Barbie (2023)

Barbie är något av årets film 2023. Den är inte årets bästa film, långt därifrån, men tillsammans med Oppenheimer myntades begreppet "Barbenheimer", en gigant på den popkulturella himlen.

Jag insåg direkt att Oppenheimer skulle ses på en stor duk, men Barbie väntade jag med att se i hemmets lugna vrå. För- och nackdelen med att se filmen senare efter hysterin lagt sig var att jag kom in till filmen med förväntningar av olika slag. Jag blev både positivt överraskad - av dess politiska innehåll, och negativt överraskad - av att den inte var speciellt underhållande. Jag hade trott att det skulle bli tvärtom!

Jag fann filmens feminism och politiska mässande relevant och välfunnet. Det var en kul aspekt av filmen. Men när det kom till underhållningen överlag var jag besviken. Efter en stark inledning med den härliga trevstin på inledningsscenen av Kubricks 2001: A Space Odyssey blev filmen tråkig efter ett tag. Rent allmänt gillade jag såklart de mångtaliga filmreferenserna som 2001, The Matrix, Top Gun och The Wizard of Oz. 

Skämten om de rigida och själlösa Barbie och Ken är på en konceptuell nivå kul men tyvärr lever hela filmen på detta enda skämt om man hårdrar det hela. Det är i princip samma skämt under filmens inledning när Barbie styr sin värld och Ken är korkad, som under andra halvan när Ken styr Barbies värld och är korkad. Det känns som samma typ av problem som kan finnas när en filmmakare försöker göra en långfilm av en lyckad kortfilm men det blir då bara mer av samma...

Javisst, Barbie får en livskris och man anar en karaktär inne i dockan men det är väldigt lite och väldigt mycket för sent. Noterbart var att Barbie valde att "göra en Arwen" i slutet av filmen men jag tyckte att hela den sekvensen slarvades bort och den blev själlös den också. Om ni jämför med Pixars Toy Story-filmer så förstår ni kanske hur jag tänker?

Margot Robbie som Barbie och Ryan Gosling som Ken var mycket roliga... de första minuterna i alla fall. Sedan var det bara samma samma resten av filmen. Kate McKinnon, Michael Cera, John Cena och Will Ferrell gör också roliga saker, men mer på en nivå som passar sketcher på YouTube än för en hel långfilm.  Filmen är också en musikal och här blev jag gravt besviken. Musiknumren var extremt svaga och drog ner helhetsintrycket avsevärt.

Kul att ha sett årets snackis men den var inte så bra som jag hoppats. Den var ganska tråkig helt enkelt. Med andra ord når den inte upp till mer än "helt ok"...

Betyg: 2/5

White Noise (2022)

Vad är Noah Baumbachs film White Noise från 2022 för något egentligen? Den är lite som något från Spielberg på åttiotalet, men också lite som något från David Lynch när han är på humör. Den påminner lite om Midnight Special och den slår Nope på Jordan Peeles hemmaplan.

Det var ett tag sedan jag såg filmen och jag kommer knappt ihåg den. Inte superstarkt tecken men vissa filmer kan vara bra men trots det svåra att förnimma sig. Med stöd av the internets har jag nu läst på om handlingen vilken är rejält undflyende. 

Filmen är en adaption av Don DeLillos bok med samma namn från 1985. Boken ansågs länge omöjlig att gör film av. Och det är kanske däri problemet ligger? Var det omöjligt att göra film av denna bok? Jag börjar tro att så kan ha varit fallet. 

Adam Driver och Greta Gerwig spelar huvudrollerna som paret Jack och Babette Gladney. Båda lider av dödsångest. Babette äter maniskt någon sorts experimentell medicin och Jack är upptagen med sina studier om Hitler. En tågolycka och ett efterföljande giftmoln driver familjen på flykten. Äh, filmens handling är sannolikt inte dess poäng. Det är feelingen, skådespelarna och dess underliggande teman som antagligen står i framkant. 

Jag blir lite frustrerad när jag nu skriver om filmen. Vad tusan är detta för film? På vilket sätt kopplas den till Baumbachs ångest över sin relation till föräldrarna? Det ruvar en vag känsla av hot över hela filmen, men hotet förlöses aldrig. Den tredje akten tar oss på nya irrfärder, långt från stundande katastrofer. Familjen är i fokus mest hela tiden i alla fall. Otrohet.

Dessa förbannade barn som tappar sina mjukisdjur när det är som mest olägligt! Håll i dem om de är så jäkla viktiga!

Nja, en film som jag knappt kommer ihåg och än mindre får grepp om innebär ett lite lägre betyg än vad den kanske är värd. Jag ger den en tvåa… ”helt ok”.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden Special där vi pratar om de bästa filmerna från 2022. Filmen dök upp på en av våra fyra listor! Del 1 och del 2.

Little Women (2019)

"Little women" har premiär på svenska biografer idag. Är det något du funderar på att se? Detta är min icke spoilande revy om filmen.

I en av filmens mesta metascener diskuterar Jo March sin bok "Little women" med förläggaren Mr. Dashwood. Han tycker att en bok måste ha en spännande handling, mera action, och ett lyckligt slut vilket han definierar som att den kvinnliga huvudpersonen blir gift. Jo håller inte med då hennes bok "bara" handlar om systrarna Marchs liv, varken mer eller mindre. Detta är precis som det är med filmen.

I en mening händer det inte speciellt mycket, men den tar sig ändå in under huden på mig som tittare. Det är lite som en riktigt bra bok som väver sin väv långsamt. Många böcker ger ju inte kortsiktiga kickar från actionscener men storyn tar sig obemärkt in under huden på läsaren ändå.

Efter filmen var jag lite undrande... Vad var det alla som hyllat filmen såg i den? Med tanke på att bokförlagan är ett standardverk för amerikanska skolungdomar gissade jag att vi som inte har läst boken kan ha svårt att relatera till filmen. Men jag kände redan på under första kvällen efter titten att filmen hängde sig kvar. Den pockade på uppmärksamhet. Och den har sannerligen vuxit sedan titten. Det känns som att jag har en relation till systrarna Jo, Meg, Amy och Beth. Lite som med en bra bok alltså. Lite som livet självt.

Filmen har föregåtts med mycket hype och den är en favorit inför Oscarsgalan vilket gjorde att i alla fall jag hade högt ställda och delvis felriktade förväntningar på filmen. Jag trodde att den skulle ge oss en mer nymodigt film som lekte med formatet mer. Istället får vi ett "vanligt" kostymdrama som utspelas under och precis efter det amerikanska inbördeskriget. Det regissör Greta Gerwig gör är att berätta historien hoppandes mellan tre tidslinjer. Det blir ganska förvirrande men jag tror mig fångat essensen i historien i alla fall.

Där filmen firar stora triumfer är inte i dess struktur eller ens dess manus, det är i skådespeleriet och i en tajt regi. Damn, vad bra gjord denna film är! Gerwig ger oss en master class i personregi av skådespelarna. Och skådisarna är perfekta. Jag lyfter framför allt fram Saoirse Ronan och Florence Pugh. Emma Watson, Eliza Scanlen och Laura Dern kommer inte långt efter.

Saoirse Ronans Jo är filmens centralfigur och det är henne man dras till, när hon likt Arya i GoT kämpar för ett eget liv och för att slippa giftas bort som om hon vore en extra fin möbel.

"Little women" är en film som jag trodde skulle vara något annat, som jag inte riktigt fattade när jag såg och som jag har kommit att älska mer och mer allt medan de små kvinnorna vägrar att lämna mig. Jag vill se om den, jag vill hylla konsten i alla dess former; teatern, litteraturen och musiken, och jag vill stå upp för allas rätta att vara sig själva.

Betyg: 4/5

Fler tankar om filmen:
Jojjenito
Sofia

52 Directors: Noah Baumbach

Noah Baumbach har seglat upp som Woody Allens självklara efterföljare. Jag upptäckte Noah i och med indy-filmen "The squid and the whale". neurotiska intellektuella personers liv i New York City. Likheterna med mästaren Woody var tydliga och etablerade. Under senare år har Noah samarbetat med flickvännen Greta Gerwig och det har varit underbart. En av de regissörer jag vill se oavsett vad de gör. Senaste filmen "Marriage story" går på årets filmfest.



Without further ado...

Noah Baumbach topp 5

5. Greenberg (2010)

Neurotiskt man flyttar mellan New York City och Los Angeles. Och Greta Gerwig!

4. The Meyerowitz stories (New and selected) (2017)

Nostalgiskt och sorgligt om familj från New York City som ska fira faderns livsverk.

3. The squid and the whale (2005)

Melankoliskt och humoristiskt om familj som splittras i New York City. Självbiografiskt.

2. Mistress America (2015)

Ensam och lite vilsen collegestudent i New York City får en entusiastisk mentor. Greta Gerwig!

1. Frances Ha (2012)

Greta Gerwig ÄR Frances Ha som springer fram längs gatorna i New York City på jakt efter sitt liv.



Jag har sett åtta av Noahs elva filmer:

1. Kicking and screaming (1995)
2. The squid and the whale (2005)
3. Margot at the wedding (2007)
4. Greenberg (2010)
5. Frances Ha (2012)
6. While we're young (2014)
7. Mistress America (2015)
8. The Meyerowitz stories (New and selected) (2017)

Amadeus! Hair! Idag bloggar Mr Christian om regissören Milos Forman.

Nästa vecka blir det "keep it in the family"...

Lady Bird (2017)

Jag har alltid gillat det jag sett av Greta Gerwig på duken. Hur hon är som privat har jag ingen aning om då jag inte följer henne på sociala medier. Nu har hon gjort sin första film på ett eget manus, delvis självbiografiskt. Kärestan Noah Baumbach erbjöd sig tydligen att regissera men hon avböjde. Bra gjort Greta.

Jag ville så gärna älska filmen. Men redan innan jag såg den hade jag börjat höra att den var fantastisk och kanske en av årets bästa filmer. Ibland förstärker sådant försnack upplevelsen, men oftast blir förväntningarna en onödig tanke i huvudet som måste hanteras under hela filmens gång. Damn, you Curious Mind. Jag känner mig alltså typiskt nog snopen efter jag sett denna film. Den är bra men den är inte alls så bra som dess rykte gör gällande.



Filmen, som påminner en hel del om The edge of seventeen, handlar om Christine "Lady bird" McPhearsons sista år på high school. Den fokuserar på tre trådar; relationen till hennes hårdhudade mor, hennes drömmar om college och hennes relation till sin far, samt hennes flört med killar och hur det påverkar hennes relation till sin bästa kompis. Jag fann alla delar bra men relationen mellan Lady bird och hennes mor är den mest minnesvärda, inte minst på grund av skådespeleriet från Laurie Metcalf som spelar modern Marion. Tracy Letts spelar pappan på ett som alltid förträffligt sätt. Bra skådis. Även Lucas Hedges i rollen som en av Lady birds pojkvänner under året är bra.

Tyvärr är jag inte helt såld på Saoirse Ronan som spelar huvudrollen. Det är något med henne som lämnar mig oberörd och inte speciellt imponerad. Därmed kommer hela filmupplevelsen i gungning. Jag minns inte så mycket av Hanna men det är en film som jag måste se om vad det lider. Via den kan jag kanske få upp henne några pinnhål. Men i dagsläget är hon inte en favorit. Är hon för kall? För genomskinlig? För undvikande? För sluten? Jag vet inte exakt vad det är men för mig känns det som att avståndet mellan henne och hur Greta Gerwig själv är på film är gigantiskt. Typ så långt som det går. Ronan är mer lik sådana som Kirsten Dunst, Nicole Kidman och Cate Blanchett (på tal om Hanna)...



Det kanske är så att jag var på ett okompatibelt humör när jag såg filmen. Man kan ju faktiskt helt omvärdera en film vid en omtitt. Men det är samtidigt inte supervanligt om jag ska vara ärlig. Låt oss hoppas att detta kan vara en sådan film. Som det är nu så är jag milt intresserad och en omtitt kan kanske dölja sig i framtidens sköte. Men efter första titten är jag frustrerande onöjd. En tydlig indikator är att filmen trots allt inte väger speciellt tungt i mitt huvud i alla fall. Jag ger därmed Lady bird tre drömmar om östkusten av fem möjliga.

Betyg: 3/5  

Fler tankar om filmen och hur filmen uppfattas efter visning:
Jojjenito

20th Century Women (2016)

Vad är detta då? Jo, det är en typisk American independent-film med fokus på relationer och mycket dialog. Det är en blandning av komedi och drama med mer tonvikt på dramat. Annette Benning, Greta Gerwig och Elle Fanning spelar de kvinnliga huvudrollerna och Billy Crudup och nykomlingen Lucas Jade Zuman spelar killarna. Filmen utspelas i och runt ett kollektiv i Santa Barbara i California i slutet av sjuttiotalet. Den kaliforniska drömmen är stark och solen lyser med sitt varma sken. Talking Heads, David Bowie och diverse obskyra punkband fajtas om herraväldet på den musikaliska fronten.

Filmen påminner mig lite i känslan av den där lite bortglömda pärlan The kids are alright från 2010, en annan film Annette Benning var med i. I båda filmerna samsas en massa folk ur olika generationer och det är mycket prata om livet och annat. De är typiska "slice of life"-filmer dvs filmer där det är som att vi åskådare tittar in på karaktärernas liv en liten stund. Det är som att man hänger med dem, följer deras dagliga bestyr och deltar runt bordet och i samtalen när familjen äter middag - "Menstruation?" nej, inte som en fråga!

Om man gillar känslan i filmen och dess huvudpersoner är denna film perfekt för en stund förströelse. Skådespeleriet är överlag starkt och Annette Bening var på tal inför oscarsnomineringen, men hon blev inte utvald bland de förhöjda till slut. Nåväl, jag gillar filmen mycket. Den var som bäst när den sågs. Vissa filmer växer efter titten, men denna film hade inte denna utveckling. Det kan kanske vara på grund den tämligen grunda handlingen och avsaknaden av djupare mening. Men man ska inte förakta upplevelsen "här och nu". Blir lite hur man ser på det.

Jag ger 20th Century women tre starka kvinnor av fem möjliga.

Betyg: 3/5  

PS, en annan film från 2016 som lyckats mycket bra med denna stil av "slice of life-American independents" är Paterson för dem av er som är intresserade.

PPS, 20th Century women fick det sällsamma namnet Alla tiders kvinnor på svenska. Så, en amerikansk titel som specificerar en speciell tid får ett namn som indikerar "alla tider". Curios!

Fler texter om All tiders kvinnor:
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord

Wiener-Dog (2016)

Todd Solondz har ju humor helt klart, men jäklar vad svår den äer ibland. Wiener-dog är en liten filmantologi. Den är knappt 90 minuter och vi får oss till livs fyra ganska olika historier. Det som binder dem samman är att i alla fyra äger huvudpersonen en och samma (?) lilla wienerhund. Solondz orkade skriva en brygga mellan första och andra historien där vi ser hur och varför hunden byter ägare. Något sådant får vi inte inför det tredje eller fjärde segmentet. Han klipper bara och starta ny historia. Kanske mer vrång humor än slappt. Han skämtar till och med till det och har lagt in ett intermezzo mellan andra och tredje segmentet. Vi får en stillbild med texten "Intermezzo" och en skön countrysång om wienerhunden. Är det en ironisk blinkning åt Quentin Tarantino tro?

Första segmentet handlar om hur en liten pojke får hunden av sin far. Mamman, spelad av Julie Delpy hatar dock hunden och hon gör allt för att familjen ska göra sig av med den. De har svårt att få hunden rumsren och sonen vill dessutom inte att tiken ska bli steriliserad. Mamman förklarar då för den lille pojken att utan sterilisering kommer hon bli våldtagen av vildhunden som heter Muhammed och sedan kommer hon dö när hon föder sina valpar. Som kommer vara döda vid födseln. Och tiken kommer också få AIDS. Denna kortfilm är fylld av bisarr och mörk humor.

Andra delen handlar om Dawn som räddat hunden från att avlivning. Hon spelas av den som alltid lite charmiga Greta Gerwig. Dawn träffar på den gamla klasskamraten Brandon som hon uppenbarligen var sugen på och hon och hunden hänger med honom på en road trip till hans bror i Cleveland. Brandon spelas av Kieran Culkin. Denna var filmens svagaste men den är ändå lite quirky och lite sorglig.

Efter intermezzot, som också informerade oss att det går att köpa mer godis ute i vestibulen, får vi lära känna den vresige och negative filmläraren och misslyckade manusförfattaren Dave Schmerz ypperligt spelad av Danny DeVito. Fasen vad kort han är. Kortare än Magnus Uggla skulle jag gissa. Detta är också mörk humor och lite satiriskt om filmbranschen skulle jag gissa. I denna film får begreppet bombhund en ny innebörd för mig.

Långfilmens bästa lilla film är dock den avslutande fjärde filmen, tillika den kortaste. Där får vi se ett komplext och till en början förbryllande möte mellan Zoe och hennes Nana vilket jag tolkar som mormor. Den gamla damen som också äger hunden i denna film spelas av Ellen Burstyn. Hon är inte en nykomling till svåra och sorgliga familjekonstallationer på film. Zoe spelas av det för mig nya ansiktet Zosia Mamet. Denna lilla film är överraskande och hjärtskärande.

Vad är han för en typ egentligen Todd Solondz? Hatar han sina filmiska karaktärer eller hatar han bara sin publik? Jag vet inte. Hans filmer är utmanande och oftast rejält deprimerande. Men samtidigt kan det vara något uppfriskande över hans perversa historier. I denna antalogi slipper vi de värsta perversionerna, robothundar och hunddiarré undantaget, och han bjuder istället på mänskliga öden som dröjer sig kvar i tittaren en lång stund efter filmen tagit slut.

Jag ger Wiener-dog tre "What if?" av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Mistress America (2015)

Noah Baumbachs nya film Mistress America är en sådan där film som har så mycket dialog, intressant och vederkvickande dialog, att jag skulle vilja se om filmen på studs. Nu blev inte så fallet, men detta är en film som jag sannolikt kommer se om någon gång i en inte allt för avlägsen framtid.

Detta är inte en officiell uppföljare till Baumbachs hyllade film Frances Ha från 2012, men jag ser den nästan som en sådan ändå. Tracy (Lola Kirke) är en ung aspirerande författarinna som just startat på college i New York. Hon känner sig vilsen och ensam och har inte hunnit träffa vänner att hänga med. Hennes föräldrar är skilda och inför det stundande bröllopet mellan hennes mor och hennes nya man uppmanas Tracy att ta kontakt med hennes blivande styvsyster Brooke. sagt och gjort, en eftermiddag som genomlids under stor tristess tar Tracy upp telefonen och stämmer möte med Brooke. Och in äntrar Frances Ha i Greta Gerwigs familjära skepnad. Ok, det är inte Frances men det skulle kunnat vara det. Tänk er Frances tio år efter det som hände i filmen "Frances Ha", efter att hon blivit hårt behandlad av livet och därmed blivit lite mer desillusionerad.

Denna film är mycket rolig i många, många scener men den har en nykter och till och med svart ton i bakgrunden. Jag ser Brooke som desperat då hon antagligen börjat inse att hennes flyktiga och ofokuserad liv inte kommer bli som hon tänkt sig.

Huvudpersonen i Mistress America är dock utan tvekan Tracy. Hon är en intressant karaktär. Jag kan känna igen mig i vilsenheten under inledningen av studieperioden på universitetet. Men hon har ett driv och passion för det hon gör som är tydlig. Hon försöker komma in på den mytomspunna och coola klubben för spirande författare. Efter ett misslyckat försök börjar hon skriva om och inspirerad av Brooke och då blir det bra. Problem uppstår när Brooke till slut får reda på och läser texten om henne. Jag fann denna konflikt uppfriskande. Då Frances Ha kändes som en hyllning till en Greta Gerwig-liknande ung kvinna känns denna film mycket mer jordnära. Som jag har förstått det blev Noah Baumbach och Greta Gerwig ihop ungefär runt Frances Ha gjordes. Och såvitt jag vet är de fortfarande ett par och nu har de gjort en film om en liknande figur men problematiserat och därmed fördjupat karaktären lite mer.

Filmen är otroligt pratig och mycket i dialogen har betydelse senare i filmen. Det verkar vara ett "smart" manus. Humorn är karaktärsdriven och sitter som alltid med hans filmer bra. Filmens bästa sekvens är när Brooke tar med sig Tracy och hennes två kompisar från college Tony och Nicolette och åker till Mamie-Claire och Dylans hus. Den scenen var intressant och på gränsen till hysterisk. Hela filmen fick en liten annan feeling där då det övergick till klassisk "screw ball comedy".

Vad kan man då tycka om karaktären Brooke? Visst är hon egocentrisk och okänslig. Hon påminner mig en hel del om Cordelia Chase i tv-serien Buffy the Vampire Slayer. Och som vi alla vet säger Cordy det hon tänker på oavsett om det är politiskt korrekt, finkänsligt eller genomtänkt. Det är lite så jag ser Brooke också. Hon känns inte elak i mina ögon, men hon har uppenbarligen genom sin framfart och popularitet sårat både en och annan genom åren. Nej, jag kan inte ogilla Brooke heller, hon blir något av en favorit precis som Cordy och Frances för den delen. Jag gillar nog alla karaktärerna i Mistress America om jag söker bland mina känslor. Dylan var en skön prick, Mamie-Claire var speciell men jag förstår henne, Tracy var den jag blev allra mest fäst vid och Tony var en typisk ung collegestudent. Lite mer udda karaktärer som den svårt svartsjuka Nicolette eller den allt mindre tålmodigt väntande Karen var roliga birollsfigurer.

Mistress America kommer inte upp i den varma sprudlande energin som älsklingsfilmen Frances Ha gjorde men den är en damn good movie i vilket fall. Right up my alley! 

Noah Baumbach är också suverän på att välja filmlåtar. Som vanligt har han satt ihop ett störtskönt soundtrack.

Jag ger Mistress America fyra affärsmöjligheter av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Filmens sågs på december månads Filmspanarträff och Cecilia valde filmen. Bra val Cecilia! Om ni är sugna att läsa vad de övriga kompisarna i Filmspanarna tycker om filmen kan ni klicka på länkarna nedan:
The Nerd Bird
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Movies-Noir
Har du inte sett den?

Nights And Weekends (2008)

Mattie: I don't respond to sarcastic fun.

Nights and weekends var den andra mumble core-filmen med Greta Gerwig i huvudrollen jag såg inför 2008-listan. Denna film handlar om Mattie och James som har ett långdistansförhållande. Greta spelar Mattie och Joe Swanberg spelar James. Duon har både skrivit och regisserar den ihop. I biroller syns både Jay Duplass och Lynn Shelton.

Filmen påminner mig jättemycket om 28 hotel rooms i det att det två huvudpersonerna är med i alla scener i hela filmen, att de allt som oftast är i närbild och att scenerna utspelas i olika rum, till och med i ett hotellrum.

Nights and weekends är en otroligt intim film. I nya scener kommer vi ofta in mitt i en konversation eller gräl vilket adderar till känslan av att vara som en fluga på väggen som tittar in i James och Matties förhållande. Det känns nästan som att man kommer för nära karaktärerna, det känns naket och nästan lite förbjudet att "tjuvlyssna" på dem. Som vanligt näckar Greta, men också Joe drar sitt strå till stacken och visar sig naken, snabel och allt.

Första halvan fokuserar på några dagar då paret besöker varandra. Mattie besöker James i Chicago och sen besöker han henne i New York. Andra halvan utspelas ett år senare då deras förhållande förändrats.

Denna film är bra mycket bättre än Baghead men den har också en bra bit upp till 28 hotel rooms. I denna film har vi genomgående bra skådespleare och jag gillar framför allt Joe Swanbergs underspel i vissa känslosamma scener. Greta spelar den roll hon så ofta spelar, lite excentrisk, utåtriktad, orolig, med dåligt självförtroende. Hon har fortfarande mycket vackra ögon.

Även om Greta oftast är med i relationsdramer har hon helt klart en känsla för komedi. Det framkommer tydligt i en scen då hon övervattnar sina blommor och får små översvämmningar på halsen. Underhållande. Humor finns också i flera av de viktigaste scenerna. I slutet av filmen står Mattie och James i en hotellrum och pratar om gamla minnen från skoldanser. Greta klickar med munnen i en underbar liten reaktion. Joe's James lutar sig in för en kyss och Greta gör en lustig min. Jag skrattade igenkännande åt the awkwardness.

Joe och Greta leker med förhållandets bräckliga natur. Vem har övertaget i relationen varierar över tiden. Det kan svänga fram och tillbaka på ett ögonblick. Ett felaktigt ord eller en utebliven blick. Jag finner deras historia intressant hela tiden men efter film är slut är den slut. Den har inte så mycket att efterbehandla, inga djupare meningar som behöver funderas igenom, inga aha-moments.

Nights and weekends kan ses som ett steg i Joe Swanberg's och Greta Gerwig's respektive utveckling inom filmkonsten. Ett steg framåt men långt från framme.

Jag ger Nights and weekends tre relationsdödare av fem möjliga.

Betyg: 3/5 


Filmbloggarkompisen Fiffi har också spenderat en kväll, eller helg, att titta på denna lilla film. Se hennes tankar här.

Baghead (2008)

She is glowing. She glows.

American independent har en undergrupp som brukar kallas "mumble core". Det är en samling sköna men mycket simpla filmer. Oftast med betydelselös budget, frånvarande hifi-teknik, slarviga ljudtekniker och ljusskygga ljussättare. De är perfekta att avnjutas på filmfestival där publiken är både nördigt förlåtande och pretentiöst blinda för filmernas svagheter. Om man har tur har filmerna en massa känsla och "hjärta". Har man otur är det bara dåliga filmer.

Regissörer och skådespelare som brukar simma i mumble core-dammen är bröderna Mark och Jay Duplass, Lynn Shelton, Andrew Bujalski, Joe Swanberg och Greta Gerwig. Några filmer ur genren som jag sett är Hannah takes the stairs, Beeswax, Humpday och Drinking buddies.

Nu när året 2008 var i fokus tog jag chansen att se två mumble core-filmer med Greta Gerwig i huvudrollen. Hon var med i hela fyra långfilmer detta år. Den första jag såg var indie-skräckisen Baghead. Filmen är skriven och regisserad av bröderna Duplass. Eller skräckis förresten? Är det kanske mer en komediskräckis? Den är inte speciellt ryslig, snarare lite obehaglig.

Filmen handlar om fyra "struggling actors" som bestämmer sig för att göra en egen indipendent-film för att på så sätt slå igenom i Hollywood. De åker ut till en "cabin in the woods" för att skriva manus och där blir de terroriserade av en man med en papperspåse på huvudet.

Ja men den här filmen var ju inte så bra. Jag ser idén bakom filmen och den är inte helt oäven, men förutom Greta Gerwig är inte någon av de tre övriga skådespelarna speciellt speciella. De är också helt okända för mig; Steve Zissis, Ross Partridge och Elise Muller.

Filmen är lite småruggig av spänningen med mannen som attackerar våra fyra vänner. Men mest av tiden spenderas, som vanligt i filmer från denna genre, med att sitta i soffor, på sängar eller på golvet och prata om relationer. Han är intresserad av henne men hon ser honom som en god vän, som en "bror". Hon är istället sugen på den andre och de hade en fling för ett tag sedan men han är kompis med den först så han vill inte vara illojal mot sin kompis. Och den andra hon är svartsjuk på den första hon om den andre han. Och så vidare.

Som vanligt i dessa filmer klär Greta Gerwig av sig naken. Det adderar en liten voyeuristisk krydda, men det gör inte filmen bättre. Inte sämre heller för den delen. Vad som alltid adderar till filmens styrkor är hennes vackra ögon och underliga personlighet. Allt det finns där i denna film. She IS glowing.

Jag älskade inte denna film, men den är bra mycket bättre än många filmer med mångdubbel budget som finns "out there".

Jag ger Baghead två filmidéer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Hannah Takes The Stairs (2007)

Hannah: You look for me. You look for my eyes. You look to make me laugh.

Några lösryckta scener jag kommer ihåg från Hannah takes the stairs:

• Hannah ligger i sängen och äter stora isbitar samtidigt som hon gör slut med sin kille Mike
• Hannah fikar med en flirt och leker med två magnetiska kulor, hon styr den ena kulan på kinden med den hon har i munnen. 
• Den konstiga killen som pratar i mobiltelefonen liggandes på trottoaren, till synes utanför filmmanus.   
• Hannah och Matt sitter nakna i badkaret och spelar trumpet.

Hannah takes the stairs är en extrem lågbudget, galen American independent och en av de första inom mumble core-genren. Dialogen är mestadels improviserad, trivian säger "Shot without a script". Den är inspelad hemma hos de som gjort filmen känns det som. Regissören Joe Swanberg och casten har skrivit manus on the fly som det verkar. Swanberg gjorde den hyllade Drinking buddies förra året (en bättre film för övrigt, mer vuxen).

Vi får följa Hannah som har ett praktikantjobb som manusförfattare på en tv-station. Egentligen händer inte så mycket i filmen. Istället har den en skön stämning, en quirky dialog och en massa bisarra scener. Filmen är som en lillasyster till 2013 års Frances Ha. Men denna har mycket lägre "production value" samt är tunnare i fler avseenden. Den är som ett provskott inför vad som komma skulle.

Greta Gerwig spelar huvudrollen i Hannah takes the stairs, precis som i Frances Ha, och jag misstänker att hon i princip helt själv skapat båda karaktärerna då de påminner mycket om varandra. Båda funderar på vad de vill göra i livet och båda funderar på relationer. Frances beskrev kärlek på ett otroligt bra sätt men jag har glömt citatet. Det var något om att möta blicken från sin själsfrände i ett fullsatt rum och tänka samma sak eller något sådant. Hannah gör detsamma i denna film då hon pratar om hur Matt söker hennes ögon och söker få henne att skratta. Fint beskrivet av något så verkligt och vanligt. Det kan kännas så sant i all sin banalitet.

Det är inte så svårt att söka hennes ögon då de i princip är filmen huvudrollsinnehavare. Greta har fascinerande och förhäxande ögon. Så vackra att man skulle vilja förlora sig i dem.

Det borde kanske inte vara så anmärkningsvärt... Men jag la självklart märke till att Greta var spritt språngande naken i tre scener i filmen, dvs en scen per pojkvän hon avverkar under filmens korta speltid. Och då pratar vi inte bara tutte utan hela faderullan, punani och allt. Också en av av de manliga skådespelarna var spritt språngandes, det var då de satt i badkaret och spelade trumpet, så en viss jämställdhet finns där. Jag funderade lite på varför de gjorde så där, speciellt Greta. Hon var ju i högsta grad involverad i skapandeprocessen så det kan inte varit förtäckt tvång. Kände hon att hon ville visa hur seriöst hon kände inför projektet? Eller var det för simpel publicitet och för att sälja biobiljetter? Filmen har en mycket intim ton och nästan alla scener utspelas i sovrum eller andra trånga, små rum så nakenscenerna känns naturliga, men det är ändå värt att notera.

Vad har vi på titeln då? Hannah takes the stairs? Det syns inte till några trappor i hela filmen. Nej, det handlar nog om att Hannah inte tar den lätta vägen, hissen, hon gnetar på i trapporna istället... Hur det sedan översätts till filmens handling är upp till åskådaren, men jag tolkar det som att det har att göra med hennes flackande med nya pojkvänner hela tiden. Hon är en drömmare och hon blir lätt uttråkad med nuvarande kille då vardagen gör sig påmind och hon ser hans skavanker och brister, medan nya flirtar alltid är spännande och fulla av potential. Men i slutändan blir det jobbigt för henne, precis som det kan bli om man går i trapporna ända upp till översta våningen i huset...

Jag gillar denna typ av film och detta är ett bra försök och en bra introduktion till mumble core, men den är inte lika fyllig som en film som Frances Ha.

Jag premierar dock modet och nya grepp inom en genre som jag redan gillar så jag ger Hannah takes the stairs en fyra! Wow, vilket högt betyg!

Betyg: 4/5 

PS, jag kan ha sagt något annat betyg på podden... Oklart då det blev både öl, vin och whisky under kvällen.