Death Wish (2018)

Ramlade in på denna film. Det finns något instinktivt härligt med hämndfilmer.

Detta är förstås en nyinspelning av Charles Bronsons klassiker från 1974. Denna gång är det Bruce Willis som spelar hämnaren. Jag gillar Brucan. Han är fasen solid i det mesta han gör. Nu för tiden är kanske inte alla hans filmer de bästa, men det är alltid kul att se honom in action. Jag tyckte att denna re-make var mycket lyckad. Jag har inget nostalgiskt sänke bundet vid min ankel så jag kan simma fritt och gilla den nya filmen mer än den gamla.

Dottern i familjen spelas av Camila Morrone. Ni vet fotomodellen som är ihop med Leo och har Al Pacino som styvfar? Detta var tydligen hennes första film. Jag såg henne i huvudrollen i den amerikanska indy-filmen Mickey and the bear på filmfestivalen i höstas. Hon är bra i den filmen och hon funkade bra även i denna film även om hon inte alls fick lika mycket screen time här.

Death wish är spännande och lagom våldsam. Den når inte upp i klassikers i genren som Man on fire men Eli Roth är tillräckligt bra som regissör och filmen är helt klart duglig. En perfekt film för en fredagskväll i den självpåtagna isoleringen.

Betyg: 3/5

 

Pulp Fiction (1994)

När vi sett klart Reservoir dogs var det kanske dags att gå och lägga sig, men Måns var eld och lågor och insisterade på att vi borde se Pulp fiction också. David hade ju inte sett den! Tja, pojkarna är tonåringar, nästan vuxna, och det var en lördagskväll så det är klart att mordbror var med på noterna. Sagt och gjort, fram med dvd och trycka på play.

Hur många gånger har man sett Pulp fiction egentligen? Färre än vad man kan tänka sig tror jag. Det är i alla fall en film som jag inte sett så ofta och förutom de mest ikoniska scenerna; Hunny Bunny, Mia och Vincents dans, adrenalinsprutan, Butch och svärdet, ”It’s Jed choppers, baby” och den olycklige Marvins bortgång kom jag inte ihåg så mycket. Eller jo, jag kom ihåg en hel del men bara fragment. Jag kom ihåg detaljer från många scener men inte hela scener eller i vilken ordning de kom. Allt är ju huller om buller i vilket fall.



Detta är en rackarns lång film också, typ 2,5 timmar. Men tiden flög fram trots den sena timmen. David spekulerade och frågade, Måns och jag log stilla och hyssjade lite då och då. Måns såg extra förtjust ut. Tror att detta är en film som kanske uppskattas allra mest när man ser om den. Vid första titten är det lätt att det blir ”overload” av intryck.

Denna gång kände jag att filmen är i princip lika bra som den är berömd. Det är ett mästerligt hantverk. Samtidigt är den ganska ojämn. Inte för att den blir dålig eller tråkig i de låga partierna men de saknar samma energi som de allra bästa scenerna har.

De bästa partierna är de med Butch och Fabienne, Butch och Marcellus samt de mellan Vincent och Mia. Samuel L Jacksons Jules är lite tradig i vissa partier även om dialogerna mellan honom och Vincent är superba. Tim Roth och Amanda Plummer levde dock inte upp till hypen jag hade i huvudet.



Pulp fiction har sin rättmätiga plats i filmhistorien som Tarantinos första fulländade film. Den har satt avtryck i populärkulturen som bara de största filmerna gör. Jag gillar den.

Av de tre filmerna vi såg under helgen med anknytning till Tarantino, dvs antingen manus eller regi är fortfarande True romance den klart bästa filmen. Pulp fiction är lika klart tvåa och Reservoir dogs tar tredjeplatsen trots att det är en jättebra.

Jag ger Pulp fiction fem stolta boxare av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Topp 100: The Player (1992)

Top 100
Placering: 4
Genre: Drama, comedy, satire, mystery

Woman: What took you so long?
Man: Traffic was a bitch.


Griffin Mill beskriver vad en film behöver innehålla för att den ska kunna bli framgångsrikt marknadsförd; "Suspense, laughter, violence... hope, heart... nudity, sex... happy endings. Mainly happy endings." The player har allt det där, och det är bra, men den främsta anledningen jag gillar filmen är dess manus, dess briljanta manus.

Det är ett smart manus, ett manus som gör att jag som tittare känner mig smart när jag ser filmen. Givetvis måste allt annat också vara rätt för att en film ska bli så bra som denna. Filmen är regisserad av mästaren Robert Altman under hans kreativa höjdpunkt (tidigt 90-tal). Skådespelarna måste också göra sitt och här får vi en radda med lysande skådespelarinsatser med Tim Robbins och Greta Scacchi i huvudrollerna. Dessutom passerar ett hundratal filmstjärnor och branschfolk revy i cameos, allt från John Cusack till Jeff Goldblum, från Angelica Huston till Andie McDowell.

Med filmer som Desperado och Fletch på min topplista över bästa filmer kan jag inte anklagas för att bara gilla pratiga och "smarta" filmer, men detta är helt klart en sådan film. Det är en vass och mörk satir över filmindustrin i Hollywood. Och precis som en film som The wolf of Wall Street har den en distans från ämnet och en lekfullhet som jag älskar. Filmen inleds med en nästan åtta minuter lång obruten scen vilken innehåller en dialog om klassiska långa obrutna inledningsscener från filmhistorien. Redan här inser jag att detta är en film för mig. Sedan spelas ett mysterium upp. En arg manusförfattare hotar Griffin Mill (Tim Robbins). Samtidigt pågår ett maktspel i toppen av bolaget. Jag får känslan av att detta maktspel aldrig tar slut. Vem är på väg in, vem är på väg ut? Sen adderas lager på lager av handling. Filmen har ett flow där scener och handling glider in i varandra och överlappar varandra. Det är ett under av filmiskt koordination, helt enkelt bra regisserad och producerat.

The Player är absolut inte en komedi. Men den har flera underfundigt roliga scener. Där finns också en del konstiga och förvirrande scener. Jag tänker i första hand på scenen när Griffin besöker polisen och de börjar skratta som om de vore crazy (Whoopie Goldberg med flera). Den scenen skaver rejält och samtidigt känns den drömlik. Antagligen ska den reflektera Griffins state of mind.

Greta Scacchi i rollen som June Gudmundsdottir var en upptäckt för mig. Hon är superläcker i sina vita kläder. Bland birollerna finner man som vanligt en del guldkorn. Peter Gallagher, Brion James (Leon i Blade runner) och Sydney Pollack är alla bra men allra bäst är Richard E. Grant som den innerlige manusförfattaren som pitchar sin film Habeas Corpus. Han stjäl varje scen han är med i.

Jag älskar alla filmreferenser, alla cameos, mysteriefeelingen, alla sorters vatten på flaska som Griffin beställer, isdrottningen, scenen när Griffin dumpar Bonnie och framför allt det ironiska lyckliga slutet. En perfekt film.

Filmens styrkor
Smart manus
Skön stämning
Perfekt regi

Filmen förblir en favorit och dess plats på topp 10 känns ohotad.

Betyg: 5/5



Intressant artikel om filmens manus finner du här.

Live Free Or Die Hard (2007)

Den fjärde filmen kom hela 12 år efter trean och nu har Kate Beckinsale's man Len Wiseman regisserat. Man har också låtit McClane blivit äldre. John är en vanlig "detective" i New York, om än som vanligt ett irritationsmoment för sina överordnade. Filmen inleds med att John håller på att stalka sin dotter och vi får en ganska uppfriskande start då hon skäller ut honom efter noter. Sedan får han i uppdrag att hämta upp datahackern Matt Farrell spelad av Justin Long. Han är en av de mest charmiga  unga vuxna skådespelarna som finns idag och jag har gillat honom ända sedan hans dagar i tv-serien "Ed". Denna film blir till en variant av buddie movie som funkade så bra med trean, men nu är det mer en fader-son relation mellan John och Matt. Just det ja, fader-son gjordes redan här i fyran. Man hade inte ens behövt göra femman!

När jag såg denna film på bio blev jag störd på den absurt dåliga scenen med John McClane i en långtradare mot ett jaktflyg. Jag tryckte att filmen var bra till dess men att den dog där och då. Jag hade också för mig att det var runt mitten av filmen. Nu när jag såg om filmen visar det ju sig att den scenen kommer väldigt sent i filmen, det återstår mindre än 15 minuter av filmen, och scenen var dessutom inte alls lika störande längre. Den är dålig men kort och har ingen större bäring på filmen. Jag kan bortse från den mer nu än jag gjorde när filmen sågs på bio.

Därmed blev detta en stor positiv överraskning. Det mesta med denna film är mycket bra! Fasen vad kul att bli positivt överraskad av en film som man redan sett en gång. Jag gillar skurkarnas plan, cyberattacken, Justin Long och Bruce Willis sköna personkemi, Kevin Smiths underbara birollsfigur och mycket mer.

1. The bad guys

Tyvärr är huvudskurken en mesig typ. Filmen hade vunnit på att ha en bad ass i hans roll. Timothy Oliphant må ha ett lustigt namn men fasen vad icke hotfull han var.

Gött ändå med europeiska skurkar. Fransmän denna gång, va?

Däremot hade Gabriel en bra side kick i Maggie Q som spelar Mai Linh. Bra karaktär.

2. The scam

Hela grejjen är en hämd för att Gabriel blivit förnedrad och sparkad från de amerikanska myndigheterna. Hämnd är alltid ett bra motiv. Men det är långsökt som fan.

3. The location

Östra delen av USA, Washington DC, Baltimore osv,.. Tja, man kan knappast påstå att denna "Die Hard"-film utspelas på en liten begränsad plats. Helt ok ändå, men det adderar inte till filmens helhet.

4. John's buddies

John och Matt är et störtskönt par. Jag gillar deras dynamik jättemycket och håller duon som starkare än John och Zeus till och med. Sen älskar jag Kevin Smith's Warlock, Frederick Kaludis. Dessutom har vi en vuxen dotter till John och Holly, Lucy Gennaro McClane. Hon spelas bra av Mary Elizabeth Winstead (ni vet från "Scott Pilgrim vs. The World")

5. Bugging John

Nej, inte mycket i denna del heller, även om både John och it-polisen Bowman irriterar sig som fan på Homeland Security-folket som kommer och vill ta över.

6. Something good

Alla scenerna med Kevin Smith var guld. Introscenen med Matt Farrell (attacken på hans lägenhet) var av Bourne-kvalité.

7. Something bad

Framför allt den absurda scenen med attackflyget. Svindålig scen som gav mig en fadd eftersmak vid första titten. Dess dålighet har lyckligtvis bleknat lite denna gång. Slutet blir lite av de så vanliga stå och peka med pistoler när skurken håller en gisslan framför sig som sköld. Men man måste ändå gilla att John skjuter skurken genom sin egen axel. Bad ass!

8. Trivia

"In the beginning credits when Kevin Smith's name comes on the screen. The "m" in smith disappears and you see "Sith" for a few seconds paying homage to Kevin Smith's love of all things Star Wars which also reflects in his character in the movie."

"Britney Spears auditioned for the role of Lucy McClane."

"The French title translates as "Die Hard 4.0: Return to Hell"."

9. The quotes

Matt Farrell: You just killed a helicopter with a car!
John McClane: I was out of bullets.

Betyg: 4/5

Die Hard: With A Vengeance (1995)

Den tredje filmen kom ytterligare fem år senare och nu har "the man upstairs" skakat om John McClane ordentligt. Holly har lämnat honom och ha är tillfälligt avstängd från sitt jobb. Denna gång är det åter igen tyska skurkar som bråkar, och John McTiernan står återigen bakom rodret. Man har nu ändrat lite i formlerna. Spelplan denna gång är hela Manhattan och John har fått "a partner in anti-crime". Det är bra att de tar konceptet vidare då ännu en film som följt den första filmens struktur hade blivit för mycket återupprepning. Bad-assen Samuel L Jackson ger via sin Zeus filmen en skön dynamik. Zeus och John gnabbas filmen igenom och det skojjas friskt med förutfattade meningar och stereotyper.

Man har också kunnat leka lite friare med McClane's persona och vi får en hel del karaktärsdriven humor som payoff från uppbyggnaden av karaktären under de två första filmerna. Det är också positivt att de förenklat ploten och att det åter igen handlar om ett bankrån, om än komplicerat. Jag gillar filmens tempo. Man har ju lånat lite från tv-serien "24" i det att McClane under stora delar av filmen måste kämpa mot klockan. Vid denna omtitt tyckte jag att hela filmen funkade bra. Den har en varm, orange, feeling och den är en riktigt bra uppföljare till första "Die Hard".

1. The bad guys

Efter den tråkiga skurken i tvåan återgick McTiernan till säkra marker - europeiska skurkar. Jeremy Irons spelar ju till och med Hans Grubers bror, Simon Gruber.

Simon says: En ganska bra skurk, men många steg efter Hans.

Jeremy Irons har inte en chans mot Alan Rickman.

The blonda bitchen Katya var en frisk fläkt. Hon som var så flink med kniven. Till sist hade Simon en henchman med tyskt utseende, Mathias Targo. Inte Karl men ändå ett bra försök. Och får applådera att det är europeiska skurkar, återigen tyskar. Najs.

2. The scam

Ett vanligt bankrån. Det är en bra scam. Genom att låtsas vara terrorister får de John att spela "decoy" och alla poliser åker runt och letar efter bomben på skolorna. Två flugor i en smäll. De hade också tänkt lura polisen att allt guldet hamnat på havets botten, men exakt hur de hade tänkt komma undan med allt guldet förblev dock lite skumt för mig. Men det är skit samma i en film som denna.

3. The location

Manhattan! Jo men det funkade ju ganska bra. Jag gillar't.

4. John's buddies

John och Zeus tvingas samarbeta och givetvis utvecklas detta till en riktigt skön buddie movie. Detta var ett nödvändigt steg framåt och en av filmens styrkor.

Men var är Al?

5. Bugging John

Inga? Hade vi några karaktärer som John störde sig på? Han var lite retlig mot sin chef, men det var det lilla. Han var ju bakfull för tusan!

6. Something good

Det är tre scener som jag tänker på direkt. Dels är det när John går naken med skylt i Harlem! Haha, både kul och en bra set-up för hela filmen. En av filmens snyggaste actionscener är den när Katya smyger sig på vakten bakifrån nere vid bankvalvet. Najs! Den korta actionscenen i hissen då John tar ut tre skurkar var bra, nästan lite Bourne-vibb på den. Alltid dessa hissar!

7. Something bad

Jag vet vad ni tänker på... Surfning på lastbil i flodvågen inne i vattenledningen var ingen höjdare. Sen tycker jag att hela slutsekvensen inte riktigt känns som att den hänger ihop med resten av filmen. Det känns mer som något som hörde hemma i Renny Harlins "The long kiss goodnight".
Slutet hör inte ihop.

8. Trivia

"The sex scene between Jeremy Irons and Sam Phillips was added in at the last minute because John McTiernan knew that the film would get an R rating and he might as well put a sex scene in."

"Sean Connery was John McTiernan's very first choice for the role of Simon Gruber. He turned down the role, saying that he didn't want to play such a diabolical villain."

"Laurence Fishburne was the original choice to play Zeus Carver, but turned down the part. When he reconsidered the decision, Samuel L. Jackson was already cast." Det är inte konstigt att vi i publiken knappt kan hålla isär Fishbourne och Jackson...

9. The quotes

John McClane: Yippie-kai-yay motherfucker.

Zeus: Yeah, Zeus! As in, father of Apollo? Mt. Olympus? Don't fuck with me or I'll shove a lightning bolt up your ass? Zeus! You got a problem with that?



Betyg: 4/5

Die Hard 2 (1990)

Uppföljaren till "Die Hard" kom två år senare 1990 och filmen fick det spirituella namnet "Die Hard 2". Ibland har filmen undertiteln "Die Hard 2: Die harder". Aha, nu förstår vi. Hårdare! Denna gång står finnen Renny Harlin för regin och därmed var det ännu mer fokus på actioninnehållet. Filmen är en mycket duglig uppföljare och den film som cementerade Bruce Willis som storstjärna och John McClane som en popkulturell ikon.

Men filmen lider också av en del saker som uppföljare ibland gör. Detta kan ses som "The Chamber of Secrets" till "The Philosopher's Stone" inom Harry Potter-serien. Vi får se allt en gång till. Ännu en gång är Holly i fara, än en gång är det jul, än en gång är John ensam mot både skurkar och korkade poliser. Det nya med denna film är dess "location" - Dulles Airport i Washington DC och det är snöstorm därute. John kämpar mot terrorister och det är än mer action, John blöder minst lika mycket och vi får samma one-liners som i första filmen. Jag tycker dock att allt är lite sämre. Lite, lite, men det påverkar totalintrycket ganska mycket. Story, manus, karaktärer - inte riktigt lika bra. Filmen är duglig och den tål att ses om en massa gånger men summan av tvåan är långt mindre än den av ettan.

1. The bad guys

Skurken i tvåan är blek. Colonel Stuart är verkligen inte en skurk man minns. Han spelas av William Sadler. Inte ett bra val.

John Amos i rollen som Major Grant är något bättre. Han har i alla fall en gigantisk haka som är fyrkantig.

2. The scam

Är det inte en extremt konstig kupp som de onda männen försöker genomföra? Allt detta bökande för att frita en fånge som transporteras in i USA? Scammen är så överdriven och komplex att den förtar lite av spänningen i filmen. Man går med på att acceptera en hel del orimligheter när man sätter sig ner för att se en popcornactionfilm, men trots det skakar jag bara på huvudet åt denna plan. Twisten med Major Grant och att han står på Stuarts sida kändes otroligt krystad. Det är slött och slarvigt manusarbete där helt enkelt.

3. The location

Dulles International Airport med omnejd. Detta är en ganska bra location. Snöovädret adderar också till munterheterna. Men lika bra som skyskrapan i första filmen är det förstås inte.

4. John's buddies

Johns gamle kompis Al finns med på ett hörn och till det kommer systemteknikern Leslie Barnes. Men i princip är detta en "one man show" och då menar jag John McClane.

5. Bugging John

Vi älskar att hata dem. De där karaktärerna som irriterar John och som gör allt för att förstöra för "the good guys". Thornburg är med i tvåan, precis som i ettan. Han sitter på flyget tillsammans med Holly och vi får några syrliga scener dem emellan. Nere på flygplatsen är det den lokala flygplatspolisen som stryker John mothårs och i fokus för Johns vrede och avsky står Captain Carmine Lorenzo spelad av Dennis Franz (från Spanarna på Hill Street).

6. Something good

Att filmskaparna faktiskt hade stake nog att låta ett flygplan störtas. Det gjorde nog att filmen fick lite mer "stakes".

7. Something bad

Återupprepning av alla, ALLA, koncepten från ettan. För mycket fokus på action.

Plus denna scen:

8. Trivia

"This is Bruce Willis's least favorite film of the "Die Hard" series." (Min kommentar: måste ha uttalats före den femte filmen spelades in)

"John McTiernan had planned to direct this film, but could not because of his commitment to directing "The Hunt for Red October" (1990)."

"The Russian title for "Die Hard" in all of the three movies is, "A Hard Nut to Crack"."

9. The quotes

John McClane: yipee-kay-aye mother fuckers.

John McClane: Oh man, I can't fucking believe this. Another basement, another elevator. How can the same shit happen to the same guy twice?



Betyg: 3/5