Alien 3 (1992)

Efter Romulus kändes det rimligt att köra vidare med Aliens-filmer med systersonen och täcka in de som han inte sett. Alien 3 var näst på tur. Jag hade själv inte sett den på en herrans massa år, minst 25 år i alla fall.

Först fick vi bestämma vilken version vi skulle se. Bioversionen på 115 minuter är ju allmänt dissad, vilket Måns var mycket väl medveten om. Den alternativa "Assembly cut" på 145 minuter är berättarmässigt den överlägsna filmen. Den största skillnaden i den långa versionen är tråden om hur de fångar alien i ett rum (för toxiskt avfall) och att den galna fången Golic sedan släpper den lös. Golic tror att det är en drake, en fulländad varelse och närmast tillber den som en gud. Golic dör ändå skrikande som alla andra. Bioversionen utan de delarna makar inte sense. Men man får betala med sämre utförda specialeffekter etc i den ofärdiga versionen. Det var ett lätt val för oss, vi kollade på Assembly cut.

Först och främst slås jag av hur bra denna film egentligen är. När den kom efter Alien och Aliens var det såklart inte så lätt för den, den var ju då "sämst" av de tre. Men nu med en massa andra filmer är den långt från bottenskrapet, den är snarare den tredje bästa filmen helt enkelt.

Miljöerna och stämningen i filmen är mörk och tung. Otroligt snygga scener i den förlängda inledningen i Assembly cut. Man påminns av Finchers Seven i dess dysterhet. Världsbygget är mycket bra och som med alla de äldre Alien-filmerna är det mesta byggt och praktiska effekter i första rummet. Det är endast alien-varelsen i sig som är dåligt animerad, speciellt i denna version. Men om jag ska vara ärlig så stör inte de svagare effekterna speciellt mycket. Jag prioriterar berättelsen så mycket mer.

Jag älskar hur Ripley får ett värdigt slut. Hela filmen känns som en hyllning med ett långt och smärtsamt avsked till den älskade karaktären. Jag hade glömt hur mycket filmens titelsekvens spoilar filmen vilket nu känns lite onödigt, samma i båda versionerna för övrigt. Jag kom ihåg det som att det var något av en twist med Ripleys öde, men nu kändes det väldigt uppenbart hela filmen igenom. Allt hostande, ont i halsen, känna sig sliten etc. För att inte tala om den ikoniska scenen när alien-monstret är framme och sniffar på Ripley...

Filmen är sannerligen inte ett glädjepiller. Lyckligtvis tyckte Måns om filmen som det verkar, men jag gick och la mig med ett tungt sinne den kvällen.

Den långa versionen vi såg är dock inte utan svagheter heller. Dess styrka är att historien är komplett med den andra vändpunkten med Golic, men svagheter är bland annat en hel del lite taffliga dialogsnuttar eller sekvenser. Jag förstår varför en hel del blev bortklippt.

Den största nackdelen jag såg var dock slutscenen för Ripley. The Assembley cut har inte med chest bursten och att Ripley håller fast drottning-ungen vid sitt bröst. Efter filmen var slut var jag tvungen att visa Måns bioversionens slut och vi var rörande överens om att bioversionens slut var det klart bästa. Att Ripley till slut tvingas uppleva det hon kämpat så länge och så outtröttligt för att slippa kändes i maggropen. Också att hon hindrar den lilla drottningen att fly känns så rätt, bilden när hon för drottningen till sitt bröst i en omfamning var fin. Nästan lite dammigt i rummet. Det är en magnifik scen och en höjdpunkt från alla de tre första filmerna. Jag som älskar Alien-serien ser det som ett defining moment. Konstigt nog verkar fans på internet inte vara överens om den scenen var bra eller inte. En del föredrar renheten med att Ripley bara faller ner i ugnen. Rent såklart, men inte lika meningsfullt, för mig i alla fall.

Till sist kan jag nämna att jag blev förvånad av att båda versionerna har en egen hantering av titeltexten av filmen. Jag saknade att namnet långsamt byggs upp av de lodräta och snedställda elementen från bokstäverna... Är kanske en grej som endast Ridley Scotts bolag har rätten till?

Allt som allt en mycket bra film!

Betyg: 4/5

Uppdaterad ny ranking 2024: Aliens, Alien, Alien 3, Alien: Romulus, Alien: Covenant, Prometheus

The Killer (2023)

David Fincher kom ut med en ny film förra året. Den gick mig mer eller mindre obemärkt förbi. Gick den ens upp på bion? Det borde den väl ha gjort. Jag såg den i alla fall när den kom ut på streaming. Jag tycker han är en bra regissör, helt klart över medlet. Och han har med The Killer levererat en mycket duglig thriller om en lönnmördare som arbetar på kontrakt, om hur ett jobb slår slint och hur han måste söka hämnd på sin uppdragsgivare och en massa kollegor.

Jag gillar filmens lugna tempo. Inledningsvis kändes den för långsam men så fort jag kom in i filmen ordentligt flöt den på mycket bra. Huvudrollen som "The Killer" spelas av Michael Fassbender efter några års semester från filmandet. Han är bra, även om hans ansiktet gjorde mig påmind om The Counselor som Carl tvingade mig att bevittna. Otäckt film det där.

Feelingen i The Killer är något helt annat. Jag undrar om den inte påminner lite om Anton Corbijns The American från 2010. Liknande team och liknande tempo i filmerna, långsamma.

Jag gillade Fassbender i huvudrollen. Tilda Swinton, Charles Parnell och Arliss Howard var bra i små biroller. Stämningen i filmen var mycket trivsam, lika delar spänning och action med en hel del eftertanke. Mördaren verkar mycket duktig men han begår ett enkelt misstag och vi vet aldrig riktigt om han har koll på läget eller ej. Efter den långa inledningsscenen består det mesta av den två timmar långa filmen om hämnd. Hämnd på film brukar vara intressant på film, det är en grundläggande känsla som jag tror alla kan relatera till. Även om de flesta av oss kanske inte har teknikerna, utrustningen eller modet att göra som the killer.

Betyg: 3,5/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 1. Shinypodden hittas där poddar finns, eller kolla här.

52 Directors: David Fincher

David Fincher är en amerikansk regissör född 1962. Han har regisserat tio filmer sedan debuten med Alien 3 1992. Jag tänker på Fincher i första hand för hans mörka thrillers. Filmerna kan ofta ha en elak udd känns det som.

Han är inte en solklar favorit vars filmer jag står i kö för att se, men jag kan helt klart ändå vara lite nyfiken när han kommer ut med nya filmer. Nästan alla av hans filmer på min topp 5 är i princip exakt lika bra, filmerna på plats 2-5 kan kastas omkring hur som helst...



Without further ado...

David Fincher topp 5

5. The Game (1997)

Det var allt för länge sedan jag såg denna. Den har en spännande och lurig handling och Michael Douglas är aldrig helt fel i en film, eller hur?

4. Fight Club (1999)

Första gången jag såg filmen var jag berusad och det var en något annorlunda och förtvivlad upplevelse. På något sätt har den upplevelsen alltid påverkat vad jag tycker om filmen. Jag har sett om den en gång och den är bra, men jag rankar den nog lite lägre än många andra.

3. Gone girl (2014)

Jag gillade denna väldigt mycket när den var ny och minnena är fortfarande positiva för filmen. Har dock inte sett om den sedan den första gången.

2. The social network (2010)

En film som kom hyfsat högt på min topplista över de bästa filmerna från 2010. Aaron Sorkins lysande manus är ett stort plus, och man ser det gedigna hantverket från alla övriga, regissör, musik och skådespelare.

1. Alien 3 (1992)

En mycket solid del av Alien-sagan, mycket fin film. Jag gillar den långa versionen bättre, den som kallas "the Assembly Cut"  i "Alien Quadrilogy"-boxen. Den har med den så viktiga andra vändpunkten i historien. Ok, specialeffekter och dataeffekter är helt undermåliga men handling är tipp-topp. Min etta från Fincher!



Jag har sett nio av Finchers tio filmer:

1. Alien 3 (1992)
2. Se7en (1995)
3. The game (1997)
4. Fight Club (1999)
5. Panic room (2002)
6. Zodiac (2007)
7. The social network (2010)
8. The girl with the dragon tattoo (2011)
9. Gone girl (2014)

Japp, både Se73n och Zodiac är filmer som jag inte uppskattar lika mycket som gemene man kanske gör. Jag ser dock mycket fram emot Finchers nästa film World War Z 2.

Hoppa nu över och kolla in vad Mr. Christian tycker om David Fincher.

Panic Room (2002)

Panic room var en av två filmer från Fincher som jag inte sett, och den av de två jag var lite sugen på att se.

Detta är en tämligen rättfram thriller om mor och dotter som tar skydd i ett så kallat "panic room" när deras hem blir invaderat av tre inbrottstjuvar. Personligen ryggar jag ofta bakåt av "home invasion"-filmer, då de kan vara riktigt läskiga. Denna film inleds också med en tung och hotfull stämning och det visar sig att hela filmen är mörk, både handlingen och bildspråket. Filmen är mycket lovande inledningsvis, men den ändrar form efter ett tag och blir mer actioninriktad. Det är lite synd kan jag tycka men det är svårt att se hur Fincher skulle kunnat gjort annorlunda.

Däremot borde han kunnat sätta tonen bättre. I nuläget är filmen tämligen snäll och flera troliga händelser som jag såg komma rann helt enkelt ut i sanden på ett lite vekt sätt. Jodie Foster spelar björnmamman som skyddar sin unge, men trots upplagt läge för en våldsam slutakt lämnas vi med en trumpen min.

Visst, det händer en hel del våld under andra halvan av filmen, men det sker mestadels skurkarna emellan. Mamman får inga belastande handlingar på sitt samvete, hon lyckas komma undan med att endast ha svingat en slägga mot det värsta svinet av inkräktarna, men han blir knappt skadad av hennes tilltag. Fincher lägger också en hel del fokus på dotterns fipplande med insulinsprutorna men det rinner också ut i sanden av någon anledning.

Dottern spelas av Kristen Stewart vid den späda åldern av elva år. Hon är bra som barnskådespelare även om hon har lite mindre att göra i rollen än vad jag hade väntat mig. Då jag känner till hennes lyckade karriär efter denna film trodde jag på något sätt att hon skulle haft en större roll. Orimligt kan tyckas nu i efterhand.

En av skurkarna spelas av Forest Whitaker som alltid tar med sig en stor portion mänsklighet till sina karaktärer. Han är allt som oftast genomsympatisk, så här också. Jared Leto spelar den svage och ointelligente. Han gör en ok jobb, inte så att man stör sig på honom, men han gör inte filmen bättre heller. Den mest intressante av skurkarna spelas lustigt nog av musikern Dwight Yoakam som spelar en synnerligen otrevlig typ. Mycket spännande val av Fincher. När jag nu tittar på Yoakams imdb-sida ser jag att han har varit med i en uppsjö av filmer. Jag har till och med sett honom i en och annan film förut (tre stycken).

Min fokus på våldet ovan må vara malplacerad, men jag fann att filmen inte bjöd på speciellt mycket annat än spänning och den ofrånkomliga våldsamma upplösningen. Inga större tvistar, hart när noll karaktärsutveckling förutom att mor och dotter tydligen valde att flytta från den stora lägenheten efter filmen. De valde en lägenhet med dörrvakt istället.

Rent tekniskt är detta en bra film. Fincher är duktig. Som spänningsfilm funkar Panic room bra men den lämnade mig inte med speciellt mycket att fundera på efter titten. Filmen känns därmed som "minor Fincher". Han har gjort bättre filmer, både före och efter denna.

Finchers Topp 5 kommer inom kort här på bloggen.

Betyg: 3/5

  

Hitchcock/Truffaut (2015)

Dokumentären Hitchcock/Truffaut är som hand i handsken för oss filmälskare. Den franske filmmakaren Francois Truffaut var ett stort fan av Alfred Hitchcock. Precis som alla friska filmälskare är. I mitten av sextiotalet inviterade han Hitchcock till en långintervju över en vecka. Det blev ett bra samtal och allt filmatiserades. Truffaut släppte också en stor magnifik intervjubok från sessionerna, en bok som anses ett måste för oss filmentusiaster.



2015 gjordes denna dokumentär av Kent Jones. Vi får se en massa klipp fån intervjuerna plus flera (väldigt) kända regissörer som uttalar sig om de två. Detta sker i det högst ordinära "talking heads"-formatet. Vi ser personen som talar sittandes i en stol eller på sin höjd en soffa. Ansikten som syns är Wes Anderson, David Fincher, Mr. Scorsese, Olivier Assayas, Richar Linklater med flera.

Dokumentären nämner flera av Truffauts filmer, som Jules and Jim och The 400 blows, men den fokuserar trots allt mest på Hitchs filmer. Dokumentären kan ses som en teaser av boken då vi inte får följa med på några närmare analyser av filmerna. Man skrapar lite på ytan och antyder att boken går in mer i detalj. Hela dokumentären skulle kunna ses som en reklamfilm för boken... Japp, jag har beställt ett ex av boken själv!



Vid kommande Hichcock-maraton kommer jag läsa om filmerna och följa herrarnas samtal om dem. Jag har sett en del Hitchcock förstås men det känns alltid som att man sett för lite. Jag behöver ta mig an hans viktigaste filmer på ett seriöst sätt känns det som och jag skönjer ett nytt bloggprojekt vid horisonten.

Allt som allt var det en intressant dokumentär om än icke spektakulär. Den gav mig mersmak av att se Hitchcock-filmer så jag antar att dess primära syfte uppfylldes i alla fall!

Betyg: 3/5

Gone Girl (2014)

Precis som med Interstellar lyckades jag hålla mig i princip helt ospoilad tills jag såg Gone girl. Jag visste knappt vilka skådespelare som var med, hade absolut inte sett någon trailer och hade ingen aning om vad den skulle handla om. Det enda jag hört var att folk verkade diskutera filmen ivrigt. Jag visste inget om de olika ståndpunkterna men något lurt var det med filmen. Detta är ofta det bästa sättet att se en film - helt ospoilad.

Nu har jag äntligen sett den och jag kan med full frenesi kasta mig in i debatten. Jag insåg snart att jag skulle hamna på den sida som gillar filmen. David Fincher är en otroligt kompetent regissör. Det är en skön känsla att se en film som är så välgjord som denna. Som dramathriller fungerade den mycket väl också. Självklart förstod jag att allt inte var som det först verkade. Det är ju liksom thrillerns uppgift att fucka med våra minds lite. För att inte förstöra filmupplevelsen för någon intet ont anande läsare vill jag här deklarera att det kommer finnas spoilers nedan. Om du inte sett filmen bör du sluta läsa här och komma åter efter du sett filmen.

Spoiler alert!

Ok, nu har vi bara de som sett filmen kvar? Gott så. Filmen hade några vändningar som jag inte såg före man skulle se dem och det var bra. Men filmens styrka ligger inte i den kluriga handlingen. Den kan säkert dissikeras i minsta detalj och ifrågasättas. Jag antar att svaren på svaheter i handlingen kanske besvaras bättre i boken.

Det jag tar med mig från filmen är satiren över vårt mediesamhälle med massmedia och sociala medier som hackar i sig allt i en rasande takt. Satir frågar du? Det vi fick se var så realistiskt och kändes så troligt att satiren blev starkare av det. Jag tror verkligen att en mördare skulle kunna gå fri om hon tidigare utpekats som ett offer och därmed fått med sig "alla" från morgontvsofforna till vanligt fôlk. Det finns något mycket spännande i den tanken. Och oroande. Därmed är filmen tematiskt ganska nära en annan thriller från hösten Nightcrawler. Där får vi se samma sak fast från insidan. Massmedia gör nyheterna istället för förmedla dem.

Sociala medier fick sig också en släng i Gone girl även om det inte var lika tydligt. Jag tänker då på selfien som den galna groupien tog med sig och Ben Afflecks karaktär. Också kvinnornas reaktion där någon tyckte att han var het och en annan såg honom som ett creep var talande.

Det andra temat som var intressant i denna film var de roller vi väljer och ibland tvingas spela för att upprätthålla bilden av oss. Vi spelar roller inför våra föräldrar, våra partners, oss själva och i detta fall inför massmedierna. Både Rosamund Pike's Amy och Ben Affleck's Nick spelar roller om och om igen. Amy hela sitt liv och Nick för att rädda sitt liv.

Filmens stora behållning är till slut skådespeleriet med Pike i spetsen. Otroligt uppfriskande med en galen kvinnlig rollfigur istället för alla dessa manliga diton. Jag har inte varit över mig förtjust i Pike tidigare, även om jag uppmärksammade henne i filmen An education. Här dominerar hon.

Affleck gör också sin roll rättvisa. Det var bra att välja ett känt och snällt ansikte för karaktären Nick. Man kan identifiera sig med hans berg och dalbana bättre eftersom han redan är en publik figur. Annars njöt jag än mer av Neil Patrick Harris som spelade filmens näst största creep. Även här verkar Fincher vävt in den publika persona han har i verkliga livet i beslutet att casta honom.

Filmens trevligaste karaktär var helt klart Nicks syster Margo spelad av Carrie Coon, okänd för mig. Hon var stabil men hade inte en flashig roll som Pike eller Harris. En annan ny en är Kim Dickens som spelar polisen Rhonda Boney. Jag hade gärna sett mer av henne och mer av hur fallet gled henne ur händerna. Om något var slutet lite hastigt just när det gäller polisens utredning av Amy. Man var tvungen att tillåta sig hoppa några steg där som åskådare...

Och visst var det Patrick Fugit, den underbare William Miller från Almost famous som vi såg som ung medhjälpare till Boney! Najs.

Jag ger Finchers Gone girl fyra ledtrådar som ledde fram till lösningen av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Filmspanarbröderna Jojjenito och Steffo har också letat efter Amy. Blev de förförda av mysteriet?

House Of Cards - Season 2 (2014)

 

Första säsongen var en stor överraskning. Ypperligt manus, en fantastiskt elak Kevin Spacey och mer mörker än vad jag vågat hoppas på. Vid sidan av alla ondskefulla gärningar paret Underwood utförde var det den sexuellt laddade maktkampen mellan Frank och Zoe som var allra mest lockande.

Jag tänkte att det säkert var ganska svårt att hålla uppe en så hög nivå och tyvärr hade jag rätt i det. Precis som med Homeland tappar andra säsongen en hel del. Nu är det ack så viktiga manuset inte alls lika tajt, nej det känns snarare som ett hafsverk och säsongens "story arc" får inte alls en njutbar konklusion.

Under andra säsongen blir det för mig än mer tydligt att allt hänger på Frank i Kevin Spacey's tolkning. Nästan ingen av de andra trådarna ger utdelning. Claire investerar i sin nya roll som fru vice president en hel del politiskt kapital i ett på pappret hedervärt ändamål. Som vanligt lämnar hon ett spår av förstörda människor efter sig. Men precis som i första säsongen tycker jag att hon är trist som karaktär.

Doug Stamper var underhållande i en biroll i S1, men nu när han får ta större plats och han har blivit tråkigare. Jag tycker att tråden med honom och Rachel inte alls kan matcha den mellan Frank och Zoe i första säsongen.

Under andra säsongen användes sexscenerna mer i spekulativa syften kändes det som. De passade inte alls in på samma sätt. Säsongens huvudmotståndare Raymond Tusk och hans galne hund Remy Denton var ganska underhållande. Tyvärr fick de inte till slutfasen av fajten. Jag hade hellre sett något mer spektakulärt slut. Pyspunka.

Säsongens i särklass bästa detalj var Kevin Spaceys mycket menande blickar rakt in i kameran. Han bryter fjärde väggen titt som tätt och det är effektivt. Dessutom gillar jag signaturmelodin och vinjettbilderna. Mysiga. Men tyvärr räcker det inte. House of cards har blivit klart sämre. Varning.

Betyg: 3/5

The Girl With The Dragon Tattoo (2011)

I want you to help me catch a killer of women.

Förr i tiden läste jag mycket mer. Numera blir det bara några enstaka böcker per år. Eftersom det är så sparsamt med läsningen har jag sedan länge slutat att läsa kriminalromaner. Det blir inget påskekrim för mig inte. Jag skriver allt detta för att förklara varför jag när Stieg Larssons Millenium-trilogi kom i ropet inte var så snabb att ta mig an böckerna. Men desto mer populära de blev, desto fler som läste böckerna, desto mer troligt blev det att jag också skulle läsa dem. Det är som med Melodifestivalen. Även om jag inte är ett stort fan så vill jag ändå hålla mig informerad, och jag kanske tittar lite på programmet, bara för att det är så många andra som gör det samma. Samhällsorientering. Att veta vad de andra pratar om. Att vara en del av samhället.

Nåväl, jag läste alltså Millenium-trilogin till slut. Vilken fantastisk spänning! Och vilken besvikelse jag kände då böckerna inte var bättre. Jag hade fått uppfattningen att dessa böcker höjde sig över mängden och erbjöd något bättre, något nyare. Men icke. Böckerna är bra, men inte bättre. Besvikelsen var inte lika stor som med Dan Browns Da Vinci-koden dock. Den boken var ett riktigt magplask insåg jag efter ha sträckläst den.

När man började prata om filmatisering av Millenium var jag måttligt intresserad. Svensk film med dålig dialog, övertydligheter och sunkig känsla osv. Jag har dock nu sett alla tre filmerna och de pendlar mellan svaga till normala tvåor. De är medelmåttiga filmer med en kvinnlig huvudrolls-innehavare som jag inte alls tycker är så bra som hon framställs i media. Framför allt var det en ganska dålig överföring från böcker till film. Böckerna var bättre än filmerna så att säga. Inget ovanligt med det i och för sig.

Och nu något år senare har jag sett den amerikanske versionen av första delen, "The girl with the dragon tattoo". Många har ropat ut i förtvivlan - varför göra en re-make på den svenska versionen? Samma fråga ställdes mer befogat om "Let me in" jämfört med den svenska förlagan "Låt den rätte komma in". I detta fall var jag tämligen nyfiken på den amerikanska filmen om Pippi och Kalle då den var regisserad av favoritregissören David Fincher, och då han hade en del vettiga skådespelare med sig, och det utspelas i Sverige. Det skulle bli kul att se de svenska miljöerna hanterade av Hollywood. Just det var trist med "Let me in", att de flyttat handlingen till någonstans i USA.

Hur var då "The girl with the dragon tattoo"? Jättebra! Filmen är mycket tajtare än den svenska, mer effektiv i sitt berättandet. Med enkla och snabba grepp sätts karaktärerna och handlingen upp. Jag tyckte den biten var väldigt bra gjort. Det är alltid svårt att ge de oinvigda möjlighet att förstå historien, och samtidigt inte göra de redan invigda uttråkade eller arga. Joss Whedon vet hur svårt det är och han har bevisat att det går att göra på ett bra sätt. Rent generellt sätt tycker jag att de i denna film lyckats bättre med överföringen från bok till film. Jag kommer knappt ihåg den svenska filmen (ett säkert tecken som något att den inte var bra), men jag har för mig att den saknade flera viktiga scener. Till exempel scenen mot slutet av boken, då Lisbeth kommer med en julklapp till Mikael. Jag kom ihåg den scenen som en av de bästa (viktigaste) i hela boken, men den försvann på något sätt i den svenska filmen. Tror jag.

Jag gillar Daniel Craig i rollen som Kalle, förlåt Mikael Blomkvist. Jag kunde inte undvika att lägga märke till vilken stolt näsrygg han har. Sen måste jag säga att jag blev imponerad av Rooney Maras insats som Pippi, förlåt Lisbeth. Hon komittade sig verkligen till denna roll. Nakenhet och väldtäktsscener är nog trots allt mer tabu i amerikansk film än i svensk. Var hon värd nomineringen för bästa kvinnliga huvudroll? Jo kanske, men jag hade hellre gett den till Elizabeth Olsen i och för sig.

Allt som allt var jag riktigt underhållen av denna crime/thriller-film. Den var ju riktigt spännande! Till sist måste jag väl nämna lite om de spektakulära förtexterna. Det var verkligen häftigt, likt det man gör i Bond-filmerna. Jag förtår dock inte riktigt vad de oljedrypande bilderna skulle symbolisera. Mer än att Lisbeth var en hejare på att köra motorcykel? Nä, det kan det inte varit. Väl?

Som nöjd konsument kan jag lätt rekommendera denna film. Jag ger "The girl with the dragon tattoo" tre män som hatar kvinnor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Social Network (2010)

 

"I'm a CEO, bitch"

"The social network" var en mina mest emotsedda filmer från 2010. Filmen är nutidshistoria som fortfarande håller på att skapas. David Fincher är en bra regissör, även om jag kan tycka att han kanske är något överskattad. Men framför allt är manus skrivet av mannen bakom den briljanta tv-serien "The West Wing" - Aaron Sorkin. Frasse brukar säga att Sorkin sitter i sitt hus och röker marijuana och skriver om Vita Huset. Jag vet inte vad han röker, men han skriver om den politiska arenan i Washington, det är säkert.

"The social network" är inte en bokstavstrogen dokumentär beskrivning av hur Facebook startades, det är mer en beskrivning av en tid och en miljö varur de sociala nätverken exploderade. Den är väldigt pratig samtidigt som filmen hoppar mellan rättsliga förhandlingar rörande stämningar av idéstöld respektive företagsstöld mot Mark Zuckerberg, och tillbakablickar på hur Facebook växte fram från idé till big business.  Zuckerberg har tydligen tagit avstånd från stora delar av beskrivningen av honom själv. Förståeligt. Napster-grundaren Sean Parker som är filmens andra huvudfigur är också en något tillskruvad karaktär.

Filmen är mycket bra. Jag hade extremt höga förväntningar på filmen och den levererade, nätt och jämt. Skådespelarinsatserna är mycket bra som man kan förvänta sig av en produktion som denna. Speciellt Jesse Eisenberg i huvudrollen är suverän. Sean Parker spelas överraskande övertygande av Justin Timberlake. Han spelar i och för sig karaktären som en rockstjärna så det låg väl nära honom helt enkelt.

Filmen visar på den tes som jag länge framhållit. De två största drivkrafterna inom business är sex och pengar, pengar och sex. Tekniknörden på Harvard vill skapa "the next big thing" för att imponera på och erövra någon godtycklig college-tjej. Inget fel på college-tjejer, de kan vara toppigt härliga, men som drivkraft bakom ett företag med 500 miljoner "kunder" som idag värderas till 25 miljarder dollars? Crazy... "Look at me now, I'm a..."

Filmen är mycket intellektuell. Jag kommer se om den och lyssna på kommetarspåret med Sorkin om sådant finnes. Eller bara se om den för att njuta av dialogen, Harvard-miljön och de unga framgångsrika personerna. Jag kan varmt rekommendera filmen och ger den fyra facebook-groupies av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Sean Parker: Drop the "the". Just "Facebook". It's cleaner.

Zodiac (2007)

I Need to know who he is.

Zodiac, polisthriller som baseras på verkliga händelser i San Fransisco i slutet av 60-talet. Jake Gyllenhaal och Robert Downey Jr och med David Fincher bakom kameran. Det låter mycket intressant, och det var det väl antar jag. Filmen är långsam och lång. Bitvis spännande, men aldrig så tät och gripande som jag hoppats. Seriemördaren var intressant, men man fick aldrig grepp om honom (duh!). Jag hade gärna sett mer. Hur som helst var jag nog lite trött när jag såg den och jag nickade till en och annan gång. Syrran satt på helspänn hela filmen igenom verkade det som, svågern inte lika lättimponerad. Kanske högre betyg om jag ser om den, den har ju fått rätt så bra kritik av andra...

Betyg 3/5