Vissa filmer är lättare att se än andra. Tokroliga romantiska komedier brukar vara lika lättsmälta som mannagrynsgröt. Hjärndöda actionrullar brukar innebära lika lite tankeverksamhet som 1000-kronorsfrågan i Postkodmiljonären. Men det finns filmer som inte är lättsmälta, som istället kräver ett aktivt deltagande från åskådaren. Gissa vilken sort jag brukar föredra?
Jag har nyligen sett en film som var lika obehaglig som den var bra. Jag skulle vilja klassa den som ett drama med inslag av thrillerns ihärdiga spänning och skräckfilmens obönhörliga fasa. Jag satt i alla fall nästan som förstenad i soffan därhemma.
"Take shelter" handlar om Curtis (Michael Shannon) som bor med fru och barn på en gård utanför en stad i mellanvästern i USA. Curtis och hans fru Samantha (Jessica Chastain) kämpar på med livet. Deras lilla dotter Hannah är döv, och föräldrarna sätter sitt hopp till en dyr operation som kanske kan ge dottern hörseln tillbaka.
Filmen startar med att Curtis får den första av många hallucinationer och mardrömmar. Han står ute på vägen och det börjar regna en ljusbrun oljelikande vätska samtidigt som en magnifik storm tornar upp sig vid horisonten. Sen börjar dessa syner komma oftare och oftare. Ibland vaknar han badande i svett efter mardrömmar om en outtalad katastrof. Andra gånger ser han vanvettiga människor attackera familjen. Och så fortsätter det, mer och mer fasansfullt. Curtis berättar inte för någon om sina syner och drömmar. Istället börjar han bygga ut familjens illa underhållna stormskydd. Curtis blir som besatt av att kunna rädda sin familj från den kommande faran. Men frågan är vad som är verkligt och vad som bara sker i Curtis huvud. Hjälper eller stjälper han sin familj?
Även filmens ledande kvinna är mycket, mycket bra. Samantha spelas av Jessica Chastain som också spelade modern i "The tree of life". Jag tycker att hon är bättre i "Take shelter" vilket kanske inte är så konstigt då hon får mer att arbeta med här, i en större roll. Här är hon en kraftfull motpol till Curtis och väldigt bra.
"Take shelter" påminner mig framför allt om två filmer. Den obehagliga stämningen är lik den i favoritfilmen "Never let me go". I båda filmerna finns en slags desperat känsla som berör mig på ett djupt personligt plan. Tematiskt går det inte att se denna film utan att tänka på "The road". Om Curtis syner blir besannade skulle denna film kunna utspela sig bara några år före det som händer i "The road". Läskigt.
Jag tyckte inte att det var lättsamt att se "Take shelter", men det är just denna typ av film jag älskar. Den har ett intressant manus med många tänkvärda idéer. Vi får se två suveräna skådespelarinsatser från Michael Shannon och Jessica Chastain. Och filmen har ett öppet och mäktigt slut. Slutscenen i filmen har skapat en del diskussioner. Vissa tycker att slutet är dåligt, men jag håller inte med dem. Jag är helt säker på hur jag tolkar scenen i alla fall. Om det finns intresse kommer jag skriva ner min tolkning i kommentarsfältet nedan. Det vore onödigt att spoila slutet här uppe.
Jag ryser fortfarande när jag tänker på "Take shelter" och jag kan fortfarande inte komma över att Shannon inte ens blev nominerad. Jag ger "Take shelter" fem alternativa Fripp-awards för god skådespelarinsats av fem möjliga.
Bertyg: 5/5
Jättekul, verkligen jättekul att du också uppskattade och kände av den elektriska stämning filmen hade.
SvaraRaderaJag håller även med om att Michael Shannon borde blivit Oscarsnominerad, riktigt bra. Och Jessica Chastain kunde gärna fått sin nominering för denna prestation, håller med även där.
Slutet, ja jag gillar det. Eftersom man får avgöra själv så tolkar man det nog lite hur man tolkade resten av filmen. Och eftersom jag gillade resten av filmen så gillar jag även slutet.
För min del är Take Shelter en av de absoluta bästa filmerna från 2011.
"absolut bästa" skulle det stå ;)
SvaraRaderaMovies-Noir: tack för de orden. Nu när jag läst din revy kan jag konstatera att vi sett exakt samma film (dvs upplevt den på samma sätt). Och jag håller med om ditt omdöme. Take shelter kommer ha en stensäker plats på min Top-10 lista för 2011 som börjar torna upp sig som ett åskoväder vid horisonten.
SvaraRaderaMin tolkning av slutet väntar jag med till några fler kommenterat.
Haha, det är kul när man ser en sån här film på "rätt sätt". Den gick hem på samma sätt hos mig och ligger på topp 5 över bäst från 2011.
RaderaKul med en fullpoängare!! :)
SvaraRaderaFör mig nådde filmen inte ända fram - tyvärr - men jag håller med om att den är bra. Recension kommer inom en inte alltför avlägsen framtid.
Fiffi: jo, det har blivit flera femmor från 2011 nu. Det är en ovanligt bra årgång! :-)
SvaraRaderaSer fram emot att läsa dina kritiska ord.
Efter din och noirs positiva ord är det hög tid att lyfta upp den här filmen ett par hack i att se högen
SvaraRaderafilmitch: tycker jag att du gör rätt i. Filmen har en speciell stil, så gå in till visningen med öppna ögon och sinnen. Hoppas att den faller dig på läppen.
SvaraRaderaOj, kul att du gillade filmen. Såg den ikväll och gillade den också. Stämningen gick att ta på. Har en invändningar mot slutet dock. Kanske kan diskuteras den 11? ;) Återkommer med recension men den har fått en kölapp med ganska högt nummer.
SvaraRaderaWow, vad kul. Den ska diskuteras intill absurdum den 11:e! Jessica är säkert med på ett hörn också, vi hade redan ett litet mini-snack om den vid bardisken på förra träffen.
RaderaSer verkligen fram emot din revy. Kan den inte få smita före i kön? "Bara köpa en Expressen..."
SPOILER OM SLUTET I FILMEN. SPOILER!
SvaraRaderaOk, så några korta ord om hur jag tolkar slutet. Filmen ställer frågan om Curtis är galen eller om han har någon form av sann-drömmar. Filmen ställer inte frågan om framtiden kommer pajja eller inte. Endast Curtis perspektiv gäller. Jag är helt övertygad om att han är psykiskt sjuk! Som en bisats kan nämnas att hans mardrömmar riskerar att besannas oavsett hans psykiska hälsa - och även i vår riktiga värld, tyvärr...
Det öppna slutet kan då "läsas" så här. I början av filmen vet ingen om Curtis sjukdom, och han gör allt för att inte släppa in familjen och hans närmaste innanför "murarna". Han vill inte att de ska hjälpa honom. Så länge han stänger ute sin familj är han likaledes ensam i sina mardrömmar.
I slutet av filmen har Curtis släppt in fru och barn i sitt problem, att han är sjuk. De reser iväg för att hela äktenskap och om möjligt Curtis pyske. Han blir dock inte frisk direkt, utan mardrömmarna fortsätter, men nu är fru och barn inkluderade i mardrömmen, på samma sätt so de är i Curtis verkliga liv. Det är därför frun, Samantha, också deltar i Curtis sista dröm, den magnifika avslutningen av filmen.
Efter jag började "läsa" filmens slut på detta viset känns det inte som att filmen har ett öppet slut längre... Bara ett logiskt slut...
Det du säger är alltså att när Samantha ser det röda regnet så är det fortfarande Curtis som så att säga drömmer det. Skillnaden jämfört med tidigare är att hon nu (efter att ha "släppt in henne" i sin sjukdom) är inkluderad i hans psykos och där ser samma sak som han ser. I verkligheten ser hon inget rött regn. Hmm, mja, visst, så kan man ju tolka eller läsa det. Tycker ändå inte det "bevisar" att det inte är öppet slut eller en film som är gjord för att tolka si eller så. Well, för dig gör det säkert det (slår fast att det inte är ett öppet slut alltså). ;)
SvaraRaderaNåja, nej, nej, visst är det ett öppet slut. Nyckelordet är "känns". Det känns som att det är ett slut som Jeff Nichols kan ha haft i sitt huvud...
Radera