "Inside man".

Vad tyckte mina bloggande vänner då? Jag har ingen aning! Det blir en lika stor överraskning för mig som för er som följer länkarna. Men jag gissar nog att Fiffi tyckte att det var en skönt underhållande dussinfilm och gav den en svag trea, att Sofia lät sig irriteras av dess ologiska handling och gav den en tvåa. Jessica brukar ju "alltid" ge filmer betyget fyra men det kan hon väl inte gett nu så jag gissar att hon gav den en två-och-en-halva, men Joel var besviken och gav kanske den halvsvenska filmen en etta (det vore nåt det...).

Jag väntade mig inte så mycket och det var just det jag fick. Denzel och Fares var dock underhållande för stunden och jag ger "Safe house" två betryggande uttalanden från högre ort av fem möjliga.

Betyg: 2/5