Filmen är också känd för dess stora actionscen med trappan i Odessa. I scenen skjuter soldater oskyldiga proletärer som samlats på trappan för att demonstrera. Soldaterna går nedåt i den breda trappan och dödar ursinningslöst. En mamma blir dödad och hennes barnvagn med det lilla barnet rullar ner för trappan i en dramatisk scen. Filmhistoriskt har denna scen stor betydelse då det är den första filmscen där klippning använts. En scen som borde tagit ett fåtal sekunder dras ut till flera minuter där klipparen växlar mellan olika perspektiv, olika delar av trappan och återupprepar särdeles otäcka scener om igen. Rent historiskt har scenen inte stor betydelse för den är ren fiction, adderad för att förstärka den politiska propagandan om att Tsaren och hans kosacker var hemska.
Vad tycker jag om detta då? Redan här med första filmen måste jag bestämma mig hur jag ska bedöma filmerna i detta projekt. Ska jag beskriva vad jag tycker här och nu anno 2013? Eller ska jag försöka hålla ett objektivt och filmhistoriskt perspektiv? Efter vissa funderingar inser jag att dessa revyer ska vara mina personliga åsikter, känslor och iakttagelser. Precis som vanligt här på bloggen alltså. Jag varken kan eller vill behandla dessa revyer som filmhistoriska uppsatser. Om inte annat för att det inte finns tid för forskningsarbetet...
Detta blir därmed en svårbedömd film. Jag förstår dess historiska betydelse, men samtidigt var den faktiskt ganska tråkig. Det var till och med svårt att hålla sig vaken under vissa partier ute på pansarkryssaren. Det finns en slags huvudperson, en martyr som dödas av de elaka, men att tala om karaktärsstudie i denna film är meningslöst. Detta är en renodlad propagandafilm. De härskande officerarna på kryssaren är vidrigt elaka och det görs väldigt tydligt. Matroserna är starka och stolta män. Det är klart att revolutionen var bra!
Scenen från trappan var inte lika överraskande idag som den måste varit på sin tid. Jag menar jag har faktiskt sett film med klippta scener förr... Istället hänger sig enskilda bilder kvar från scenen, som svartvita stillbilder i minnet. Scenen har något som inte går att skaka av sig. Men inga karaktärer finns där, den är dock full av politiska "sanningar". Scenen har efterapats i flera filmer, mest notabelt i The Untouchables med Kevin Costner.
Jag är förstås jätteglad av att ha sett denna klassiker. Check på det. Var det en bra film? Nej, mer intressant än bra. Det räcker till ett godkänt betyg.
Jag ger Battleship Potemkin två revolutioner av fem möjliga.
Betyg: 2/5
Decennier-kompanjonen Movies-Noir har också skrivit om filmen, se här.
Denna fredag har vi en gästbloggare som hänkat med på projektets första gemensamma film. Jojjenito kul att ha med dig!
Den intresserade kan läsa ännu mer här.
Betygsskalan:
5/5 Personlig favorit eller mästerverk; bland de bästa alla kategorier
4/5 Mycket bra; för moderna filmer bland de bästa från året de kom ut
3/5 Bra; kan rekommenderas, har något som fångat mitt intresse
2/5 Godkänd; oöverraskande, näringslös, ojämn eller okomplett
1/5 Dålig eller sämre
Kul att projektet är igång! Vi är ganska överens om denna film. Den låg länge på en tvåa för min del (underkänt hos mig) och man var lite småseg. Men från trappan blev det bättre och det gjorde att det även för min del blev godkänt till slut (trea).
SvaraRaderaVi tycker båda att den var mer intressant än bra, vilket är lite synd men samtidigt inte helt oväntat.
Sen håller jag med om att man måste gå efter vad man känner och inte gå efter en filmhistorisk vinkel. Åtminstone funkar det bäst för egen del.
Intressant och stark start på projektet, men en lite svag film. Men ett mycket stabilt val av första film. Vi plaskar i en filmhistorisk fiskedamm här.
RaderaJa, även om vi två inte blev direkt tagna av filmen så är det kul att ha sett den, absolut.
RaderaCheck.
RaderaJag tänker precis lika när det gäller hur man ska betygsätta filmen. Att köra nån sorts objektiv filmhistorisk bedömning, det är ett jobb för en filmvetare (och det är säkert kul i sig) men för mig handlar det om vilken upplevelse jag får när jag ser filmen.
SvaraRaderaMen det roliga är att upplevelsen när jag ser filmen faktiskt kan bli bättre just pga dessa "objektiva" betraktelser. Det finns ett nöje i att dra paralleller med modernare filmer, att köra ett litet filmhistorieseminarium med sig själv medan ser filmen.
Jag håller med om det du skriver. Jag somnade faktiskt till under scenerna efter Odessa-trappan när det är ute på skeppet igen. Jag fick se om sista kvarten en gång till. Men det var just ansiktena som jag nämnde i min recension som gjorde att det blev en trea, plus den effektiva klippningen, sättet att få till en upphetsad stämning.
Kul att få vara med i projektet! :)
Jag nickade till under första halvtimmen och fick spola tillbaka.
RaderaSkönt att projektet är igång, och himla kul att du hänger på!
Till er alla som vill vara med och skriva om de filmer vi väljer ut, vänligen maila mig eller Movies-noir så får ni veta vilka filmer det blir den kommande månaden med lite längre framförhållning...
Kul att ni börjat komma igång! Just när man ser riktigt gammal film (i filmhistoriskt perspektiv, inte geologiskt då) tycker jag att den där avvägningen du pratar om är jättesvår. Ofta blir den kvarvarande känslan: filmhistoriskt intressant, men ingen höjdare upplevelsemässigt sett. Ibland är det nästan så man börjar undra om det är väldigt stor skillnad på historiska kulturer, om inte ens filmer lyckas komma åt det där grundläggande mänskliga eller om det öht inte existerar.
SvaraRaderaÄr också lite nyfiken hur du resonerar när det handlar om titulering av filmer (M-N har ju gjort samma val som du)? För mig skulle det i det här fallet kännas mer naturligt att antingen använda originaltiteln eller den svenska översättningen.
Intressanta frågor. Den första om det filmhistoriska perspektivet vill jag fundera lite på under den första fasen av projektet. Jag vill tro att det kan finnas gammal film som är allmänt bra oavsett ålder, men jag tror också att många kommer vara mer intressanta än riktigt bra.
RaderaAngående namnet så pratade vi om det. Kom väl fram till att vi kör med originalnamn så långt det går men tyckte att Potemkin var tillräckligt känd under sitt engelska namn så det kändes bättre. Jag hade i alla fall aldrig sett det ryska namnet förut. Och hur autentiskt är det i vilket fall? Bronenosets Potiomkin? Ryssarna har ju kyrilliska alfabetet för sitt skrivna språk.