The Order (2024)

Det är alltid trevligt med svensk anknytning i Hollywood-filmer... Eller?

The Order är en riktigt najs thiller i samma tonalitet som filmer som När Lammen Tystnar. Den har en rå ton och saknar glimten i ögat som vissa thillers har och som då blir något helt annat.

Skådespeleriet är briljant men en lite äldre Jude Law, Nicholas Hoult och Tye Sheridan i första rummet. Law den luttrade FBI-agenten, Sheridan den unge polisen och Hoult som ledaren av den nynazistiska organisationen The Order. Mycket bra insatser allihop. 

Filmen skrapar på ytan på flera intressanta teman. Jag hade gärna lärt mig mer om FBI-agentens liv i NY och problemen med frun. Också Hoult som ledare för The Order hade gärna fått utforskats mer, men filmen studsar på ytan lite för mycket, klarar inte av att penetrera frågorna på djupet.

Filmen bygger på verkliga händelser från nordvästra USA 1983-84, vilket skulle kunnat varit en styrka men istället blev något av ett sänke som filmen dras med. Filmen har en bra inledning och stämningen är ruggig men sedan växlar filmen aldrig upp och blir riktigt spännande eller fördjupar det ruggiga. Den maler på med en och annan stark scen mellan transportsträckor. Det känns som att BOATS aspekten begränsade manusförfattarnas handlingsutrymme lite för mycket.  

Personligen var jag mycket redo för en så välproducerad thriller som denna så jag var hyfsat nöjd med titten, även om den har långt upp till de bästa i genren.

Betyg: 3+/5

MCU rewatch: Captain Marvel (2019)

Jag såg om Captain Marvel under min resa till Japan. Som alltid är det kul att gå på bio i andra länder. Även denna gång var det IMAX 3D även om det var lie.

Filmen växte ganska klart efter denna andra titt. Jag såg filmen utan textning och det gav mig full fokus på allt som hände på duken. Jag fann Brie Larsons insats starkare denna gång. Hur mycket av små nyanser och detaljer missar man egentligen när man läser den svenska textningen som vi alltid får oavsett vi vill eller ej?

Filmen är både tillfredsställande rent känslosamt och mycket rolig. Jag uppskattade hennes samspel med Samuel L Jackson mer denna gång. Däremot tycker jag att filmen tappar i tempo under en liten del mot slutet, när de är hos kompisen i Louisiana. Det la jag inte märke till första gången jag såg filmen. Framför allt första halvan var klart bättre vid omtitt.

Jag kan också tycka att filmens switchar, turerna om vem som lurar vem, är en bra idé men den genomförs inte jättebra. Det blir onödigt rörigt och vissa centrala sekvenser är inte speciellt tydliga. Ibland sker dialog som bygger hela filmen i scener där man lätt missar vad som sades på grund av allt annat som händer i bild.

Fortfarande kvarstår också problemet med att Captain Marvel är för stark, det klassiska "Stålmannen-problemet". Varför hon inte tillkallades i The Avengers kan man ju bara sia om.

Men det allra mesta växte eller är fortfarande bra med denna film. Jag skulle ranka den runt plats 10 av 21 filmer i MCU. Jag gillar teamets underbara homage till Stan Lee i inledningen och Brie Larsons ljuvliga leende till honom på tåget, jag älskar flerken, 90-talet och alla metaskämt, Nick Fury, Agent Coulson och Brie Larson! Hon kommer förhoppningsvis kunna fylla den stora karaktären hon nu äger ändå. Får se hur hon klarar sig mot den bästa och nästa bästa Chris, Scarlett, Robert och de andra...

Sista scenen med länken till Endgame gav mig rysningar! Peppen på den kommande filmen är enorme!!

Jag jackar upp Captain Marvel till en fyra med avseende på filmupplevelsen, filmen är nog inte riktigt en fyra.

Betyg: 4/5 

Captain Marvel (2019)

Captain Marvel är den 21:a filmen i Marvel Cinematic Universe. Det är också den nionde "origin story" för en enskild karaktär i universat. Denna gång är det Carol Danvers aka Captain Marvel vi får lära känna. Hon spelas av Brie Larson som vi känner från indie-filmer som Short term 12 och den något större filmen Room.

Origin stories inom MCU kan vara allt från riktigt bra till riktigt dåliga. De bästa är Iron Man (2008), Thor (2011) och, efter omtitt, Captain America: The First Avenger (2011). De svagaste är The Incredible Hulk (2008) och Black Panther (2018). Däremellan har vi Spider-Man: Homecoming (2017), Ant-Man (2015) och Doctor Strange (2016). Dagens film Captain Marvel hamnar, efter första titten, i mittengruppen. Den är inte dålig men den har lång kvar till att bli en stark favorit. Jag skulle gissa att den skulle hamna på över halvan av under halvan på en total rankning. Det som är lurigt med rankningar av MCU är att vissa filmer växer enormt vid omtitt medan vissa filmer står stilla. Jag har svårt att sia om filmens potential att växa mycket.

Det finns mycket som är bra med filmen och det bevisas än en gång att MCU har allt som oftast en mycket hög lägstanivå, med några notabla undantag. Jag gillar generellt sett humorn i MCU och det har denna också, varav det mesta fungerar bra. Actionscenerna är ok, en härlig fajt på ett tåg speciellt, men det brukar jag inte prioritera så det är inte så väsentligt. Jag gillar verkligen hur filmen långsamt beskriver Carols historia om hur hon fick sina krafter. Det finns något spännande i att huvudpersonen har minnesförlust och söker efter sitt rätta jag. Att vi tittare får följa Carol i hennes väg till insikter gör att filmen kan spela oss ett antal spratt. Det var en av filmens styrkor. Dessutom älskade jag hur den knyter an till den kommande Avengers: Endgame.

Ibland ges vi filmer i MCU som lånat från andra genrer, som konspirationsteorithrillern i The Winter Soldier eller "heist movies" med Ant-Man. Captain Marvel har vibbar av American independent och fokus på det kvinnliga perspektivet, om nu förmågan att finna fram till sina känslor är en kvinnlig sak. Regissörerna Anna Boden och Ryan Fleck är bland annat kända för indie-filmen Half Nelson med Ryan Gosling som kom ut 2006.

Inom MCU känns Captain Marvel mest närbesläktad med Thor-filmerna, med en blandning av "fantasy in space" och mer jordnära scener från vår kära gamla hemmaplanet Jorden.

Det svaga kortet med Captain Marvel är tyvärr "castingen" Brie Larson. Jag gillar henne mycket i små dramafilmer, men jag känner att hon saknar lite av den karisma som skulle behövas för den otroligt kraftfulla superhjälte som Captain Marvel är. Brie Larson lyser upp i de små "privata" scenerna på jorden, speciellt när hon är med hennes väninna Maria och dottern. Det är då hon känns mest hemma, men som Captain Marvel känns hon platt och lite konstgjord. Jag älskar figurer som Thor, Black Widow, Captain America och Iron Man men de spelas också av skådespelare med ett överflöd av karisma. Scarlet Witch, som nästan tillhör det översta skiktet av favoritfigurer, spelas förträffligt av Elizabeth Olsen. Jag ser henne helt och håller som Scarlet Witch oavsett scen, privata "små" scener eller bad asseri när hon kastar omkring folk och saker med sin kraft. Men Carol Danvers och Captain Marvel känns som två olika figurer lite för mycket för att jag ska tycka att castingen var helt lyckad.

Vi hade chansen att få en superskön "buddy cop" film med Danvers och Nick Fury, men den relationen lyfte aldrig riktigt. Samuel L Jackson spelar Nick Fury och tekniken med att få honom att se yngre ut fungerade bra. Trots att detta var den första MCU-filmen med en kvinnlig huvudperson tyckte jag inte att Brie Larsons karaktär var den intressantaste i filmen. Det var inte alls lika problematiskt som i Black Panther, men bra är det ju inte. Nick Fury var helt enkelt mer intressant än Carol Danvers. Jag hoppas att hon i sin Captain Marvel-roll växer lika mycket i nästa Avengers-film som Guardians of the Galaxy-gänget gjorde i förra diton. Agent Coulson var helt underbart att återse, men hans föryngring var inte riktigt lika bra.

Storyn i filmen kändes också onödigt invecklad. Den blev rörig och skymd. Vem är vem, vem är god respektive ond och varför? Lugn, jag vet svaren nu, min fråga var retorisk och riktad till manusförfattarna. Detta brukar inte vara ett problem i MCU men av någon anledning var det så här. Vi fick återse Ronan the Accuser och Korath från Guardians-filmerna. Jag kände igen dem men kunde inte placera var jag sett dem förut och Markus fick uppdatera mig i efterhand. Ett tips till tittare kan vara att se om Guardians of the Galaxy innan man ser denna film.

Själva grundhandlingen var det dock inget fel på. Det handlar om hur Carol fick sina krafter och hur hon skulle göra för att komma åt sin fulla potential. För de som läst The Wheel of Time kan man jämföra med Nynaeves problem med att komma åt hennes gigantiska potential i brukande av "kraften". För övrigt var budskapet i denna film att Carol skulle använda sina känslor för att nå sina krafter, inte som brukligt att man ska finna "stormens öga", det upphöjda lugnet i sig, för att kunna komma åt den. Här kan man jämföra med Rand Al'Thor och hans "void" i The Wheel of Time.

Risken med Captain Marvel är en inflation i hur stark hon som superhjälte blir. Hon känns som avgjort mycket starkare än de flesta vi sett i serien hittills. Med en sådan inflation utmanas kommande filmer i att finna starka fiender nog, och med tanke på att MCU tidigare har vunnit på att blanda det fantastiska med det jordnära och personliga gör att det finns anledning till att vara vaksam här. Vem vill se två odödliga stålmän slåss mot varandra? Japp, ytterligare en retorisk fråga!

Filmen inleds med en otroligt kärleksfull hyllning till Stan Lee. Det var otroligt fint. Bra gjort Marvel! Sen vill jag se om filmen för att fånga alla referenser och metahumor. Stora delar av filmen utspelas i mitten av 90-talet och musikvalen, T-shirts och Blockbuster-butiken föll alla på plats hos mig. Carol Danvers och kompisen Maria Rambeau är flygaress (kvinnor kan!), och även om detta inte är en ny Top Gun gjordes en liten blinkning till den filmen med katten/flerken som heter Goose. Flerken! Goose stal flera scener och scenen i tyngdlöshet var en av filmens roligaste.

Filmen la också ned en hel del fokus på fan service. Denna film klarade sig dock oändligt mycket bättre än Solo: A Star Wars story i det avseendet. Jag gillade hur de gäckade oss i publiken med Furys ögonskada. Däremot var kanske både namngivningen av Captain Marvel och The Avengers lite på gränsen till krystade.

Extrascenen som visades mitt in eftertexterna med en koppling till den kommande Avengers: Endgame var helt underbar! Nat, Steve och Bruce! Damn, vad sugen jag blir på den kommande filmen. Jag såg för övrigt om Avengers: Infinity War igår, och den var precis så underbar som jag kom ihåg den...

Jag hoppas att denna film kommer växa vid en omtitt och då kommer jag vara den första att jacka upp betyget, men efter första titten ger jag den en rekorderligt stark trea. Just nu är den bara ett bra "pepp talk" inför Avengers: Endgame, med en rolig katt.

Betyg: 3+/5

För dem av er som är sugna på att läsa mer om filmen:
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm

Closer (2004)

Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig av Closer. Jag visste bara att jag ville se filmen. En del peppar den, medan andra dissar den. Fantastiskt spännande. Och med en sådan cast var filmen given i Decennier the 00's. Det skadar ju inte heller att den är regisserad av Mike Nichols som gjort några filmer jag älskar; The graduate (en tidigare Decennier-film), Working girl och Charlie Wilson's war.

Closer är ett triangeldrama med fyra aktörer. Tja, ni vet vad jag menar. Natalie Portman, Jude Law, Julia Robert och Clive Owen förlorar sig i kärlekens irrfärder. Först är Nat och Jude ihop, men så blir Jude sugen på Julia men råkar sätta ihop henne med Clive. Så gör Jude slut, blir ihop, gör slut igen, vill bli ihop igen. Handlingen är en ren soppa. Detta är som en filmad teaterpjäs. Och som på teatern lever stycket mycket på skådespelarnas prestationer. Och kvartetten är riktigt bra i detta fall.

Filmens stjärna i kanten ger jag till Natalie. Hon har den mest utmanande rollen och ger oss den mest dynamiska karaktären. Jag är ganska neutral till henne som skådis, hon är ingen personlig favorit, men absolut inte på minussidan heller. Här imponerar hon på mig i alla fall. Hon ger oss också den karaktär som jag gillar mest i filmen. Den jag "hejjar" på.

Julia lever som så ofta på sin naturliga charm och hon håller sig här inom ganska snäva och stela gränser. Det är så hennes karaktär är skriven, men det lämnar mig lite törstande efter en något mer. Gillar man henne i denna film? Well, klart att man gillar Julia.. Eller? Det gör man ju alltid... Här är det faktiskt inte riktigt så. Hon är otroligt nedtonad och jag förhåller mig neutral till hennes karaktär. Hon fungerar mer som en katalysator i denna film.

Clive kör också på i säkra vatten. Som filmens alfahanne behöver han i och för sig inte tänja på gränserna men han levererar. Är han en bra person? Kan tyckas "nej" vid en första anblick men jag skulle vilja säga att han är den mest normale av dem alla. En som bara hamnade mitt i smeten av en slump. Är han snäll mot Jude? Nej, sannerligen inte men det är så livet är. Hårt men orättvist.

Den problematiska karaktären och skådespelaren i detta kammarspel är i mina ögon Jude. Är det bara hur karaktären är skriven? Han ska ju vara lite creepy... Men så creepy? Jag köper inte att kvinnorna faller för honom till höger och vänster. I min bok är han inte helt solid i denna film. Visst, det är en utmanande roll han tagit på sig. Att vara både åtråvärd, aggressiv men också sårbar, svag och krossad. Nej jag gillar inte Jude i filmen. Han är bra i andra filmer. Här blev det skevt.

Som helhet gillade jag filmen skarpt. Det är som en filmisk "hela havet stormar", springa runt stolar och se vem som blir utan. En av de bättre i denna månads-Decennier. Intressant dynamik, realistisk psykologi och vemodigt bitterljuvt i vissa delar. Jodå jag kan med glädje sälla mig till de som hyllar filmen. Natalie Portman framför allt.

Jag ger Closer fyra foton av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The Grand Budapest Hotel (2014) Nytt försök

Deputy Kovacs: Did he just throw my cat out of the window?

Första gången jag såg denna film på bio blev jag inte imponerad. Trots ett härligt galleri av karaktärer, och skådespelare, samt fler underbara scener blev jag inte riktigt berörd och jag kände mig som en betraktare på avstånd. Efter bion trodde jag då att denna känsla kanske kunde förklaras med att jag suttit och nickat till under filmens inledning och inte kommit in i historien på rätt sätt. Upp emot en halvtimme var jag mer eller mindre i en sömnens dimma. Då jag nästan utan undantag har älskat Wes Andersons filmer tidigare ville jag ge denna hans senaste alster en ny chans.

Så när jag hade två timma över att slå ihjäl runt lunch i fredags och då min filmspanarbroder Jojjenito dessutom hakade på gick vi och såg filmen. Jag var förväntansfull när vi slog oss ner i den sneda salongen i Saga nr 4.

Även under denna visning blev jag pumsig och nickade nästan till men likt en Harry Palmer gnuggade jag en spik i handflatan och lyckades hålla mig vaken. Jag fick för första gången se scenerna från filmens inledning.

När jag gick ut från filmen hade jag dock exakt samma känsla i kroppen som efter första titten. Filmen berörde mig nästan inte alls. Samtidigt hade jag suttit hela filmen igenom med ett stort och antagligen fånigt leende på läpparna. Men det är som ett antal snygga målningar som inbördes knappt hör ihop och än mindre berättar en engagerande historia. Jag har alltså råkat ut för det som så många andra upplever då det gäller den egensinnige Wes. Snygg yta och quirkiness, men inget innehåll (för åskådaren i fråga, denna gång jag själv). Jag som gav hans förra film Moonrise Kingdom en 5/5 kände inte alls samma rusning till magen och hjärtat av denna film.

Det är besynnerligt för alla elementen finns där men ändå funkar det inte fullt ut denna gång. Har jag tröttnat på Wes, eller är detta en "bump in the road", likt The life aquatic, en annan film av honom som jag inte fattade fullt ut?

Jag vet inte. Jag borde gilla The Grand Budapest Hotel mer känns det som, men den talade inte till mig på samma sätt. Nu har man ändå väldigt kul då man ser en film som denna. Många scener är snygga och underliga. Kastad katt, knogjärn, en duktig lobby boy, nazister.

Jag ger nu filmen ett betyg i alla fall. The Grand Budapest Hotel får fyra bakelser av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Det blev en mycket trevlig filmeftermiddag med Jojjenito. Efter denna film tog vi en snabb lunch på Waynes Coffee och sedan bar det av mot premiär av A million ways to die in the West, en film som jag omfamnade med öppna armar och hade mycket trevligt med.

Vad tyckte då Jojjenito om The Grand Budapest Hotel? Checkade han in i lyxsviten eller valde han de trånga tjänstebostäderna?

The Grand Budapest Hotel (2014)

Årets Wes Anderson-film blev för mig som återinträdet för en månraket i jordens atmosfär. Åker den för brant ner brinner den upp, åker den för flackt studsar den bara på ytan och kastas ut i rymden igen. Det var det senare som hände mig. Jag kom aldrig in i filmen utan studsade på ytan och kastades ut i mörkret igen.

Varför hände då detta nesliga undrar vän av ordning? Allt var upplagt för en bra biokväll. Det var i torsdags, jag och Decennier-brodern Christian skulle se filmen nere på Grand. Problemet var att jag var svintrött och så fort vi satt oss i de sköna stolarna, den bra raden med oändligt mycket benutrymme, nickade jag till. Rejält. Jag sov mig i princip igenom de första tjugo minuterna eller vad det kan ha varit. Det första jag kommer ihåg var en begravning och en scen där ett testamente skulle läsas upp.

Efter den starten känns det inte rättvist att ge filmen ett betyg. Jag måste snarast se om filmen, så snart den kommit ut på dvd. Normalt sett älskar jag Anderson's stämningsfyllda filmer, hans underfundiga berättelser med lika starka karaktärer som färgglada miljöer. Hans senaste film Moonrise Kingdom är hans bästa film hittills, den första som slagit till och med Rushmore på fingrarna.

Av det jag såg i mitt sömndruckna tillstånd verkar det som att Ralph Fiennes var mycket underhållande, en blandning av stilar i filmen (var där motion capture också?), samt att handlingen var mycket mer invecklad än normalt i en Anderson-film. Men är det verkligen bra? Den förra filmen med en rejäl story var väl Life aquatic och den kommer jag ihåg som hans svagaste film.

Nej, för att göra denna film rättvisa måste jag se om den. Nu tror jag att den skulle hamna på ett positivt betyg, kanske en trea, kanske en fyra eller kanske till och med en femma. Allt beror på hur man absorberas av filmens känsla, story och karaktärerna.

Kvällen som sådan blev dock lyckad. Efter lite välbehövlig vila under filmen gick vi vidare och tog oss en bit KÖTT på Broncos Bar. Där tittade vi storögt på klientelet som i hög grad bestod i michelingubbenliknande muskelbyggare. Under måltid och efter snackade vi film, Decennier och topplistor. En trevlig kväll helt enkelt.

Betyget väntar jag med till jag sett om filmen.

Om vi har tur har Christian något mer vettigt att skriva om filmen.

Side Effects (2013)

Depression is the inability to construct a future.

Månadens filmväljare i Filmspanarna var Jojjenito. Jag litade fullt ut på hans val, det skulle ju bli Soderbergh. Av olika lyckliga omständigheter hade jag inte läst något, hört något eller sett något om denna film. Därmed fick jag den ovanliga glädjen att gå in på en biovisning i goda vänners lag utan att ens veta vilken genre av film vi skulle se.

Johan berättade att Soderbergh har hotat med att detta skulle bli hans sista film. Först och främst låter det lite pretentiöst att förkunna något sådan, tror han att han är Ziggy Stardust eller? Men det gjorde ju bara hela visningen mer spännande. För visst skulle man kunna tro att den sista filmen borde vara något speciellt. Tyvärr går det nästan inte att skriva om filmen utan att spoila den, så om du vill se filmen bör du göra det först och komma tillbaka och läsa min revy vid ett senare tillfälle. Och visst är filmen värd att se, så mycket kan jag avslöja.

Ok, nu till filmen. Det tog ett bra tag innan jag förstod att detta var en crime/thriller. Först trodde jag att det var en Contagion-liknande uppgörelse med psykvården generellt sett och psykofarmakaindustrin specifikt. Men efter ett tag ändrade filmen karaktär och blev till en thriller.

Jude Law spelar huvudrollen och han är riktigt stabil. Kanske inte spektakulär men ändock bra på något sätt. Han börjar få Michael Douglas kvaliteter, den gode Jude. Den kvinnliga huvudrollen spelas av Kate Mara's syster. Hon är inte alls lika bra som Kate. Men de är så lika att jag satt och förnimmade Kate bakom ytan på syrran. Den tredje kändisen i rollistan var Catherine Zeta-Jones. Som vanligt vacker? Nej, hon var inte lika blomstrande som hon kan vara. Något skavde. När vi gick ut från bion kom jag på att hon hade fått en hint av Joker-sminkning. Det röda läppstiftet hade målats med en antydan till Jokerns målade spetsiga leende. CZJ visade sig mycket riktigt vara en ful fisk.

Jag tyckte personligen att filmens inledning var mycket lovande. Ämnet var lockande och problematiken med läkare som skriver ut piller samtidigt som de är betalda av industrin är spännande. Vem är skyldig sedan när allt går åt skogen? Spännande, men tyvärr var det inte det filmen handlade om. Istället var det en thriller. Och som sådan var den rent ut sagt dålig. Thrillerdelen av filmen var slarvigt skriven och slappt regisserad. Låt mig föra upp ett exempel. Emily går i sömnen som en bieffekt av sina mediciner. Under en sådan episod händer en sak som inte kan tas tillbaka. Hon skadar sin make. Senare i filmen får vi en alternativ förklaring till vad som hände i den scenen. Och hela filmen bygger på denna alternativa förklaring. Men ändå luras vi åskådare eftersom Emily "spelar" hela scenen ut ända in tills det att hon lägger sig i sängen för att sova. Detta efter maken fallit. Helt orimligt. Soderbergh klipper in i en flashback hur Emily tränar på 911 samtalet innan hon ringer polisen. Men som sagt när vi ser scenen tidigare i filmen luras vi. Denna typ av tillrättalagda fuskande tycker jag är sloppy film making. Det är vad jag tycker.

Men filmen är ganska bra ändå, någon i gänget dubbade filmen till en film noir. Inspirerat och klockrent. Allt är där; den olycklige, femme fatalen, den orimligt komplicerade komplotten, en femme fatale till. Allt! Är det en film värdig som Soderbergh's sista film? Nej, långt därifrån, då skulle han valt en film som Traffic eller The girlfriend experience. Denna är mellow yellow, in the middle of the road. Jag tror nog att han satsar vidare mot nästa OS!

Jag ger Side effects tre lyckopiller av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Vad tycker mina Filmspanarvänner? Kolla här:

Fiffis filmtajm
Jojjenito
Movies-Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

Sherlock Holmes: A Game Of Shadows (2011)

Are you sure you want to play this game?

Efter jag sett Robert Downey Jr fara omkring som Tony Stark i The Avengers var jag sugen på mer av honom. Det fick bli den nya Sherlock Holmes-filmen. Återigen har Guy Ritchie, Madonnas fd make, regisserat. Den första Sherlock Homes-filmen var en underhållande action-äventyrsfilm med en hel del humor. En perfekt matinéfilm. Jag väntade mig något liknande från denna film.

I denna uppföljare får vi följa Sherlock och en motvillig Dr. Watson i en match mot skurkarnas skurk Dr. Moriarty. Sherlock har nu mött sin överman, eller har han?  I filmens inledning gifter sig Dr. Watson, men istället för en romantisk smekmånad i Brighton måste den gode Watson bistå Sherlock i kampen för att rädda världsfreden och motverka Dr. Moriartys planer på världsherravälde.

Robert Downey Jr är som vanligt underhållande som Sherlock Holmes. Hans rolltolkning här påminner mycket om hans Tony Stark i Iron man-filmerna. I filmens inledning återser vi Irene Adler en kort stund innan hon slås ut ur spelet som den bonde på schackbordet hon var. Rachel McAdams är bra i rollen som miss Adler och det klickar i personkemin med Downey Jr.

Under resten av filmen spelar den svenska Noomi Rapace den kvinnliga huvudrollen som spåkvinnan Simza. Jag får här ännu mer vatten på min kvarn. Jag har riktigt svårt för henne och hon underpresterar kraftigt i denna film. Fel på skådespelaren eller regissören? Detta är inte ett tungt seriöst drama, detta är inte en Norén-pjäs. Men likväl är Rapace stel och kall och hon gör inte sin karaktär alls så fyllig som den skulle kunnat vara. Trots den korta tid Rachel McAdams är med i filmen är hon mycket mer intressant att följa än Rapace. Trist att vi får fram en svensk "stjärna" och så är hon så intetsägande och tråkig. Detta är en film och roll som verkligen kunde lyst av glädje och lite glimten i ögat, men det klarar Rapace inte av att leverera.

Självklart går det inte att se denna film utan att jämföra med den ypperliga tv-serien Sherlock som  just avverkat säsong två. Tv-serien Sherlock är mer seriös känns det som. Den har generellt sett bättre manus, handling och i många fall skådespelare. Även om både filmerna och tv-serien har förvanskat de ursprungliga Arthur Conan Doyle-berättelserna så ligger tv-serien närmare böckerna än vad filmen gör. Tänk på att Sherlock i böckerna löser otroligt komplicerade men oansenliga brott, dvs det är inte världskrig eller världsherravälde som står på spel. Det är uppdrag för James Bond. Sherlock Holmes löser små brott och vardagsproblem, men på sitt eget unika sätt.

Sherlock Holmes: A game of shadows var ungefär så som jag trodde. Detta är en frejdig äventyrsfilm i högt tempo och med glimten i ögat (från majoriteten av skådespelarna i alla fall!). Till det får man lite spänning, lite trickfilmning, och en Robert Downey Jr i mellanform.

Jag ger Sherlock Holmes: A game of shadows tre svaga soffförklädnader av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Contagion (2011)

Dr. Ian Sussman: Blogging is not writing. It's just graffiti with punctuation.

Hehe. Här kommer denna bloggares inlägg om "Contagion". Det är alltid lite spännande när Steven Soderbergh kommer med en ny film, för han är en mästare på att varierar sig i sitt filmskapande. Ibland gör han allvarliga storfilmer (Traffic, Che), ibland är det experimentella indie-filmer (Bubble, The girlfriend experience) medan en del är underhållningsfilmer från Hollywood med en twist (Ocean's Eleven, Erin Brockovich, Out of sight). Den nya filmen är en av de allvarliga storfilmerna och den kan nog mest liknas med "Traffic" bland hans tidigare filmer.

Det är klart att mina förväntningar var tämligen höga när jag och Danne såg filmen tidigare i veckan. Soderbergh har åter igen samlat en imponerande hoper med kända skådespleare. Vad sägs om Gwynet Paltrow, Kate Winslet, Marion Cotillard, Matt Damon, Jude Law, Laurence Fishburne, John Hawkes och Ellior Gould? Vilka av dem vill du ska få överleva och vilka ska tvingas förgås av det fruktansvärda fladdermus-gris-viruset?

Filmen är en beskrivning om hur en fiktiv global virusepedemi sprider sig över hela världen. Filmen spekulerar i hur individer, myndigheter, massmedia och folk som nyttjar sociala nätverk reagerar vid en sådan situation. Vad sägs om kravaller, plundringar och extrem egoism? Det är mer en beskrivning över procedurer än en drama som behandlar individer. Filmen "Traffic" beskrev individers och myndigheters hantering av knarksmuggling och bruk i USA, men där fanns ett antal mycket starka personliga öden och historier. Det saknar jag nästan helt i "Contagion". Samtidigt är filmen otroligt välgjord, både då det gäller "production value" och skådespelarinsatser. Men med distans och en viss kyla.

Jovisst, filmen är mycket spännande, men den spänningen bygger på att man sitter och undrar över vilka av de kända skådespelarna som kommer dö av viruset och vilka som kommer klara sig. Det är inget bra tecken att jag som åskådare sitter och funderar om filmen i ett perspektiv utifrån densamma. En del fakta i filmen om spridningshastighet, smittorisker och sådant var intressant (en vanlig människa rör vid sitt ansikte flera tusen gånger per dag...!). Men till sist blev jag helt enkelt inte engagerad tillräckligt mycket i karaktärerna, och jag blev faktiskt inte tagen av filmen som helhet.

En minnesvärd detalj från visningen i den lilla men vackra SF-biografen i Råsunda var att det satt en person på raden bakom oss som hostade och fräste hela filmen igenom. Tala om passande "back-drop" till filmen...

Jag ger Soderbergh's "Contagion" tre vaccin av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Sherlock Holmes (2009)

Why are you always so suspicious?
Should I answer chronologically or alphabetically?

Jag ska börja med vad jag gillar med denna filmen. Robert Downey Jr. som Sherlock är bra, mycket bra. Han är ju allt som oftast bra, han har en glöd som syns genom plasman. Hans "side kick" Dr. Watson spelas förträffligt av Jude Law. Men framför allt roades jag åt Sherlocks "love interest" Irene Adler, spelad av Rachel McAdams. Hon är härlig och deras smågnabbande fram och tillbaka var kul. Dialogen är bra om än något komplicerad för en trött arbetare en fredagskväll.

Vad som inte är lika bra är att den är regisserad av Guy Richie, f.d. Mr Madonna. Jag har alltid tyckt att han är överskattad som regissör. Hans filmer är tölpaktiga, bråkiga på fel sätt och ganska ointressanta. Här har han dock tagit sig an en av litteraturens stora hjältar och det är tydligt att detta är ett upplägg för en ny "franschise". Jag välkomnar fler filmer om den kick-boxande Sherlock och att vi ska få se hans stora kamp mot professor Moriarty vilken vi bara ser i förbifarten i denna film.

Nåväl detta är en film jag kan rekommendera och den får en svag trea.

Betyg 3/5