Frances Ha (2012)

Frances: I'm not a real person

Det var egentligen tänkt att jag skulle bjuda med mig Lars-Ola på förhandsvisningen av den nya Woody Allen-filmen. Vi hade sett den gamle mästarens två senaste alster på bio tillsammans. Vi skulle göra det tre i rad. Men då jag fuckade upp och misslyckades att få tag på biljetter till förhandsvisningen var goda råd dyra. Vi hade ju redan bokat in bio och Lars-Ola hade fått en fri kväll. Vi valde istället att gå och se Noah Baumbach's nya film Frances Ha.

Frances. Ha. Ha. Hahaha. Vilken tur vi hade. Milda makter vilken underbar film! Jag är betuttad och helt begeistrad över denna film, denna karaktär, denna skådespelerska. Jag tror att Lars-Ola var lika uppfylld han med. Frances spelas av den ljuvliga Greta Gerwig. Hon och regissören Noah Baumbach är ett par och sambos. Han regisserade henne och hon spelade en av huvudrollerna i hans förra film Greenberg. Nu har de uppenbarligen fördjupat sin relation och det syns i filmen, i resultatet. Frances Ha är en film där det känns som att regissören verkligen älskat sin huvudkaraktär. Noah och Greta är inte bara regissör och sambo och skådespelerska. De har också skrivit manus till filmen tillsammans. Frances Ha är deras "love child".

Detta är en underbar komedi, drama, en "coming of age", en inblick i den lätt förvirrade 27-åriga Frances vid ett vägskäl i livet. Vi får följa henne under ett år ungefär och hennes sex bostäder under den tiden, weekenden i Paris ej inräknad. Hon har pluggat klart och söker nu sin plats här i världen. Hennes kompisar börja stadga sig en efter en. Frances har en rar relation till en speciellt kär väninna från studietiden. Hänga kvar i post-college-flummet eller gifta sig och göra karriär. Flyta omkring? Hitta sin plats? Vara till lags?

I en scen springer Frances på gatorna i New York. Filmen är utsökt nog filmad i svartvitt, vilket för tankarna till Allens Manhattan. Kanske en homage, men framför allt ett lyckat val. Greta springer som vinden, full av livsglädje. Och valet av låt som bakgrund är osannolikt bra, Bowie "Modern love" sprutar som en orgasm ur högtalarna.

Det är svårt att veta om jag älskar filmen lika mycket som jag älskar Frances och Gretas porträtt av henne. Jag vet inte ens om jag skulle älska henne i verkliga livet, men på bioduken är hon perfekt... fuckin' awesome.

Vad är det som gör att hon är så förgörande tro? Är det att hon utstrålar en sådan värme som man aldrig ser på bioduken i vanliga fall? Är det för att dialogen i filmen är så sagolikt bedårande? Där finns scener som jag längtar till att få återbesöka. Som den bisarra scenen när Greta är på middag med ett flertal gifta par i sin egen ålder och hon känner sig som femte hjulet. Allt hon säger under middagen är bara konstigare och konstigare. Dialogen är smart men på rätt sätt. Frasse anar här ett pretentiöst spektakel, men jag kan bara be om tillit denna gång. Den är äkta, som tagen ur en konversation som jag skulle kunna döda för att få ta del av i verkligheten.

Frances: Yeah, well, we're all smart.

I en scen beskriver Greta vad äkta kärlek är för henne, vad hon söker i ett förhållande. Det var en belysande beskrivning, precis som jag känner men inte kan sätta ord på. Kommer inte ihåg exakt vad hon sa och internet hjälper inte till ikväll. Det var något om att titta över ett rum fullt med folk och se sin partner i ögonen och förstå exakt vad den andra tänkte. Eller något sådant. Ahhh, filmen är rik som saftig mylla.

Jag längtar redan tills filmen kommer ut så att jag kan se om den. Första gången jag ser en film fokuserar jag gärna lite för mycket på handlingen. Andra gången kan jag följa dialogen lite mer fokuserat. Få möta Frances igen. Damn, Noah.

Jag ger Frances Ha det enda betyg som duger åt en film som denna, en femma.

Betyg: 5/5