The Ice Storm (1997)

"´The ice storm" av Ang Lee. Detta är et renodlat drama. Inget annat, bara drama. Ibland är man sugen på komedi, ibland på action. Andra dagar kan det vara skräckisar, sci-fi eller rom coms. Men vissa dagar passar det bäst med ett riktigt rejält och mustigt drama. Sådana dagar ska du ta dig en funderare på denna film.

Tiden är tidigt sjuttiotal under brinnande Vietnamkrig och pågående Watergate-skandal. Vi får följa två grannfamiljer i en välbärgad förort i New England någonstans. Handlingen utspelas några dagar före en isstorm drar fram över bygden, därav filmens namn. Bland annat.

Det finns mycket att gilla med denna filmen. Jag tror att jag hade gillat den skarpt om jag såg den när den kom ut och jag är säker på att den stått bra emot tidens tand. Filmen känns obunden till tiden den är gjord. Visst är det kul med filmer som hör till tiden de gjordes, speciellt om man har en nostalgisk känsla för filmen i fråga. Men ett starkt tecken på kvalitet är då filmen skär genom tiden och levererar lika bra då som nu som sen. Detta är en sådan film.

Vad är det då som var så bra med filmen? Miljöerna och hur Lee fångat det tidiga sjuttiotalet är sensationellt bra. Detta kan inte bära en hel film (hör du det Richard Kelly med "The Box"?) men det är en viktig och effektiv detalj i en film som denna.

Skådespeleriet är givetvis av central betydelse och det får vi i massor i denna film. Och bra kvalisort på skådisarna var det också. De som sticker ut mest var Kevin Kline, Sigourney Weaver, Joan Allen, Tobey Maguire, Christina Ricci (!) och Elijah Wood. Den som alltid underbara Allison Janney är med i några få scener och hon stjäl dem rakt framför näsan på alla de andra. Hon är för bra Janney, filmens pärla och en välkomnad glimt i ögat! Tobey Maguire var också överraskande bra i denna film. Det var en roll som passade honom bättre än vissa andra klättrande roller... Heck, alla var bra.

Handlingen är enkel på ytan men sannerligen mustig om man bara tittar under ytan. Det handlar om karaktärernas missnöje med livet. Vad hände? Hur blev det så här? Ang Lee visar med finess och elegans hur en isande kyla krupit in i äktenskapen och filmskapandet värmer mitt dunkande filmälskande hjärta. Kylan i karaktärernas liv tinas varken upp av illa dold otrohet, alkohol eller ens "nycklarna i skålen"-leken.

Ungdomarna har sina egna bekymmer. Om det svåra med att växa upp, passa in, gå under radarn, förstå vad sex är, hur man gör och med vem man gör det. Apapap, ta inte de pillerna tillsammans med alkohol!

Det tog en lång stund innan jag kom till skott att se denna fina film. Tack Decennier för att jag äntligen fick en spark i baken att se den! Detta är en ruskigt bra film.

Jag get "The ice storm" fyra olyckor man kunde se på långt håll av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Last Vegas (2013)

Archie: Boy these vodka Red Bulls are strange. I feel like I'm getting drunk and electrocuted at the same time!

Dagen efter den helt förstörda filmupplevelsen på SF Filmstaden i Kista såg jag två mysiga filmer i hemmets lugna vrå. Dels var det decennier-filmen Lady and the Tramp vilken var kort som ett maffigare tv-serieavsnitt. Jag hade möjligheten att se en film till. Valet föll på en annan mysig film, Last Vegas.

Fyra gamla gubbar åker till Vegas för att fira att en av dem äntligen ska gifta sig. Gamla konflikter kommer upp till ytan, livssanningar inses och nya framtidsutsikter fås. Detta med en ganska trivsam dialog och några erfarna skådespelare som trots att de kanske inte förtar sig ändå levererar hög kvalité.

Kvartetten vi får följa är en bunt ganska kända skådisar. Där är den av cancern utmärglade Michael Douglas, en som alltid butter och vresig Robert De Niro, Gud själv - Morgan Freeman och Kevin Kline som jag alltid blandar ihop med Michael Keaton. Till dessa giganter har vi också den ljuvliga Mary Steenburgen och side-kicken Jerry Ferrara.

Last Vegas är en romantisk dramakomedi. Skämten är mer snälla än utmanande och filmen har nog inga ambitioner att ifrågasätta "kulturen" som beskrivs, som i en mer seriös film som Spring breakers till exempel. Inga risker tas i en film som Last Vegas. Samtidigt är det överlag ganska bra skådespeleri och jag var underhållen och nyfiken på filmen genom hela speltiden. Jag satt inte och kollade klockan hela tiden och det är ett bra betyg i sig.

Det jag gillade mest med filmen var samspelet mellan de fyra huvudpersonerna, speciellt Kevin Kline var rolig. Ja, så var det, han gjorde mycket av filmen. Snyggt skägg också. Trots att det var helt vitt. Scenerna om triangeldramat mellan Steenburgen, De Niro och Micke Douglas skulle väl stå för filmens nerv men de var tämligen slätstrukna. Däremot var Jerry Ferrara i rollen som ung spoling som blir lurad att tro att de fyra gamla vännerna var från maffian riktigt kul.

Det finns något lustigt med fyra äldre herrar som partajjar som om de vore 25. Och här finns en hel del yngre damer med på festerna så filmen är antagligen både icke-pk och sexistisk, men vad sjutton är inte det nu för tiden? Jag roades i alla fall över scenen då de fyra gubbarna mutar sig till att bli domare i en bikinitävling. Nu lutar jag mig tillbaka och inväntar förfärade utrop från ivrigt spejande moraltanter.

Allt som allt var detta en perfekt film för mig, som balsam för själen. Det ska vara en njutning att se film, inte en kamp mot ett ligistgäng med efterföljande huvudvärk (eller värre).

Last Vegas, för er som vill drömma er bort till den absurda staden Las Vegas och umgås med några välkända ansikten för en kort stund.  Jag ger Last Vegas tre gamla hundar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Chaplin (1992)

Charlie Chaplin (om the little tramp): A tramp, a gentleman, a poet, a dreamer, a lonely fellow always hopeful of romance and adventure.


Månadens Filmspanartema blev biografier, eller bio-pics som vi säger. Detta är en intressant genre, tycker jag, för att den återkommer gång på gång till premiärbiograferna trots att filmerna allt som oftast är ganska tråkiga. En biografi om en viktig eller känd person må vara viktig eller pocka om uppmärksamhet på grund av den kända personen i fråga, men varför måste filmerna vara så torra och trista? Jag hade konstigt nog en del i valet av tema, och med tanke på att jag med säkerhet kan säga att jag inte gillar genren så det blev kanske lite tokigt där.

Jag hade som vanligt tänkt slå till med en personlig topplista över de bästa filmerna som passade in på temat. Jag hade till och med börjar fundera på hur kriterierna skulle vara, det finns några tydliga undergenrer som biografier från sportens värld till exempel. Jag hade nog tänkt välja biografier där det står klart och tydligt att en persons liv eller gärning står i fokus.

Men så fick jag ett bra tips på en biografi jag inte sett av filmspanaren Fiffi från Fiffis Filmtajm. Eftersom jag blivit så stormigt förtjust i Charlie Chaplins filmer under det pågående Decennier-projektet så tipsade hon om Richard Attenborough's bio-pic Chaplin med Robert Downey Jr i huvudrollen som den lille trampens fader. Sagt och gjort jag har nu tagit mig igenom den 2,5 timmar långa filmen.

Chaplin är en mycket bra bio-pic. Tror jag. Hantverket från alla inblandade är av yppersta klass. Ett stabilt om än omodernt regisserande. Ett fin foto av svensken Sven Nykvist (och det betyder väl att det är bra per automatik). Skådespelarinsatserna är jättebra. Jag har alltid gillat Robert Downey Jr och här är han i sitt esse. Han är fortfarande ung och påminner mig om hans tidiga filmer. Samtidigt spelades denna film in bara några år före han åkte fast för heroin- och kokainmissbruk och jag tycker nog att man kan se en äldre människas smärta bakom ögonen på honom redan i denna film. Som storfilm kryllar den av kända skådespelare i stora och små roller. Jag la märke till bra insatser från Anthony Hopkins, Kevin Kline och givetvis Moira Kelly.

Men ack vad tråkig filmen var i många partier. Och så lång, så lång. När det hade gått en timme satt jag och skruvade på mig i fåtöljen. Hur långsamt kan klockan gå undrade jag. Men visst det var intressant att få lära sig lite mer om Chaplins uppväxt och liv. Denna film följer lyckligtvis Chaplins autobiografi väl så att man kan nog lita på sanningshalten till en hög grad. Och det är intressant att få veta mer om Chaplin.

Filmens slut tar sig en hel del. Problemen med FBI med J. Edgar Hoover i spetsen och McCarthy-tiden är alltid intressant. Filmens sista del med hans sista fru Oona samt de med Anthony Hopkins och en gammalsminkad Downey Jr var mycket bra. Bitterljuva. Och sista scenen med Chaplin på oscarsgalan 1972 då han fick motta en hedersoscar var filmens höjdpunkt för mig. Det blev dammig till och med! Vi fick se montaget av scener från The kid, The Circus, The gold rush och City Lights. Det var väl attans då att denna bio-pic inte kom till liv förrän efter drygt 2 timmar och att filmens bästa scenerna var då vi fick se "riktiga" filmsnuttar av mästaren själv.

Men till slut blev Chaplin ändå kanske en av de bättre renodlade biografier jag sett så jag skickar ett tack i Fiffis riktning.

Men jag ger Chaplin tre stumfilmer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Glöm nu inte att kolla vilka förunderliga biografier mina filmspanarvänner har valt att skriva om:
Filmr (Steffo), Except Fear (Jimmy), Har du inte sett den? (Erik, Johan och Markus), Jojjenito (Johan), Filmitch (Johan), Mode+Film (Rebecca), Rörliga bilder och tryckta ord (Sofia) samt Fiffis filmtajm.

Men du, visst ska vi ha med en lista också? Javisst!

Min bio-pic-lista

10. Private parts (1997) Om radioprataren Howard Stern. Kul.

9. American splendor (2003) Om serietecknaren Harvey Pekar. Annorlunda.

8. Frida (2002) Om artisten Frida Kahlo. Innerlig.

7. Julie & Julia (2009) Om kokboksförfattaren Julia Child och kokboksläsaren Julie Powell. Smaskig.

6. All the president's men (1976) Om journalisterna Carl Bernstein och Bob Woodward. Spännande.

5. Capote (2004) Om författaren Truman Capote. Välspelad.

4. Erin Brockovich (2000) Om juristen Erin Brockovich. Segerns sötma.

3. Good night, and good luck (2005) Om journalisten Edward R. Murrow. Skräckinjagande.

2. Moneyball (2011) Om MLB-managern Billy Beane. Överraskande bra.

1. Amadeus (1984) Om kompositören Wolfgang Amadeus Mozart. Superbra. (nostalgipick?)