See How They Run (2022)

 

"See how they run" är en supermysig pusseldeckare i Agatha Christies anda. Det är en mordhistoria, en fiktiv berättelse, runt teatersällskapet som satte upp Christies pjäs "The Mousetrap" i London under tidigt 50-tal. Den kända författarinnan dyker till och med upp i en liten roll lite senare i filmen. Filmen leker en hel del med oss åskådare på en metanivå, för som vi alla vet har Christies "The Mousetrap" spelats och spelas fortfarande i London. Denna film utspelas 1953 då teaterfolket ska fira att pjäsen visats i ofattbara 100 visningar. Hehe, de kunde inte ana hur länge den skulle vara uppe på repertoaren. Endast en pandemi kunde tillfälligt stoppa den!

Nåväl. Det sker ett mord. Såklart! Detta är ändå en Agatha Christie pastisch. Erfaren och trött polis tillsammans med ung och naiv dito startar sin utredning. Huvudpersonerna är sablans kul, mästerligt spelade av Sam Rockwell och Saoirse Ronan. Rockwell har varit en av mina favoriter ända sedan jag såg honom i Duncan Jones "Moon". Ronan har jag aldrig gillat men här är hon mycket underhållande. Jag har nog aldrig sett henne i en humoristisk roll förut. Hon kan verkligen detta med komedi och jag tror inte att det är en förhastad slutsats att utnämna henne till filmens stjärna.

Filmen har en massa kul birollsinnehavare men jag känner inte igen så många. Gissar att de består av brittiska skådespelare från teatern. En biroll, och viktig sådan, är dock den sliskige amerikanske filmregissören Leo Köpernick som spelas av Adrien Brody. Han är alltid intressant och också vass på humor vilket vi fått bevisat i flertalet Wes Anderson-filmer.

Filmen är kul och underhållande. Den har en skön stämning som påminner mig om gammeldags film-film. Den påminner också i hög grad om Christies filmatiseringar förstås, men mycket mer lättsam än vad hennes alster brukar vara. Moderna filmer som skulle kunna användas som jämförelse kan vara Rian Johnsons "Knives out" och Greg Mottolas "Confess, Fletch". Jag anar, eller snarare hoppas på, en ny trend av mysiga filmer som inte bara fokuserar på mörker, elände och äckligheter. Omväxling förnöjer och nu är det hög tid för mysiga filmer! Jag kan starkt rekommendera denna film då detta är en redigt bra film och jag lovar att jag denna gång inte kommit till en förhastad slutsats!

Betyg: 4/5

Little Women (2019)

"Little women" har premiär på svenska biografer idag. Är det något du funderar på att se? Detta är min icke spoilande revy om filmen.

I en av filmens mesta metascener diskuterar Jo March sin bok "Little women" med förläggaren Mr. Dashwood. Han tycker att en bok måste ha en spännande handling, mera action, och ett lyckligt slut vilket han definierar som att den kvinnliga huvudpersonen blir gift. Jo håller inte med då hennes bok "bara" handlar om systrarna Marchs liv, varken mer eller mindre. Detta är precis som det är med filmen.

I en mening händer det inte speciellt mycket, men den tar sig ändå in under huden på mig som tittare. Det är lite som en riktigt bra bok som väver sin väv långsamt. Många böcker ger ju inte kortsiktiga kickar från actionscener men storyn tar sig obemärkt in under huden på läsaren ändå.

Efter filmen var jag lite undrande... Vad var det alla som hyllat filmen såg i den? Med tanke på att bokförlagan är ett standardverk för amerikanska skolungdomar gissade jag att vi som inte har läst boken kan ha svårt att relatera till filmen. Men jag kände redan på under första kvällen efter titten att filmen hängde sig kvar. Den pockade på uppmärksamhet. Och den har sannerligen vuxit sedan titten. Det känns som att jag har en relation till systrarna Jo, Meg, Amy och Beth. Lite som med en bra bok alltså. Lite som livet självt.

Filmen har föregåtts med mycket hype och den är en favorit inför Oscarsgalan vilket gjorde att i alla fall jag hade högt ställda och delvis felriktade förväntningar på filmen. Jag trodde att den skulle ge oss en mer nymodigt film som lekte med formatet mer. Istället får vi ett "vanligt" kostymdrama som utspelas under och precis efter det amerikanska inbördeskriget. Det regissör Greta Gerwig gör är att berätta historien hoppandes mellan tre tidslinjer. Det blir ganska förvirrande men jag tror mig fångat essensen i historien i alla fall.

Där filmen firar stora triumfer är inte i dess struktur eller ens dess manus, det är i skådespeleriet och i en tajt regi. Damn, vad bra gjord denna film är! Gerwig ger oss en master class i personregi av skådespelarna. Och skådisarna är perfekta. Jag lyfter framför allt fram Saoirse Ronan och Florence Pugh. Emma Watson, Eliza Scanlen och Laura Dern kommer inte långt efter.

Saoirse Ronans Jo är filmens centralfigur och det är henne man dras till, när hon likt Arya i GoT kämpar för ett eget liv och för att slippa giftas bort som om hon vore en extra fin möbel.

"Little women" är en film som jag trodde skulle vara något annat, som jag inte riktigt fattade när jag såg och som jag har kommit att älska mer och mer allt medan de små kvinnorna vägrar att lämna mig. Jag vill se om den, jag vill hylla konsten i alla dess former; teatern, litteraturen och musiken, och jag vill stå upp för allas rätta att vara sig själva.

Betyg: 4/5

Fler tankar om filmen:
Jojjenito
Sofia

Lady Bird (2017)

Jag har alltid gillat det jag sett av Greta Gerwig på duken. Hur hon är som privat har jag ingen aning om då jag inte följer henne på sociala medier. Nu har hon gjort sin första film på ett eget manus, delvis självbiografiskt. Kärestan Noah Baumbach erbjöd sig tydligen att regissera men hon avböjde. Bra gjort Greta.

Jag ville så gärna älska filmen. Men redan innan jag såg den hade jag börjat höra att den var fantastisk och kanske en av årets bästa filmer. Ibland förstärker sådant försnack upplevelsen, men oftast blir förväntningarna en onödig tanke i huvudet som måste hanteras under hela filmens gång. Damn, you Curious Mind. Jag känner mig alltså typiskt nog snopen efter jag sett denna film. Den är bra men den är inte alls så bra som dess rykte gör gällande.



Filmen, som påminner en hel del om The edge of seventeen, handlar om Christine "Lady bird" McPhearsons sista år på high school. Den fokuserar på tre trådar; relationen till hennes hårdhudade mor, hennes drömmar om college och hennes relation till sin far, samt hennes flört med killar och hur det påverkar hennes relation till sin bästa kompis. Jag fann alla delar bra men relationen mellan Lady bird och hennes mor är den mest minnesvärda, inte minst på grund av skådespeleriet från Laurie Metcalf som spelar modern Marion. Tracy Letts spelar pappan på ett som alltid förträffligt sätt. Bra skådis. Även Lucas Hedges i rollen som en av Lady birds pojkvänner under året är bra.

Tyvärr är jag inte helt såld på Saoirse Ronan som spelar huvudrollen. Det är något med henne som lämnar mig oberörd och inte speciellt imponerad. Därmed kommer hela filmupplevelsen i gungning. Jag minns inte så mycket av Hanna men det är en film som jag måste se om vad det lider. Via den kan jag kanske få upp henne några pinnhål. Men i dagsläget är hon inte en favorit. Är hon för kall? För genomskinlig? För undvikande? För sluten? Jag vet inte exakt vad det är men för mig känns det som att avståndet mellan henne och hur Greta Gerwig själv är på film är gigantiskt. Typ så långt som det går. Ronan är mer lik sådana som Kirsten Dunst, Nicole Kidman och Cate Blanchett (på tal om Hanna)...



Det kanske är så att jag var på ett okompatibelt humör när jag såg filmen. Man kan ju faktiskt helt omvärdera en film vid en omtitt. Men det är samtidigt inte supervanligt om jag ska vara ärlig. Låt oss hoppas att detta kan vara en sådan film. Som det är nu så är jag milt intresserad och en omtitt kan kanske dölja sig i framtidens sköte. Men efter första titten är jag frustrerande onöjd. En tydlig indikator är att filmen trots allt inte väger speciellt tungt i mitt huvud i alla fall. Jag ger därmed Lady bird tre drömmar om östkusten av fem möjliga.

Betyg: 3/5  

Fler tankar om filmen och hur filmen uppfattas efter visning:
Jojjenito

Brooklyn (2015)

Brooklyn är en mycket bra gjord film med utsökta skådespelarinsatser. För alla som är intresserad av en immigranthistoria från tidigt 1950-tal om en ung tjej från Irland som anländer till Brooklyn för att skapa sig en framtid borde denna film vara en fullträffa. Enda problemet för mig är att den trots sina tekniska kvaliteter är så trist i mina ögon. Visst blev jag lite engagerad i Saoirse Ronans karaktär Eilis och filmvisningen var inte direkt tråkig, men känslan efter filmen var ett stort "jaha?". Jag har knappt tänkt på filmen sedan den visades på Stockholms Filmdagar. Alla de andra filmerna var antingen bättre och mer tänkvärda, eller sämre och mer tänkvärda.

Filmen är inte en biografi men den känns så äkta att den lika gärna kunde varit det. Och även om historien är gullig med Eilis kämpande i mot- och medgångar är jag inte superintresserad i hennes livsöde. Filmens sista del när hon återbesöker Irland är intressant endast för att jag och flera av mina bloggkompisar som såg filmen med mig inte riktigt förstod hennes drivkrafter eller beslut. Åter igen, intresset fanns inte där för att ens bry sig speciellt mycket om varför filmmakarna gjorde som de gjorde.

Julie

Kan man se filmen i perspektiv med dagens migrationsvåg av flyktingar? Jomenvisst det går säkert att se symbolik och liknelser, även om jag inte direkt kan se jättestora likheter mellan en flyktingström som aldrig tar slut på grund av krig som ingen vill avsluta och denna historia om en ung kvinna som flyttar från Irland till USA efter att hon fått jobb i drömmarnas land via kontakter.

Så jag har tyvärr inte så mycket mer att tillägga. Bra utfört, miljöerna är top notch, skådespeleriet är klanderfritt, känslor fanns där, men ändå lättglömt. Jaha, det blir så ibland.

Saoirse och Domhnall

Till slut var det de små detaljerna som var mest anmärkningsvärt... Domhnall Gleeson dök upp i en film igen. Damn, den mannen är överallt! Jessica Paré från festivalfavoriten Lost and delirious hade en liten roll. Henne har jag inte sett på åratal (psst, jag vet att hon är med i serien Mad men). Jag slogs gång på gång av hur lik Saoirse Ronan var en ung Meryl Streep. Den obligatoriska Harry Potter referensen: vi hade ett mini meeting här i filmen då skådespelarna bakom Molly Weasly, Bill Weasley och Professor Horace Slughorn alla dök upp i denna film. Däöremot såg jag fel när jag trodden mig spanat in Argus Filch bland uteliggarna men jag tror att jag är förlåten för det... Till slut, fasen vad snäll filmen var. Inte en antagonist så långt ögat nådde. Därav den menlösa känslan som inföll sig?

Jag ger Brooklyn mitt "helt ok"-betyg.

Betyg: 2/5

Jag tror att betygen kan spreta en hel del bland filmspanarna denna gång. Hur många av oss lider av svår hemlängtan?
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord

Saoirse, Jim och Jessica

The Grand Budapest Hotel (2014) Nytt försök

Deputy Kovacs: Did he just throw my cat out of the window?

Första gången jag såg denna film på bio blev jag inte imponerad. Trots ett härligt galleri av karaktärer, och skådespelare, samt fler underbara scener blev jag inte riktigt berörd och jag kände mig som en betraktare på avstånd. Efter bion trodde jag då att denna känsla kanske kunde förklaras med att jag suttit och nickat till under filmens inledning och inte kommit in i historien på rätt sätt. Upp emot en halvtimme var jag mer eller mindre i en sömnens dimma. Då jag nästan utan undantag har älskat Wes Andersons filmer tidigare ville jag ge denna hans senaste alster en ny chans.

Så när jag hade två timma över att slå ihjäl runt lunch i fredags och då min filmspanarbroder Jojjenito dessutom hakade på gick vi och såg filmen. Jag var förväntansfull när vi slog oss ner i den sneda salongen i Saga nr 4.

Även under denna visning blev jag pumsig och nickade nästan till men likt en Harry Palmer gnuggade jag en spik i handflatan och lyckades hålla mig vaken. Jag fick för första gången se scenerna från filmens inledning.

När jag gick ut från filmen hade jag dock exakt samma känsla i kroppen som efter första titten. Filmen berörde mig nästan inte alls. Samtidigt hade jag suttit hela filmen igenom med ett stort och antagligen fånigt leende på läpparna. Men det är som ett antal snygga målningar som inbördes knappt hör ihop och än mindre berättar en engagerande historia. Jag har alltså råkat ut för det som så många andra upplever då det gäller den egensinnige Wes. Snygg yta och quirkiness, men inget innehåll (för åskådaren i fråga, denna gång jag själv). Jag som gav hans förra film Moonrise Kingdom en 5/5 kände inte alls samma rusning till magen och hjärtat av denna film.

Det är besynnerligt för alla elementen finns där men ändå funkar det inte fullt ut denna gång. Har jag tröttnat på Wes, eller är detta en "bump in the road", likt The life aquatic, en annan film av honom som jag inte fattade fullt ut?

Jag vet inte. Jag borde gilla The Grand Budapest Hotel mer känns det som, men den talade inte till mig på samma sätt. Nu har man ändå väldigt kul då man ser en film som denna. Många scener är snygga och underliga. Kastad katt, knogjärn, en duktig lobby boy, nazister.

Jag ger nu filmen ett betyg i alla fall. The Grand Budapest Hotel får fyra bakelser av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Det blev en mycket trevlig filmeftermiddag med Jojjenito. Efter denna film tog vi en snabb lunch på Waynes Coffee och sedan bar det av mot premiär av A million ways to die in the West, en film som jag omfamnade med öppna armar och hade mycket trevligt med.

Vad tyckte då Jojjenito om The Grand Budapest Hotel? Checkade han in i lyxsviten eller valde han de trånga tjänstebostäderna?