Red Sparrow (2018)

"Red sparrow" är en riktigt välproducerad spionthriller. Det är som en modern mix av Luc Bessons "La femme Nikita" och något från mästaren av spionthrillers John Le Carré. 

Vi får följa en ung kvinna som mot sin vilja tvingas in i spionernas värld och därav kopplingen till "La femme Nikita". Historien är komplex med många twists and turns, den berättas i ett sävligt tempo men med en innerlig intensitet. Dessutom är hela filmen stöpt i ett tjockt lager vemod. Allt detta får mig att tänka på John Le Carré. 

Med anledning av att tankarna for till John Le Carré känns det naturligt att finna ut att filmen har en litterär förlaga. Boken med samma namn kom ut 2013 och är skriven av Jason Matthews som enligt the internets är en före detta fältagent från CIA. "Red sparrow" är första delen av en trilogi där uppföljarna heter "Palace of treason" och "The Kremlin's candidate". Jag har inte läst böckerna så jag kan inte avgöra om Matthews ens kommer i närheten av John Le Carré. Jag gissar att han inte gör det, men filmatiseringen av hans bok blev väldigt bra i vilket fall.

Regissören Francis heter Lawrence precis som vår huvudrollsinnehavare Jennifer, men de ska tydligen inte vara släkt med varandra. Däremot regisserade han henne i tre av uppföljarna till "The Hunger Games" så de har i alla fall arbetat ihop förr. 

Hur är då JLaw i denna roll? Jo, men hon är ganska bra. Men det är något i hennes uttryck eller kanske snarare i personregin som gör att jag inte riktigt tycker att hon kommer upp i samma nivå som Luc Bessons skådespelerskor. Bessons "leading ladies" Anne Parillaud, Scarlett Johansson och Sasha Luss är alla ännu bättre än JLaw i liknande filmer. Mina 2 cents i alla fall.

Trots detta var "Red sparrow" en mycket positiv överraskning som jag njöt av för fulla muggar. Jag hade ingen aning om hur det skulle sluta. Filmen kändes nymodig och inga vanliga "Hollywood"-regler gällde kändes det som. Filmen ska helst avnjutas ospoilad.

Betyg: 4/5