Victoria and Abdul (2017)

Victoria and Abdul är en brittisk dramakomedi om den gamla brittiska drottningen och en indisk muslimsk man som blir kompisar. Filmen bygger på verkliga händelser som det heter men hur många delar sanning, fiction och fantasy som anrättningen innehåller kan ingen svara på. Den är i alla fall patetiskt enkelspårig och pinsamt dålig.

Lika dåligt som det är med negativa stereotyper är positiva stereotyper och fyrkantiga förenklingar, även om det görs i gott syfte. I denna film är den indiske mannen så underbar att det växer blåsippor ur öronen på honom. Allt han gör, säger, tänker och förmedlar är helt perfekt. Alla andra runt drottningen, hela det förbaskade hovet, är eländiga makthungriga assholes. Vilket kanske inte var så långt från sanningen i och för sig, men filmen gör dem platta som om de vore klistermärken på en glasruta. Trist för oss i publiken.



Jag vet inte om "kampen" att promota det mångkulturella samhället vinner på att göra så enkelspåriga och ensidiga filmer som denna. Dessutom känns mycket av det som sker i filmen galet. Att Abdul så snabbt och så fullständigt skulle bli en knähund till drottningen, kyssa hennes fötter och sjunga halleluja för att han får vara en av hennes undersåtar känns långsökt. Urk, vilken dynga.

Det hade kanske varit mer intressant att få se en film om de muslimska upproret mot britterna där borta i Indien. Det är en historisk händelse jag aldrig hört om tidigare men den omnämns i filmen.

I denna film spelas Victoria upp som en härskare som inte har en aning om vad som försiggår ute i riket, som en annan Marie Antoinette. Eller? Hur vill de framställa drottningen egentligen? I en scen spelar Victoria överraskad över att de brittiska soldaterna plundrar helgedomar på dess juveler. Jaha, var skulle annars alla juveler som fyller de brittiska slotten komma från? Kolgruvorna i The Wales? I en annan scen ställer sig Victoria upp och rabblar en lång lista av avancerad statistik och fakta om vad hon gjort och ett litet "state of the Nation". Jasså, var det inte hon som inte fattade något om vad som hände ute i riket? Detta vara bara ett exempel på tillrättalagda scener som ska passa in i ett manus vars enda syfte är att romantisera och skönmåla en exotisk kultur. Så politiskt korrekt det kan bli...

Nej, detta var inte en film för mig. Tyckte den var helt värdelös. Det enda lite lustiga var att andra Dumbledore spelade Lord Salisbury och att komikern Eddie Izzard spelade Prins Bertie (smeknamnet på Edward VII).

Jag ger Victoria & Abdul en oväntad vänskap av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Låt oss hoppas att mina medresenärer fann mer att gilla i denna film:
Jojjenito
Har du inte sett den - Carl

Filmen har premiär på svensk bio på fredag.

Sabotage (2014)

Caroline: I've known some cops in my time, but your people don't seem like cops.
Breacher: Good. They're the best undercover agents in the DEA.

Filmen inleds med en scen där en kvinna blir torterad och tvingad att om och om igen be John att komma och hämta henne. Man kastas rakt in i en brutal och skoningslös värld där kampen mellan polisen och drogkartellerna knappast har någon klar vinnare. Scenen skaver och känns mycket obehaglig. Känslan från den scenen hänger kvar under hela filmen och den ger mig ett större engagemang och intresse för huvudkaraktären John än vad det verkar som att många andra känt. Detta är en film många verkar hata. Jag älskar den.

Arnold gjorde comeback förra året som huvudrollsinnehavare i och med filmen The last stand. Därefter kom den något svagare Escape plan där han spelade andrafiolen till Sly Stallone. Den nyvunna aktiviteten har gett oss ännu en actiondängare med Arnold i klockren huvudroll. Detta är en gammal hederlig våldsfilm med allas vår Arnold. Den är purfärsk och ändå får jag nostalgivibbar.

Sabotage är en mycket brutal polisfilm om ett gäng narkotikapoliser som anklagas för stöld av beslagtagna pengar. Efter internutredningen avslutats börjar en efter en av poliserna råka illa ut. Det verkar som att narkotikakartellen inte gillar poliser som lägger sig i.

Arnold spelar polisenhetens ledare John "Breacher" Wharton. Han börjar se ganska gammal ut nu, den gode Arnold, men det funkar här då han spelar en åldrig gammal krigare. När han trycker upp en av de yngre och mycket större kollegorna mot väggen i ett internt gräl tror jag på scenen ett hundra procent. Det finns en självklarhet i Arnolds fysiska aktioner som jag helt köper.

Så filmen påminner lite om den där Dödlig Vapen-filmen där poliserna dödas en efter en i attentat. Hon som hoppar i poolen via trampolinen, ni kommer ihåg. Men denna är bra mycket brutalare. Fastspikad människa i taket och så vidare. Men filmens mest brutala sekvens är historien om Whartons fru och son som fångats och dödats av drogkakartellen. De skickar honom videos av tortyren tillsammans med brev efter brev med kroppsdelar. Bilderna som jag spelar upp i mitt huvud är mångt mycket värre än de jag får se på duken i denna film.

Filmen är intressant och mycket bättre än vad idioterna skriver på imdb där den fått en massa extremt negativa "user comments". Jag antar att om man hatar Arnold eller denna typ av actionthrillers kan man säkert tycka att den var dålig. Jag är rimligen i filmens målgrupp men jag fann den ändå överraskande bra. Självklart är detta kanske inte den mest filosofiska film som gjorts men jag tyckte att flera av filmens teman hanterades klart intressant. Whartons familjs öde, kampen mellan polis och drogkakarteller samt stressen i Whartons grupp då de utsätts för systematisk utrotning var tillräckligt mycket men inte mer att sätta tänderna i.

Olivia Williams spelar polisen Caroline som utreder morden på Johns team. Det är en ganska hyfsad personkemi mellan henna och Arnold.

Vid sidan av Arnold föll jag för Sam Worthington i rollen som James "Monster" Murray. Va fan, kan han spela? Jag har nästan avskrivit honom efter hans bleka insatser i Avatar och Terminator: Salvation.

Filmspanare! Kommer ni ihåg tjejen som spelade Connie O'Mara i Gangster Squad? Hon som spelade Josh Brolin's fru! Mireille Enos heter hon och jag kommer ihåg att många tyckte att hon var bra. Samma skådis spelade också Brad Pitts fru i World War Z. Här är hon jättebra som polisgängets mycket nerviga och utflippade kvinnliga under cover cop.

Jag gillar't och pendlar mellan två betyg men eftersom jag redan nu skulle vilja bjuda hem både en och annan filmkompis och kolla på filmen igen sträcker jag mig till det högre betyget. Jag ger Sabotage fyra "he came back" av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Movies-Noir har också sett filmen. Gillade han den nedklippta versionen eller tycker han att filmbolaget har saboterat filmen?

Rushmore (1998)

Max Fischer: My top schools where I want to apply to are Oxford and the Sorbonne. My safety's Harvard. 

I min genomgång av Wes Andersons filmer har jag nu kommit till hans andra film Rushmore från 1998. Manus är skrivet av Wes Anderson och Owen Wilson.

Denna film är 100% känsla. Känslan i filmen är allt. Och det är en skön känsla. Men det betyder inte att den 18-årige Jason Schwartzman i sin debutfilm inte gjorde ett imponerande jobb som den pompöse 15-årige Max Fischer som i alla givna ögonblick överskattar sig själv. Det betyder inte heller att den 48-årige Bill Murray i sin första film med Wes inte gör den kanske första seriösa men samtidigt roliga rollen i sin karriär som den stenrike Herman Blume med det förvirrade kärlekslivet. Bill Murray skulle senare i sin karriär briljera i denna typ av dramatiska roller som bygger på svart humor mer än gapflabbshumor, så som i Lost in translation, Broken flowers och alla andra Wes Anderson-filmer. Och det betyder heller inte att den 30-åriga Olivia Williams inte gjorde ett ljuvligt porträtt av Rosemary Cross, den unga lärarinnan som Max Fischer och Herman Blume konkurrerar om.

Filmen gav mig en känsla, en skön känsla. Jag gillar den känslan. Det är universitetsmiljö-känslan jag tänker på. Filmen utspelas i skolmiljö, där Wes Anderson-liknande akademiker går omkring i sina manchesterkavajer med läderlappar på armbågarna. Jag är förtvivlat svag för filmer i denna miljö. Det är kanske på grund av en nostalgisk längtan tillbaka till Uppsala? Eller så skapades detta sug av den känslan som så starkt förmedlades i Donna Tartt's bok The secret history (sv. Den hemliga historien) från 1992. Det är för övrigt en bok som jag skulle vilja se filmatiserad. Med ett gäng unga karismatiska och okända skådespelare skulle man kunna skapa en nervig och dramatisk thriller med mycket svärta. Jag skulle gå och se den.

Wes Andersons andra film är ett stort steg framåt. Rushmore har en obeskrivbar handling men den är ändock enkel nog. Filmen bygger på några starka karaktärer, en mycket medvetet vald scenografi och foto samt ett grymt bra soundtrack. Låtarna är mer eller mindre perfekt valda för filmen och det är en typ av indie-musik som jag gillar.

Max Fischer: Maybe I'm spending too much of my time starting up clubs and putting on plays. I should probably be trying harder to score chicks. 

I slutändan må Max Fischer ha något för höga tankar om sig själv, men som vi ser i slutet av filmen är han mycket lyckad som författare och regissör av teaterpjäser.  Är detta måhända en spegling av Wes Anderson själv? Är detta Wes mest personliga film? Är Wes Max?

Herman Blume: What's the secret, Max? 
Max Fischer: The secret? 
Herman Blume: Yeah, you seem to have it pretty figured out. 
Max Fischer: The secret, I don't know... I guess you've just gotta find something you love to do and then... do it for the rest of your life. 

Jag ger Rushmore fyra röda hattar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Max Fischer: I saved Latin. What did you ever do?