Father Mother Sister Brother (2025)

Jim Jarmusch är en unik filmregissör och en som jag allt som oftast älskar. Ibland är hans filmer lite svåra att förstå, tja, alla kommer väl ihåg debacklet med The Limits of Control? Men han har också ljuvliga filmer som Paterson, Only Lovers Left Alive, Broken Flowers och Dead Man på sitt samvete.

Det senaste alstret är den tredelade episodiska filmen Father Mother Sister Brother. Jag brukar inte vara jätteförtjust i dessa antalogier men denna gång funkar det ganska bra ändå. Alla tre handlar om familjerelationer och dynamiken mellan föräldrar och de vuxna barnen. 

I den första kortfilmen åker syskonen Jeff (Adam Driver) och Emily (Mayim Bialik) på besök hos sin lurendrejare till fader (Tom Waits).

I den andra betraktelsen åker syskonen Timothea (Cate Blanchett) och Lilith (Vicky Krieps) på besök hos sin iskalla och kärlekslösa moder (Charlotte Rampling).

I det avslutande meditationen åker tvillingarna Skye (Indya Moore) och Billy (Luka Sabbat) till sitt barndomshem efter att deras föräldrar dött i en olycka.

Alla tre segmenten är händelsefattiga på handling men proppfulla med kommunikation, mestadel icke verbal sådan. Det som sägs är oftast meningslöst och det som inte sägs betyder allt i världen. Detta är en av Jarmuschs mer svårbegripliga filmer. Skådespelarna står i första rummet och det är ett ljuvligt skådespel vi får se.  

I den första står Mayim Bialik ut med sina tysta reaktioner på vad som sägs och inte sägs i rummet. Hon spelar det skeptiska barnet och hennes minspel är underhållande, speciellt när hon ser sin bror vara mer och mer naiv.

I den andra är det Cate Blanchett som tar hem priset. Jag tyckte först att hon spelade över för mycket, att det syntes att hon var med i en film. Men jag insåg snart att det var karaktären som skådespelade inför sin moder. Lite hjärtskärande sannerligen. Well done, Cate.

Den tredje akten är den mest drabbande. På ytan tar de vuxna tvillingarna avsked från deras föräldras lägenhet, men det är givetvis ett avsked av mamma och pappa vi ser. Det kändes ända in i själen.

Betyg: 3,5/5 

Down by Law (1986)

Jag gillar Jim Jarmusch och denna film är en typisk Jarmusch-film. Det handlar om känsla, känsla, känsla. 

Handlingen är sekundär, om ens det. Karaktärerna och känslan är det jag gillar. Tom Waits är helt underbar som Zack. John Lurie som Jack är bra men försvinner lite i Waits skugga. Till dessa två straighta karaktärer har vi filmens comic relief Bob spelad av den italienske älskvärde Roberto Benigni.

De tre hamnar i finkan. De två tuffingarna Jack och Zack för brott de inte begått och den sprallige och vänlige Bob för ett dråp han har begått! Mycket lustig set-up för resten av filmen.

Via en härlig sång om glass och ett prison break som vi helt slipper bevittna ser vi de tre hjältarna traska omkring i den amerikanska söderns träskmarker. 

Filmens är kul och underhållande att se. Den känns också som att den har en hel del att säga och den kommunicerar mer med mitt undermedvetna och min mage än mitt intellekt och min hjärna. Sådana filmer är välkomna, de också.

Betyg: 3+/5

Lyssna på när jag och Carl pratar om filmen i Shinypodden, där poddar finns, eller här.

The Dead Don't Die (2019)

"This is definitely going to end badly."

Jim Jarmusch har en skön egen stil som jag gillar mycket. Även när han gör nischade genrefilmer blir det på hans vis. "Only lovers left alive" är en otroligt stilistiskt vacker och välspelad vampyrfilm som osade av vemod. Nu har han gjort en zombiefilm också och jag är såklart jättenyfiken.

Adam Driver och Bill Murray leder en stjärncast som också innehåller Tilda Swinton, Tom Waits, Chloë Sevigny, Steve Buscemi, Danny Glover, Caleb Landry Jones, Selena Gomez och Iggy Pop. Det är en fröjd att se alla  dessa skådisar.

Om "Only lovers left alive" var en lament över det oändliga i att vara odödlig är "The dead don't die" en bister synd på mänskligheten av idag som sitter stilla och ser världen rasa samma runt omkring sig. Ingen gör något, alla bryr sig bara om sina egna små liv. Inte ens när zombies börjar ta över den lilla sömnig och snälla amerikanska småstaden Centerville händer något. Folk fortsätter sina liv i sakta mak, försöker förstrött spika upp en planka på insidan av fönstret så att monstren inte kan ta sig in, men det hjälper ju inte länge. Folk gör inget mer. Invånarna i Centerville beter sig som nybyggarna på Miranda precis före de la sig ner och dog. Samma slutresultat också.

Det finns få karaktärer att riktigt gilla i denna film (Officer Peterson och Zelda kanske), men desto fler skådespelarinsatser att hylla. Mina favoriter är Tilda Swinton som den skotska begravningsentreprenören med ett samurajsvärd, Adam Drivers krassa polis, Bill Murrays sömniga polischef, Tom Waits filosofiska överlevare som tagen ur Buster Scruggs, Steve Buscemis rasistiske fårfarmare och Caleb Landry Jones' insatta zombiefilmsnörd.

Jag gillar filmen, snäppet under älskar. Slutet är akilleshälen. Jag har inga problem med tonaliteten, det är underbyggt i resten av filmen, men det kändes lite slappt, nästan som om Jarmusch hade haft svårt att formulera vad han ville med det.

Slutet är ett litet minus, men i övrigt är detta en av de bästa zombiefilmerna jag sett. Filmen är mycket rolig på det där lite nedtonade sättet.

"A wild animal, or perhaps several wild animals."

Betyg: 4/5

Paterson (2016)

Paterson är Jim Jarmusch senaste film och detta är en typisk Jim Jarmusch-film helt utan handling förutom livet självt. Vi får helt enkelt följa huvudpersonen Paterson (Adam Driver) i hans liv under exakt en vecka, a slize of life. Från kl 06:15 en måndag morgon till kl 06:15 nästa måndag morgon. Paterson kör busslinje nummer 23 i staden Paterson, New Jersey. Han bor i ett litet hus med sin sambo Laura (Golshifteh Farahani) och hennes morrande engelske bulldog Marvin.

Paterson är busschaufför om dagen och poet resten av tiden. Han skriver i sin hemliga anteckningsbok även när han får tid under dagen. Laura gillar svart och vitt, är en rackare på att baka muffins och drömmer om att bli countrysångerska. Marvin och Paterson gillar inte varandra.

Detta är creme de la creme av Jim Jarmusch. Filmen har egentligen ingen handling men jag sitter ändå fascinerat och betraktar Patersons liv. Det är intressant även om det är svårt att sätta fingret på vad som lockar. Patersons poesi är säregen. Hans liv tillsammans med Laura och hans nemesis Marvin är mysigt att följa. Varje gång Paterson och Laura ger varandra en kyss börjar killen i paret bredvid mig kyssa sin flickvän. Det är annars en lågmäld stämning i hela filmen och den är allt som oftast mycket lustig på det där torra sättet som Jarmusch ofta är.

Adam Driver är mycket bra i denna film, men är han inte alltid väldigt bra? Den spirituella Laura spelas av den iranska skådespelerskan Golshifteh Farahani. Henne far är en känd regissör. Hon påminner mig om Emmanuelle Chriqui.

Bilden av Paterson i uniform och fullkomligt överöst av tapperhetsmedaljer lämnas helt okommenterad. Han påvisar en kvickhet till handling när så behövs men filmen igenom för övrigt är han oerhört behärskad. Hans älskade Laura är däremot en manisk kreativ virrhjärna. Det är svårt att förstå deras relation och vad hon egentligen gör, men det är en del av mysteriet. Varför den japanske poeten?

Flera biroller passerar förbi; den olycklige indiske arbetsledaren, barägaren Doc, den kärlekskranke Everett, hans ex-flickvän Marie, den lilla flickan som skrev poesi. Alla är intressanta och Paterson ger dem rum att blomstra. Några av de roligaste scenerna är när Paterson överhör sina bussresenärers konversationer. Varför alla tvillingar?

Jag gillade filmen skarpt. Den är en typisk filmfestivalfilm och för mig kommer den att hamna bland toppen av Jarmusch filmer. Jag ger Paterson fyra blåa tändstickor av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Night On Earth (1991)

Jag gillar Jim Jarmusch! Hans filmer är sällan så bra som man hoppats men jag gillar grabben ändå. "Night on Earth" har länge legat på min "att ses"-lista, ja ända sedan min kompis Per tipsade om den redan när vi fortfarande bodde i Uppsala. Då, för länge sedan, tyckte han att den var jättekul. Som vi alla vet kan man inte ta ett uttalande från drygt 20 år sedan och använda det för att styra sina val av filmer idag. De allra flestas filmsmak har ändrats mycket under åren som gått. Nu har jag i alla fall sett filmen...

Det är en episodfilm vilket i mina ögon är ett stort minus. Damn, jag gillar't inte. Oavsett hur intressanta vissa episoder är brukar helhetsintrycket bli fragmenterat. Jag ser dem inte ens som "riktiga" långfilmer utan mer som flera kortfilmer som råkar ses nära varandra. Episodfilmer som jag sett under de senaste åren är "Paris, je t'aime", "New York, I love you", "Ten" och så klart "Movie 43". Ingen av dessa filmer gjorde att jag kissade på mig (blink, blink, you know who you are) men de alla hade minst en episod som var bra...

Det är lite samma sak med "Night on Earth", en bra och till det några mindre bra. De fyra första episoderna av filmens fem är humoristiska medan den sista är ett rent drama. I alla fem småfilmerna får vi följa en taxichaufför under natten i fem olika städer; Los Angeles, New York, Paris, Rom och till sist Helsingfors.

I den första ser vi en mycket ung Winona Ryder i rollen som Corky, en taxichaffis med en plan. Passageraren, seplad av Gena Rowlands, är en castingagent som vill ge Corky chansen till en provspelning men den unga damen avböjer. Kunde varit en bra minifilm, men tyvärr spelar Ryder ojämt och stelt. Det blir speciellt svagt då Corky ska vara så naturlig och härlig att castingagenten faller för hennes charm. Skämtet i denna film är att Corky inte hoppar på chansen att få jobb inom drömfabriken till agentens stora förvåning. Fail.

I andra scenen får vi följa en östtysk invandrare i New York. Han är egentligen en clown och han kan inte köra bil. Armin Mueller-Stahl spelar clownen med namnet Helmut Grokenberger. Han är riktigt bra och det är svårt att inte gilla karaktären. Den skrikiga passageraren Yoyo spelas av Giancarlo Esposito och hans svägerska spelas av Rosie Perez. Jag har aldrig gillar denna Rosie Perez. Hon är jobbig. Temat denna gång är att Yoyo känner sig så förfördelad (som svart man) men att han har det så mycket bättre än den ensamme och sorgsne östtyske clownen. Sista scenen när Helmut styr sin taxi i fel riktning är lite sorglig.

Den tredje filmen är den svagaste av de alla. Isaach De Bankolé spelar en svart taxichaffis i Paris som först har två svarta män som passagerare som är extremt rasistiska och elaka mot honom. Hans nästa kund är en blind vit tjej som inte bryr sig allas om folks hudfärg. Så fint av henne. Hon är dock tyvärr spelad på ett groteskt sätt av Beatrice Dalle (kom ihåg att filmen är från 1991). Fail.

Fjärde filmen är problematisk. Rom. Roberto Bengini är en hysterisk taxichaufför som kör en präst. Han insisterar på att få bikta sig och trots att prästen ber om att få slippa berättas om den ena bisarra synden efter den andra. Bengini är i sitt esse för er som gillar honom i "all in mode". Det enda upplyftande med den lilla filmen är att Bengini åker förbi ett älskande par några gånger. De gör det på en motorcykel, de gör det mot en husvägg. Haha, de har det inte lätt de italienska ungdomarna... Inte bra film.

Sista filmen är den starkaste delen. Matti Pellonpää spelar Mika. Han får tre fulla passagerare som varit ute och supit för att en av dem hade haft en dålig dag. De beskriver hur kompisen (som däckat i baksätet) förlorat jobbet, fått bilen kvaddad, fått veta att tonårsdottern är gravid samt blivit utkastad ur sitt hem då frun vill skiljas. Mika lyssnar mer eller mindre tålmodigt och säger sedan att det där är inget jämfört med hans historia. Och den är tung... Om du vill veta får du väl ta och se filmen för bövelen!

Jag tycker att flera av dessa fem minifilmer har Jarmusch's touch, men än mer påminner flera av dem om Woody Allens verk. Skillnaden är att Woodys filmer i princip alltid har djupare ochh mer komplexa karaktärer. I hans komedier finns drama och i hans dramer finns humor. Jarmusch har inte den finessen och i detta arbete syns denna svaghet tydligt. Jarmusch ska jobba med stämningar och knasiga karaktärer.

Jag får inte ihop det. Episodfilm är skit. Den enda jag kan komma på som är riktigt bra är den sammansmälta episodfilmen "Short cuts" och den är ju inte en riktig episodfilm egentligen.

Jag ger "Night on Earth" två dåliga jobb av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Ghost Dog: The Way Of The Samurai (1999)

Ghost Dog: In the words of the ancients, one should make his decision within the space of seven breaths. It is a matter of being determined and having the spirit to break through to the other side.

Jag såg Jim Jarmusch's film Ghost dog: The way of the samurai om natten. Denna blå film passade i mörkret. Jag var dåsig och halvvägs in i sömnens landskap. Det var perfekt för en film som denna. Filmen är hundra procent stämning och känslor. Jim Jarmusch gör helt unika filmer. Ibland blir det för svårbegripligt (läs The limits of control), men allt som oftast blir det mycket bra. Ghost dog är mycket lik hans senaste film Only lovers left alive, eller är det tvärtom? Båda är genrefilmer men gjorda på Jarmusch's speciella atmosfäriska sätt.

Forest Whitaker spelar en lönnmördare som lever sitt liv efter de uråldriga reglerna som gällde för de moraliskt högstående samurajerna. Ghost dog har sitt liv att tacka en maffiaboss på mellannivå i en av de lokal "familjerna". Han utför mord åt sin "master" men en dag blir det lite fel och hela hopen spagettimafiosos är plötsligt på jakt efter honom. Dåligt för maffiasnubbarna.

Filmen har en störtskön stämning som sagt. Den är inte en sprudlande actionfilm, snarare en drama med lite inslag av våld och thrillern. Kan den kanske lite, lite jämföras med Drive från häromåret? Nej den hade inte lika brutala våldsscener men ändå.

Trots Forest's väldiga hydda är han trovärdig som samurajen. I inledningsscenen ser man honom gå på gatan och korsa genom en grupp där ingen ser honom. En affärsinnehavare går ut och slänger sopor i en soplåda och Ghost dog går förbi honom i blinda spotten så att mannen inte ser honom.. Den scenen är mycket snyggt filmad.

I slutet av filmen får man se en av de mest innovativa avrättningsmetoderna jag sett. Den innehåller en polygrip, om du sett den vet du vilken jag menar.

Filmen är uppdelad som kapitel och varje del inleds med ett stycke ur en bok om samurajens levnadssätt. Det var en av de grepp som gav filmen den stämning den har. En anna sak var kontrasten mellan scenerna med Ghost dog, den lilla flickan och den lustiga fransktalande haitiern i sin glassbil samt scenerna där Ghost dog jagar maffiatyperna.

Detta var en mycket trevlig film. Otroligt bra egentligen. Det är en film som kommer växa i huvudet på mig. Den är nog tillsammans med Broken flowers och Only lovers left alive min favoriter från JJ.

Jag ger Ghost dog: The way of the samurai fyra bilstartarmanicker av fem.

Betyg: 4/5

Only Lovers Left Alive (2013)

Adam: She drank Ian.

För andra gången denna höst fann jag mig tweeta om upplevelsen efter jag sett en film på bio. Första filmen som genererade ett översvallande tweet var Gravity. Den andra filmen var Jim Jarmusch's nya film Only lovers left alive som visades på filmfesten. Filmfestivalens synopsis beskriver filmen som ett romantiskt vampyrdrama om en musiker som har blivit deprimerad av mänsklighetens utveckling. Det jag visste om filmen innan visningen var alltså knapphändigt. Den handlade om vampyrer och det är Jim Jarmusch. Jag har sett åtta eller nio av Jarmusch's filmer och de är ofta långsamma betraktande dramer med en speciell atmosfär. Hans tidigare filmer har en hel del underfundig humor, men senare alster som The limits of control (2009) var helt obegriplig.

Med Only lovers left alive har Jarmusch gjort en storstilad återkomst till filmen. Jag blev lika förhäxad av filmen som om jag vore fast i en äkta vampyr's hypnotiska ögon. Vilken häftig film! Festivalens mäktigaste upplevelse utan tvekan. Det jag tweetade när jag åkte hem i novembermörkret var "Ybercool. Supersnygg. Magnifik musik."

Musiken? Jim Jarmusch verkar vara klart intresserad av ämnet. I hans film Dead man från 1995 fick han min husgud Neil Young att göra filmmusiken. Den var en drömsk och komplicerad elgittarbaserad filmmusik den gode Neilan kom upp med. Två år senare dokumenterade Jarmusch Neil Young and Crazy Horse i filmen Year of the horse. I Only lover left alive påminner filmmusiken lite om den i Dead man. Det är en gitarrbaserad och kosmisk.

Ybercool. Wow, vilka coola vampyrer. Jag säger bara wow. Igen. Wow. Tilda Swinton är en skådespelerska som jag inser är ganska duktig, men som jag alltid sett som väldig "kall". Jag har haft lite svår för henne. Här passar hon helt perfekt som tidlös vampyr. Hon är lugn och självsäker och hon ser för skön ut i sina kläder, speciellt den vita munderingen med de vita läderhandskarna. Tom Hiddleston börjar komma upp i ropet. Han är ju Loke i Thor-filmerna och Avengers för er som inte gjort kopplingen. Jag har varit osäker på vad jag tycker om hans insats i Avengers än så länge. Jag hade ju hellre sett en skådis som Benedict ta den rollen. Men här som den tidslöse gitarrsamlande depprockaren som också är vampyr är han sanslös cool och het på samma gång. Hans Adam är filmens stjärna trots konkurrens av Tilda Swintons Eve.

Snygg. Filmen är som en rad med konstverk. Det händer inte så mycket, och trots att jag känner Jarmusch tar det en stund för mig att komma på att det inte kommer ske så mycket i denna film heller, trots vampyrtemat. Istället får vi snygga kameraåkningar över Adam och Eve i deras långsamma inaktiva liv. Vi får snygga scener där de dricker blod ur små kristallglas. är det dessertvinsglasen som används tro?

En sak som är både snygg och cool är hur Jarmusch redefinierad vampyrlegenden en del. Vampyrerna måste också i denna värld bli inbjudna för att få komma in i någons hem, men de skrattar bara åt den löjliga myten om att vampyrer inte tål vitlök. De tål som vanligt inte solljus, men till skillnad från vissa legender sover de inte i en kista på natten. En del av de vanliga "reglerna" i vampyrsagorna gäller alltså, medan andra är ändrade. Jag finner den värld Jarmusch byggt upp både uppfriskande och spännande. Jag skulle gärna se mer från denna värld.

Det enda jag saknar i denna film är bara en liten scen där man får se Adam och Eve vara mer bad ass än vad de får visa i filmen som den är. Man ser dem båda vara blixtsnabba när de fångar en sak som faller mot marken eller när de tar en pistol från en vimsig ungdom. Men vi får aldrig se dem verkligen visa sina muskler så att säga. Det hade jag gärna sett och då hade kanske filmen kunnat få full poäng.

Framträdande birollers innehavs av John Hurt (gammal vampyrmästare), Mia Wasikowska (Eve's bångstyrige lillasyster) och Anton Yelchin (Adams supplier av antika gitarrer). Hade inte Juno Temple passat bättre i Mias roll?

Som den är nu ger jag Only lovers left alive fyra odödliga kärlekspar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Om visningen: Efter lite strul med bussar kom jag till slut ner på stan för en snabb bit före filmen. Fiffi hade intagit favoritbordet på Vapiano och en pasta slank ner via gommen. Efter maten sammanstrålade vi med både Vanessa och Jojjenito för att lite motvilligt släntra in på Park. Aj, jag får ont i rumpan bara av att tänka på den biografen. Visningen var knappt halvfull och vi hade inga problem med fri sikt eller så. Hur gick det då för mina filmbloggande vänner? Överlevde de vampyrattacken eller blev de uppdruckna?

Jojjenito och Fiffis filmtajm har tagit sig an denna film i textform.