Night Moves (1975)

Night Moves är en riktigt bra film noirig deckare i bästa Raymond Chandler-stil. Gene Hackman spelar en före detta amerikansk fotbollsspelare som arbetar som en privatdetektiv. Han får i uppdrag att leta reda på en ung dam. Detta är ju i princip samma synopsis som Against All Odds från 1984, ni vet Taylor Hackfords film med Jeff Bridges, Rachel Ward och James Woods? Den filmen är några snäpp bättre men Night Moves har också sina stunder.

Filmen är helt klart njutbar under första delen, men dess guld kommer när den tar sig till ett svettigt och hett Florida. Jag gillar den tropiska miljön och havet som får en central del i upplösningen av sagan. Filmen växer desto längre in i handlingen vi kommer och slutet är spännande, oroväckande, ganska weird och rejält mörkt. De var inte rädda för att ta ut svängarna på sjuttiotalet.

Filmen är ihågkommen som en av de första rollerna för en ung Melanie Griffith som måste varit endast 17 år när de spelade in filmen vilket gör att hennes nakenscener känns lite apart. Det var andra tider "back in the days..."

Vid sidan av Hackman och den unga Griffith ser vi Jennifer Warren, Harris Yulin och James Woods i några av rollerna.

Klart bra film från 1975 och en som tog sig in på min nyligen uppdaterade lista (kommer publiceras efter poddavsnitten).

Betyg: 3+/5

Bite the Bullet (1975)

Kommer ni ihåg The Cannoball Run med Burt Reynolds från 1981. Den är något av en klassiker antar jag. Bite the Bullet är en motsvarighet för häst och ryttare. Filmen är baserad på långloppet över 1100 km för hästar som Denver Post arrangerade 1908. 

Det var Gene Hackman och James Coburn som lockade mest och det är de två som är filmens behållning. 

Fotot är snyggt, det får jag ge filmen. Men naturscenerna från från öknen till snöklädda bergstoppar klipps in här och där som om slumpen styr. 

Själva tävlingen behandlas oroligt konstigt i filmen. Man förstår aldrig hur tävlingen fungerar, hur ställningen är eller vilka faktorer som avgör får vi åskådare själva lista ut. Fortfarande lite oklart efter titten, men det verkar som att de som driver hästarna minst vinner i längden, vilket i och för sig var det rimliga. Vissa tävlanden ger sig av i full galopp mitt i natten men alla verkar komma fram till etappmålen ungefär samtidigt ändå. Just det här att vissa tävlande galopperar oavbrutet i alla scener vi ser dem gör filmen så orealistisk att det inte går att ta den på allvar. 

Karaktärerna är ok. En cowboy, en fattig mexikan, en brittisk lord, en före detta prostituerad, en gambler, en ung hetsporre och så vidare. Greppet känns igen från Fords Stagecoah. Tyvärr lyckas regissören aldrig skapa något större djup eller sympatier gör någon av dem. Hackman och Coburn räddar filmen skapligt med sin karisma. 

Filmens största problem är trots allt klippningen vilken är otroligt dålig. Scener klipps mitt i utan att vi kommer tillbaka till scenen, racet är obegripligt och vi får aldrig veta var de är. Filmen missar helt med att ge åskådaren en bra känsla för geografin. Filmen visar hur de tävlande utsätts för faror men det underbyggs aldrig och i knappt någon råkar illa ut. Jag känner inga stakes i filmen. Svag tvåa.

Betyg: 2/5

French Connection II (1975)

Det kan hända att det blir en del film från 1975 här på bloggen i sommar och höst. Det blir fint det.

Inleder med uppföljaren till The French Connection med det innovativa namnet The French Connection II. Filmen tar vid ett kort tag efter slutet av första filmen när Popeye Doyle (Gene Hackman) har åkt till Marseille för att få tag på den franske knarkkungen Charnier (Fernando Rey).

Filmen har inledningsvis en skön känsla. Den fångar ett skitigt och stökigt Marseille på mitten av sjuttiotalet. Det är utvattnade färger och alla är klädda i beiga kläder känns det som. Det är som svensk film från den tiden. Brunsås över hela skiten.

Polisfallet är inte något att hänga i granen så vi får förlita oss på skådespelarnas karisma och regissören John Frankenheimers skicklighet. Det är ungefär nu jag inser att jag nog inte är ett stort fan av Gene Hackman. Han är en klassisk skådespelare och nu efter hans trista frånfälle vill alla höja honom till skyarna, som det sig bör. Men  jag känner inte "det" när jag ser honom. Visst han har sina ljusglimtar och favoritkaraktärer i filmer som The Conversation och Unforgiven men rakt över en hel karriär? Nej, det är något hos honom som skaver.

Ganska snart visar det sig också att filmen bara maler på utan att något spännande händer. Sedan tar filmen en vänstersväng och grottar ner sig i en lång sekvens där Popeye ska genomgå "cold turkey", bli av med ett heroinberoende som han råkat dra på sig. Svintråkigt! Känner mig totalt ointresserad och osugen på denna del av filmen. Det är här jag börjar tvivla på Hackmans storhet, i mina ögon.

Slutet av filmen är också underväldigande jämfört uppgyggnaden. Vi får en shoot out i en torrdocka, och så en springjakt istället för biljakt.

Överlag en ok producerad film som borde passa dem av er som gillar Gene Hackman. För mig blev det en besvikelse.

Betyg: 1+/5 

Heartbreakers (2001)

Heartbreakers är en romantisk komedi med stor potential som tyvärr misslyckas tämligen hårt. Filmen är något av en "Mess": Den vet inte riktigt vilken genre den ska tillhöra. Är det en hesit-komedi likt Rivierans Guldgossar (1988), eller ska det vara en mysig romantisk komedi där de två unga vackra tu får varandra. Eller ska den vara en crazykomedi med vansinniga biroller?

Filmen är lite av varje och förutom att den är alldeles för lång är den varken rolig, bitsk eller ens gullig. Förutom att både Jason Lee och Jennifer Love Hewitt är vackra och gulliga ihop. Love Hewitt är otroligt snygg och det kommer en skådespelerska långt med. I alla fall till en viss gräns, sedan måste hon ha glimten i ögat och en charm som förmedlas ut genom duken. Hon har det i massor. Samspelet med Jason Lee som alltid är charmig vad han än gör som det verkar är filmens behållning för mig. De delarna av filmen följer också den klassiska romantiska komedins regler.

Det måste ha varit en hit för produktionen att få Sigourney Weaver i huvudrollen som mamma Conners. Ni vet, mamma och dotter Conners är "conners", get it? Men tyvärr tycker jag inte att Sigourney passar i rollen. Hon har inte charmen alls och jag tycker inte att hon är speciellt bra som förförisk "man eater". Vet inte om det är för att jag ser Ellen Ripley för mycket. Hon var ju bra som antagonisten till Melanie Griffith i Working Girl men den rollen var mer en "entitled bitch". Hon är inte charmig, snarare hård, kall och något av en bad-ass... 

Sen måste man ju i alla fall nämna Gene Hackman denna gigant till skådespelare. Vad tusan gjorde han här? Inget intressant eller innovativt i alla fall och framför allt inget roligt. Hela partiet när mamma Conners skulle ragga upp Mr Chain Smoking var ofantligt tråkigt. Även mini-giganten Ray Liotta är med på några hörn och han är i alla fall rolig av och till (i andra halvan av filmen, inte så mycket i inledningen).

Trist på en hyfsat intressant idé till film. En svag tvåa. Jennifer och Jason räddar den från skämsbetyget!

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Bonnie and Clyde (1967)

Tredje filmen denna veckan från Filmskolan. Detta är den gamla klassikern från sextiotalet, Bonnie and Clyde. Eller hur är det egentligen? Är detta ens en klassiker. Jag har sett den en gång tidigare, länge sedan när jag gick i högstadiet och jag kom inte ihåg mer än några enstaka minnesfragment från filmen. Jag hade ändock ganska höga förväntningar inför titten.

Filmen såg tillsammans med Måns med varsitt glas konjac i händerna. Det var en trevlig filmtitt tillsammans och vi fick ungefär liknande upplevelser av filmen. Den inleds starkt med en både filmtekniskt och innehållsmässigt spännande scen där Bonnie möter Clyde för första gången och den olycksaliga romansen inleds. Scenen var mycket inspirerad av Hitchcock med kameravinklar, klippning, ljussättning etcetera. Jag jämför den med Shadow of a doubt fast i färg och inte lika knivskarp eller mästerligt genomfört.

Sedan sackar filmen mer och mer under dess tämligen långa speltid. Den blir segare och segare, tråkigare och tråkigare till den grad att jag mot slutet sitter och undrar hur mycket som är kvar av filmen.

Därför blir det extra överraskande när den avslutas med en bra och intressant scen, filmens sista fem minuter. Själva bakhållet och slutet för Bonnie & Clyde är inte bra för dess realism, väldigt lite i denna film upplever jag som realistiskt, utan mer för klippningen och huvudpersonernas sista blickar till varandra där de båda uppenbarligen förstår att det är kört nu. 

Filmen mellan inledningen och slutet har grava problem med tonalitet och flertalet val av regissören Arthur Penn. Den blandar på pappret ganska allvarliga frågor som att de skjuter ihjäl både poliser och civila med slapstick-feeling med en hysterisk banjo som spelar någon slags gammal bonnig blues. Clyde framställs också som en slags Astrid Lindgren-bov som egentligen är en schysste pôjk. Han framställs som charmig. Bonnie är mer mörk i energi och upplevs som farligare.

Warren Beatty spelar Clyde och jag fascineras av hur vacker han var, som en ung JFK eller Rob Lowe.  som Bonnie har jag dock lite problem med. Faye Dunaway har jag dock problem med. Hon är vacker på pappret men hon ger mig kalla kårar längst ryggen. Det är något med hennes energi och aura som stryker mig mothårs och det är samma sak i alla filmer jag sett henne i.

Även om det var en trevlig filmtitt var nog varken jag eller Måns speciellt imponerade. Clydes lärling C W var en comic relief, men hans karaktär drogs ned av löjets skimmer. Droppen som fick bägaren att rinna över måste varit Estelle Parsons som spelade Blanche, frun till Clydes bror Buck (Gene Hackman). Blanche var med i nästa hela filmen och i nästan varenda scen skrek hon rakt ut som en stucken gris. Hennes addition till filmen var att det fanns en hysterisk kvinna skrikandes i bakgrunden hela tiden. Va fan, helt orimligt slöseri. Är detta en äldre version av att "fridging"? Inte kul.

Betyg: 2-/5

Lyssna på mitt och Måns snack om filmen i Filmskolan, prenumerera på Shinypodden eller lyssna här.

Crimson Tide (1995)

"Crimson tide" var en de numera ganska få filmerna av Tony Scott som jag inte hade sett. Han har en egen stil som jag gillar och rent generellt sett har han en hög lägstanivå, och man får ungefär vad man förväntar sig.

Denna film måste dock vara en av hans svagaste. Jag kan gilla spännande ubåtsfilmer men det är inte en favoritgenre direkt. Man tänker direkt på "Jakten på Röd Oktober" och då ligger denna film rejält i lä.

En av filmens spänningsmoment är fajten mot den ryska ubåten men den delen blir ganska enkelspårig och bjöd inte på något extra. Dessutom gillar jag inte Gene Hackman i denna film, men när gillar man honom över huvud taget egentligen? Hans stroppiga och paragrafridande ubåtskapten var allt för enkelspårig för att tvekampen mot Denzel Washingtons XO skulle bli speciellt intressant. Denzel var stabil som vanligt. Han och Tony Scott samarbetade ofta med bra resultat.

När den allmänna nivån var lite blek som här blev själv huvudproblemet med de ryska terroristerna som fått tag på atomvapen mera i fokus. Tyvärr blev den viktiga delen av filmen, därom hela spänningen vilade, inte speciellt bra. För det första var det inte så terrorbalansen mellan supermakterna fungerade. Om någon skulle bomba terroristernas bas med atomvapen skulle det vara ryssarna själva. Som ett liknande (men ej identiskt) problem hanteras i filmen "The Rock".

Hotet från USA var hela tiden att anfalla Moskva och andra storstäder om någon skjuter atomvapen från Ryssland mot USA. Inte att amerikanarna måste bomba del av Ryssland för att stoppa dem.

Den andra delen jag inte fick ihop var att det blev en minutkamp, om inte en sekundkamp, i slutet trots att det sades att terroristerna håller på att tanka raketerna som tar "en timme". Allt mellan cirka 50 till 70 minuter skulle rimligen beskrivas som "en timme", ändå blev det superexakt i slutet av filmen, allt för en konstgjord spänning. Dessutom etableras det aldrig i filmen hur lång flygtid de amerikanska raketerna hade från ubåten till målen. Ytterligare en sak där filmen sket i detaljerna för det som hela spänningen byggde på.

Nej, tyvärr blev detta ingen favorit från Tony Scott, snarare en av hans svagaste.

Betyg: 2/5

A Bridge Too Far (1977)

A bridge too far är en riktig mastodontfilm om ett av de mest kända misstagen som begicks under andra världskriget (av den goda sidan). I september 1944 hade de allierade fått fäste i Frankrike och de stred mot tyskarna längs en lång frontlinje. Ambitionen var att med en snabbinsats inta tre viktiga städer i Holland (Eindhoven, Nijmegen och Arnhem) med tillhörande broar, och genom att ta dem få tillgång till en snabb rutt direkt in i Tysklands Ruhrområde. Anfallet fick namnet Operation Market Garden. De allierade luftlandsatte lätt beväpnade fallskärmssoldater djupt inne i tyskarnas kontrollerade område. Deras uppdrag var att erövra kontrollen över alla tre broar och hålla stånd tills undsättning anlände. Samtidigt skulle brittiska pansarstyrkor slå ett hål i fronten i Belgien och rusa norrut för att undsätta trupperna. Det var kanske en bra plan. Problemet var mest att den misslyckades. De allierade intog de två broarna söderut men lyckades inte ta bron i Arnhem. Olyckligtvis hade tyskarna utan västs vetskap stationerat en elitpansardivision utanför Arnhem och de brittiska fallskärmsjägarna hade nog aldrig en chans. Drygt 40.000 soldater deltog på de allierades sida och av dem dog 15-17.000. Horribla siffror.

Richard Attenborough har samlat på sig en diger lista av bra skådespelare i denna film som visar planeringen och händelserna under de cirka två veckor operationen pågick. Detta är en film som försöker vara historiskt korrekt och Attenborough har flertalet militärhistorikers som rådgivare och faktagranskare.

Vi får följa en massa olika "huvudkaraktärer" från olika delar av operationen; de brittiska fallskärmsjägarnas ledare General Urquhart (Sean Connery) och Colonel Frost (Anthony Hopkins), den amerikanska diton General Gavin (Ryan O'Neal), den polske diton General Sosabowski (Gene Hackman), de brittiska pansarstyrkornas ledare Colonel Vandeleur (Michael Caine) samt Sergant Dohun (James Caan), Colonel Stout (Elliot Gould), Major Cook (Robrt Redford), Doctor Spaander (Laurence Olivier) och enda kvinnliga karaktären i handlingen Mrs Horst (Liv Ullman).

Det är gott om kända ansikten och det ger filmen en välbekant och behaglig känsla. Favoriterna i filmen var Anthony Hopkins och Robert Redford tror jag bestämt. Filmen är nästan tre timmar lång och ganska ojämn. Ibland känns den som en fyra, ibland som en tvåa. Slutbetyget blir någonstans däremellan. Det finns gott om storslagna scenerier med himlen fylld av flygplan eller tusentals fallskärmssoldater som kastar sig ut ur flygplanen på en gång. De tyska soldaterna pratar tyska och de holländska motståndsmännen pratar holländska. Det är bra i alla fall.

Filmen är helt klart ett dokument över hur meningslöst krig kan vara. Speciellt de snabbt döende brittiska trupperna som blev avskurna i Arnhem led alla helvetets kval. För att inte tala om den stackars befolkningen som först trodde att de blivit befriade för att sedan tvingas se sina hjältar sprängas i bitar.

Det var bra att filmen visade tyskarna som rationella och dugliga soldater och inte galna monster. Det adderar till autenticiteten. Tyskarna erbjuder britterna ett slut på striderna i Arnhem om de ger sig. Alla fattade att de inte hade en chans, men "stiff upper lips"-britter kastade erbjudandet i gyttjan och drog sig tillbaka till sina k-pistar och en kopp varm te. Tyska generalen såg beklämd och trött ut när han beordrar sina pansartrupper att jämna Arnhem med marken. Förödelse och helvetet på jorden därefter.

Bra film ändå! Så lång att jag fick ta den i två sittningar. Kan passa de som är intresserade av historia generellt sett och krigshistoria specifik. Många bra skådespelare som det var kul att se flimra förbi. De gjorde alla underbara insatser i filmen.

Jag ger A bridge too far tre döda barn av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Unforgiven (1992)

Bill Munny: It's a hell of a thing, killin' a man. Take away all he's got, and all he's ever gonna have.

Jag antar frankt att alla som läser min blogg redan har sett "Unforgiven". Eller hur, va? En modern klassiker. Om du inte sett den kan jag bara å det varmaste rekommendera filmen. Filmen är rent ut sagt rå. Jag kände ett fantastiskt stort stresspåslag under denna omtitt som inte släppte förrän långt efter filmen tog slut. Den har en tyngd som heter duga.

Clintan regisserar och spelar huvudrollen som William Munny. Detta är en långsamt, men aldrig tråkig, berättad historia om hur våld föder våld. Munny, hans gamle vapendragare Ned och den unge hetsporren "The Schofield Kid" beger sig norrut för att mörda två kofösare och hämta ersättningen om 1000 dollars för utfört smutsjobb.

Bakgrunden till uppdraget är en misshandel av en ung prostituerad som den ena kofösaren gjort sig skyldig till. Sheriffen utmäter böter till barägaren, "ägaren" av den skadade "egendomen" (!!), och den unga kvinnan får ingen rätt. Hela historien om kvinnorna och deras ställning i samhället är det som berör hårdast. Brutaliteten i misshandeln är exceptionell, men det som sticker till mest i hjärtat är scenen när den yngre kofösaren erbjuder henne en egen ponny för att sona för brottet som begåtts. Hennes minspel när hon först tror att hon ska få en helt egen ponny och hur hennes min går tillbaka till den oändliga sorgsenheten när bordellmamman spottar kofösaren i ansiktet är otroligt smärtsam.

Morgan Freeman kan mycket väl vara den bästa birollsskådisen vi har. Här spelar han andrafiolen till Clintan. Han är Ned och med honom får filmen en balans från att bara vara eländig. Han livar upp på något sätt. Tills slutet, då frånvaron av hans trygga person gör oss än mer ledsna över Little Bills agerande.

Sen har vi hela biten om hur nedbruten och ärrad Munny är efter ett liv med mördandet. Hans bagage är sannerligen stort och Clintan gör sin bästa skådespelarinsats i karriären då han förmedlar allt vad det innebär. Detta är en god antivåldsfilm om någon. Fruktansvärt pressande hur eländigt det är. Att ta någons hela historia och allt han hade framför sig. Filmen är också mycket bra på att visa hans "teknik", en blandning av kopiösa mängder alkohol och en kyla i de avgörande ögonblicken. Jag tror helt klart att rent historiskt ligger denna film bra till när det gäller hur en pistolfajt gick till. Det var den som tog tid på sig att sikta och behöll lugnet som hade störst chans. I de lägena underlättade det säkert om man inte brydde sig om man dog eller ej. Jag får känslan att William Munny levt hela sitt liv utan att bry sig.

Och däri ligger lite av en annan nerv i filmen. Munny beger sig iväg från hemmet och hans två små barn medveten om risken att han kanske inte kommer tillbaka. Pengabehov och gammal vana driver honom iväg på uppdraget antar jag. Det hjälper ju inte att svinen har fått sjukdom heller.

Gene Hackman är suverän som Little Bill Daggett. Hans scen mot Richard Harris i filmens första hälft sätter nivå och skapar en spännings om hela filmen lever på. Little Bill's sista scen. Där på golvet är mycket stark. Lägg märke till hans förvåning när han ska dö. "Jag som just bygger en veranda" Han tycker inte att han förtjänade ett sådant slut. Självklart känns det bra att han får sota sina brott, speciellt på grund av vad han gjorde mot Ned men också mot tjejerna. Men någonstans i mitt inre tror jag att sådana som han klarade sig undan i verkligheten...

Ojojoj. Detta är en sjuhelsikes bra film. Den håller alla dagar i veckan. Den kom ut 1992 men den skulle precis lika gärna kunnat komma ut idag och gått lika bra. Någon däremot?

Jag älskar mörkret som en kontrast till de flesta westernfilmer som jag sett och som diskuterats på bloggarna de senaste dagarna. Detta är riktig hard core, gott folk. Se den!

Jag ger "Unforgiven" fem kulor av fem möjliga. Basta!

Betyg: 5/5

The French Connection (1971)

Jimmy 'Popeye' Doyle: All right, Popeye's here! Get your hands on your heads, get off the bar, and get on the wall!

The French Connection är en film som legat och skvalpat som ett dåligt samvete i mitt huvud, i min filmiska ocean av filmer som jag sett, filmreferenser och den långa, långa listan av "den ska ses någon gång"-filmer. Denna film valde jag att ta med för att den är mycket omtyckt av filmälskare världen över. Den får nog anses som en "måste ses"--film från 1970-talet. Personligen vet jag inte om jag direkt hade så väldans höga förväntningar på den. Man hoppas ju alltid, men polisfilm från tidigt sjuttiotal osar grått, blekt och inte alls vad jag brukar gilla...

Gene Hackman och Roy Scheider spelar två ruffiga narkotikapoliser i New York i tidigt sjuttiotal. Filmen utspelas i sjaskiga och nedslitna miljöer som vi ser i så många filmer från 70-talet. Hela filmen vibrerar nervigt som en pundare som inte tagit sitt knark.

Filmen vann en massa oscars typ bästa film, regi, manlig huvudroll (Gene Hackman), manus och klippning. Storslam. Hackman är klart intressant. Han adderar till den nerviga känslan med sin maniska Jimmy Doyle. Jag gillar hans insats här i filmen, även om det inte är en typ av roll som jag är allra mest road av. Jag kanske föredrar något mer sofistikerade karaktärer i mina filmer. Jag vet inte, det är svårt att särskilja då frågan om hur mycket man gillar en filmkaraktär oftast beror på de allra minsta nyanserna i framförandet eller manuset.

Filmens thrillerinnehåll är helt ok, men det var säkert mer uppseendeväckande när filmen var ny. Speciellt om man jämför med storslagna produktioner från Hollywood under 60-talet. Här är det skitigt och nära, nästan lite dokumentärt. Jag fann filmen ganska spännande men ibland på gränsen till tråkig likaväl. När jag i efterhand läst på och insåg att detta var en BOATS, och beskriver två poliser som utredde knarksmuggling till USA från Frankrike under tidigt 60-tal föll bitarna på plats. Fasen, jag har en näsa för att sniffa fram BOATS, jag gillar inte vibben.

Vad jag däremot verkligen gillade var den mycket intensiva biljakten då Jimmy jagar ett tunnelbanetåg från station till station. Den scenen var en av de första i sitt slag och enligt internet filmad utan tillstånd från myndigheterna. En oskyldig privatperson i sin bil på väg till jobbet blev tydligen krockad i scenen. Filmbolaget fick ersätta hans bil i efterhand. Tänk om det gått till så idag. Vilket skadeståndskrav!

Lite smårolig film men en genre som inte är bland mina favoriter. Låt mig rekommendera två andra filmer från samma tid som påminner om denna i "look and feel" men som är bättre; Dog day afternoon och The conversation.

Jag ger The French Connection tre stråhattar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Enemy Of The State (1998)

Because you made a phone call.

Efter tre romantiska komedier kommer nu tre svettiga thrillers från i somras. Den första revyn har jag redan skrivit, den om den underpresterande "The Firm" med Tompa Cruise. Redan när vi såg "The Firm" tänkte jag att en film som "Enemy of the state" är mycket bättre. Och som av en händelse gick just den filmen några dagar senare på en av Frasses många filmkanaler. Vi bänkade oss med spänning. Kom jag ihåg rätt? Var detta en bättre film?

Jodå, den är bra, helt ok. Är inte detta egentligen en typisk thriller från 90-talet? Gediget hantverk, lite polerad yta och ganska spännande. Allt det där stämmer för övrigt in på många filmer av regissören Tony Scott. Will Smith är bra i rollen som den jagade mannen. Jag känner verkligen för honom så de lyckas väl med karaktären.

Filmens höjdpunkt är alla scener med Gene Hackman. Det verkar vara allmänt vedertaget att Hackman här spelar en äldre version av karaktären Harry Caul från Francis Ford Coppolas film "The Conversation" från 1974. Harry har givetvis bytt identitet för att undgå avlyssning eller spårning av "the man". Hackman är i alla fall mycket underhållande i denna film.

Tyvärr finns det ett filmens lågvattenmärke också och det är skådespelerskan i rollen som Will Smiths fru. Hon är oerhört enerverande. Varför han inte slog sig samman med Hackmans karaktär och gick under jorden för att komma ifrån henne var för mig helt ofattbart. Vilken oändligt jobbig person, hon, frun. Den relationen, karaktären, drar ner betyget ett helt snäpp.

Jag ger trots allt "Enemy of the state" tre minneskort av fem möjliga.

Betyg: 3/5

What the hell is happening?
I blew up the building.
Why?