Agatha Christie's Poirot - Series 12 (2010-2011)

Så har vi kommit till den näst sista säsongenav denna supermysiga tv-serie. Det är sannerligen som att umgås med gamla vänner när jag sätter mig ner med en kopp te och kollar på Poirot.

Denna säsong består av fyra långfilmer och säsongen domineras totalt av den tredje filmen "Murder on the Orient Express". Om jag inte misstar mig tror jag till och med att små fragment av musiken i "Murder on the Orient Express" spelas i de övriga tre filmerna. Och endast några få dagar efter att ha sett alla fyra i rask följd är det den som dröjer sig kvar i minnet. Den dominerar säsongen totalt.

Detta är den tredje versionen av Agatha Christies klassiska roman jag sett och jag inser nu att jag sett dem i den perfekta ordningen. 

Först såg jag versionen av Sidney Lumet från 1974, den med alla kända skådespelare av det lite äldre gardet. Den med Albert Finney, Lauren Bacall, Ingrid Bergman, Sean Connery och Vanessa Redgrave. Den versionen känns minst seriös av de tre, mest humor och en hel del "tongue in cheek". 

Sen såg jag Keneth Branaghs utskällda version med stjärnor som Michelle Pfeiffer, Dame Judi Dench, Penélope Cruz, Olivia Coleman, Daisy Ridley, Willem Dafoe och Johnny Depp. Där spelas Poirot upp som en bombastisk James Bond-agent vilket var chockerande, men filmen har också ett mörker som mest tydligt kommer fram under den tredje akten. Känslorna kändes riktiga och vidden av hur sorglig denna berättelse egentligen framställdes på ett bra sätt. Jag älskade slutet av den filmen. 

Och nu har jag sett denna version. I denna version ser vi färre stora stjärnor, mest kända är Jessica Chastain, Barbara Hershey, Toby Jones och Hugh Bonneville. Denna version är klart mörkast och den som följer bokförlagan bäst skulle jag gissa. Här brottas Poirot och vi åskådare med rätt och fel, brott och straff och till och med religionens roll därom. Poirot krossas av valet mellan att göra vad som är lagligt rätt och vad som är rätt rätt, helt enkelt, och vi krossas med honom.

Redan i inledningen ser vi Poirot i två korta scener i Egypten, som belyser det moraliska dilemmat han ställs inför på tåget senare i filmen. I den första pressar Poirot en ung militär till självmord. Mannen hade inte gjort något olagligt men han hade bedragit sin fru, skapat skandal för regementet samt ljugit för Poirot! Poirot gick så hårt åt honom att han tog en pistol och skjöt sig i tinningen vilket gav tydligt intryck på Hercule. I den andra scenen bevittnar Hercule och två av västerlänningarna som senare äntrade tåget hur en folkmassa ledde av en kränkt man stenar en otrogen kvinna. Jessica Chastains Mary Debenham försökte förtvivlat böna folkmassa om nåd för kvinnan. En liknande scen återkommer senare när hon bönar till Poirot om att släppa mördarna på tåget. Hercules svar till Mary angående den otrogna kvinnan var att hon visste reglerna i landet hon bodde i och att hon gjorde sitt val. Mary poängterade mycket rimligt att straff och brott inte var balanserade.

Filmen är långsam med en ton som nästan tagen från en skräckfilm. Musiken är oroväckande och inte så lite "creepy". Hercule låter sig störas av många små detaljer resan igenom, men det är sannolikt beroende på hans upplevelser i Egypten och hans undermedvetna som brottas med sin egen skuld i det första fallet och den allmänna skulden han kände rörande det andra fallet. 

I denna film läggs inte stor vikt på hur Poirot löser fallet, den fokuserar mer på de filosofiska frågorna. Poirot får heller inte en storslagen scen inför alla de misstänkta där han på sitt ibland pompösa och teatraliska sätt berättar om vem som är den skyldige. Istället får vi en mycket välspelad scen där Hercule nästan med gråten i halsen sammanfattar vad som hänt både före tågresan och under densamma. Han står på sig ett tag om att lagen måste följas men till slut krossas han under tyngden av brottet som signore Cassetti begått.

Sista scenen när Poirot vandrar bort längs spåret i snön är den emotionella höjdpunkten i tv-serien än så länge. Filmen är en solklar 5/5.

Som tidigare sagt förbleknar de övriga tre filmerna i skuggan av "Murder on the Orient Experss". Första filmen "Three act tragedy" inleds mycket humoristiskt med Sir Charles, en pensionerad hyllad skådespelare som vill utreda morden själv. Extremt lustig figur. Underbart speleri av Martin Shaw. Han är betuttade i unga skönheten Egg Lytton Gore (Kimberly Nixon). Mycket rolig under utredningsfasen, sedan sorglig och somber stämning. 

I andra filmen "Hallowe'en Party" återförenas Poirot med författarinnan Aradne Oliver förträffligt spelad av Zoë Wanamaker. Även denna film är på ytan lite smårolig men den döljer ett mörker som så ofta i filmerna under slutet av serien. Jag är nyfiken på vilken ton de kommer ge filmerna i sista säsongen.

Säsongens sista film "The Clocks" är den mest lättsamma av de fyra. Ett bra val att avrunda med den efter tredje filmen. En ung sekreterare blir anklagad för ett mord på en okänd man i huset dit hon kallats på uppdrag. Poirot får hjälp av unge MI6-agenten Colin Lamb på jakt efter tyska spioner samtidigt som de ska hitta mördaren. Är det unga sekreteraren eller någon helt annan? Många av intervjuerna av grannarna runt mordplatsen var otroligt lustiga. Jag njöt i fulla drag över filmen som till slut fick ett för "sena Poirot" överraskande lyckligt slut.

Jag rankar denna säsong högt. Två mysiga om än mörka filmer, ett mästerverk och till sist en underhållande och nästan ljus film som avrundning. Nu bara en säsong kvar!

Betyg: 4/5

Woman Walks Ahead (2017)

"Woman walks ahead" är namnet på filmen men också namnet Lakotastammen (del av Siouxerna) gav den vita kvinnan Caroline Weldon. Som nybliven änka resten hon utan specifik inbjudan till Dakota-distriktet för att söka rätt på Sitting Bull och måla hans porträtt. Detta var 1890, dvs 14 år efter slaget vid Little Bighorn (1876), under en tid då siouxerna försökte leva i fred med de vita inkräktarna. Den amerikanska militären såg inte med blida ögon på mrs Weldon.

Ja, detta är alltså en biografisk film som verkar följa de stora dragen runt Sitting Bulls död ganska nära. Filmen är en vemodig och somber resa in i det oundvikliga. Sitting Bull tillsamman med Crazy Horse hade ju vunnit det berömda slaget och där dödat general Custer och en stor del av hans män. Den amerikanska militären var fortfarande ute efter hämnd. Och hämnd de fick.

Jessica Chastain spelar kvinnan som gick före, Michael Greyeyes spelar Sitting Bull och Sam Rockwell, Ciarán Hinds och Michael Nouri spelar biroller. Skådespeleriet är genomgående tajt.

Tyvärr går det inte att komma ifrån att filmer om denna del av den amerikanska historien ofta är så sorgliga att det är svårt att sätta betyg på filmerna. Javisst, den kan vara "viktig", men det lämnar inte åskådaren med en mindre klump i magen för det. 

Jag tycker nog att filmen var mer intressant än magnifik. På en road trip i USA sommaren 2018 stannade vi vid museet och minnesplatsen vid Little Bighorn i södra Montana. I slaget slogs en koalition av Sioux, Dakota, Cheyenne och Arapaho på den defensiva sidan och General Custer och hans 7:e kavalleriregementet med Crow och Arikara scouter som anfallare. Custer skulle egentligen ha inväntat två arméer till för att kunna genomföra en kniptångsmanöver, men han anföll innan de andra kommit fram. Han var väl arrogant och trodde nog att hans vanliga vidriga taktik skulle funka, men Sitting Bull hade lärt sig läxan och var förberedd.

Vi lyssnade på föreläsning av en ranger som jobbade på museet som var informativt, dvs den officiella historien. Men än intressantare var den guidade touren med ättlingar till ursprungsbefolkning, Cheyenne och Crow. Guiderna var ättlingar till krigare som hade deltagit i slaget, intressant nog på olika sidor. Det var otroligt intressant att höra deras beskrivning om vad som hände den dagen, inte minst eftersom beskrivningarna skilde sig en del i detaljerna...

Allra mest intressant var när vi beträdde slagfältet och fick se topografin med egna ögon. Dagarna efter slaget kom andra armégrupper fram och dokumenterade alla döda och deras exakta position på fältet. Det står en vit sten för varje död yankee. Många i en klump runt där Custer föll, men också många utspridda över slagfältet. Kavalleristerna stred två och två med sina ryggar mot varandra när deras ammunition tagit slut... Det var gripande att blicka ut över ett vackert och böljande landskap med dessa makabra minnesmärken.

Vi såg inte många röda gravstenar på fältet, det var en ensidig fajt som jag förstått det. Siouxerna, Cheyenner och de andra stammarna slaktades istället under diverse "incidenter" efter slaget... 

Filmen rekommenderar jag till er med intresse för denna del av historien. Jag ger den en trea.

Betyg: 3/5

Besöket vid Little Bighorn ger jag 5/5.

General Custers sten i mitten (med en svart minnestext)

En av få röda stenar

1869... sju år före slaget vid Little Bighorn

Ava (2020)

Ava är en överraskande bra thriller med favoriten Jessica Chastain i titelrollen. Ava är en före detta soldat som nu arbetar som lönnmördare. 

Detta är inte en ny Atomic blonde! Filmen är mer en thriller än en actionfilm och jag tror att om man väntar sig "action utan slut" ska man välja en annan film, om det duger med en manlig huvudkaraktär kan jag rekommendera Extraction. 

Men om man gilla en långsammare lite mer eftertänksam thriller kryddad med några riktigt häftiga våldsscener kan denna film vara bra. Den når inte upp till John Le Carré-nivå på thrillerelementen men den är klart duglig ändå.

Jag gillade den lite sorgsna tonen i filmen. Jessica Chastain och John Malkovich sticker ut bland skådespelarna. Jag har fortfarande aldrig blivit besviken på Cgastain. Hon ger alltid sina karaktärer tyngd. Bästa filmerna med henne är Zero dark thirty, The Disappearance of Eleanor Rigby, Interstellar, Take shelter och The Martian.

Colin Farrell och Geena Davis gör intressanta roller och tolkningar av dessa, medan sidostoryn om Avas syster var filmens svaga punkt. De borde dragit ner på den storyn, eller ja, tagit bort den menade jag..

Rekommendation till de av er som gillar thrillers eller Chastain.

Betyg: 3/5

Molly's Game (2017)

Damn vad jag gillar Jessica Chastain! Jag kallar henne ”den rödhåriga” och menar det på ett kärleksfullt sätt. Jag har stor respekt för henne som skådespelerska då hon är en av de bästa vi har just nu.

Här spelar hon Molly Blom i en historia som bygger på sann historia. Molly var en duktig freestyleåkare som nästan slog igenom på internationell nivå. Hennes bror Jeremy skidade i OS några gånger. Genom livets irrvägar hamnade Molly på tabloiderna av en helt annan orsak. Hon ledde lagliga och olaglig pokerspel med stormrika och extremt kända spelare både i Hollywood och på Manhattan. Till slut tog hon för stora risker, överträdde gränsen mellan lagligt och olagligt och åkte till slut dit i en stor härva där FBI jagade den ryska maffian i New York!

Filmen är skriven och regisserad av den smarta dialogens mästare Aaron Sorkin. Jag älskar allt som oftast hans serier och filmer. Jag gillar att se smarta personer prata om komplexa saker. I denna film debuterar han som regissör med mycket gott resultat. Molly’s game får bli 2017 års The big short som den intellektuella filmen på topplistan från filmåret.



Poker och varianten Texas Hold’em är ett spel som bygger på matematik, statistik, sannolikhet plus spelarens förmåga att tolka och läsa av motståndarnas beteende runt bordet. Det är INTE ett spel som bygger på slumpen som DN fastslog i en katastrofal artikel om poker för några år sedan.

Texas Hold’em bygger på att känna till odds och spela sina pengar i lägen då man som spelar får så höga odds på spelet att det ger vinst i långa loppet. Om du får fem gånger pengarna och vinner varannan gång ska du satsa, men om du dubblerar dina pengar men vinner endast en gång av fem ska du inte satsa.

Man måste inte vara expert på poker för att kunna uppskatta Molly’s game men jag tror att en del av spänningen i filmen går förlorad om man inte förstår något om pokerspelet. Annars handlar filmen i hög grad om Molly och hennes roll i härvan FBI utredde (som inte handlade om hennes pokerkvällar utan om några av dem som besökte hennes spel). Vi får också följa hennes relation med sin advokat som spelas av Idris Elba. Han är en riktigt bra skådis som har en kraftfull personlighet som går rakt igenom bioduken.



Molly Bloom verkar vara en mycket intressant person om man nu kan lita på filmen. Hon var principfast och ärlig i en miljö med mycket stora summor pengar och en snabb omsättning. Addera sedan stora egon, kända personer och en hel del droger och man får en mycket destruktiv miljö som attraherar fel folk. Att lyckas i en sådan miljö är en bedrift. Det är också spännande att se hur hårt FBI pressade henne, och deras metoder för att nå sina mål. Skyldig eller oskyldig har inget med frågan att göra, bara vinna eller förlora. Precis som i ett pokerparti för övrigt. FBI är inte bara den gode Agent Cooper!

Jag älskade känslan i filmen och håller den i samma nivå som pokerfilmernas moder Rounders.

Jag ger Molly’s game fyra flop, turn och rivers av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Filmen slog sig in på min topplista över 2017 års bästa filmer.

Crimson Peak (2015)

Här har vi en klassisk viktoriansk spökhistoria. Vi får följa Edith som blir insugen i syskonen Sharpes illsinniga väv av smicker, löften om kärlek och svek a la kniv i ryggen eller i kinden. Vi i publiken ska känna Ediths känslor och vi ska skrämmas av alla spöken som hemsöker henne. Allt ackompanjerat av Guillermo del Toros fantasifulla miljöer och färgsprakande kompositioner. Men vem vet, spökena kan ju vara onda. Eller snälla. Vad vill de egentligen?

Jag hade väntat mig en mer ryslig film. Nu var den nästan barntillåten. Ett bra tag. Där mot slutet slafsades det på en hel del. Det är uschligt när de drar vassa eggen över fingrar om och om igen. För att inte tala om kniven in i kinden. Ajjj.

Nu får vi faktiskt stanna upp och fråga oss om Pans labyrinth var undantaget. Har del Toro gjort någon mer film som verkligen är exceptionell? Jag tror inte det. Och Crimson Peak gjorde inte saken bättre. Jag var faktiskt rejält uttråkad under större delen av filmen.

Historien var enkel, men han berättar den lite grumligt. Det känns som att del Toro inte riktigt hade bestämt sig för om det skulle vara en riktig skräckis, en bitterljuv kärlekshistoria eller en fantasieggande saga i 1800-talsmiljö. Utseendemässigt spände han såklart bågen men jag måste ge honom ett "jaha" även för den delen. Crimson Peak var ganska snygg men långt från så snygg som filmer som The Fall eller asiatiska Hero för att ta några exempel.

Filmens behållning var varken Mia Wasikowska eller Tom Hiddelston utan den rödhåriga! Japp, Jessica Chastain som verkar vara med i var och varannan storfilm nu för tiden. Hon är för djäklans bra ändå! Gillar henne.

Nej, jag var inte nöjd. Det går inte att ge denna film en solid rekommendation. Ta istället och plocka upp Tim Burtons Sleep hollow som är en klart mycket mer underhållande skröna i samma genre.

Jag ger Crimson Peak två röriga genremixar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Vill du läsa mer? Skrev mina vänner i salongen av rädsla tro?
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord

The Martian (2015)

Ridley Scott kommer alltid vara en stor regissör på grund hans sci-fi klassikers Alien och Blade runner. Nu har han en ny storfilm inom sci-fi genren ute, The Martian. Även om den gode Mr. Scott är fasligt ojämn nu för tiden är han en sjuhelsikes filmmakare. Med rätt material kan han sno ihop en riktigt snygg film, det står utom tvivel. The Martian är otroligt snygg. Den är vacker. Den är förförisk. Jag helt underbar. Den är likt Gravity en sci-fi som inte är långt från vår verklighet eller tidsera. Bemannade rymdresor till Mars är i princip möjligt redan idag och jag hoppas verkligen att vi, människan, snart tar oss i kragen och fortsätter utforska rymden. All forskning, speciellt ute i rymden, är framsteg och framåtanda. Står vi stilla går vi baklänges och det har aldrig fungerat för oss människor.

I denna film hade Mr Scott ett bra underlag och slutresultatet har därmed blivit mycket lyckat. Filmen bygger på Andy Weirs bok med samma namn. Jag gillade boken en hel del, se min revy här. När jag läste den tipsade jag om boken för en kollega som tipsade en annan som tipsade en annan. Vi var snart fyra kollegor som läst och gillat den tekniknördiga boken om astronauten Mark Watney som av olyckliga omständigheter blir lämnad ensam på Mars. Vi hade följt honom genom hans kämpande och sett hur hans sinnrika problemlösningsförmåga tagit honom ur svåra situationer. Hans humor lyste också upp berättelsen och gjorde den lättillgänglig för alla. Mr Scott har iscensatt rymdresan på ett ypperligt sätt. Scenerna på Mars och i rymden matchar lätt scenerna i både Gravity och Interstellar. Och ändå var scenerna nere på Jorden kanske de bästa i hela filmen. Vi hade både spänning och humor inom NASA. Skämtet om tekniknördar som gillar Sagan om ringen fick mig att skratta gott.

Oavsett hur snygg en film som detta är lever den, som alla filmer, till stor del på dess karaktärer och skådespelarna som spelar karaktärerna. I The Martian har Mr Scott haft ett överflöd av suveräna skådespelare. Och inte bara i de stora huvudrollerna, där vi ser skådespelare som Matt Damon (Mark), Jessica Chastain (Commander Lewis) och Jeff Daniels (NASA Director Teddy Sanders). Även mindre roller har besatts av glimrande skådespelare vilket gör att filmen känns tyngre då det finns ett överflöd av bra skådisar att titta på. Några av birollerna som jag gillade mest hölls av Kristen Wiig (NASA PR-kvinnan Annie Montrose), Chiwetel Ejiofor (NASA-chef Vincent Kapoor) samt Donald Glover (astrofysikern Rich Purnell).

Filmen hade premiär förra fredagen. Det gick dock inte att samordna oss fyra kollegor för helgen så filmen sågs i måndags efter jobbet. Vi åkte in till Råsunda och tog en hastig middag på den lokala kinesen Ho Wah. Sedan bar det av till SF Råsunda. Filmen visades bara i 3D så det var bara att bita i det sura äpplet och ta på sig glasögonen. Jag tycker inte att 3D gav något extra till filmen, förutom ett dyrare pris och en aningens suddighet i vissa scener. 3D'n var i alla fall inte så spektakulär som den var i filmen Gravity. Filmvisningen gick utan problem. Jonas hann till och med äta upp alla popcornen i asken. Inga problem, han matade på som om det inte fanns någon morgondag! Efter filmen myllrade vi ut i natten med stora leenden på läpparna. Det var en skön stämning och alla var mer eller mindre uppåt. Visst, vi var eniga över att boken kanske var lite mer spännande i partier men att det var svårt att få med allt från boken i en rimligt kort film. Denna film var ju två timmar och tjugo minuter ändå. Kändes som en mycket kortare film men den hade redan närmat sig övre gränsen.

Det jag saknade mest från boken var kanske den stora sandstormen som Mark stötte på i slutet av boken. Dessutom var känslan att vara helt isolerad starkare i boken. Speciellt när han förlorade möjligheten att kommunicera med NASA i slutet. Båda dessa sekvenser hoppade de över i filmen för att få ett tajtare manus. Vi gillade också den intensiva slutscenen även om Watneys "iron man"-fasoner var på gränsen att ta mig ut ur spänningen...

Summa summarum var ett otroligt snyggt och fantasieggande rymdepos med idel starka skådespelarinsatser. Det var också mycket trevligt att gå på bio med Henrik, Magnus och Jonas. Tack för det killar.

Jag ger The Martian fyra rymdpirater av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Är du sugen på mer? Kolla in Jojjenitos revy. Blev han begeistrad av filmen?

The Disappearance of Eleanor Rigby: Them (2014)

Ojojoj, här finns det mycket att prata om. The disappearance of Eleanor Rigby: Them är skriven och regisserad av Ned Benson. Honom måste jag hålla koll på i framtiden. Han har sjösatt ett ofantligt, OFANTLIGT, spännande projekt. Egentligen är det två filmer, med ändelserna :Him och :Her. De har en löptid på 90 respektive 100 minuter. Man ska se historien ur hans perspektiv först och sedan ser man samma historia ur hennes perspektiv och då faller bitarna på plats, så att säga. Dessa filmer turnerade Benson med under förra året, som "work in progress". Filmfolk gillade vad de såg, var det kanske Weinsteins?, och man beslutade att klippa ihop filmerna till en helhet -> :Them. Den nya filmen är drygt 120 minuter.

Jag älskade The disappearance of Eleanor Rigby: Them. Den var helt otroligt bra och den konkurrerar med Whiplash om bästa film på årets festival. Hur det går i den kampen får ni se i sammanfattningsinlägget från festivalen då båda filmerna har sjunkit in lite mer. Det enda jag är lite ledsen över är att jag misstänker att det hade varit ännu häftigare att sett filmerna som det var tänkt ursprungligen, dvs Him och Her. Jag tycker att det är otroligt svagt av Filmfestivalen att de inte fixade hem originalfilmerna utan istället bara visade den ihopklippta versionen som ändå säkert kommer göras mer tillgänglig än de två. Många på festivalen hade säkert älskat att få se detta häftiga experiment i sin fulla prakt.

Handlingen är enkel och inte själva essensen i filmupplevelsen. Jag ska inte spoila här. Filmens kärna är de två karaktärerna och skådespelarna som får dem att leva upp. Mannen spelas av James McAvoy och han är habil. Jag har aldrig varit överförtjust i honom men har gör inte bort sig. Däremot har vi creme de la creme of female actors i den kvinnliga huvudrollen. Jessica Chastain. JESSICA CHASTAIN. Hon är min absoluta favorit nu. Vilken människa, kvinna, skådespelerska!

För en sådär sju år sedan såg jag Juno på filmfesten och tyckte att Ellen Page var frejdig. Den "förälskelsen" gick över på några veckor. För fem år sedan på festen såg jag An education och då tyckte jag att Carey Mulligan var bäst. Den "förälskelsen" har utvecklats till att bli en varm kärlek till en av de bästa unga kvinnliga skådisarna vi har idag. Jessica har jag sett och gillat i flera stora filmer de senaste tre åren; Take shelter, The tree of life, Zero dark thirty, Lawless och nu senast Interstellar. Hon är alltid bra. Men det är som Eleanor Rigby som hon tar det stora språnget. Japp, min nya "förälskelse". Underbar är hon och underbart är känslan jag fått.

Chastain är alltså super-duper i denna rulle. Den handlar om ett förhållande som bryts isär så det är hela paletten av känslor som får spelas upp, både sådana som kommer ut och än mer de som hålls kvar därinne. Hon är sååå bra! Hon är sååå otroligt snygg också. När hon har den korthåriga frisyren undrar jag om hon är den vackraste kvinnan jag sett på film... Någonsin.

Filmen har givetvis riktigt bra biroller också. Herr och fru Rigby sticker här ut. Isabelle Huppert spelar den ständigt vinpimplade franska modern Mary Rigby och the maestro William Hurt spelar Julian Rigby.  Hurt's pappa Rigby spelar en åldrande akademiker och han gör det så bra. Han står och går som en man från den akademiska världen. Se själva! Viola Davis, Bill Hader och nykomlingen Jess Weixler gör också bra roller.

The disappearance of Eleanor Rigby: Them är en American Independent av yppersta klass. Det är egentligen precis denna typ av film som jag söker efter på Filmfestivalen. Det är de där guldkornen som finns någonstans i Fiffis formel. Man söker med ljus och lykta i höstmörkret och till slut finner man. Detta var den nästa sista filmen på festivalen för mig i år.

Jag ger The disappearance of Eleanor Rigby: Them ett avvaktande betyg. Jag måste se de två tidigare versionerna av historien först. Antagligen är de bättre som upplevelse. Som enskild film kan dock denna var bäst. Jag tror också att Them ligger mycket närmare Her än Him...

Nu får det bli en stark fyra. Men jag förbehåller mig rätten att jacka upp betyget vid senare tillfälle!

Betyg: 4+/5

Jag såg filmen med min gode filmspanarvän Jojjenito. Läs hans revy här.