Californication - Season 6 (2013)

Efter filmfrossan i Malmö var det skönt med lite tv-seriefrossa hemma. Och jag hade en sådan tur att jag hade senaste säsongen av Californication väntandes på mig. Det går inte att skriva något vettigt om denna serie utan att spoila så jag uppmanar alla som inte sett säsongen än att vänta med att läsa min text under följande bild.

SPOILERS BELOW!

Detta var en konstig säsong. Den är ljusare men sorgligare än tidigare säsonger. Jag kände känslor av sorg när serien var slut. Inte bara för att det var slut på avsnitten, utan sorg för flera av karaktärerna i serien. Tyvärr har den lite för mycket galenskap av fel sort för att kunna konkurrera med de bästa säsongerna i serien. Var detta den svagaste av dem alla? Ja, antagligen. Det fanns bra saker men också en hel del som jag inte riktigt gillade.

En bra sak: Faith. Säsongens sensation, Faith. Musan som är nästan lika skön som Penny Lane. Maggie Grace spelade henne innerligt. De flesta karaktärer i serien är så bra att jag bara antar att de spelas nära skådespelarnas personliga jag. Faith/Maggie Grace är en av dem.

En dålig sak: Atticus. Han är dock inte en av de bra karaktärerna. Jag gillade aldrig honom under någon del av säsongen. Dock var hans livvakt Krull lite kul. Han spelades av den gamle gitarristen i Sex Pistols, Steve Jones

En bra sak: Becca var kul. Speciellt ironiskt att hon växer upp till en yngre och mer kvinnlig variant av Hank. Sådan far, sådan dotter.

En dålig sak: Karen. Vad har de gjort med Karen? Hon var inte alls älskvärd i denna säsong och det var första gången jag inte hoppades att Hank skulle få tillbaka henne. Jag ville nog att Hank skulle behålla Faith. Det hade varit evig lycka och slutet av serien, men uppenbarligen ska de göra minst en säsong till. Men nu måste det nog snart vara slut. Kan Kapinos ha så många fler idéer?

En bra sak: Stu's cock cage! Hi-larious. Jag gillade både Stuarts och Charlies svansande efter Marcy. Runkle är en kul karaktär att följa. Han är motsatsen till Hank, försöker alltid ljuga sig ur dåliga situationer och han är nervös över vad alla andra tycker hela tiden.

En dålig sak: Avslutningen på tråden om Ophelias, den manshatande feministen. Hon spelas av den där tjejen från New York med den jobbiga rösten. Kommer ni ihåg henne från Vänner? Här spelar hon en hyperdryg karaktär, och det var roligt att följa henne trots att de gick över gränsen med galenskap i och med hennes karaktär. Men det blev ett snop(p)et avslut på hennes historia. Jag hade nog hoppats på ett större avfärdande av henne. Jag ville att hon skulle fullständigt krossas. Men hon kommer kanske tillbaka i nästa säsong?

Till sist, en bra sak: Hank är som vanlig helt underbar. Alltid full eller hög men aldrig oärlig. Karln kan ju inte ljuga och han är helt transparent om allt. Det är så många gånger man tänker att nu måste han väl ändå dra en nödlögn för annars kommer han hamna än mer i skiten. Men han kör sin stil fullt ut. Respekt.

Andra bra saker i säsongen: Richard Bates (professorn med den stora dicken), Marilyn Manson, Rob Lowe.

Betyg: 3/5

Now You See Me (2013)

Daniel Atlas: First rule of magic: Always be the smartest person in the room.

Gäller det denna film också? Är detta the smartest movie in the room? Låt oss utreda...

Efter ytterligare en blinkning från Fiffi om en film hon trodde att jag skulle gilla gav jag Now you see me en chans. Allt jag visste om filmen verkade lovande. Det är en heistfilm, en con man movie, den har en lovande cast och den verkade blanda spänning, humor och drama på ett bra sätt. Jämförelse med Ocean's 11 är bara positivt i min värld.

Casten är pefekt. Nästan i alla fall. Den är nästan perfekt. Nästisperfa. Jesse Eisenberg är allt som oftast bra, och han är bättre än Michael Cera men sämre än Matt Damon. Och Woody Harrelson är väl den skådis man väljer om man inte kan få Matthew McConaughey att ställa upp? Sen har vi Isla Fisher, en fattigmans Amy Adams (ni vet hon i de romantiska komedierna). Där har vi James Franco!! Nej skojade bara, vi får nöja oss med hans lillebror Dave Franco. På tal om nöja sig så får vi Mélanie Laurent i rollen som vore klippt och skuren för Marion Cotillard. Men några stabila namn finns väl där? Jodå, George Clooney-wannabe Mark Ruffalo och så Gud själv Morgan Freeman som spelar en magiker...! Haha, nejdå Morgan Freeman spelar Morgan Freeman såklart. Som alltid.

Det är bara ett problem med denna film och det är... Jaha, så kommer vi in i spoiler-landet igen. Om du vill förbli ospoilad ska du lämna denna revy nu och återkomma efter du sett filmen.

SPOILERS!

Filmen går ut på att den gör en stor mind fuck på hela publiken. Alltså, inte att magikerteamet gör en mind fuck på polisen. Nej, filmmakarna gör en mind fuck på oss i publiken. På sämsta tänkbara sätt. Det upprepas hela tiden att man måste ta ett steg tillbaka för att se helheten. Problemet är bara att för att se helheten måste publiken ta ett så stort steg tillbaka att vi hamnar utanför filmen. Det är så uruselt dåligt det manusförfattaren har hittat på i denna film. Vi får följa de två poliserna (Ruffalo och Laurent). De är vår "point of view". När så en av poliserna är den som ligger bakom allt faller hela filmen. Allt han gör när vi i publiken följer honom i utredningen är bara ett spel för galleriet. Men filmkaraktärer bör inte veta om filmpubliken i filmer som inte heter The last action hero eller liknande...

Jag läste just ut en lång fantasyserie. I stora delar av boken får läsaren följa någon av huvudpersonernas point of view. Vi vet att de är på de godas sida för vi får se in i deras huvuden och perspektiv. Då det gäller flera av de andra karaktärerna är det oklart om de är goda eller onda. Vid ett fåtal tillfällen i serien flyttas point of view till en av de mindre viktiga karaktärerna. Då får vi som läsare alltid svart på vitt om den karaktären är på de godas lag eller på de ondas. När vi ser saker ur en karaktärs point of view ser vi igenom han eller henne.

Tänk nu på denna film. Vi får följa Mark Ruffalos karaktär när han jagar ligan. Han ger oss vår point of view. Det han vet, vet vi. Men sen visar det sig att det är han som står bakom alla smarta kupper som "The four horsemen" gör. Ändå fattar han som polis inte vad som hänt. Fast det är han som iscensatt det. Fortsätt i oändligheten...

Dumheter! Det enda filmskaparna lyckas med när de kör det här tricket på oss är att förmedla ett stort förakt för åskådarna. Vad är det för tjommar som hittat på detta? En heter Boaz Yakin och han är ansvarig för manus till filmer som From dusk till dawn 2: Texas bloody money, Dirty dancing: Havanna nights och Prince of Persia: The sands of time. Han är tydligen förtjust i filmtitlar med semikolon. Den andre som står bakom storyn är Edward Ricourt och han är debutant. Good luck att hitta fler jobb i Hollywood!

Filmen höll god underhållningsklass under filmens gång. Det är de sista fem minutrarna av filmen som raderar hela dess existensberättigande. Tyvärr visas i eftertexterna en scen som antyder en uppföljning. Ska det då visa sig att det var Micahel Caine som låg bakom allt? Och att Morgan Freeman egentligen var Ruffalos pappa! Och att Jesse Eisenberg egentligen var kvinna, en under cover-polis och död sedan 20 år. Man kan ju tydligen hitta på vad som helst eftersom det är en "con movie".

Svårt att betygsätta denna. Borde ge en solklar etta, men kan jag helt bortse från underhållningen medan det varade? Nej, ok, jag ger Now you see me två lögnare av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Fiffi har också sett filmen och hon har en lite annorlunda syn på den, läs här. 

Frances Ha (2012)

Frances: I'm not a real person

Det var egentligen tänkt att jag skulle bjuda med mig Lars-Ola på förhandsvisningen av den nya Woody Allen-filmen. Vi hade sett den gamle mästarens två senaste alster på bio tillsammans. Vi skulle göra det tre i rad. Men då jag fuckade upp och misslyckades att få tag på biljetter till förhandsvisningen var goda råd dyra. Vi hade ju redan bokat in bio och Lars-Ola hade fått en fri kväll. Vi valde istället att gå och se Noah Baumbach's nya film Frances Ha.

Frances. Ha. Ha. Hahaha. Vilken tur vi hade. Milda makter vilken underbar film! Jag är betuttad och helt begeistrad över denna film, denna karaktär, denna skådespelerska. Jag tror att Lars-Ola var lika uppfylld han med. Frances spelas av den ljuvliga Greta Gerwig. Hon och regissören Noah Baumbach är ett par och sambos. Han regisserade henne och hon spelade en av huvudrollerna i hans förra film Greenberg. Nu har de uppenbarligen fördjupat sin relation och det syns i filmen, i resultatet. Frances Ha är en film där det känns som att regissören verkligen älskat sin huvudkaraktär. Noah och Greta är inte bara regissör och sambo och skådespelerska. De har också skrivit manus till filmen tillsammans. Frances Ha är deras "love child".

Detta är en underbar komedi, drama, en "coming of age", en inblick i den lätt förvirrade 27-åriga Frances vid ett vägskäl i livet. Vi får följa henne under ett år ungefär och hennes sex bostäder under den tiden, weekenden i Paris ej inräknad. Hon har pluggat klart och söker nu sin plats här i världen. Hennes kompisar börja stadga sig en efter en. Frances har en rar relation till en speciellt kär väninna från studietiden. Hänga kvar i post-college-flummet eller gifta sig och göra karriär. Flyta omkring? Hitta sin plats? Vara till lags?

I en scen springer Frances på gatorna i New York. Filmen är utsökt nog filmad i svartvitt, vilket för tankarna till Allens Manhattan. Kanske en homage, men framför allt ett lyckat val. Greta springer som vinden, full av livsglädje. Och valet av låt som bakgrund är osannolikt bra, Bowie "Modern love" sprutar som en orgasm ur högtalarna.

Det är svårt att veta om jag älskar filmen lika mycket som jag älskar Frances och Gretas porträtt av henne. Jag vet inte ens om jag skulle älska henne i verkliga livet, men på bioduken är hon perfekt... fuckin' awesome.

Vad är det som gör att hon är så förgörande tro? Är det att hon utstrålar en sådan värme som man aldrig ser på bioduken i vanliga fall? Är det för att dialogen i filmen är så sagolikt bedårande? Där finns scener som jag längtar till att få återbesöka. Som den bisarra scenen när Greta är på middag med ett flertal gifta par i sin egen ålder och hon känner sig som femte hjulet. Allt hon säger under middagen är bara konstigare och konstigare. Dialogen är smart men på rätt sätt. Frasse anar här ett pretentiöst spektakel, men jag kan bara be om tillit denna gång. Den är äkta, som tagen ur en konversation som jag skulle kunna döda för att få ta del av i verkligheten.

Frances: Yeah, well, we're all smart.

I en scen beskriver Greta vad äkta kärlek är för henne, vad hon söker i ett förhållande. Det var en belysande beskrivning, precis som jag känner men inte kan sätta ord på. Kommer inte ihåg exakt vad hon sa och internet hjälper inte till ikväll. Det var något om att titta över ett rum fullt med folk och se sin partner i ögonen och förstå exakt vad den andra tänkte. Eller något sådant. Ahhh, filmen är rik som saftig mylla.

Jag längtar redan tills filmen kommer ut så att jag kan se om den. Första gången jag ser en film fokuserar jag gärna lite för mycket på handlingen. Andra gången kan jag följa dialogen lite mer fokuserat. Få möta Frances igen. Damn, Noah.

Jag ger Frances Ha det enda betyg som duger åt en film som denna, en femma.

Betyg: 5/5

Battleship Potemkin (1925)

Första filmen i det nya projektet "Decennier" är Sergej Eisensteins klassiska Battleship Potemkin, eller Bronenosets Potiomkin på ryska. Filmen spelades in 1925 på uppdrag av den Sovjetiska makten. Detta är en ren propagandafilm och som sådan en av filmhistoriens mest kända och betydelsefulla. Filmen beställdes inför tjugoårsjubileumet av ett av de första och mest kända stegen i den ryska revolutionen då matroser tog över pansarkryssaren på politiska grunder.

Filmen är också känd för dess stora actionscen med trappan i Odessa. I scenen skjuter soldater oskyldiga proletärer som samlats på trappan för att demonstrera. Soldaterna går nedåt i den breda trappan och dödar ursinningslöst. En mamma blir dödad och hennes barnvagn med det lilla barnet rullar ner för trappan i en dramatisk scen. Filmhistoriskt har denna scen stor betydelse då det är den första filmscen där klippning använts. En scen som borde tagit ett fåtal sekunder dras ut till flera minuter där klipparen växlar mellan olika perspektiv, olika delar av trappan och återupprepar särdeles otäcka scener om igen. Rent historiskt har scenen inte stor betydelse för den är ren fiction, adderad för att förstärka den politiska propagandan om att Tsaren och hans kosacker var hemska.

Vad tycker jag om detta då? Redan här med första filmen måste jag bestämma mig hur jag ska bedöma filmerna i detta projekt. Ska jag beskriva vad jag tycker här och nu anno 2013? Eller ska jag försöka hålla ett objektivt och filmhistoriskt perspektiv? Efter vissa funderingar inser jag att dessa revyer ska vara mina personliga åsikter, känslor och iakttagelser. Precis som vanligt här på bloggen alltså. Jag varken kan eller vill behandla dessa revyer som filmhistoriska uppsatser. Om inte annat för att det inte finns tid för forskningsarbetet...

Detta blir därmed en svårbedömd film. Jag förstår dess historiska betydelse, men samtidigt var den faktiskt ganska tråkig. Det var till och med svårt att hålla sig vaken under vissa partier ute på pansarkryssaren. Det finns en slags huvudperson, en martyr som dödas av de elaka, men att tala om karaktärsstudie i denna film är meningslöst. Detta är en renodlad propagandafilm. De härskande officerarna på kryssaren är vidrigt elaka och det görs väldigt tydligt. Matroserna är starka och stolta män. Det är klart att revolutionen var bra!

Scenen från trappan var inte lika överraskande idag som den måste varit på sin tid. Jag menar jag har faktiskt sett film med klippta scener förr... Istället hänger sig enskilda bilder kvar från scenen, som svartvita stillbilder i minnet. Scenen har något som inte går att skaka av sig. Men inga karaktärer finns där, den är dock full av politiska "sanningar". Scenen har efterapats i flera filmer, mest notabelt i The Untouchables med Kevin Costner.

Jag är förstås jätteglad av att ha sett denna klassiker. Check på det. Var det en bra film? Nej, mer intressant än bra. Det räcker till ett godkänt betyg.

Jag ger Battleship Potemkin två revolutioner av fem möjliga.

Betyg: 2/5


Decennier-kompanjonen Movies-Noir har också skrivit om filmen, se här.

Denna fredag har vi en gästbloggare som hänkat med på projektets första gemensamma film. Jojjenito kul att ha med dig!

Den intresserade kan läsa ännu mer här.

Betygsskalan:
5/5 Personlig favorit eller mästerverk; bland de bästa alla kategorier
4/5 Mycket bra; för moderna filmer bland de bästa från året de kom ut
3/5 Bra; kan rekommenderas, har något som fångat mitt intresse
2/5 Godkänd; oöverraskande, näringslös, ojämn eller okomplett
1/5 Dålig eller sämre

He's Just Not That Into You (2009)

Alex: If a guy treats you like he doesn't give a shit, he genuinely doesn't give a shit.

Min kompis Frans må gilla en och annan konstig film men han har absolut gehör då det gäller amerikanska romantiska komedier. Därför blev jag väldigt nyfiken då han i en bisats sa att He's just not that into you var bra. Den kom genast upp på min "att se"-lista.

Precis som i Valentine's day får man följa flera olika karaktärer och olika historier som vävts samman. I fokus är en grupp unga kvinnor som kryssar sig fram i relationernas svårnavigerade hav. Filmens stora fråga som den lustiga huvudpersonen ställer sig är hur hon ska veta om killen hon just träffade är intresserad av henne eller ej. Hon är inte speciellt duktig på att tolka signaler eller antydningar. Alla problem med feltolkningar började då hennes mamma i ett försök att trösta sin fyraåriga dotter sa att enda anledningen till att den lille pojken puttade ner henne på marken var för att han var så förtjust i henne!

Vad sa du?

Han gillar mig?

Filmens huvudfigur Gigi spelas av Ginnifer Goodwin. Hon får oväntad hjälp av den emotionellt avstängde notoriske tjejtjusaren Alex som spelas av Justin Long. Som kärlekspar är Goodwin och Long väldigt mysiga. De spelade mot varandra i den underbart trevliga tv-serien Ed. Där var de Diane och Warren, men de var bara vänner och fick nog aldrig varandra (om jag kommer ihåg rätt). Nu gick det bättre.

Ginnifer Goodwin och Justin Long

He's just not that into you har en uppsjö av bra skådespelare i biroller där alla har ett eller annat problem med kärleksrelationer. Vad sägs om Drew Barrymore, Bradley Cooper, Jennifer Aniston, Ben Affleck, Scarlett Johansson, Kevin Connolly, Jennifer Connelly och Kris Kristofferson. Vilken höjdar-cast!

Filmen är i samma anda som Valentine's day och nästan lika bra. Den är rar, sann och ibland lite bitter. Och rolig. Mycket älskvärd.

Jag ger He's just not that into you tre misstolkade signaler av fem.

Betyg: 3/5

Scarlett var osedvanligt het i denna film

Movie 43 (2013)

Robert: It's very important to us that Kevin has a normal and complete high school experience.

Movie 43 är en film som jag aldrig hade hört om tills den dök upp med betyg 5/5 på Fiffis Filmtajm. Det är inte så vanligt att okända nya filmer poppar upp på det viset. Och det var en komedi också. Jag blev givetvis jättenyfiken.

Nu har jag sett denna film, det är en löst sammanhållen samling av scener av olika regissörer. Hela filmen har en osannolik mängd riktigt kända skådespelare. Filmen hålls ihop av en tunn historia om tre ungdomar som söker efter "Movie 43" på internet. Det enda lustiga med dem tre är att en av dem ser ut som en ung Carl-Einar Häckner.

Den första scenen spelas av Kate Winslet och Hugh Jackman och regisseras av en av bröderna Farrelly. Detta är komiskt guld och filmens överlägset roligaste scen. Jag skrattade så att tårarna rann ner för mina kinder. Mina förväntningar inför resten av filmen exploderade. Kunde detta var Graal?

Tyvärr startar filmen med sin höjdpunkt och de efterföljande scenerna pendlar mellan bra till inte fullt så bra. Som ofta med episodiska filmer saknas en övergripande känsla av att det är en riktig eller "hel" film. Filmens styrka och något som alltid är kul är kända skådespelare som spelar roller som går emot vad de vanligen gör eller emot deras publika "image". Jag älskar delar av denna komedi, men när det blir för osammanhängande blir jag mer road för stunden än fullt ut begeistrad.

Den näst roligaste scenen var den med fejk Robin och fejk Supergirl och de andra.

Jag tackar Fiffi för ett bra tips men för mig blev det för ojämnt för ett högre betyg. Men den första scenen med Winslet är bland det roligaste jag sett. Jag måste efter denna scen omvärdera Kate, jag har inte sett henne som en comedienne förut.

Jag ger Movie 43 tre pungkulor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Tack Fiffi för inspirationen att se denna film. Läs Fiffis revy här. Filmitch har också sett filmen, se här.

Läs om bakgrunden till filmen och en massa annat, inklusive om de två versionerna av filmen, här.

Segmenten:

The catch 5/5

Homeschooled 3/5

The proposition 1/5

Veronica 1/5

iBabe 4/5

Supehero speed dating 4/5

Machine kids (reklamfilm) 4/5

Middleschool date 3/5

Tampax (reklamfilm) 2/5

Happy birthday 3/5

Truth or dare 2/5

Victory's glory 1/5

Beezel 2/5

Star Trek Into Darkness (2013)

Spock: The needs of the many outweigh the needs of the one.

Det är alltid en speciellt förväntansfull känsla som infinner sig när man sätter sig ner för att titta på en ny sf-film. Nu hade turen kommit till Star Trek into darkness. Det är den andra filmen i den omstartade filmserien signerad Hollywoods pojke med guldbyxor J. J. Abrams.

Vi pratar om alla möjliga saker när vi i Filmspanarna träffas, men ett av de vanligaste ämnena är sf-film. Och allt som oftast kommer då Star Trek på tals. Jag har sett några av de gamla filmerna men jag har inte sett ett enda avsnitt från någon av tv-serierna. Däremot har jag som ni vet sett Firefly. Det är en serie och film (Serenity) som jag kan prata om. Och det ska jag göra nu också. Prata om det jag kan. Närmare specifikt filmen Serenity. För precis som med de nya Star Trek-filmerna hade filmen Serenity en stor utmaning. Hur gör man långfilm på en älskad tv-serie som funkar för både de som aldrig sett tv-serien men också på de som redan är helt inne i den världen? Det är en magnifik utmaning, en utmaning som jag personligen tycker att Joss lyckades förträffligt med i Serenity. När jag visar filmen för kompisar som aldrig sett tv-serien (efter att de avböjt att se tv-serien först) frågar jag alltid hur de upplevde filmen. Fattade de relationerna? Fångade de referenser och förstod de vidden av vissa smärtsamma händelser? Och oftast svarar de ja.

Hur är det då med Star Trek into darkness? Funkade den på mig som INTE är ett invigt Star Trek-fan? Nej, tyvärr inte fullt ut. Filmen är snyggt gjord och med eller utan lense flares är miljöerna häftiga. Framtidens London och San Francisco är riktigt fantasieggande.

Nej, det är karaktärer och handling som inte riktigt uppfyller högt ställda krav. Detta är en film som saknar det som Adam och Sam pratar om - stakes. Filmens huvudperson Kirk borde utvecklats något under en hel film, men han har inte lärt sig något alls. Han är exakt samma person som när filmen startade. Dödstrist. Dessutom är Chris Pine en av filmen svagaste skådespelare vilket inte direkt hjälper.

Från vänster; en stor man, en gigant och en pojkvasker

Filmens bästa karaktär är givetvis skurken, spelad av den talangfulle Benedict Cumberbatch. I några scener med honom bränner det till ordentligt, tex när han skjuter ner en massa skurkar med stora pistoler eller när han slåss i en korridor så att luggen faller ner i ansiktet. Men tyvärr får vi spendera allt för lite kvalitetstid med honom. Han blir nästan inte mer än en eftertanke under stora delar av filmen. Jag upplever som jämförelse att vi får lära känna Loke från The Avengers mer. Nej, om man gillar Cumberbatch ska man istället kolla in honom i de lysande tv-filmerna Sherlock.

Det som är bra med sf-filmer saknas i denna Star Trek-film, vilket är ännu mer synd med tanke på den gamla tv-seriens rykte om att just sätta science fiction tropes som filosofi och tankenötter i första rummet. Här finns inga konsekvenser. Karaktärer kan till och med dö utan att det har någon betydelse, en av de största manusfällor en författare kan gå i. Handlingen är som Johan sa näringslös.

Även om jag skulle önska att filmen vore bättre kan jag inte styra mina egna känslor efter titten. Filmen känns bortkastad. Antingen skulle den varit mörkare, som både titel och reklam antytt, eller så skulle den varit lättare, roligare och framför allt smartare. Nu blev det mest en blänkande yta, men taffligt innehåll. Jag går inte ens in på handlingen. Vilken var tunnare och med fler plotthål än i Prometheus till och med!

Samtidigt kan filmen säkert roa de som redan älskar Star Trek, och som redan innan de gick in i salongen bestämt att de skulle älska filmen. Det har jag inget emot.

Gediget hantverk och en riktigt mustig skurk gör att jag ger filmen godkänt och Star Trek info darkness får två utomjordingar som pratar engelska av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Filmens bidrag till den filosofiska debatten?

Transformers: Dark Of The Moon (2011)

Buzz Aldrin: No, sir, we're not alone.

Obegripligt dålig. Fan, är detta sant? Världen är galen. Detta är en lång film. En mycket lång film. Efter första timmen stod jag inte ut längre och stängde av. Den var obegripligt dålig! Shia LaBeuf måste ha ett kraftfullt utpressningsmedel hängande över regissör Michael Bay och executive producent Steven Speilberg. Hur skulle han annars kunna få alla dessa storroller så djäkla dålig som han är?

Jag fattar inte heller vilken publik denna film är till för. Hela storyn är så urbota dum att den inte kan vända sig till en vuxen publik. Nej, hela filmens syfte måste vara att promota försäljning av leksaker till barn. Men samtidigt har de med en bimbo med putande läppar som ser ut som en knulldocka, en sådan som Ryan Gosling's Lars köpte. Precis som med de två första Transformers-filmerna verkar filmbolaget försöka locka barnens pappor att gå med på filmen för hur ska man annars kunna förklara de absurda kvinnoporträtten i dessa filmerna? Rosie Huntington-Whiteley. Det kan inte enkom ha varit hennes lustiga namn som givit henne rollen, jag är övertygad om att hon måste gått sängvägen för att landa denna roll, hon har verktygen för det, och någon annan förklaring finnes inte.

Det är något konstigt med den här bilden...

Efter att ha tittat på filmen i en timme och stängt av funderade jag på om jag skulle skriva en revy på filmen eller ej. Av en slump träffade jag på Jojjenito på någon filmvisning och föreslog då (förhoppningsfullt) att det kanske räckte med en timme med denna film för att kunna ge den dess rätta betyg. Men han rättade mig. App-app-app, man får inte skriva om en film utan att sett hela. Damn, är det så? Nåväl jag måste erkänna att jag också lever efter den devisen så en kort tid senare tog jag mig igenom de resterande 95 minutrarna. Usch.

Vadå?

Mot slutet var det mest en massa robotar som slogs med varandra och förutom att det var svårt att hänga med och förstå vilken som var god och vilken som var elak var hela slutscenen från Chicago väldigt trist. Jag var helt oberörd över vem som vann eller förlorade. Där fanns en massa soldater som gjorde konstiga saker (springa upp i en skyskrapa för att hoppa ner med fallskärm och hamna där de startade just precis?).

Nej, jag såg filmen med förhoppningen om lite Avengers/Iron man action-humor. Plus att det är tredje delen i en serie och jag är en sucker för trilogier och film-serier (första filmen, andra filmen). Inte ens roliga insatser från Alan Tudyk (från Firefly) och John Turturro kunde rädda denna soppa. Den hade redan skurit sig när de väl kom med.

Detta sög rejält. Och då inte på det bra sättet. Jag ger Transformers: dark of the moon en töntig hjälte av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Äkta känslor? Äkta kärlek?

Henkes Best of David Bowie

Här kommer mitt andra blandband och introduktion till en av mina favoritartister inom musikens sköna värld. Den första "Henkes Best of" behandlade Depeche Mode vilka jag har börjat lyssna mer på under senare dagar. Denna gång blir det ett blandband på en artist som var en av de första favoriterna, way back in time.

David Bowie var min första utländska musikfavorit. Han har olika färg på ögonen. Curious. Jag började lyssna på honom runt 1981-1982. Den första skivan jag köpte med honom var "Heroes" från 1977. Senare gick jag på den omtalade konserten på Ullevi 1983 på The serious moonlight tour. Det var en magnifik upplevelse, jag hade aldrig sett något liknande förr. Det australiska bandet Men at work var förband och de spelade så högt att jag fick ont i magen. Tala om brysk inledning till en lång radda med konserter med alla möjliga band. Jag har sett Bowie live en fyra, fem gånger och den klart bästa var den på Stadion i Stockholm i augusti 1990 under hans Sound and Vision tour. Det var en best of-tour och det var som att han spelade en hel konsert med bara extranummer. Otroligt bra, en topp-10 konsert alla kategorier.

Min blandning är i formatet dubbel-cd, men här presenterad som en spotify-lista. Egentligen gjorde jag blandbandet för flera år sedan men den står sig än idag. Bowies senaste skivor tenderar att inte addera så värst många låtar för ett blandband. Precis som det tyvärr är med vissa andra gamla favoritband. Ja, jag tänker på er The Cure...

Dessa två cd-skivor är mitt försök till ett bra blandband, ett bra flow. Jag har blandat friskt från hela karriären på båda skivorna. Första skivan startas med fyra rymd-låtar som Bowie verkar vara så förtjust i. Sedan kommer idel höjdare från 70-talet och från tidigt 80-tal. Den andra skivan startar med inledningslåtarna från två av Bowies bästa skivor och sedan diskas de bästa låtarna från Ziggy-eran av. Därefter starar skivan om med Station to station och där får vi en radda låtar från Bowie's The thin white duke-eran. Skivan avslutas med två starka låtar från den senare delen av Bowie's karriär. Mycket nöje!

Favoritskivor:
The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars (1972)
Aladdin Sane (1973)
Young Americans (1975)
Scary Monsters (and Super Creeps) (1980)
Let's dance (1983)

Henkes Best of David Bowie spotify-listan.

CD1
01. Space oddity (1969)
Öppnings- och titellåten från andra albumet från 1969. Debutalbumet David Bowie är inte mycket att hänga i granen.

02. The man who sold the world (1970)
Titellåten från tredje plattan. Detta var en tidig "grunge-skiva" och Nirvana gjorde en omtyckt cover på låten på deras Unplugged.

03. Life on Mars? (1971)
Den kända låten från Hunky Dory.

04. Starman (1972)
En av de minst kända låtarna från The rise and fall of Ziggy Stardus and the Spiders from Mars.

05. The Jean genie (1973)
Kändaste låten från det fantastiska albumet Aladdin sane. Låten som Simple Minds tog sitt namn från.

06. Suffragette City (1972)
En av de rockigare låtarna från "..Ziggy Stardust..", en av många live-favoriter.

07. Time (1973)
Den otroliga balladen från Aladdin Sane.

08. Rock'n'roll with me (1974)
Från Diamond dogs, Bowies konceptskiva som bygger på George Orwell's 1984.

09. Young Americans (1975)
1975 kom han ut med Young Americans och bytte totalt stil för ett år. Detta är mer soul än glamrock. Inte första eller sista gången herr Bowie bytt stil eller persona.

10. Fame (1975)
Också från Young Americans, den kända låten som Bowie skrev tillsammans med John Lennon.

11. Ashes to ashes (1980)
12. Fashion (1980)
Hoppar fram till Bowies näst sista riktigt bra skiva Scary Monsters and super creeps. Sitter dessa två låtar fast i varandra? Det känns nästan så.

13. Modern love (1983)
14. China girl (1983)
15. Let's dance (1983)
Bowies sista (?) mästerverk - Let's dance. Skivan som tog honom tillbaka i rampljuset och ut på den gigantiska The serious moonlight turnén. Mycket stark trio som inleder skivan. Modern love utnyttjades till fulländning i filmen Frances Ha nyligen. China girl skrev Bowie tillsammans med Iggy Pop och låten fanns med på Iggys skiva The Idiot från 1977, en skiva som Bowie och Iggy gjorde tillsammans, den senare versionen är dock överlägsen sin tidigare version.

16. Cat people (1982)
Versionen tagen från soundtracket till filmen Cat people, musik skriven av Giorgio Moroder och text av Bowie. Han spelade in låten för albumet Let's dance också men den versionen är inferior.

17. This is not America (1985)
Ytterligare en suverän filmmusik-låt. Kommer från filmen The Falcon and the Snowman. Bowie skrev låten tillsammans med Pat Metheny Group.

CD2
18. Five years (1972)
Inledningsspåret på Ziggy Stardust. Skön.

19. Changes (1971)
Inledningsspåret på Hunky Dory. Skön.

20. Drive in Saturday (1973)
21. Cracked actor (1973)
En eller två av de bättre från Alladin Sane, americana... "Crack baby crack, show me you're real..."

22. Ziggy Stardust (1972)
23. Moonage daydream (1972)
24. Rock'n'roll suicide (1972)
Tre starka spår från Ziggy Stardust. "I'm an alligator, I'm a mama-papa coming for you". Den avslutande Rock'n'roll suicide är en live-favorit.

25. Station to station (1976)
26. Wild is the wind (1976)
Titellåten från Station to station samt en sällsynt cover av Bowie

27. "Heroes" (1977)
28. The secret life of Arabia (1977)
Två bidrag från den första skivan jag köpte med Bowie. Men annars är "Heroes" en av de svagare skivorna från 70-talet.

29. Sound and vision (1977)
30. Be my wife (1977)
Han släppte två album 1977, först Low senare "Heroes". Low är stabil och riktigt skön. Första skivan i The Berlin trilogy (följdes av "Heroes" och Lodger). Flera atmosfäriska instrumentala låtar från denna.

31. Look back in anger (1979)
En livefavorit från Lodger. Skivan har inte så många hittar, men den kan vara älskvärd att sätta på och spela igen från start till slut. En humoristisk skiva.

32. Up the hills backwards (1980)
Fick plats med ännu en låt från Scary monsters.

33. Strangers when we meet (1995)
90-talets bästa Bowie-platta är Outside.

34. Slip away (2002)
Det blev 34 låtar. Gött. Sista låten en växande låt från Heathen. "Sailing over Coney Island, twinkle twinkle Uncle Floyd..."

Malmö Filmdagar 2013

Här kommer en kort rapport från Malmö Filmdagar 2013. I år hade ett gäng från Filmspanarana blivit inbjudna till filmdagarna som arrangeras av Svenska Filminstiutet. Filmdagarna är en filmfestival men också ett bransch-event där alla parter från branschen möts för affärer, intervjuer och trivsel.

Jan Göransson från SFI

Vi var totalt åtta filmspanare som sammanstrålade nere i Malmö och det var extra trevligt att träffa Plox-Jonas som jag aldrig träffat tidigare utan bara haft kontakt med via kommentarsfälten på våra bloggar. Jonas var en trevlig prick. De övriga var Johan, Fiffi, Sofia, Johan och Erik från podden samt Jessica.

Filmdagarna pågick i tre fullmatade dagar och jag såg hela elva filmer från årets Filmdagar. Dessa filmer kommer revyas här på bloggen inför respektive films premiär. Det visades endast filmer som kommer ha svensk biopremiär under hösten och vintern. Mellan filmerna serverades kaffe och delicato-dammsugare. Olika distributionsbolag etc delade ut vatten, godis, filmer och böcker. Trevligt! SFI stod för den finaste presenten då alla med ackreditering fick en goodie-bag innehållandes en skiva, en bok, en blu ray, två dvd:er och ett reseparaply (!) samt reklam.

Erik överraskade med veckans, och årets, coolaste t-shirt. 

You can't take the sky from me.

På måndagen gick de flesta av oss på ett seminarium om filmkritik. Det var intressant att lyssna på även om det inte gavs så många svar. Vid sidan av moderatorn stod folk från tre morgontidningar (DN, SvD och Sydsvenskan) samt chefredaktören Alexander från MovieZine.se på scenen. Representanterna från tryckt media pratade om problem att attrahera yngre läsare samtidigt som de ryckte på axlarna åt "privata recensenter" med bloggar. Det fick mig att tänka på Ines Uusmanns "internet är en fluga". Samtidigt sa han från SvD att läsarna hittar den recensent som de gillar och som de kan förstå, och att läsaren kan bli vägledda av den recensenten om en film är bra eller ej. Precis, exakt så fungerar det! Man hittar de som skriver om film på ett sätt som man gillar och förstår, och de skribenterna får man större tilltro till. Det enda som SvD-mannen inte fattade är att den skribenten lika gärna kan vara en "privat recensent" på en filmblogg! Det är kanske så att vanligt folk till och med föredrar en privat bloggare över en professionell recensent i morgontidningarna, speciellt om läsaren gillar personliga åsikter mer än klassisk kritik. En annan sak som förvånade var att tidningarna verkar ha stängt av möjligheten att kommentera de recensioner de lagts upp på tidningens hemsida. Vi privata recensenter har i alla fall kommentarsfältet öppet på våra bloggar. Kan vissa läsare uppskatta möjligheten till tvåvägskommunikation? Jag tror det... När frågan om åsikter kontra kritik i filmrecensioner ställdes svarade inte någon av representanterna från morgontidningarna. Tyvärr följde moderatorn inte upp frågan utan lät den bero. Däremot var det mycket tydligt att tidningsrecensenterna alla var emot att betygsätta filmer. Det som är så roligt! Som helhet var seminariet mycket trevligt, där det som inte sades var lika intressant som det (lilla) som sades.

Filmkritikseminariet

På måndagskvällen gick vi på två invigningsfilmer med jazziga toner och brummande fartvidunder. Tisdagen var helt fullsmockad med film. Jag tror att vi såg hela fem filmer från morgon till kväll som avslutades med mingelfest på Victors Bar. Vi stod och snackade film och tv-serier till långt inpå natten. Svårt att somna när vi kom tillbaka till hotellet? Nejdå. Jag och Johan delade rum och efter lite debriefing somnade jag snart på den tunna hotellkudden. Onsdagen var lite kortare, bara tre filmer. Vi avslutade med en brakmiddag på TGiF. Stor förrätt. 

På torsdagen deltog jag på Jojjenitos graffiti-jakt i Malmö. Det var en solig och vacker dag.

Graffiti på hjul

Sedan blev det långfika med de tappra tre som var kvar innan tåget tog oss hem på eftermiddagen. 

Nostalgi. Koppen!

Hela resan var helt underbart. Vi befann oss i en filmbubbla tillsammans med en massa folk som gillar och fattar film. Publiken var så härlig och inget prat mitt i filmen även om en och annan snarkning kunde höras mellan raderna. Men det är förståeligt när det blir så många filmer i rad. Många av filmerna var jättebra, en del lite mindre bra. Men överlag var nog filmerna ändå över förväntan bra. Speciellt blev jag positivt överraskad av de tre svenska filmerna jag såg.

Under andra dagen var jag också med på en podcastinspelning med Johan och Erik från Har du inte sett den? Underbart var kort kan man säga om denna lilla inspelning. Och den slutade med förvirring om twitternamn och annat från min part. Bjud in mig igen grabbar! Det är skoj.

Tystnad! Poddning pågår.

Filmerna jag såg under filmdagarna samt deras premiärdatum:
Monica Z (Regi: Per Fly, Sverige, premiär 13/9)
The Grandmaster (Wong Kar-Wai, Hong Kong/Kina/USA, 13/9)
Schimpansen (Fothergill / Linfield, USA, 13/9)
Before Midnight (Richard Linklater, USA, 20/9)
Rush (Ron Howard, USA, 4/10)
Hotell (Lisa Langseth, Sverige, 4/10)
Cykla med Molière (Philippe Le Guay, Frankrike, 25/10)
Don Jon (Joseph Gordon-Levitt, USA, 25/10)
The Summit (Nick Ryan, UK, 1/11)
Mig äger ingen (Kjell-Åke Andersson, Sverige, 8/11)
Mud (Jeff Nichols, USA, 15/11)

I väntan på invigningdfilmen