Alien Resurrection (1997)

Så har jag och Måns sett den sista Alien-filmen han inte sett tidigare vilket blev fyran av de fyra "originalfilmerna". Det känns som extremt länge sedan jag såg denna men den uppfyllde ungefär förväntningarna. Den var bättre än väntat inom vissa delar och sämre än väntat i andra.

Filmen är ganska "gory" vilket var en överaskning. Det gjorde varken till eller från. Den stösta negativa överaskningen var att flera av karaktärerna var pajjiga och att dialogen i delar var riktigt risig.Det känns trist då Joss Whedon står som manusförfattare. Kom han inte in som en "script doctor" för att rädda upp filmen? I vilket fall lider filmen ganska gravt av ojämnhet i tonalitet. Den hade vunnit på att välja spår och kört det rak över. Nu var det blandning gore, body horror, skräck, action och en slags missplacerad humor som inte passade in.

Det jag gillar med filmen är utvecklingen och det sorgliga om Ripley. Vi får se henne som en riktig bad ass igen, men visst finns det saker i filmen som är tråkiga. Annars är Winona Ryder som roboten Call filmens behållning. Dels har hon ett så speciellt utseende, hon är otroligt vacker med sina stora mörka ögon. Men framför allt är det spännande med en android av "andra generationen" som de säger om henne, dvs att hon är byggd av andra androider. Här ser vi kanske ett exempel av en AI. Call är den mest mänskliga av dem alla på hela skeppet. Intressant med tanken att AI kan utvecklas så också, istället för att bli ett nytt Skynet Jag gillade den delen av historien. 

Sen måste jag lyfta undervattenscenerna som ändå är innovativa för serien och de funkade överlag bra. Och de galna veteskapsmännen, speciellt Brad Dourif i rollen som Gediman, han som fascinerad studerade mostert in i det sista... Inte ens ett skrik.

Mina två stora, stora bekymmer med filmen är dels "body horror"-scenen när Ripley tittar in i rummet med försök 1-7. Det är en grotesk och osmaklig scen som jag bara tycker är malplacé för en Alien-film. Men det största problemet är såklart hela slutet med "the Newborn". Fasen vad kasst det är. Jag har riktigt svårt för Ripleys barnbarn. Ta bort.

Det var därför det var så trist att Romulus också hade en Newborn. Det var redan prövat och vi visste redan att det inte funkar.

Till sist en ny spaning från när jag nu såg den efter att ha sett det mesta av vad Joss gjort. Jag ser tydliga likheter mellan Call och River. En ung och liten tjej med ett stort hjärta som på olika sätt vet en massa av "myndigheternas" hemligheter. Också skeppet "The Betty" och hennes crew med en "Jayne"-typ (Ron Perlman), en "mekaniker", en "pilot", en "Captain" osv känns ju igen i Joss senare arbeten. 

OK, nu får vi flytta fokus från Alien till Predator-serien. Vi ska sova på saken vilka av filmerna Måns vill se, men jag hoppas på den första ska få plats i alla fall...

Betyg: 2/5

Uppdaterad ranking av Alien-seriens filmer à la 2024: 

1. Aliens
2. Alien
3. Alien 3
4. Alien Resurrection
5. Alien: Romulus
6. Alien: Covenant
7. Prometheus

Le Fabuleux Destin d'Amélie Poulain (2001)

Luck is like the Tour de France. You wait, and it flashes past you. You have to catch it while you can.

Jag var väldigt sugen på att nu se om Amelie för första gången sedan den var nyutgiven på dvd, men jag hade oväntat låga förväntningar på filmen inför titten. Det känns som att filmen har fått ett dåligt rykte genom åren och jag hade kanske blivit påverkad av det? I vilket fall fick jag en härlig filmupplevelse. Jag brukar komma ihåg filmer väl, men trots att jag älskade filmen 2001 visade det sig att jag knappt kom ihåg något alls. Det var nästan som att se den för första gången. Value! Jag blev helt blown away åter igen. Jag älskar Amelie och denna film.

Som med de flesta toppfilmer kanske kommer vara i detta projekt, är filmen så mycket mer än en renodlad komedi. Det är en coming-of-age, en romance, ett drama och en komedi. Den utspelas i slutet av nittiotalet men den känns tidlös eller i vart fall tidsmässigt odefinierad. Den lilla delen av Paris såg säker likadan ut på femtiotalet som i nutid. Miljön filmen utspelas i är helt klart en av dess styrkor. Karaktären Amelie är också helt underbar. Hon är lika gullig som quirky och jag älskar hennes Audrey Hepburn-frisyr, speciellt håret i nacken. Jag hade glömt hur bra musiken av Yann Tiersen är, den är integrerad i handlingen på ett ypperligt sätt och adderar till känslorna perfekt.

Filmen är kanske den perfekta beskrivningen av en introvert och blyg drömmare. Jag faller som en fura inför denna karaktär. blir så nyfiken. Samtidigt är Amelie en underfundigt innovativ person. Det är som att vi ser en företagsam och extrovert person inlåst av sin intill absurdum blyga doppelganger.



Typ av humor?
Humorn är mestadel sval och kluckande. Inga barnsliga dratta-på-ändan- eller pruttskämt. Väldigt få gapflabb. Ofta är de roligaste scenerna de när Amelie har lustiga miner. Scenen när hon ringer på annonsen och pratar med personen i porrbutiken gav upphov till filmens enda svårt-att-andas-skratt. Annars är det mer stillsam karaktärshumor som betraktas ur Amelies synvinkel. Hon ser på världen med stora mörka ögon och världen är absurd.


Filmkvalité vs. humorkvalité
Filmen är bättre än dess komedi. Detta är en fantastisk film helt enkelt. OM man söker renodlad komedi ska man kanske leta annorstädes. Scenografi, foto, musik, dialog och feeling är i harmoni som sig bör i en fulländad film. Det är en film indränkt i magisk realism vilket kan vara en vattendelare. Jag älskar den typen av flum. Jeunet har tagit sig vissa friheter med bildspråket som till exempel när han visar Amelies brinnande hjärta utanpå kroppen när hon ser Nino. Stilen påminner mig närmast av Spike Jonzes filmer.



Manus vs. skådespelare
Jag känner igen många av de franska skådespelarna i filmen och det är en hög nivå på skådespeleriet. Många av figurerna är karikatyrer på stereotyper men det fungerar perfekt i denna film. Handlingen är mysig men kanske inte central. Även en annan väg till målet hade kunnat fungera lika bra. Dialogen och framför allt berättarrösten är dock central för filmen. Om den varit svagare hade säkert filmen fallit som ett korthus när köksdörren öppnas.




SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: Måste vara att man ska ta chanser i livet, annars kommer man "missa tåget", som i detta fall är livet självt.

Två stereotyper: Det finns så många av dem; den gamle vise mannen, den elake chefen, den försmådda kvinnan, den kärlekslöse fadern, the manic pixie dreamboy...

Tre tropes:

Kärlek vid första ögonkastet är underbart och en sällsynt juvel. Amelie och Nino finner den tillsammans.

Galen svartsjuk ex. Dominique Pinons Joseph är en helt galet svartsjuk ex-pojkvän. Härligt inslag i persongalleriet.

Elakingarna får på moppo. Den elake handlaren Collignon och Amelies hämd på honom. Utbytet av tofflorna!



Favoritkarakärer?
Jag älskar persongalleriet runt Amelie nästan lika mycket som Amelie själv. Visst, nästan alla är utstuderat överdrivna och i princip galna hela bunt. Mais, je les aime.

Amelies relationer med sin omgivning berättar olika historier. Hennes relation till sin far är melankolisk och nostalgisk. Romantiken som spirar mellan henne och Nino är central för filmen. Hennes sökande, avvaktande, lockande och till slut möte är underbart.Som taget ur en saga. Humorn sköts via kompisarna på arbetsplatsen och framför allt den svartsjuke Joseph och den hypokondriska Georgette. Filmens drama kommer ur hennes relation med grannar, både den gamle vise glasmannen och den olyckliga och försmådda Madeleine Wallace (hon med brevet). Liknelsen mellan Amelie och flickan i målningen är banal men passar perfekt in i filmen tonalitet.



Trivia
Från vilket Tour de France får vi se scene med hästen som hoppade ut från hagen och racar med cyklisterna? Quelqu'un qui sait? Frans?

Kan Audrey skriva spegelvänt?



Omtittningspotential?
Men absolut! Vill se om den många gånger. Varför har jag inte sett den på 15 år? Encroyable!


Slutomdöme
Väldans bra film. Den kommer från samma land som Moonlight in Paris, Where the wild things are och Moonrise Kingdom. Filmens fantasyinslag och magisk realism kommer kanske inte gillas av de som föredrar helt naturalistiska karaktärer i sina filmer, men för en drömmare som jag är detta perfektion. J'aime çe film!

Betyg: 5/5

Un long dimanche de fiançailles (2004)

Alternativa titlar: En långvarig förlovning, A very long engagement

Dagens gemensamma Decennier-film är den där filmen som Audrey Tautou gjorde efter Amelie. Först trodde jag att det var den första filmen efter hennes stora genombrott men interwebben kan berätta att hon gjorde en hel massa filmer mellan 2001 och 2004. Ok, men detta var i alla fall den första filmen med henne som jag kändes vid efter Amelie. Jag älskade Amelie-filmen så mycket att jag inte ens ville se denna när den kom ut. Inget skulle kunna matcha storheten i den förra.

Nu föreslogs filmen av min Decennier-broder och tiden var uppenbarligen inne för att ge den en chans. Intressant nog är filmen regisserad av samme regissör som stod bakom Amelie, Jean-Pierre Jeunet. Han kommer jag för alltid har ett problem med efter att han slaktat sista akten i Alien 4.

Ok, detta är ett episkt och smäktande historiskt romantiskt drama som utspelas under tiden runt första världskriget. Usch, bara där har filmen mer eller mindre tappat mig. Det är väl inte en BOATS men det kunde fasen lika gärna adderats också. Jag var misstänksam från ruta ett.

Filmiskt påminner den lite om Amelie-filmen i färger och feeling. Däremot är denna inte "quirky" utan episk som sagt. Inga applåder från mig. Handling är inte det viktigaste brukar jag tycka. Här är däremot handlingen allt. Det är en superinvecklad mysteriefilm visar det sig. Den var så rörig att jag inte hängde med bland alla franska bönder, bagare, snickare och allt vad de var. Swosh. Vem gjorde vad flög över huvudet på mig. Jag tror att storyn kanske såg bättre ut på papper än hur det blev på filmduken. Jeunet gjorde det inte direkt lättare med den ryckiga berättartekniken. Hoppade de inte fram och tillbaka i tiden en himla massa också?

Krigsscener. Damn, jag gillar inte första världskriget på film. Är inte supersvag för WWII heller. Jag ser hellre mer moderna krig eller konflikter på film. Ok,det var vidrigt i skyttegravarna. Seså, finns det några andra öppna dörrar att slå in? Den "djupa" insikten att krig är hemskt är lika utmanande som att kasta pil på en laduvägg från fem meters håll, om ni förstår min liknelse?

Men bitterljuv romantik då? Det brukar ju Henke-gubben gilla? Jovisst, men uppenbarligen inte i alla tappningar. Men vänta ni till senare i Decennier... Nåväl, jag satt i alla fall lydigt kvar och såg hela filmen. Den är ju bra gjord rent tekniskt så jag hade inte en supertråkig stund. Men desto närmare slutet jag kom desto mer såg jag fram emot slutscenen och den blev till syvende och sist en stor besvikelse. Som en pyspunka. Var det inte mer?

Skådespeleriet då? Audrey Tautou av adekvat men långt från hennes paradroll i Amelie. En udda fågel i sammanhanget var Jodie Foster. Vad gjorde hon där mitt i en superfransk film? Istället vaknade jag till lite när Marion Cotillard dök upp i en liten roll. Hon var vederkvickande och filmens behållning.

Jag ger En långvarig förlovning två återseenden av fem möjliga.

Betyg: 2/5

När det handlar om gemensamma filmer har ni som vanligt tre perspektiv av filmen att njuta av. Vad tyckte Christian och vice-sheriffen Jojje? Var förlovningen för lång?
Christian
Jojje