Rental Family (2025)

Det är ju ändå himla trevligt att Brendan Fraser har blivit så bra på äldre dagar. Fast jag har egentligen alltid gillat honom sedan jag såg honom i den första The Mummy.

Här spelar han Phillip Vanderploeg i den underbara dramakomedin Rental Family. Den kom högt upp på min topplista över filmer från 2025. 

Philip är en skådespelare som gigar sig fram på sunkiga reklamjobb i Tokyo. Som Bill Murray fast på den andra änden av skalan. Han åkte till Japan för ett jobb, blev kvar men hans karriär tog aldrig fart.

I stort behov av ett gig tar han jobb på Rental Family. Detta förunderliga japanska koncept med skådespelare som spelar roller i sociala samanhang för kunden. För alla möjliga orsaker. Inte sex, utan platoniska roller som behöver fyllas. Det låter så galet att det bara måste vara baserat på verkligheten och det är det.

Filmen har mycket på plussidan. Brand Fraser är underbar och han hade bra stöd från Mari Yamamoto och Takehiro Hira. Ja, alla japanska skådespelare var jättebra, även om jag inte kände igen någon av dem. Det var en dramakomedi där alla spelade "au naturell". En känsla av lättnad att slippa tokrolig slapstick som ibland hemsöker östasiatisk film. Eller det är kanske framför allt koreansk film nu för tiden?

En av filmens styrkor är såklart miljöerna. Jag älskar de japanska miljöerna. De är lika påträngande underbara här som de är i Sofia Coppolas Lost in Translation. Vi får mer variation här, en  annan del av det japanska samhället som visas upp. Mer av det goda. 

Filmen är spännande, jag lapar i mig av miljöerna och Philips vardag. Sedan startar hans uppdrag för Rental Family, ett efter det andra. Och även om han blir coachad av chefen att inte bli personligt engagerad i sina kunder och deras liv så är det såklart svårt för Philip. Filmen bjuder på överraskningar, humor och innerlighet. Det är en fin film, en jättefin film.

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypodden Special Filmåret 2025, del 1 för snacket om denna film och en massa fler fina filmtips. Shinypodden hittar ni där poddar finns, tex på Spotify, och när det gäller musikavsnitten hittar ni dem som gratis följare av Shinypodden på Patreon.

Splitsville (2025)

Splitsville är en liten American Independent-film av skrivarduon Michael Angelo Covino och Kyle Marvin där den förre har regisserat också. De spelar två bästa vänner som har problem i sina respektive äktenskap. Adria Arjona och Dakota Johnson spelar fruarna.

I det ena paret vill kvinnan (Adria Arjona) skiljas för att ha sex med så många som möjligt. Mannen (Kyle Marvin) är något av en toffelhjälte. Det andra paret har en strategi för att undvika detta och testar ett öppet förhållande där de får ha sex på sidan på sidan så länge de är mentalt trogna. Något sådant. Det visar sig att den strategin inte heller är vattentät.

Duon Covino/Marvin gjorde The Climb som vi såg som Filmspanarfilm på filmfesten 2019. Det känns som en evighet sedan, det var ju före pandemin. Jag tyckte den var intressant men inte helt lyckad, bland annat försvagad av att den sågs utan textning.

Detta är en komedi, javisst, men lika mycket en drama om kärlekens irrvägar. Covino och Marvin funkar mycket bra i de komiska delarna. De går all in och bjuder på sig själva. Det är snarare i de dramatiska scenerna det knakar lite i fogarna. Herrarna övertygar inte till fullo. Samma sak med Arjona som är sexig men hennes karaktär känns ganska otydlig, inte speciellt "riktig", vet inte om det är manus mest eller om det är ett platt skådespel.

Filmens klart starkast lysande stjärna är Dakota Johnson. Hon spelar sin Julie både naruralistiskt och öppet i de komiska scenerna medan hon drar en slöja av mystisism över sitt ansikte i de dramatiska delarna. Hon är den karaktär som fick mig att fundera mest på filmen dagarna efter jag sett den. Filmen är tankeväckande överlag och dramat i storyn grep tag i mig mer än dess humor. Ett litet problem var att jag hade lite svårt att känna eller förstå hur någon av damerna fallit för någon av herrarna. Om detta hade känts mer troligt hade filmen vuxit rejält, tror jag. 

Allt som allt uppfyllde denna film många av de löften som vissa Am Indy-filmer uppfyller, även om lika många i genren faller pladask. Så icke denna dock.

Betyg: 3,5/5

Lyssna på Shinypodden Special Filmåret 2025, del 2 för snacket om denna film och en massa fler fina filmtips. Shinypodden hittar ni där poddar finns, tex på Spotify, och när det gäller musikavsnitten hittar ni dem som gratis följare av Shinypodden på Patreon.

The Ballad of Wallis Island (2025)

Ibland dyker det upp filmer som träffa mitt i sweet spotten för just dig. The Ballad of Wallis Island är en sådan film för mig. 

Detta är en ljuvlig liten brittisk film, två huvudpersoner som står för både fantastisk skådespeleri och manus. Till det några starka birollsskådisar med exekutiv producent Carey Mulligan i spetsen.

Comedy, Drama, Music. Javisst den är allt i ett. Ett drama förklätt som komedi.

En otroligt bra Tim Key spelar George som bjuder in den berömda men sedan länge splittrade folkmusikduon McGwyer and Mortimer för en konsert på ön Wallis Island utanför den walesiska kusten.

Herb McGwyer (Tom Basden) når destinationen nyvaket och kulturkrocken med "mega fan" George är hilarious. Det är underfundigt, pinsamt, hejdlöst roligt, weird och skämskudde all på samma gång. 

Vem var beroende av vem? Vem var och är autentisk, vem är ärlig mot sig själv ovh vem är en "sell out", allt ställs på sitt huvud. 

Filmens musik är underbar. Den får några få ögonblick stå i första rummet men mest är den kontexten, i form av bakgrundsmusik. Filmen handlar om relationen mellan artister och fans och om karriärer som slarvades bort. Men den handlar om så mycket mer om sorg, att orka gå vidare och om hur musiken stärker minnen och om dess magiskt helande kraft.

Tim Key spelar George med en exakthet som man knappast uppfattar förrän långt in i filmen. Han lyckas med bedriften att göra sin Geroge irriterande, fånig, lycklig, flamsig, i sjunde himlen, tafatt och besvärad och samtidigt i varenda scen vara precis på gränsen att bryta ihop av sorgen. Makalöst och så hjärtskärande att jag också nästan inte orkade hålla ihop det under titten.

En ljuvligt film med ett öppen och fint slut.

Betyg: 5/5

Shampoo (1975)

Shampoo utspelar sig runt valdagen 1968. Det är en komedi, drama och satir av Hal Ashby med Warren Beatty i huvudrollen. Beatty har också skrivit manus tillsammans med Robert Towne (manus till Chinatown med mera). Filmen har varit okänd för mig, men den var faktiskt 1975 års tredje största film i Box Office efter Jaws och One Flew Over the Cuckoo's Nest. Filmen har också berikats med en Criterion Collection-utgåva. Klart man blir lite nyfiken.

Filmen är som sagt en satir som gör upp med det flummiga sextiotalet och dess flower power och sexuella revolution. Den belyser ett amerikanskt samhälle i moraliskt förfall både inom politiken och det privata. Filmen kom ut året efter Watergateskandalen och Richard Nixons avgång. Filmen ger mig en känsla av att ingen bryr sig, vare sig om politiken på djupet eller lojalitet till en partner. Alla ligger med alla och ingen bryr sig. Alla är horor på ett eller annat sätt.

Filmens huvudrollsinnehavare och manusförfattare Warren Beatty var en playboy som härjade i Hollywood under filmens samtid. Meta! Författaren Peter Biskind hävdade i den icke auktoriserade biografin Star att Beatty har haft sex med nästan 13.000 kvinnor. Detta har Beatty förnekat. Det är fine men han verkar ha haft förhållanden med en herrans massa kända kvinnor från Hollywood och musikbranschen i vilket fall. Men denna meta-dimension av Beattys vilda leverne i det privata gör hans George i filmen lite extra intressant.

Filmens kvinnliga stjärnor är också i högsta grad intressanta. Filmen anses vara en komedi bland annat, men den är framför allt en tragedi skulle jag säga. En ganska ung Goldie Hawn spelar Georges unga naiva flickvän som driver omkring på ett stormigt hav utan styrsel. Hon är alltid kul att se tycker jag. Jag hade inga illusioner om att de skulle gå bra för henne i klorna på en regissör som lockade med ett filmkontrakt.

Julie Christie spelar Jackie, filmens mest smärtsamma karaktär. Jackie är Georges ex som väljer rätt, fel eller mitt emellan i filmens allra sista scen. Så som jag tolkar scenen tog den hårt. Brutal.. 

Lee Grant spelar ännu en annan av Georges alla "flickvänner". Hon vann en Oscar för bästa kvinnliga biroll för övrigt. Hennes Felicia är en sorglig karaktär hela filmen igenom, för henne hade jag aldrig något hopp. Det är värre med dem man hoppas ska "klara sig" än de som är dömda på förhand. 

Men kanske det intressantaste filmhistoriska ansikte vi träffar är den 18-åriga Carrie Fisher i sin filmdebut som spelar Lorna, en go-get-it-girl, en stark karaktär. Kanske den enda av de fyra damerna som finner lycka i livet. Man kan alltid hoppas.

Vår casanova George belägrar dem alla fyra, och vissa flera gånger om. Att han orkar!

Filmen var trögstartad och som satir var den hyfsat effektiv men det är inte i Robert altman-nivå inte, det får man erkänna. Filmen var ändå tillräckligt intressant så att jag hängde med till den tredje och sista akten, då filmen tog sig rejält och avslutningen var riktigt stark. En klar rekommendation blir det ändå.

Betyg: 3/5

Singles (1992)

Singles är en nostalgisk pärla. detta är en film som klippt och skuren för mig!

Ok, den skulle kanske inte kännas lika bra om jag såg den för första gången idag men det gjorde jag ju inte. Jag såg mycket tidigt efter den släpptes på VHS, back in the days.

Jag älskar mycket i filmen. Musiken är otroligt bra, speciellt för en annan som gillar Alice In Chains, Soundgarden, Mother Love Bone och Pearl Jam. Inte minst de korta snippets av liveframträdanden med Alice In Chains är extra bra. Igenkänningen i att gå på små klubabr och se band spela live.

Dessutom älskar jag det tajta och vassa manuset. Lite daterat till tidigt 90-tal och kanske bäst anpasat folk som är mellan 25-35 år. Personligen ryser jag av välbehag och ibland skam på grund av igenkänning i en massa scener. Vilka är vilka lämnar jag dock osagt!

En film som denna hade inte funkat utan bra casting. Jag älskar skådespelarna med Matt Dillon, Bridget Fonda, Campbell Scott, Kyra Sedgwick, Jim True-Frost och Jeremy Piven i första rummet. Filmen känns lite som en prequel till High Fidelity i tematik och feeling.

Till sist älskar jag humorn. Filmen får mig att le, sitta och mysa och till och med brista ut i skratt flera gånger om. Detta trots att det är en dramakomedi mer än en renodlad komedi. Ibland kan denna subgenre kännas som de roligaste filmerna som finns. Humorn är karaktärsdriven och allt som oftast bygger den på, åter igen, ingenkänningen hos publiken. Vi slipper slapstick och andra "simplare" gagas.

Saker jag inte gillar? Äh, jag passar på den.

Betyg: 4/5

Jag och Niklas såg filmen i samband med Specialen om de bästa albumen från 1992.

She Came to Me (2023)

She came to me är en romantisk komedi med Peter Dinklage, Anne Hathaway och Marisa Tomei i huvudrollerna. Dinklage spelar Steven en kompositör med "writer's block". Han är gift med Patricia (Hathaway), en iskall och totalt oromantisk psykiater. Under en stärkande promenad för att finna inspiration finner Steven en sjaskig bar nere i hamnområdet och där finnar han sin musa, bogserbåtskaptenen Katrina, spelad av Tomei. Steven får inspiration av mötet med Katrina och kommer igång med sin nästa opera som handlar om en kvinnlig bogserbåtskapten som också är en massmördare... Hilarity ensues.

Filmen är skriven och regisserad av den för mig tämligen okända regissören och skådespelerskan Rebecca Miller. Det är en mysig liten film i samma genre som Woody Allen, Noah Baumbach och Nicole Holofcener verkar inom.

Vid sidan av en som vanligt fantastik miljö från Brooklyn och roliga karaktärer där Anne Hathaways psykiater är extra välfunnen, har filmen en mer allvarlig och mörk sida. Det är sidohistorian om Patricias färgade son Julian och hans förhållande med städerskans dotter Tereza som tar större och större plats under filmens gång och för mig känns det som att det är den historien Miller egentligen ville berätta. Stakes! Liv riskerar att slås i spillror. Problematiken som filmen lyfter upp känns för oss åskådare som enkel att hantera men det är också uppenbart att en situation som beskrivs kan gå helt åt helskotta utan större problem.

Denna film är bra, men hon har en liten bit till för att nå de riktiga höjderna. Det räcker till en trea i alla fall.

Betyg: 3/5

American Fiction (2023)

Martin Luther King Jr: "I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character. I have a dream today!"

American fiction är en välformulerad satir om den oundvikliga men antagligen oväntade effekten av den identitetspolitiska analysen som vuxit sig starkare och starkare i vårt samhälle.

Vi får följa den intellektuelle och intelligente författaren Monk som kommer från en mycket förmögen familj. Han är frustrerad över att hans böcker inte är populära. Hans kollegor inom akademin uppskattar böckerna men de går inte hem hos vanligt folk eftersom "they are not black enough". "Problemet" är att Monk är en färgad man, "an African-American", och då ska han skriva trashig skräplitteratur om gängkriminalitet, om barn som växer upp utan en pappa och och allt sånt som ingår i stereotypen av den svarta befolkningen (i USA och Västeuropa). Monk blir än mer irriterad när en ung svart kvinnlig författare går upp på försäljningslistorna med en trashig bok om den "svarta kulturen". Han beslutar sig för att under pseudonym skriva en egen bok i samma genre. Han vill göra den så hysteriskt överdriven att alla fattar att det är ironi. Men till hans ännu större frustration blir hans bok en succé.

Monks frustration är mycket lätt att förstå. Han läggs i ett fack pga av hans hudfärg. Han bedöms inte på hans karaktär, moral, vad han gör eller vilka böcker han skriver. Istället är han reducerad till en i mängden, en i en grupp som endast definieras av medlemmarnas hudfärg. Detta är en dagsaktuell fråga som poppar upp lite här och där. Folk definieras efter vilken grupp de mappats in i, och relationen mellan grupperna är mer intressant, speciellt vilken grupp som är "the opressors" och vilken som är "the victims", än individernas egna egenskaper.

Filmen bygger på romanen "Erasure" av Percival Everett och den kom ut redan år 2001, så man kan konstatera att problemet fanns redan då och det har förstärkts idag. Varför har denna galenskap inte tryckts undan de senaste två decennierna? Vi får hoppas på rättning av detta de närmaste 20 åren istället. För den intresserade av problematiken kan jag rekommendera boken "The End of Race Politics: Arguments for a Colorblind America" av Coleman Hughes. Den kom ut 2024.

Men filmen är så mycket mer än en satir över en förvirrad politisk strömning. Den har en annan sida om Monk och hans familj som är oväntat fin. Pappan är död men hans skugga vilar över Monk och hans syskon och Mamman börjar dessutom bli senil av åldern. Istället för satir erbjuds vi fina scener som träffar in de flesta känslor i registret, de är sorgliga, komiska och vemodiga om vartannat. Men det känns på riktigt och de upplevs som sanna. Mixen mellan den absurda satiren med det allmängiltiga och personliga blir lyckad vilket kanske inte var givet.

Skådespeleriet är överlag mycket bra. Främst står Jeffrey Wright som Monk och Sterling K. Brown som hans homosexuelle bror Cliff. Båda förtjänar alla hyllningar de fått. Filmen, Wright och Brown blev alla nominerade till oscars men den enda statyett filmen vann var bästa adapterade screenplay. Vilket var välförtjänt.

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 2. Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

The Banshees of Inisherin (2022)

Detta är en allmänt hyllad, ja till och med hysteriskt hyllad film av Martin McDounagh. Jag finner mig smått tveksam till reaktionerna för detta är inte en jättebra film. Den är fint förpackad och den kan verka vara bra, men är den verkligen det...?

Efter McDonaughs senaste film Four Billboards Outside Ebbing, Missouri var förväntningarna höga inför den nya filmen. Den omskrivs som en dramakomedi och just filmens komiska inslag lyfts ofta som dess styrka. Jag fann den inte en gnutta rolig eller komisk, inte ens fyndig under ytan. Istället fann jag filmen beklämmande och lågintensivt sorglig.

Filmen handlar om två korkade män. En svagbegåvad men vänlig man som varken förstår vad som händer runt honom eller vad hans handlingar betyder. Den andra envis långt över gränsen till det absurda som håller fast vid en fix idé några rundor för långt. Filmen är en allegori över kriget mellan protestanter och katoliker i Nordirland. Som sådan är filmen stark, men som film är den tråkig och med tanke på filmens hyllningar mest frustrerande för mig.

Jag såg filmen hemma i filmrummet och häpnar när jag hör att publiken på filmfestivalen kiknade av skratt. Masspsykos? Publiken slog sig tydligen på knäna över hur roligt det var med den korkade Pádraic och den absurde Colm. Låt oss konstatera att detta är ett fall då filmens humor går mig över huvudet.

Vid sidan av Pádraic (Colin Farrell) och Colm (Brendan Gleeson) har vi en yngling som är ännu mer korkad, Dominic (Barry Keoghan). Lider ön av grav inavel kanske? Ger regissör McDounagh en känga åt de stridande parterna i Nordirland, att de är ett gäng inavlade idioter?

Siobhán (Kerry Condon) är den enda karaktären jag tyckte var rimlig. Hon tog sitt pick och pack och lämnade ön. Bra för henne.

Vad hade då den gamla häxan i svart för roll? The banshee? Något om döden får man anta. Hon översåg deras relation, hur den steg för steg dödades genom den ena oåterkalleliga handlingen efter den andra. Två gamla vänner som för alltid blir fiender. Precis som... 

Nja, jag finner det inte roligt. Slå sig på knäna av skratt? Nej.

Betyg: 2/5

Funny Pages (2022)

 

Funny Pages är en film som jag tyvärr inte kan rekommendera. Manus är mycket svagt och det är svårt att hitta något positivt att säga om skådespelarna. Filmen är producerad av the Safdie brothers som jag har svårt med, så jag kan inte säga att jag är förvånad. Inledningsscenen är som tagen ur deras play-book, det vill säga helt hysterisk och smått obehaglig.

Handlingen följer en misslyckad serietidningstecknare som försöker hitta sin plats i livet samtidigt som han kämpar för att få sitt genombrott. Han letar efter "soul" i sin konst. Men istället för att skapa en engagerande och humoristisk historia så faller manuset platt. Skämten är för skruvade och karaktärerna känns oengagerande. Dessutom försöker regissören Owen Kline få till den där nerviga stressade känslan. Men misslyckas med det också. Hela filmen osar av låg budget och glada amatörers afton. 

Filmen är en typisk American Independent och distribuerad av A24 vilket nu för tiden är som en vårdkase för intressanta titlar, men detta var ett stolpskott från dem.

Skådespelarna i Funny Pages gör ett taffligt försök att rädda filmen, men tyvärr lyckas de inte rädda det svaga manuset. Karaktärerna känns onaturliga och ofta obegripliga, vilket gör det svårt att känna någon som helst sympati för dem. Det finns några få scener som hade potential men de försvinner lätt i mängden.

Sammanfattningsvis är Funny Pages en film som jag skulle undvika. Om du är en fan av bröderna Safdie kanske du vill ge den en chans, men för mig var det en besvikelse.

Betyg: 1+/5

Cha Cha Real Smooth (2022)

Lika delar apokalypsen och det faktum att Filmfestivalen tappat så mycket i värme och charm har gjort att jag inte varit på filmfesten sedan 2019. Det jag saknar mest från festivalen är att överraskas av okända American Independent-filmer i massor. Men jag har givetvis chansen att se dem hemma när de kommit på streaming och precis så är det med dagens film. Jag blev varse om filmen då den dök upp på någons topplista över 2022 års filmer som jag lyssnat på.

Cha cha real smooth är andra filmen av 26-årige Cooper Raiff. Han skriver manus, regisserar, producerar och spelar huvudrollen i filmen. Han har lyckats få med sig Dakota Johnson som producent och hon spelar också den andra huvudrollen. Annan känd skådis är Leslie Mann.

Filmen är helt underbar och den visar upp "American Independent"-film från dess bästa sida. Det är en komedi, men inte fånig eller flabbig. Det är ett drama men inget är givet på förhand. Den är varm men också lite sorglig, den berör för sitt personliga innehåll men är ändå allmängiltig på ett underligt sätt.

Raiff spelar en ung man som inte riktigt vet vad han ska göra efter collegestudier inom kommunikation. Han jobbar på en snabbmatsrestaurang men bor hemma med sin mor (Leslie Mann) och lillebror David (Evan Assante) samt styvpappan Greg (Brad Garrett). På fritiden jobbar han som "party starter" på Bar Mitzvah fester och där träffar han den autistiska tonårstjejen Lola (Vanessa Burghardt) och hennes mamma Domino (Dakota Johnson). Det är hela filmen. 

Filmen är mysig och trevlig, ja man kan kalla den snäll. Den har ett manus som om och om igen överraskar mig lite. Jag väntar mig att filmen ska ta en väg men den gör ofta de lite oväntade valen. Detta är otroligt fräscht. Jag blir spirituellt upphetsad av filmer som överraskar. Den ger också karaktärerna tid att utvecklas och blomma ut. Varken för stressat eller för långsamt. Tajmingen är superviktig. Det är en svår balans i hur mycket tid man ska lägga för att bygga grunden i en film som denna.

Skådespeleriet är överlag jättebra. De två tonåringarna gör det suveränt för deras ålder. Och Raiff som Andrew är något av en upptäckt. Han är förbaskat lik allas vår Doctor - David Tennant, både till utseendet och auran. Det är stora skor att fylla men Raiff klarar det helt ok.

Filmens domineras dock av Dakota Johnson. Hon är magnetisk och enigmatisk. Precis så svår att förstå att hennes karaktär kan vara nästan vad som helst, och ändå känns hon igen som om jag själv känt henne i ett tidigare liv. Det är en upplevelse att se Dakota i denna film och jag blir ett stort fan utav bara farten!

Betyg: 4/5

Mannen Utan Minne (2002)

 

Mannen utan minne är en störtskön "deadpan comedy" av den finske regissören Aki Kaurismäki. Detta var den första filmen från honom jag sett och det var en tämligen angenäm upplevelse. 

Filmen följer M som anländer till en stad per tåg, blir nedslagen och rånad på id-kort och pengar och vaknar upp på sjukhuset med total minnesförlust. Han vinglar ut i samhället och hamnar i en lite community av hemlösa som bor i skjul i ett bortglömt hamnområde. Där finns en massa sköna karaktärer som killen som bor i en soptunna, familjen med den slarvige fadern och den lokala ordningsvakten som tar betalt av de hemlösa för att de bort där de bor. M försöker få jobb men hindras av att inte ha en identitet; ett namn, en adress, ett personnummer, ett bankkonto. Han blir vän med en kvinna i Frälsningsarmén, får jobb på deras second hand-butik och blir manager för deras lilla orkester som spelar gudfruktiga sånger. Som manager öppnar han ögonen och öronen för bandet för rock´n´roll och de utvecklas till allas belåtenhet. 

Filmen har en speciell ton och känsla. Allt spelas fullt gravallvarligt som om filmen vore ett realistiskt drama, men samtidigt visar den upp en förvrängd eller förstärkt verklighet som gör att filmen inte känns som ett rent drama ändå. Det är till exempel svårt att förstå vilket år den utspelas, på femtiotalet eller nutid (2002)? Båda kanske? Sen poppar det upp fler och fler surrealistiska scener som får mig att dra paralleller med David Lynch. Till slut landar jag i en högt stiliserad surrealistisk dramakomedi. Just att skådespelarna och regissör sätter en så allvarlig ton gör det lite lurigt. Dessutom känns många scener under filmen som en transportsträcka i berättelsen, men mot slutet inser jag att det är det som är filmen. Handlingen är hur karaktärerna lär känna varandra och gemenskapen de känner.

Mannens eskapader med orkestern höjer filmen mycket. Var och vartannat musikframträdanden står ut som favoritscener i filmen och de höjer den rejält. I övrigt är det en fin film, en film som först förbryllar mig men som till slut gör mig varm i magen och bröstet.

Betyg: 3/5

Lyssna på diskussion om filmen i säsong 12 av Shinypodden.

On the Rocks (2020)

 

Sofia Coppolas nya film On the rocks påminner lite om hennes tidiga mästerverk Lost in translation men denna kommer inte upp i föregångarens briljans. Båda är dock långsamma dramakomedier med en hel del av Sofias personliga tankar som kan vara allmänmänskliga om åskådaren så vill.

Rashida Jones spelar Laura, en ung författarinna med två unga döttrar och en make som arbetar mest hela tiden med en start-up. Hon börjar misstänka att maken är henne otrogen och till sin hjälp får hon mer eller mindre ofrivilligt sin far Felix.

Filmen inleds trevande men när Bill Murray i rollen som pappa Felix äntrar scenen får filmen liv. Han är en charmig konsthandlare som är likt en playboy. Han är extremt rik och samtidigt både dedikerad till sin dotter och narcissistisk. Felix tar med sig Laura på nattliga besök på nattklubbar, överklasspartyn och andra upptåg i en sällsam odyssé. De pratar om Lauras makes eventuella bedrägeri men också om livet i stort, sanningar om människa som ett djur och familjens historia.

Filmen påminner mig ibland, men inte alltid, om den tyska filmen Toni Erdmann med pappans försök att nå fram till sin dotter genom upptåg och galenskaper.

Filmen lever upp rejält så snart Bill Murray kom med i handlingen. Och även om Rashida Jones är helt ok som Laura kan jag inte annat än undra hur det blivit om Sofia Coppola hade sammanfört hennes "dream team" från Lost in translation istället och tagit in Scarlett i rollen som Laura. På tal om henne så tycker jag att denna film på ett bättre sätt beskriver ett förhållande på glid än den skrikiga Marriage story.

On the rocks inleds lite svagare men tar sig allt eftersom och den är en bra film. Coppolas favorittonläge verkar vara vemodighet och filmen dryper av detta. Samtidigt är den överraskande rolig (Murray) och en hel del sanningar om manligt kontra kvinnligt kommer fram i dialogen (Murray igen).

Den orkade nästan upp till en fyra!

Betyg: 3+/5

The Trip to Greece (2020)

Den första The Trip var en frisk fläkt och jag gillade den mycket men av okända anledningar har jag inte sett uppföljarna från Spanien eller Italien. Men nu har jag tagit mig an The trip to Greece i alla fall.

Steve Coogan och Rob Brydon spelar vagt semidokumentära versioner av sig själva men filmerna har manus och regisseras av Michael Winterbottom. Det påminner mycket om Richard Linklater, Ethan Hawke och Julie Delpys ”Before”-filmer. I båda filmserierna spelar skådisarna karaktärer som bygger på dem själva men ändå är det inte dokumentärt.

Och precis som i ”Before”-filmerna är kanske behållningen i ”The trip”-filmerna att det är mysigt att hänga med skådespelarna i en timme eller nästan två. ”Before-”filmerna bygger på varandra och ska med fördel ses i rätt ordning. Jag vet inte hur centralt det är i denna filmserie och kanske var det olyckligt att jag såg denna före dess två föregångare?

Bästa scenen i filmen var på restaurangen med den tyska servitrisen (Soraya Mahalia Häfner). ”Already enjoy”-tjejen! Den var underbar då den var både avväpnande enkelt och överraskande. ”Now you can enjoy completely.”

Som vanligt hinner Steve och Rob täcka in många ämnen, allt från de gamla grekerna till imitationer av Brando, Dustin Hoffman, Arnold och många fler. Jag gillade utvecklingen om att de gamla grekerna insåg att människor kan ha både gott och ont inom sig. Detta med anledning av den toxiska och svartvita miljö som existerar i sociala medier och efterföljande ”cancel culture”.

Då nästa alla scener utspelas på restauranger bör man sannerligen ha ätit före man sätter sig ner för att se denna film. Jag kommer ihåg det som att den första filmen mer fokuserade på vad de åt, på själva maträtterna och restaurangerna. Nu nämnde knappt vad ställen hette de åt på. Något jag ska spana på i de ännu osedda andra och tredje filmen.

I slutet nyktrar filmen till rejält då Steve pappa går bort i sjukdom. Detta hände i verkligheten redan 2018 men jag har inga problem med att känna att Steve spelade de scenerna med känslor från det verkliga livet. Tyvärr kunde jag allt för enkelt relatera till den biten av filmen, dessutom dubbelt upp. När ”On the nature of daylight” spelades blev det nästan dammigt i rummet.

Jag gillar detta mycket men det är en typ av filmgenre som är vansklig att betygsätta. Den kan vara värd en fyra till och med i rätt humör men jag nöjer mig med en stark trea.

Betyg: 3+/5

Happy Christmas (2014)

Den andra julfilmen jag tog mig an i julas var denna lilla amerikanska indy-film. Jag valde den utan att veta något om filmen förutom att favoriten Anna Kendrick var med. 

Det visade sig snart att detta är en lågbudgetfilm från Joe Swanberg, och en film i sub-genren "mumblecore". Joe har tidigare gjort mumlande filmer som Hannah takes the stairs med Greta Gerwig.

I Happy Christmas spelar Anna Kendrick en typisk manlig roll som familjens svarta får. Det yngsta barnet som räds ansvar och som begår misstag efter misstag som påverkar hela familjen. Hennes Jenny flyttar hem till storebrodern och hans fru spelade av regissören själv Joe Swanberg och den gravt underskattade Melanie Lyndskey. Jenny har också en gammal kompis i staden som spelas av Lena Dunham.

Efter ett antal ångestframkallande scener under filmens första hälft blir jag positivt överraskad över var historien landar under andra halvan. Detta är ju en renodlad indy-film där komedi, drama, hjärta och svärta blandas hej vilt. Man utmanas och överraskas mer än i en normal Hollywood-film enligt formulär 1A.

Jag gillade flera saker i denna film. Kul att se Kendrick i en lite annorlunda roll, med en hel del mer mörker än vad vi ofta får från henne. Dynamiken mellan syskonen (Anna Kendrick och Joe Swanberg) var mycket fin. Kanske den bästa sedan The skeleton twins? Men jag gillade också tjejtrion (Anna Kendrick, Melanie Lyndskey och Lena Dunham) och deras scener där dialogen i sann mumblecore-stil är improviserad. 

Inte så mycket av en klassisk julfilm, men en mycket trevlig American Independentfilm.

Betyg: 3/5

The Peanut Butter Falcon (2019)

"The Peanut Butter Falcon" är en härlig amerikansk road movie om en omaka trio som av ödets nyck satts samman. Det är en dramakomedi som är oväntat rolig och oväntad dramatisk. Filmen har jämförts med "Little miss Sunshine" och jag förstå varför. Men jag skulle ändå heller säga att den är som en blandning mellan "Mud" för miljöerna och "The station agent" för dess känsla.

Shia LaBeouf står i filmens centrum och han är suverän i denna roll. En roll som jag lätt hade kunnat se favoriten Sam Rockwell i. Ben Foster var tilltänkt först men det känns bra att det blev LaBeouf. Jag har sett honom i flera filmer men aldrig uppskattat honom som nu. Jag får kanske helt enkelt omvärdera honom efter denna film.

Filmens huvudperson Zak spelas av Zack Gottsagen som har Downs syndrom. Zack träffade regissörerna Tyler Nilson och Michael Schwartz på ett läger för ungdomar och berättade då att han ville bli filmstjärna. Nilson och Schwartz skrev då ett manus baserat på honom och hans drömmar. Så filmen både är och känns semidokumentärt. Zack är bra i denna film även om det är lite svårt att bedöma. Vissa delar av dialogen är tydligen improviserad och allt känns väldigt autentiskt.

Den tredje i trion är Eleanor spelad av Dakota Johnson. Hon är mycket bra hon också. Här visas hon i alla färgnyanser förutom grått. John Hawkes och Bruce Dern har små biroller och de gör dem ypperligt bra.

Min spaning var att sista scenen antagligen var en önskedröm. Regissörerna förnekar detta bestämt. Fegisar!

Filmen är bra och den berörde mig mer än väntat. Det är mycket mer fokus på dramat än humorn och då är humorn ändå mycket välfunnen och känsligt utförd. Det blir dammigt i rummet flera gånger under visningen så glöm för all del inte näsduken när ni går och ser filmen på bion.

Jag ger "The Peanut Butter Falcon" fyra livsdrömmar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypodden Special om de bästa filmerna från 2019: Del 1 (där denna film kommer upp), Del 2 (creme de la creme från 2019)

Andra revyer av filmen:
Jojjenito