Predator: Killer of Killers (2025)

Jag gillade Dan Trachtenbergs Prey från 2022 en hel del. Det var en nystart för Predator-filmerna, och jag älskade greppet att den utspelades på 1700-talet med krigare från the Comanche Nation.

Därför var det mycket spännande när Trachtenberg släppte bomben om en surprise-film, en ny installation inom Predator universat. Filmen kom ut i juni. Jag var "hyped".

Men, det blev inte riktigt som jag hoppats. Detta var inte helt överraskande en animerad film och dessutom en antologi med en tre fyra delar som förvisso satt ihop ganska bra. Den blickar tillbaka på tre historiska fall med predators som väljer ut de starkaste krigarna och går en envig med dem. 

I den första följer vi en kvinnlig vikingkrigare på 800-talet, sedan träffar vi en samuraikrigare under 1600-talet och till sist en US Navy sailor från andra världskriget. Alla tre samlas senare ihop och de hamnar på en planet där de ska tvingas delta i något slags gladiatorspel mot en jättestark predator, en killer of killers.

Jag gillar att the Predators "lore" utökas och vissa av idéerna i filmen är coola. Däremot blir jag inte så blown away av animerade actionscener. Jag har svårt att se charmen med avancerade actionsekvener när det bara är tecknat. Ser inte lockelsen med det som snarast är anti-Tompa Cruise.

Dessutom är ofta antologier i princip alltid tråkiga, och så med denna också. Det blir varken hackat eller malet, det blir fragmenterat. Denna gång håller historierna ihop med den sista delen där de tre hjältarna föses samma och de tvingas samarbeta, det är bra för att vara en antologi. Men överlag var detta en vag besvikelse och kanske endast för fans av Predator-filmerna.

En extra kul detalj var att Jeff Cannata från The Film Cast hade en liten roll som röstskådis i filmen. Jag kunde dock inte identifiera hans röst. Men ändå. 

Betyg: 2/5

The Rock (1996)

Inför titten av Escape from Alcatraz för Clintanpodden kastade Frans in en handgranat. Han frågade sig om det inte är Frank (Clintans karaktär i Alcatraz) som dyker upp i The Rock, närmare bestämt den karaktär som där spelas av Sean Connery. Vilken tanke! Vi bestämde snart att vi skulle göra en double ticket av det hela.

Jag såg The Rock på nittiotalet och sedan dess har den legat i arkivet som en schysste actionrulle. Jag var sugen på att se om den och utröna om den var så underhållande som jag mindes den...

Och javisst detta var ju underbar underhållning på alla cylindrar. Nic Cage är både sansad och "over the top". Ibland samtidigt. Sean Connery spelar den gamla terroristen med gravitas och de två har en härlig personkemi. Filmen är en vass actionrulle där jag njuter av Cage och Connery och övriga casten men framför allt humorn. Jag gillar helt enkelt filmens glimt i ögat och att den inte tror sig vara mer än den är. En film som just Escape from Alcatraz blir lätt så allvarlig att den känns lite pretto...

Filmen är fylld med små guldklimpar som när Nic Cage köpt en vinyl och hävdar att de låter bättre (sant!), eller när Sean Connerys svarar på samma sätt som i Diamonds are forever när en karaktär introducerats sig, "of course you are".

Till slut måste frågan besvaras. Kan det ha varit samma karaktär om än med olika namn? Njae, vi kommer fram till i poddsnacket att så nog inte är fallet. Tyvärr, det hade varit kul.

Betyg: 3,5/5

Lyssna på Clintanpodden för hela vårt samtal om filmen.

The Mandalorian - Season 2 (2020)

 

Varning för spoilers! You have been warned!

Mando och Baby Yoda tillbaka. Vad härligt! Den andra säsongen känns också som ett stort steg framåt. Första säsongen var underhållande men kanske mer mysig än jättebra. Den var lite ojämn och jag fann den övergripande story arcen om Baby Yoda den mest intressanta.

Säsong 2 är tajtare och mer fokuserad. Även om man inte inser det direkt, har nästan alla avsnitt moment som leder upp till hur säsongen avslutas. Mando skaffar bundsförvanter och verktyg som behövs i det sista avsnittet. På minussidan kan man kanske sätta upp att serien känns lite som ett tv-spel där man utför ett antal utmaningar för att samla på sig styrka och prylar för att klara sista "banan".

Ett stort plus för mig var att jag fick en större känsla av ett litet team då flera karaktärer deltog och samarbetade med Mando. Så kändes det för mig i alla fall. Karaktärer och relationer över action och explosioner. Det var också det bästa i första säsongen, de avslutande avsnitten när Mando samarbetade med Cara Dune, Greef Karga, Kuiil och IG-11.

Jag gillar jag hela teamet vi får följa i denna säsong; Mando, Cara Dune, Mayfeld, Boba Fett, Fennec Shand, Bo-Katan Kryze och Koska Reeves. Det är dock tre figurer vilka alla kan använda kraften som står för säsongens höjdpunkter. 

De bästa avsnitten är Chapter 13: The Jedi när vi i ett samurajavsnitt får möte Ashoka Tano, Chapter 14: The Tragedy när vi får möta Boba Fett och där Baby Yoda gör en "ET phone home", samt såklart sista avsnittet Chapter 16: The Rescue när vi får möta The jedi, Luke Skywalker himself.

Jag såg avsnitten när de kom ut, en gång i veckan, och det gav en tid att vänta på vilken jedi som skulle besvara Baby Yodas signal. Under stora delar av sista avsnittet funderade jag förväntansfullt på om Jon Favreau skulle ha the balls att ha med Luke. Sen när man ser Baby Yoda börja vifta med öronen och titta sig omkring förstod man att nu var det nära. Vem är det som kommer?

Sista sekvensen av avsnittet är helt enkelt magnifik. Mystiken, klippningen, musiken, the build up, Grogu som känner att han närmar sig, en ensam X-Wing, bilderna på övervakningskskärmen i svart-vitt, sen i bländande färg en grön lightsaber, handsken...

Luke stiger ut ur dimman som en annan Darth Vader och lyfter på sin huva. Jag jublade inombords. Där står en ung Luke Skywalker som tagen från Jedi. Borde inte kännas så stort, men när The Skywalker theme startar ryser jag över hela kroppen och ögonen tåras. Star Wars är ändå en fantastisk grej. Och jag rörs av att showen behandlar karaktären på ett så kärleksfullt och respektfullt sätt. För att det känns rätt, helt enkelt, och för alla fansens skull. Luke kommer till oss i sina bästa år, som en räddande ängel, till en värld som lidit nog nu...

I efterhand känns det som det bara kunde vara Luke, alla andra alternativ hade känts fel tror jag. Och personligen hade jag inga problem alls med cgi'n och de-aging.

Actionsekvenserna har ofta varit bra i serien med en tidig höjdpunkt när vi fick se Ashoka in action. Men scenerna när Luke besegrar mördarrobotarna var ännu bättre. Helt fantastiska till och med, tycker jag. Snabbt men tydligt, effektivt och brutalt. Det var vackert, nästan som en dans, precis som det skulle vara. Showen hade tidigare i avsnittet etablerat hur svåra dessa robotar är då Mando hade stora problem att besegra en enda. Nu får vi se vad en jedi med full styrka klarar av. Jag kunde inte undvika att längta efter WoT en liten skvätt. Till. Samma typ av stegring av "power" kommer visas där.

Jag tycker denna säsong snäppade upp nivån rejält, dels hade den en intressantare röd tråd och framför allt bättre toppar. Hela säsongen kryllar av easter eggs och referenser till Star Wars lore. Men också en hel del andra referenser. Var det någon mer än jag som tänkte på Private Vasquez och Private Drake i Aliens när Cara Dune tog täten med sitt bad ass vapen när den lilla gruppen av kvinnor fajtade sig fram till kommandobryggan?

Ni missade väl inte post-credit scenen, stingern för The Book of Boba Fett. Mycket snyggt gjort.

Jäkligt bra detta. Det känns som att Jon Favreau och Dave Filoni har något bra på g. De kan förhoppningsvis trycka bort idioterna uppe på management level som så gravt misshanterade den tredje trilogin. Jag tror det vore bra om Favreau och Filoni får värna, vårda och vidareutveckla Star Wars-universat. De förstår bevisligen denna värld och de tar rätt beslut helt enkelt. 

Nu ser jag fram emot säsong 3, oavsett om den kommer handla om en bok eller om hur de nu ska lösa frågan med the dark saber och vidare äventyr med att återerövra Mandalore... Maclunkey!

Betyg: 4/5

Specialvisning av Alien (1979) och Aliens (1986)

Fredagen den 28:e oktober hölls en specialvisning av Alien och Aliens på Bio Rio i Stockholm och flera anda biografer runt omkring i Sverige. eftersom jag redan skrivit om filmerna här på bloggen kommer här endast en kort rapport från föreställningen.

När jag hörde om denna visning skyndade jag mig att köpa biljetter då jag inte ville missa chansen att se Alien på riktig bio. Självklart var det intressant att se Aliens också men den såg jag på bio redan 1986.

Jag tycker det är extremt trevligt med denna typ av specialvisningar. Biografen fylls till bredden av riktiga fans. Bion var full med folk med "Weyland Corp." t-shirts. Bio Rio är mycket mysig och efter renoveringen har de otroligt sköna stolar. Det måste framhållas. Vestibulen är liten men charmig. Hallonläsk såldes i kiosken.

Festiviteterna inleddes något försenat med Alien. Men inte riktigt ändå, först kom kvällens maskinist in med mikrofon och allt och körde någon form av absurd stand up comedy. Jag var inte imponerad. Det stående skämtet var att filmen skulle bli ännu mer försenad och pausen mellan filmerna skulle bli ännu kortare desto längre han malde på. Publiken skrattade inte. Tonen blev helt fel. salongen var fylld med fans och då var det tråkigt att Bio Rio tyckte att det var rimligt att ha en pajas som hälsade välkomna. Det var lite synd att de skulle inleda kvällen med jönserier då all form av stämning och förväntan som vi byggt upp skingrades av hans långrandiga jidder framme vid scenen. Det är alltid trevligt med en presentation av filmen på bio, men vid en specialvisning som denna passar det kanske bättre med att låta ett nördigt fan presentera filmen.

Sen drog de i alla fall igång Alien. Filmen visades utan textning och det fungerade jättebra. På bio är oftast ljudet så högt att man uppfattar vad de säger ändå. Filmen är otroligt stämningsfull och spännande. Samtidigt har jag nu sett filmen så många gånger att det är lätt att glida in i ett vaket transliknande tillstånd när jag ser den. Det var kanske fredagskoman slog till? Men annars var det en bra visning. Det var till och med ett gäng yngre tjejer som antagligen såg filmen för första gången som skrek till några gånger, en extra krydda som höjer en skräckis som denna. Jag tycker fortfarande att filmen är spännande men framför allt blir jag fascinerad över det tajta manuset och hur bra skådespelarinsatserna är. Jag tror dock att en del av mystiken runt filmen har falnat lite efter att jag skrivit om filmen på bloggen. Själva processen att skriva om en film innebär att man analyserar den i detalj och monterar ner den. Detta leder kanske ofrånkomligen till att mystiken runt filmen vittrar bort.

Efter första filmen var det en kortare paus då publiken kunde köpa på sig mer öl, läsk, popcorn och godis. Tyvärr visade de sedan specialversionen av Aliens, den som ni alla vet är sämre än originalet. Filmen drog igång en kvart försenad en sådär kvart över tio på kvällen. På grund av dess ståtliga längd kom vi inte ut i natten förrän kvart i ett.

Aliens är en perfekt kvällsfilm. All såsighet var som bortblåst, kanske hallonläskens sockerinnehåll gjorde susen, och det vara bara att åka med på turen. Absurt nog sänkte de tyvärr ljudet avsevärt mot slutet. Under drygt första halvan var ljudet jättehögt och det var bra.Var det för att klockan passerade midnatt och de inte fick spela högt längre? Jag spekulerar. I slutet av filmen hörde vi knappt vad vissa av karaktärerna sa för att ljudet var så lågt. Extremt dåligt av Bio Rio och synd på en i övrigt mycket trivsam kväll.

Läs mina revyer på filmerna här: Alien och Aliens.

Jag såg filmerna tillsammans med Jojjenito. Hans lilla text om visningen kommer upp på bloggen imorgon fredag.

Tombstone (1993)

Tombstone är en av många filmer om den legendariske sheriffen Wyatt Earp (1848-1929). Jag vet att jag sett filmen tidigare eftersom jag så tydligt kommer ihåg Val Kilmers porträtt av den lungsjuke Doc Holliday. Ett porträtt som än idag är fantastiskt. Filmen är från 1993 och jag var vagt undrande om jag efter denna titt skulle behöva uppdatera min topplista för året i fråga.... Men oroas icke. Det kommer sannerligen inte behövas.

Detta är en sablans lång film... kändes det som. Den är bara två timmar och tio minuter. Det är egentligen en biografi förklädd till western. Den första timmen är helt ok om än väldigt utdragen. Bröderna Earp slår sig ner med fruar (inga barn dock i denna film) i Tombstone och blir snart indragna i ett bråk med den ökända ligan som går under benämningen "The Cowboys" med bland annat Johnny Ringo som en av ledarfigurerna. Detta banditgäng lever dock helt öppet i samhället oavsett hur många brott de begår. Lite som Liberty Valance och hans hejdukar gjorde för övrigt.

Tombstone är framför allt för lång. Den innehåller långa partier om Wyatts sugenhet på en mörkhårig skönhet vid teatern (spelad av Dana Delany som vi såg i The housesitter). Hans fru är en osympatisk opiumjunkie, skådespelerskan Dana Wheeler-Nicholson såg vi för övrigt i serien Friday Night Lights också. Om de hade klippt ner filmen till cirka 90 minuter hade den blivit bättre tror jag.

Den stora svagheten är att första timmen spenderas till att bygga upp spänning inför en förväntat explosiv avslutning. Earp-bröderna och Doc Holliday gnabbas och småbråkar med Curly Bill, Johnny Ringo, Ike Clanton och The Cowboys mest hela tiden. Men under andra halvan blir vi lurade på konfekten. Vi får en långt från tillfredsställande slutfajt mellan Doc och Ringo men i övrigt sker det mesta av våldet i dåligt klippta collagesekvenser, ofta med närbilder så att man inte ens kan se vilka som blev skjutna.

Mitt i filmen får vi se incidenten vid O. K. Corral utan att den scenen får speciellt mycket plats eller betydelse. Sen finns en scen när Wyatt stormar hals över huvudet över en flod får att förgöra Curly Bill. Men i övrigt är detta en pratfilm. Som biografi är den dessutom ganska tunn.

Det som filmen gör bra är en enda sak, eller en skådespelare rättare sagt - Val Kilmer. Hans Doc Holliday är till och med otroligt bra. Filmens bästa scen var den i spelsalongen då Johnny Ringo mästrade med sina pistoler och Doc efteråt förlöjligade honom genom att härma honom med ett spritglas.

Men vad tusan tog Kate vägen? Docs flickvän. Klipptes hon bara bort under andra halvan eller? Drog hon med pengarna? Oklart.

Filmen kommer inte hota någon av mina toppfilmer från 1993. Som ibland händer i Hollywood har denna film en tvilling i Kevin Costners Wyatt Earp som kom året efter. Den är groteskt nog ännu längre och klockar in på tre timmar och tio minuter. Jag är mycket osäker på om jag har sett den, men jag får väl ta mig an den någon gång antar jag. Speltiden gör att jag tvekar dock.

Tombstone hade en del bra scener, fler i inledningen bland annat, men tempot dras ner om och om igen under de partier då den mer liknar ett kärleksdrama, ett svagt sådant.

Jag ger Tombstone två snygga mustascher av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Terminator (1984)

Man kan helt enkelt inte se en film utan påverkan av sina minnen, sina referensramar eller sina nostalgikänslor. Därför blev specialvisningen av klassikern The Terminator i måndags en ren nostalgiresa för mig. I ett promotionjippo inför den nya Terminator-filmen visades originalet från 1984 på bio i en specialvisning. Välbesökt sådan. Filmen var otextad men det gjorde inget då alla i publiken var i min ålder och de flesta verkade ha sett filmen ett otal gånger vardera. I vimlet syntes både Jojjenito, Movies-Noir och Mr X.

Jag har sett The Terminator fler gånger än jag kan räkna, men aldrig på bio. Nu var det dock länge sedan jag såg filmen. Skulle denna titt bli en lika stor success som när jag såg om The road warrior nyligen?

Det första som slår mig är att specialeffekterna i den inledande framtidsscenen är extremt sunkiga. Detta var en lågbudgetfilm bör man komma ihåg. Personligen stör jag mig allt som oftast inte på om det är dåliga specialeffekter så länge karaktärer och känslan i filmen finns där. På samma sätt som bra effekter inte kan rädda en film med dåliga karaktärer eller uselt manus.

Skön känsla och minnesvärda karaktärer finns det gott om i The Terminator. Arnold är perfekt i rollen som den dödliga terminatorn. Han rör sig kanske något överdrivet som robot, men jag gillar det tydliga i hans tolkning. Scenen när han attackerar polisstationen är en av filmens bästa sekvenser. Där går han systematisk från rum till rum och pepprar ner människorna. Jag gillar hans ryckiga stil där. I scenen när han opererar på sin arm och sitt öga är specialeffekterna igen risiga men funkar konstigt nog ändå. Annars är flera av scenerna från framtiden favoriter. Den med en annan terminator som tar sig in i människornas hemvist nere i katakomberna är fantastisk. Den med de skällande hundarna.

En annan favorit är givetvis Linda Hamilton som Sarah Connor. Hon börjar som en alldaglig "nobody" för att långsamt under filmen bli hårdare och hårdare. Hon funkar väldigt bra i denna film och hon förbereder oss på hennes totala bad ass karaktär som vi får möte i T2. Slutet av filmen är bra, absoluta slutet menar jag då, med Sarah Connor och hennes hund på väg söderut. Jag fick lite gåshud under sista scenen när den olycksbådande musiken började ljuda. Damn, nu blev jag sugen att se om T2:an också.

Humorn i filmen är bra. Polischefen och framför allt psykologen som hanterar Reese är hysteriska. Underbart att se Bill Paxton i hans lilla roll. Han är en favvis. Till sist måste jag nämna alla de ikoniska "one liners"... Visst funkar de för det mesta fortfarande. Speciellt i en biosalong fylld till bredden med fans av filmen var det kul med de klassiska linjerna "I'll be back", "Fuck you, asshole", "Come with me if you want to live"...

Det var riktigt kul att få se denna film på bio. Jag hade bara sett den på video eller dvd förut. Filmen sågs med Jojje och det var lika trevligt som alltid. Efter filmen träffade vi på Christian också. Järngänget från Decennier alltså. Passande på något sätt då det vi såg var en klassiker från drygt 30 år sedan.

Jag älskade denna film som ung. Den är fortfarande mycket bra men som helhet nöjer jag mig med att ge den fyra potentiella framtider av fem möjliga.

Betyg: 4/5 

Jag såg filmen med Jojjenito. Movies-Noir skriver också något om biokvällen. Är de kvar eller blev de terminerade?

Aliens (1986)

Newt: We'd better get back, 'cause it'll be dark soon, and they mostly come at night... mostly. 

Åter till förra helgen. Markus och Erik var ju på besök för att kolla in biorummet och vi grillade, drack öl och stojade i allmän uppsluppenhet. Efter första filmen, Grosse Pointe Blank, var det dags för Markus val - Aliens. Och efterrätt.

Trots att vi alla tre hade sett Aliens tyckte jag att det var ett bra val. Jag hade inte sett den på Blu-ray och dessutom var det ett bra tag sedan jag såg filmen. Jag hade faktiskt sett inledningen av filmen ganska nyligen, precis före jag gick iväg för att se Prometheus såg jag ca 20 minuter för att komma in i rätt stämning. Och nu var jag sugen på att se hela filmen rakt igenom.

Första gången jag såg filmen var på bio i Skövde. Detta var före åren i Uppsala och jag hade ett tillfälligt jobb som processövervakare på Cementas stenkrosseri. Det var treskift och just denna vecka arbetade jag 22-06. Man var tvungen att gå en runda några gånger per pass och inspektera transportbanden med krossad sten. På grund av allt stendamm som yrt genom åren hade gångarna blivit beklädda med ett gult damm så att det såg organiskt ut, som ett långt system med grottor. Till detta dånade banden så brutalt mycket att man trots hörselskydd bara hörde inget. Efter upplevelsen med Aliens skulle jag gå rundan mitt i natten, utan att kunna höra när de anföll bakifrån. Jag var vettskrämd. Det var en upplevelse som skulle kunnat platsa på min tio-i-topp-lista om jag bara kommit ihåg den häromveckan.

Hudson: We're doomed...

Åter till 2012 och ännu en omtitt av denna älskade favoritfilm, den mest perfekta mixen av sci-fi och krigsfilm som uppfunnits. Markus kunde knappt sitta still i biofåtöljen och både "awesome" och skratt ljudade i filmrummet. Schysste filmvisning helt enkelt!

Vi kollade på bioversionen av filmen. Även om automatkanon-scenen är grymt häftig i den långa versionen tycker jag personligen att de flesta scener i den är överflödiga. Manuset är befriande tajt i bioversionen. Med Prometheus i färskt minne får man så mycket större respekt för Cameron och hans film. Människorna i denna film beter sig "logiskt" eller är det "rationellt" eller är det "rimligt". Jag söker rätt ord. Hjälp mig. Aliens däremot gör en del oförklarliga saker och det är helt ok. Det adderar till spänningen/skräcken. Varför kommer de i lufttrummorna? Det förklaras ju i den långa versionen, bioversionen lämnar det öppet och det är  bra. Spänningen stiger bara istället...

Hudson: Game over, man! Game's over!

Efter en långsammare inledning där mycket av karaktärsutvecklingen av Ripley och Burke sätts upp kastas vi rakt in i space marines outfitten med Sgt. Apone, Cpl. Hicks och de andra. Pvt. Drake och Pvt. Vasquez blir snart favoriter. Lt. Gorman är alltid lika irriterande. I inledningen. Men, my gosh, vilket coolt slut han får. Tala om come back. Han är en av de goda.

Ripley då? Självklart behövdes en utveckling av hennes karaktär och Cameron valde att spela mamma-kortet (moderkortet funkade inte här). En av scenerna i den långa versionen visar väl hur Ripley söker sin dotter hemma på Jorden och hur hon finner ut att dottern dött (som vuxen) medan hon själv legat i dvala i rymdsömnen. Tungt. Jag tycker att Ripley-Newt funkar väldigt  bra här. När man sedan adderar den obligatoriska onda företagsmannen Carter Burke och en okapabel Lt. Gorman får Ripley tillräckligt mycket att syssla med i filmen. Scenerna med Ripleys och Newts lilla sovstund i labbet är lika spännande varje gång jag ser dem.

Hudson: How do I get out of this chickenshit outfit? 

Bishop. Alla fem aliens-filmerna utom Alien3 har robotar i framträdande roller. I Aliens är det den godhjärtade Bishop. Den utan tvekan bästa av dem är Ash (Ian Holm) i Alien. Sedan tycker jag att Bishop och David kämpar on andraplatsen. Winona Ryders Call i Alien Resurrection är inte dålig på något sätt, men hon är med i den svagaste filmen och hennes karaktär utmärker sig inte så mycket. Bishop II som dyker upp precis i slutet av Alien 3 är inte med tillräckligt mycket för att kunna bedömas. Första, tredje och femte alien-filmerna är mer thrillers än actionfilmer och de har onda robotar. Tvåan och fyran är mer aktioninriktade (och mer med glimten i ögat) och i de filmerna har vi goda robotar. Intressant.

Bishop med knivtricket

En av många, många briljanta saker med Ridley Scotts Alien är att man som åskådare inte får se monstret förrän sent i filmen. Och därefter visas det mycket sparsamt. Spänningen byggs upp mycket mer effektivt när man inte får se det. I Aliens gör man det på ett litet annorlunda sätt. Det dröjer länge, även här, innan man får se dem. Scenerna när Sgt. Apone och hans mannar genomsöker byggnaderna blir mer spännande när man inte har sett monstren. Scenen när aliens börjar röra på sig på väggarna är en av filmens många bästa scener. Men i resten av filmen får man se aliens en hel del och det funkar bra, men det är riskabelt att visa för mycket. I trean gick de vist nog tillbaka till att det bara var en alien och den syntes relativt lite i filmen.

Hudson: What do you mean, "*They* cut the power"? How could they cut the power, man? They're animals!  

Till sist några ord om Pvt Hudson. Du trodde väl inte att jag glömt honom? Denna guldgruva till citat. Det verkar som att det finns folk ute på bloggarna som stör sig på honom. Gruppens spjuver och cyniker. Är det för att han är för osannolik? Kan väl inte vara, det finns många av hans sort runt om i världen. Han finns på skolgården, du ser honom oftast retandes någon stackars liten och svagare klasskompis. Du ser honom i kompisgängen, det är han som döljer sin dryghet bakom jargong och manliga ryggdunkar. Det må vara att Hudson inte är den trevligaste av typer men han har ändå ett hjärta där inne bakom kevlarvästen. Jag vill slå ett slag för Pvt. Hudson, inte för personlighetstypen, men för honom. Han har givit många skratt och ett otal citat som Mr. Magic drar på ett oefterhärmligt sätt. Heja Hudson!

Aliens är väldens bästa actionfilm! Jaja, en av världens bästa då. Också högt upp på bästa sci-fi och bästa krigsfilmer-listorna. Är det bara nostalgin som talar nu? Det må vara men detta är en favorit som alltid kommer ha en kär plats i filmhyllan.

Jag ger Aliens fem facehuggers av fem möjliga.

Betyg: 5/5