Lawless (2012)

I thought I walked.

I torsdags gick jag och Jojje på Filmfestivalens medlemsvisning av Lawless. Om man ska tala om lättviktiga eller tunga filmer så hamnar Lawless utan tvekan i den tunga kategorin. Och då menar jag inte bombastiska filmer som de från Bruckheimer eller Emmerich, inte heller storproduktioner med leksaksförsäljning i blickfånget från herrarna Spielberg och Lucas, nej jag menar maffigt välgjorda filmer med gravitas som man helt kan försvinna in i för en stund.

Lawless är regisserad av John Hillcoat som tidigare gjort dystopin The Road. Efter Finchers Seven är The Road den film som mest fått mig att ifrågasätta dagens samhälle. Efter Seven kände jag nästan inte igen mig längre när jag gick hem på regnblöta Stockholmsgator. Då det gäller The Road var jag kanske extra känslig för domedagsprofetian eftersom jag redan innan filmvisningen hade dansat tango med liemannen. Min god vän mohikanfrisyrs-synthare-Buffyfan-militärkängor-Patrik räddade livet på mig när jag höll på att gå ut framför en spårvagn i full fart när vi var på väg till Bergakungen.

Precis som i The Road har Hillcoat lyckats skapa en helt trovärdig miljö i Lawless. Allt från hus, bilar, kläder och musik samspelar perfekt för att spela upp ett småstadssamhälle i 30-talets USA. Det var det första jag slogs av (no pun intended) när jag såg denna film. Jag satt under inledningen av filmen med ett stort fånigt leende i ansiktet. Jag var så fascinerad över hur bra filmen var...

Men jag ska börja med en spoilervarning. För de som är superkänsliga över spoilers eller som redan bestämt sig att se denna film, sluta läs nu och kom åter vid annan tidpunkt. Och ja, jag kan rekommendera dig att se den. Så mycket kan du få redan här. Jag kommer inte spoila handlingen mer än indirekt, jag kommer nämligen diskutera det som vi inte fick se mer än det som vi fick se.

Tom Hardy i rollen som Forrest Bondurant.

Trots den fläckfria miljön är skådespelarna filmens största behållning. Filmen har tre stjärnor som sticker ut. Först och främst har vi Tom Hardy, denna jätte bland småpojkar. Urtypen av den hårdaste av de hårda. Hollywoods svar på Brian Urlacher (Chicago Bears linebacker). Han spelar sin roll med ögonen och ett underbart brummande ljud som kan betyda lite vad som helst. Det är nästan värt att se om filmen bara för att få höra honom hrmm-a sig igenom filmen igen.

Jessica Chastain som Maggie Beauford.

Den andra mest lysande stjärnan är den förunderliga Kvinnan Jessica Chastain. Hon har dykt upp i nästan varannan film de senaste åren känns det som, och då den bra halvan av filmskörden. Hon är fascinerande att se. I ena scenen är hon bländande vacker, i andra tycker jag att hon nästan är alldaglig på gränsen till ful. I vissa scener är hon stark som en björnhona och i andra är hon följsam som ett ungt björkträd i höststormen. En mycket mångfacetterad och komplex skådespelerska växer fram ju fler roller jag ser henne i. Här spelar hon en söndrig burleskdansös som söker en ny start på livet långt från Chicagos storstad. Men hon hamnar ur askan i elden så att säga när hon slår sig ner hos bröderna Bondurant.

Dane DeHaan som Cricket Pate, här med Guy Pearce.

Den tredje skådisen jag lyfter upp är en stjärna på väg upp. Dane DeHaan är briljant i rollen som Cricket Pate. Lustigt nog såg jag honom just i Chronicle som revyades häromdan. Han spelar sin Cricket med de krokiga benen så bra att jag inte kände igen honom direkt. Jag vågade mig till och med kasta ut en kort fråga till Jojje om vem han var, jag kände ju igen honom men kunde inte placera honom. Cricket och Shia LaBeoufs Jack Bondurant var ett härligt par. Dane DeHaan är än mer lik en ung Leo i denna film, nu återstår bara att se om han kan röna lika stora framgångar i Hollywood som sin bildliga förebild gjort. 

Ögonen. Ögonen!

Filmen har fler kända skådespelare. Huvudrollen, lillebror Jack Bondurant, spelas av Shia LaBeouf. Jag har tidigare haft väldigt svårt för honom, men i denna film fungerar han mycket bra. Han spelar den småväxte och milde yngre brodern till Forrest och Howard Bondurant (Jason Clarke). Jacks bröder är stora fysiska kara-karlar som inte backar en millimeter i en strid. Forrest säger med rätta att det är inte storleken på kroppen som avgör vem som är farligast, det är hur långt personen vågar gå när det verkligen gäller. Jack är en mild "wannabe", som solar sig i hans bröders glans och legend, att bröderna är oövervinnliga. 

Här kan man kanske kasta in att detta är en rejält våldsam film, som en blandning av No country for old men och Drive. De våldsamma scenerna visas inte lika explicit eller utdraget som i Drive, men de är i princip lika råa. Filmen puttrar av våld hela vägen. Man sitter i stolen och väntar på det explosiva slutet...

En av filmens bästa insatser görs av Gary Oldman i en pytteliten roll, men när är Gary dålig egentlien? Aldrig. Här spelar han en Al Capone-liknande maffiaboss med namnet Floyd Banner. Guy Pearce spelar filmens onda man, specialagent Charlie Rakes från Chicago som skickats ut till byhålan i Virginia för att rensa upp bland spritsmugglarna. 

Hardy och Chastain i en av filmens starkaste scener.

Filmens miljö är suverän och tempot må vara långsamt men spänningen byggs obönhörligen upp. Bröderna Bondurant är en osannolik samling hjältar. Forrest är tystlåten, envis och odödlig, Howard är en jätte till karl som ständigt dricker sin egenhändigt brända brandy och förlustar sig bland de lokala kvinnofolket och Jack är den finlemmade känslige brodern med tycke för snabba bilar och snygga kostymer.

Har denna film några svagheter undrar ni nu kanske? Jodå, och här kommer den indirekta spoilern. Hela filmen andas ett magnifikt slut, men jag blev faktiskt rejält besviken av dess antiklimatiska slutstrid. Filmen må vara baserad på verkliga händelser, men dess dramaturgi borde fått leda till ett "större" slut. Jag hade väntat mig att vi skulle få se Forrest och Howard, och Jack också för den delen, gå bärsärkagång bland sina fiender. Men nu blev det en liten, liten stand off. Som bio-pic var det inget fel på slutet, men jag känner inte att den behövde vara så trogen boken som ändå säkert förskönat vissa saker och vässat andra... 

En bra bit in i filmen trodde jag att jag höll på att bevittna nästa steg i utvecklingen av våldsfilm som konstart. Hade filmen fortsatt i den riktning den inleddes i hade jag givit filmen det högsta betyget. Jag väntar fortfarande på att nästa steg ska tas fullt ut, ett steg som filmer som Drive har inlett.

Men som helhet var detta en av årets bästa filmer hittills, helt klart. Jag ger Lawless fyra odödliga hjältar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Gå nu över och se vad Jojje tyckte om filmen. Såg vi samma film? Läs hans revy här.