lördag 30 april 2011

An Education (2009)


I feel old. But not very wise.

Jag blev medveten om Carey Mulligans existens då jag såg filmen "An education" på Stockholms Filmfestival 2009. Anledningen till att vi valde just den filmen var att favoriten Nick Hornby skrivit manus. "An education" verkade vara en humoristisk berättelse om en tonårsflickas uppväxt under tidigt 60-tal i London. Filmen vi fick se stämde vagt in på den beskrivningen, men under ytan var filmen mer komplex. Det var med blandade känslor jag lämnade salongen. Jag var dock helt säker på en sak. Jag hade sett en ny stjärna födas i Carey Mulligan. Nu har jag på Fiffi's initiativ sett filmen igen.

Nick Hornby skrev filmens manus som är baserat på Lynn Barbers memoarer. Det faktum att filmen berättar om en verklig historia är centralt för filmen. Filmen handling i all enkelhet är som följer. Jenny är en ung ambitiös elev som drömmer om att studera på Oxford, ivrigt påhejad av en drivande far. Hon träffar David, en stilig 25-åring med sportbil, och han charmerar och förför både Jenny och hennes föräldrar.

Life's a little brighter with him around.


Skådespeleriet är lysande hela filmen igenom. Peter Sarsgaard är perfekt i rollen som David. Alfred Molina som Jennys far är överraskande bra och Rosamund Pike som den något korkade blondinen Helen är hysteriskt rolig.


Carey Mulligan överglänser dock dem alla. Hon har en personlighet som förhäxar mig. Trots sina 22 år vid filmens inspelning spelar hon den endast 16-åriga Jenny. Carey har inga problem att spela ung, oerfaren och naiv. I nästa scen spelar hon Jenny äldre än hennes jämnåriga kamrater, eller Jenny som är mer mogen än sina föräldrar. I andra scener är hon sårbar och fragil som en ung tonåring kan vara, för att sluta helt förkrossad men samtidigt stolt. Jag blir än en gång imponerad av att Carey fyller rollen med alla dessa karaktärsdrag med en sådan enkelhet. Hennes skådespeleri verkar vara så naturligt. Det som är allra mest magiskt med Carey är hennes underbara skratt. Det är bubblande, lockande och pockande.


När jag såg filmen första gången var jag osäker på vad jag tyckte om handlingen. Jag älskade Carey Mulligan och de övriga skådespelarna, men jag var frågande för övrigt. Filmen var uppenbarligen inte en Nick Hornby-komedi även om den har flera mycket roliga scener. Det var inte diskbänksrealism, filmen flirtar med stil och överklassmiljöer för mycket. Nu när jag sett filmen under mer ordnade former börjar jag förstå att det finns ett stort djup i filmen. Det är lager på lager av stilar och symbolik. Förtexterna är lekfulla och musiken därtill indikerar att det kan vara en varm komedi som startar. Inledningen av filmen påminner mig om Wes Anderson's underfundiga humor i en "coming-of-age"-film. Sedan byter filmen obemärkt stil om och om igen. Det är speciellt märkbart i valet av musik och andra stämningssättare. Till och med mitt i vissa scener ändrar filmen ton, precis som om vi åskådare åker med i den känslomässiga berg-och-dalbana som Jenny råkar ut för. Vid denna titt fann jag filmen till och med dovt skrämmande. Jag tror att denna "oharmoni" i filmen är helt medveten, för den understryker handlingen perfekt, men det är också anledningen till att jag finner filmen oroväckande på gränsen till störande. Detta gör den dock  bara mer intressant. I vissa scener påminner "An education" mig lite om Carey Mulligans senaste film "Never let me go". Och det är en riktigt ruggig film.


Som slutord vill jag lyfta fram de underbara scenerna i Paris. Carey Mulligan är i dessa scener helt otroligt lik den gudomliga Audrey Hepburn. Carey är inte bara mycket lik Audrey till utseendet. Jag har inte blivit tagen av en kvinnlig skådespelare som jag blev av Carey Mulligan sedan jag såg Audrey Hepburn i "Roman Holiday" för några år sedan. Det är det bästa betyget jag kan ge den unga fröken Mulligan.


Jag gav "An education" en fyra efter första titten och nu har fyran förstärkts, men den når ändå inte ända upp till högsta nivån. Än.

Jag ger Carey Mulligan fyra snygga tjejer som spelar cello av fem möjliga.


Betyg: 4/5


PS, Varför väljer alltid de snyggaste tjejerna cellon?

PPS, denna revy ingår i Fiffis Filmtajm Tre om En: Carey Mulligan

1 kommentar:

  1. Jo detta var en film som överraskade mig glatt, story, miljöer och skådespelare gjorde sitt. Jag tror jag gav den samma betyg, en fyra.

    SvaraRadera