Blade (1998)

Ok, detta är en hyfsat känd filmserie som jag hade osedd. När jag såg att den näst bästa Reynolds är med i den tredje delen kommer serien in i fokus nu. Jag vill ju kolla in RR på film.

Detta är ju i första hand Wesley Snipes filmserie och visst är han ganska cool. Filmvärlden behövde verkligen en färgad superhjälte och mr Snipes gör det bra. Han spelar en vampyr med en själ eller något sådant. 

Filmen kom ut mot slutet av nittiotalet, året före 1999 som var ett helt fantastiskt filmår. Tänk vad kreativiteten flödade precis före millennieskiftet. 1997 hade Buffy the Vampire Slayer premiär också, och det är svårt att inte jämföra denna film med den ikoniska serien.

Summa summarum är att jag blev vagt besviken trots ganska nedtryckta förväntningar. Den har hyfsat bra action, men i en otacksam jämförelse med The Matrix (1999) efter står Blade sig väldigt lätt. Blade har i vissa scener liknande sceneriet men lägre ambitionsnivå och helt klart svagare genomförande. 

Men ibland kan man vara mer nyfiken på världsbyggandet och filmens karaktärer än själva actioninnehållet och där måste filmen jämföras med Buffy hur orättvist det än kan upplevas. Och här blir Blade ännu mer slagen på fingrarna, vilket inte var helt överraskande. 

Wesley Snipe är som sagt ganska cool men han är inte någon Spike direkt. Stephen Dorff som main villain Deacon Frost var lite smått underhållande. Kris Kristofferson var tyvärr med alldeles för lite och filmens fagra dam spelad av N'Bushe Wright var i mina ögon mycket blek.

Tyvärr blev jag inte jättesugen på tvåan, men för att komma till den tredje delen där RR är med måsta jag väl se den antar jag.

Betyget för Blade blir helt ok.

Betyg: 2/5

Bring Me The Head Of Alfredo Garcia (1974)

Bring med the head of Alfredo Garcia är Peckinpahs tionde film och han är sig själv trogen och ger oss en otroligt våldsam film. Våldet är precis som i många av hans filmer inte superrealistiskt men handlingen är rå och kall. Diverse mord, ”shoot outs”, tortyr och ett avhugget huvud (från en död man) har stor del av handlingen. Genren är road movie, action och hämndfilm. Filmen påminner mig om Tarantino fast äldre. En typ av film jag kan tänka mig att Tarantino är influerad av.

En rik mexikansk gudfadern-typ utfäster en belöning på en miljon dollar till den som levererar huvudet på Alfredo Garcia som gjort hans dotter gravid. Alla busar i omnejden försöker hitta Alfredo. Vår anti-hjälte till huvudperson Bennie (Warren Oates) och hans flickvän den prostituerade Elita (Isela Vega) vet var Alfredo håller hus, sex fot under jordytan. Problemet är bara att många busar vill åt bytet.

Filmen utspelas i samtiden när filmen spelades in, 1974. Det är en modern western där de åker med gigantiska amerikanare istället för hästar. Men hela filmen har en känsla från western-genren.

Tonen i filmen är sorglig och när Bennie reser omkring med ett avhugget huvud i en tygsäck drar sig filmen mot det absurda. Bennie pratar med Alfredo så mycket att han nästan får en relation med huvudet. Huvudet blir hans vän Al. Stämningen är dyster och jag gissar att det inte kommer gå bra för Bennie men han är mer ihärdig än vad det först verkade.

Under andra halvan av filmen är det våldsscen efter våldsscen, många i slog motion, Peckinpahs favorit. Jag la märke till en bisarr liten detalj när Bennie plockar löss ur sitt könshår och tar ihjäl den med ett litet poppande ljud, en detalj som återkom i nästa Peckinpah-film jag sett...

Warren Oates är ganska bra som anti-hjälte. Under andra halvan av filmen dominerar han den rejält då han reser ensam med sin kompis Al. Under första halvan blir jag lite överraskad av en liten roll av Kris Kristoffersson som en elak biker som Bennie och Elita stöter på.

Sista scenen är riktigt mäktig och påminner mig en del om Coppolas stora scener i Gudfadern. Filmen har en mycket speciell känsla som är lite svår att beskriva. Det är en film som säkert kommer hänga kvar i huvudet ett bra tag.

Betyg: 3+/5

Blaze (2018)

Ett svårt val: antingen får du veta exakt när du kommer dö, eller så får du veta exakt hur du kommer dö. Vilket väljer du? Ett ångestfyllt val, men det känns för mig givet att jag skulle välja alternativ två. Det första alternativet skulle påverka livet den sista tiden allt för negativt, även om man skulle kunna göra en finansiell budget för sitt liv med yttersta precision. I filmen om countrymusikern Blaze Foley erbjuds vi dock det andra alternativet. Vi får i inledningen veta hur han kommer dö. Resten av filmen är en vemodig och ofta sorglig men mycket engagerande film om en bortglömd "legend". Filmen när min dödsångest och biter sig fast i mitt innersta.

Blaze nämner i filmen att han vill bli en legend. Han säger något om att en stjärna brinner för sin egen skull, bländad av sin egen framgång, men en legend lever vidare efter sin död. Blaze är väl inte en legend trots allt, men han borde kanske vara en? Favoriten Ethan Hawke har regisserat filmen och jag känner att han har haft med sig sina karaktärer Tucker, Jesse och Mason Sr. i skapandet av filmen. Han visar på stort mod i att låta filmen vara så långsam och eftertänksam som den är. Jag gissar att många åskådare kommer vantrivas med tempot. Men för mig var det en magisk film, mycket på grund av den var så extremt långsam och introvert närmast.

Hawke har skrivit manus till filmen med Blazes exfru Sybil Rosen och det är därmed i stort genom hennes ögon vi får se Blaze. De må vara förmildrande av tidens förlåtande funktion, men jag tycker att de ändå fått fram en komplex bild av en man som antagligen var mycket svårt att leva med. Speciellt i ett modernt samhälle som ställer krav på alla att prestera och lyckas. Så länge de levde i sin "trädkoja" ute i skogen i Georgia hade de ett starkt förhållande som det verkar.



Jag älskar den typ av nedskalad country som spelas i filmen och fann musiken mycket vital, helt underbar i vissa partier. Och detta trots att Blaze inte körde någon Neil Young-cover! Jag kan förstå att vissa av låtarna skulle kunna nå någon form av förhöjd status, oklart om de borde bli legendariska dock.

Skådespelarna är väldigt bra. De äger sina karaktärer på ett självklart sätt. Det var annorlunda för mig att se Ben Dickey i rollen som Blaze då han är extremt lik en före detta kollega till mig som också är musiker. Det kändes hela tiden som att jag såg D på duken, han lämnade aldrig medvetandet under hela visningen. Som att gå på bio med en kär vän fast han fanns i mitt huvud hela tiden. Det var alldeles för länge sedan jag träffade D senast.

Jag gillade också Alia Shawkat i rollen som Sybil. Sybil själv spelade sin mamma i filmen, och Ethan Hawke spelade radio DJ som intervjuade Townes Van Zandt. Sen kunde jag inte missa den roliga cameon av Sam Rockwell, regissören Richard Linklater och Steve Zahn. Däremot kände jag inte igen Kris Kristofferson i rollen som Edwin Fuller, Blazes far. Det var en mycket stark scen.

Jag  vet inte hur denna film kommer utvecklas i mitt huvud under de närmaste månaderna men under visningen var det en av årets starkaste filmer.

Jag ger Blaze fyra paradis av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Filmen sågs under Filmspanardagen tillsammans med likasinnade bloggare. Hoppa in och läs deras tankar om filmen. Jag har svårt att tro att någon gillade filmen lika mycket som jag dock...

Rörliga bilder och tryckta ord

Movies-Noir

Jojjenito

Fiffis Filmtajm

The Nerd Bird

Har du inte sett den?

filmfrommen

Pat Garrett & Billy the Kid (1973)

Sam Peckinpah är en säregen regissör. Han är känd för sina våldsamma filmer, men han kör alltid med "teaterblod" som är så ljust rött så att det ser ut som att det är använt som för ett skämt. I denna långsamma western får vi återigen se det ljusröda blodet. Denna film är dock inte lika våldsam som flera av hans andra filmer. Istället är det en inre resa filmens huvudperson Pat Garrett gör. Som nybliven sheriff får han i uppdrag att jaga rätt på sin gamle vapendragare och tillika berömde bandit Billy the Kid. Det blir en lång resa med en sorgsen och vemodig stämning till det bittra slutet.

"Mama take this badge from me
I can't use it anymore
It's getting dark too dark to see
Feels like I'm knockin' on heaven's door..."

Damn, jag har alltid uppfattat att sången har ett western-tema men att den ackompanjerar filmens sorgligaste scen och att texten är tagen direkt från scenen kände jag inte till. Pat Garrett har "shanghajjat" Sheriff Baker (Slim Pickens) att bistå honom i jakten på en revolverman på grund av någon gammal skuld. Baker blir skjuten i magen och han drar sig undan, likt ett djur som ska dö, ner mot en flod. Hans fru Mama Baker (Katy Jurado) följer efter honom. Hon faller ner på knä några meter ifrån sin älskade. Stora tysta tårar rinner nedför hennes kinder till tonerna av Dylans ikoniska sång. Filmens starkaste scen och en av de sorgligaste scenerna jag sett på länge...



Dylan bidrar inte bara med ett spektakulärt bra soundtrack. Han spelar också den enigmatiske Alias. Och han gör det med bravur. Det är kanske inte så konstigt att han lyckas i denna roll ändå. Kris Kristofferson som också är mest känd för sin musik spelar Billy the Kid. Vi kommer ihåg Kris från filmen Convoy och han är aktiv än idag. Detta var dock en av hans första roller och han är väldigt bra och väldigt rund om kinderna. Kristoffersons Billy är magnetisk och jag köper att folk flockades runt honom. På ett konstigt sätt är han både kallblodig i sitt mördande och godhjärtad i sin lojalitet mot de sina. Damn, alla är bra i denna film. Inte minst James Coburn som Pat. Han ger karaktären en tyngd samtidigt som han underspelar på ett ljuvligt sätt. Garrett är trött och hårdnad. I slutänden är han extremt illojal vilket aldrig kan hyllas. Den enda sekvensen som känns konstig är när Garrett hinner med att både misshandla en prostituerad, ha sex med henne och låta sig tvättas av fyra nakna glädjeflickor i en och samma scen.

Harry Dean Stanton dyker upp i en mindre roll också. Gillar hans höga hatt.

Jag gillar filmen skarpt och ger den fyra eror som gått ur tiden av fem möjlig.

Betyg: 4/5

He's Just Not That Into You (2009)

Alex: If a guy treats you like he doesn't give a shit, he genuinely doesn't give a shit.

Min kompis Frans må gilla en och annan konstig film men han har absolut gehör då det gäller amerikanska romantiska komedier. Därför blev jag väldigt nyfiken då han i en bisats sa att He's just not that into you var bra. Den kom genast upp på min "att se"-lista.

Precis som i Valentine's day får man följa flera olika karaktärer och olika historier som vävts samman. I fokus är en grupp unga kvinnor som kryssar sig fram i relationernas svårnavigerade hav. Filmens stora fråga som den lustiga huvudpersonen ställer sig är hur hon ska veta om killen hon just träffade är intresserad av henne eller ej. Hon är inte speciellt duktig på att tolka signaler eller antydningar. Alla problem med feltolkningar började då hennes mamma i ett försök att trösta sin fyraåriga dotter sa att enda anledningen till att den lille pojken puttade ner henne på marken var för att han var så förtjust i henne!

Vad sa du?

Han gillar mig?

Filmens huvudfigur Gigi spelas av Ginnifer Goodwin. Hon får oväntad hjälp av den emotionellt avstängde notoriske tjejtjusaren Alex som spelas av Justin Long. Som kärlekspar är Goodwin och Long väldigt mysiga. De spelade mot varandra i den underbart trevliga tv-serien Ed. Där var de Diane och Warren, men de var bara vänner och fick nog aldrig varandra (om jag kommer ihåg rätt). Nu gick det bättre.

Ginnifer Goodwin och Justin Long

He's just not that into you har en uppsjö av bra skådespelare i biroller där alla har ett eller annat problem med kärleksrelationer. Vad sägs om Drew Barrymore, Bradley Cooper, Jennifer Aniston, Ben Affleck, Scarlett Johansson, Kevin Connolly, Jennifer Connelly och Kris Kristofferson. Vilken höjdar-cast!

Filmen är i samma anda som Valentine's day och nästan lika bra. Den är rar, sann och ibland lite bitter. Och rolig. Mycket älskvärd.

Jag ger He's just not that into you tre misstolkade signaler av fem.

Betyg: 3/5

Scarlett var osedvanligt het i denna film