Manhunter (1986)

Manhunter är en tidig Michael Mann-film från en tid då han prövade sig fram och testade saker. Han hade varit inblandad i tv-serien Miami Vice som producent men hade såvitt jag förstår inte regisserat något från den serien. I Manhunter ser vi en del av hans mest kända handgrepp, scener utan dialog till suggestiv musik, scener vid lyxiga hus vid havet, scener filmade helt i blått och ett utnyttjande av popmusik för att sätta stämning.

Speciellt det sista kom han att förbättra senare. Här i Manhunter använder han sig av låtar med sång på ett horribelt sätt. Under flera sekvenser i slutet tas jag helt ur stämningen av åttiotalslåtar med sång. Det är trist för vissa delar av filmen är bra och stämningsfull.

Som thriller funkar detta hyfsat bra, grundstoryn är spännande. Tyvärr är jag inte helt övertygad av skådespeleriet överlag. William Petersen i rollen som Will Graham är direkt svag med både osäkerhet och allt för mycket överspel. Brian Cox som Hannibal Lector känns helt fel, men det beror mest på att Anthony Hopkins äger den rollen. Ett större problem är att jag fann Tom Noonan som Dollarhyde helt ointressant. När varken huvudpolisen eller huvudskurken är kul att se blir helheten lidande.

Det känns som sagt som att detta är en övningsprojekt för Mann. Han kom att bli mycket bättre under senare del av karriären.

Betyg: 2/5

Room (2015)

Detta är den svåraste revy jag skrivit på mycket länge. Jag vill kunna ge filmen rättvisa samtidigt som jag får fram hur jag upplevde filmen och mina känslor för den nu i efterhand. Jag kommer försöka undvika att spoila filmen så mycket det går. Men om du inte ens vill veta vad filmen handlar om och se den helt ren, helt ospoilad, ska du sluta läsa nu och återkomma till min text vid ett senare tillfälle.

Filmen är jättebra, smått briljant till och med. Filmen är vidrig och bland det otäckaste jag sett på länge. Det är en film jag inte kommer se om frivilligt. Skådespelarna Brie Larson och den lille pojken Jacob Tremblay är helt fantastiska i rollerna som Ma och Jack, speciellt i scenerna när de är helt ensamma i rummet. Scenerna när de är ensamma i rummet är plågsamma att se och jag ville att de skulle ta slut mycket tidigare i filmen än de gjorde.

Nu kommer några ord om handlingen...

Brie Larson spelar en kidnappad tjej som hålls inlåst i ett extremt litet rum i ett skjul. Hon har en son på fem år, ett barn hon fått pga våldtäkterna hon utsätts för av hennes kidnappare. Inne i rummet har hon skapat en låtsasvärld för sonen för att skona honom för den hemska realiteten de lever i. Kanske för att skona sig själv också lite.

Jag mådde nästan fysiskt illa av filmen. Jag trodde inte att jag var speciellt klaustrofobisk, även om jag givetvis har en sund känsla av att inte vilja bli instängd i trångt utrymme. Men denna film gjorde något med mig. Den gav mig en otroligt stark känsla av instängdhet. Paniken att inte kunna ta sig ut satte fast i mig under hela filmen och hela natten efter. Jag vaknade om och om igen av mardrömmar. Varje gång var jag helt inne i filmens känsla. Scenen när hon iscensätter flyktförsöket och rullar in Jack i mattan gjorde inte saken bättre. Den panik han kände i de scenerna kändes otroligt verkliga. Jag kunde nästan känna doften av adrenalin.

Filmen är rejält bra som sagt. Skådespeleriet är det första jag tänker på och jag skulle applådera om Brie Larson vinner en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Men filmen i övrigt är också värd att nämna. Många scener är delikat uppspelade, det mesta är målat med fjäderlätta penslar. Med det menar jag att flera scener som skulle kunnat bli bombastiska och överdrivna istället spelas i liten skala, på gränsen till underspelas. Det är upp till åskådaren att se och förstå små detaljer. Filmmakarna väljer att inte tvångsmata publiken med övertydliga scener eller förklaringar.

Jag har många exempel på scener där filmmakarna valde att stilla sig, att inte vräka på med stora yviga gester... Det faktum att Ma har skapat en fantasivärld för sin son förtydligas inte, men det är för mig en av de vemodigaste insikterna i hela filmen. Scenerna mellan Joy och hennes mamma är komplexa och innehåller så mycket av alla möjliga känslor. Scenerna spelas upp okommenterade. Scenen med Joys far, samma sak där. Intervjun med massmedia och dess påverkan på Joy underspelas. Vi får istället se resultatet. Hur Doug låter Jack närma sig honom istället för att tränga sig på. Jack får sin första lekkamrat. I en mindre delikat film hade alla dessa scener spelats upp helt annorlunda.

Room gör det mesta rätt. Den bygger på en roman som jag inte vill läsa. Room är en film som jag kan rekommendera å det varmaste. Det är också en film som jag under tiden jag såg den önskade att jag inte valt att se. Den är en film jag sent kommer glömma.

Betyg: 5/5

The Ice Storm (1997)

"´The ice storm" av Ang Lee. Detta är et renodlat drama. Inget annat, bara drama. Ibland är man sugen på komedi, ibland på action. Andra dagar kan det vara skräckisar, sci-fi eller rom coms. Men vissa dagar passar det bäst med ett riktigt rejält och mustigt drama. Sådana dagar ska du ta dig en funderare på denna film.

Tiden är tidigt sjuttiotal under brinnande Vietnamkrig och pågående Watergate-skandal. Vi får följa två grannfamiljer i en välbärgad förort i New England någonstans. Handlingen utspelas några dagar före en isstorm drar fram över bygden, därav filmens namn. Bland annat.

Det finns mycket att gilla med denna filmen. Jag tror att jag hade gillat den skarpt om jag såg den när den kom ut och jag är säker på att den stått bra emot tidens tand. Filmen känns obunden till tiden den är gjord. Visst är det kul med filmer som hör till tiden de gjordes, speciellt om man har en nostalgisk känsla för filmen i fråga. Men ett starkt tecken på kvalitet är då filmen skär genom tiden och levererar lika bra då som nu som sen. Detta är en sådan film.

Vad är det då som var så bra med filmen? Miljöerna och hur Lee fångat det tidiga sjuttiotalet är sensationellt bra. Detta kan inte bära en hel film (hör du det Richard Kelly med "The Box"?) men det är en viktig och effektiv detalj i en film som denna.

Skådespeleriet är givetvis av central betydelse och det får vi i massor i denna film. Och bra kvalisort på skådisarna var det också. De som sticker ut mest var Kevin Kline, Sigourney Weaver, Joan Allen, Tobey Maguire, Christina Ricci (!) och Elijah Wood. Den som alltid underbara Allison Janney är med i några få scener och hon stjäl dem rakt framför näsan på alla de andra. Hon är för bra Janney, filmens pärla och en välkomnad glimt i ögat! Tobey Maguire var också överraskande bra i denna film. Det var en roll som passade honom bättre än vissa andra klättrande roller... Heck, alla var bra.

Handlingen är enkel på ytan men sannerligen mustig om man bara tittar under ytan. Det handlar om karaktärernas missnöje med livet. Vad hände? Hur blev det så här? Ang Lee visar med finess och elegans hur en isande kyla krupit in i äktenskapen och filmskapandet värmer mitt dunkande filmälskande hjärta. Kylan i karaktärernas liv tinas varken upp av illa dold otrohet, alkohol eller ens "nycklarna i skålen"-leken.

Ungdomarna har sina egna bekymmer. Om det svåra med att växa upp, passa in, gå under radarn, förstå vad sex är, hur man gör och med vem man gör det. Apapap, ta inte de pillerna tillsammans med alkohol!

Det tog en lång stund innan jag kom till skott att se denna fina film. Tack Decennier för att jag äntligen fick en spark i baken att se den! Detta är en ruskigt bra film.

Jag get "The ice storm" fyra olyckor man kunde se på långt håll av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The Bourne Legacy (2012)

Jason Bourne was just the tip of the iceberg.

Bourne-trilogin från 2002, 2004 och 2007 är bland de bästa actionfilmerna jag sett. De eleverade genren när de kom. 80-talets actionkomedier lyftes till 90-talets actiondängare och på 2000-talet tog Bourne oss till den smarta och lite mer realistiska actionfilmen. Bourne-filmerna visade vägen och var antagligen katalysatorn till en modernisering av både Bond- och Batman-franchiserna. Både till utseende, allvar och realism.

Nu har dock Mr. Bourne himself, Matt Damon, hoppat av och istället fortsätter sagan med en annan agent från the Treadstone project. The Bourne Legacy handlar om Aaron Cross, spelad av Jeremy Renner. Jag hade mixade förväntningar på filmen. Kunde Tony Gilroy (tidigare manusförfattare till trilogin, nu både manus och regi) fortsätta leverera på hög nivå? Kunde han utveckla konceptet?

Svaren är Ja, och Nej. Filmen är en spännande och underhållande "smart" actionfilm. Men samtidigt är detta en återupprepning av gamla hittar. Någon utveckling av konceptet (det filmiska konceptet) finns inte. Handlingsmässigt försöker Gilroy ta konceptet vidare. Han erbjuder en förklaring varför agenterna från Treadstone är så överlägsna. Han blandar in en totalt osannolik historia där allt bygger på att agenterna tar piller och blir genmanipulerade på något sätt.

Detta var inte bra! Det är mer spännande när man inte vet hela sanningen. En stor del av charmen, om man kan säga så, hos Bourne var ju att man inte exakt visste vad som hänt med honom. Hans egen minnesförlust gav oss i publiken chansen att inte veta hur han blivit så effektiv. Jag såg det alltid som en kombination av avancerad träning och en avsaknad av mentala spärrar, dvs Bourne tar större risker än vad en normal människa, eller till och med en normal elitsoldat gör. Att det handlade om gröna och blå piller tar udden av denna historia å de grövsta. Mycket bläigt.

Jeremy Renner gör dock ett gott jobb med sin rollkaraktär. Han funkar i rollen, något som han antydde men inte fick visa fullt ut i MI 4, där Tom Cruise inte ville ha konkurrens(?). Den kvinnliga forskaren som slår sig ihop med Cross spelas av favoriten Rachel Weisz. Deras relation påminner en hel del om relationen mellan Bourne och den rödhåriga kanadensiskan i boken The Bourne Identity, vilket var en liten oväntad bonus.

Filmen kryllar av excellenta biroller och Edward Norton lyser klarast. Han är som vanligt mycket bra och han är som bäst när han förklarar den hemliga agentorganisationens roll i spelet. Flera av karaktärerna från de tidigare filmerna dyker också upp; Pam Landry, Noah Vosen och Dr. Albert Hirsch. Det var coolt att de förlagt denna film parallellt med slutet av The Bourne Ultimatum, även om det redan gjorts (överlappen mellan del två och tre).

Filmen var spännande och mycket kompetent gjort. Handling tog tyvärr fel väg och drog iväg ut på en irrfärd som lämnade mig ledsen vid vägkanten.

Totalt sett ger jag dock filmen ett vagt positivt betyg och The Bourne legacy får tre blå piller av fem möjliga.

Betyg: 3/5