2018 - Året på Fripps Filmrevyer

För sjätte året i rad sammanfattas året på bloggen i en nyårsrevy! Välkomna till återblicken på 2018, året bloggen fyllde åtta år (helt utan firande). Antalet inlägg på bloggen fortsätter att gå ner lite från toppåret 2014. Det beror mest på att tid läggs på poddande, en hel del tv-serietittande, ett nyuppväckt musikintresse och att läsande av gamla analoga böcker tagit fart i det lilla. Men det är som det ska vara.

Under året har jag gått på bio tolv gånger förutom besöken på Malmö Filmdagar och Stockholms Filmfestival. Tyvärr blev det inget besök på Stockholms Filmdagar då hektiska dagar på jobbet satte stopp för det. Bättring krävs!

Svallvågorna efter Buffypodden skvalpar fortfarande och året har sett tre säsonger av den omdöpta podden, Shinypodden. Under första halvåret körde jag och Olof poddning om David Bowie och hans musik. Det var en härlig resa att få återuppliva sitt intresse för musik generellt sett och Bowie specifikt. Vi körde hela 28 avsnitt.

Under sommaren tog jag och Carl oss an bröderna Coens lite mer udda filmprojekt. Vi avverkade åtta filmer i åtta avsnitt. Bröderna Coen är några av de mest intressanta filmmakare vi har idag, men man kan konstatera att allt är inte bäst.

Från och med oktober och året ut har jag och Frans gått igenom första delen av Hitchcocks filmografi. Det är väldigt spännande och snart kommer vi förhoppningsvis komma till de riktiga höjdarna.





Under året har vi spelat Firefly The Game i massor. Brädspelet är fortfarande lika kul att spela med den ursprungliga spelgruppen (Linnea, Johan och Joel), men det har också varit roligt att spela med systersöner (David, Måns, Melker).

Tidigt under nästa år kommer jag och Johan återkomma i luften då vi poddar om Firefly.

Besöken av systersönerna har kryddats med att vi tittar på klassiska actionfilmer ihop, filmer som The Road Warrior, Aliens, First blood, True Romance, Reservoir Dogs och Pulp Fiction. Man får ju dra sitt strå till stacken med att "uppfostra" systersönerna och ge dem lite filmsmak.

Under året har jag skrivit om nästan 130 filmer varav drygt 40 är från 2018. Det är en bra nivå, ibland blir det mer, ibland mindre. Av alla filmer jag skrivit om har jag gett betyg 5/5 till 12 filmer men då är åtta av dem omtittar av gamla favoriter som ligger på min Top 100. De fyra filmer jag gav 5/5 efter första titten är. Avengers: Infinity war, First man och Juliet, Naked från i år, samt A ghost story från 2017.

Höjdpunkter från film sedd på riktig bio var den otroligt sköna Game night som jag såg med Christian, actionrökaren Mission: Impossible - Fallout som sågs i Denver, Colorado med Diana och Alex, The commuter som sågs med Joel, både Claire's camera och Zardoz som sågs på Cinemateket med bland andra Carl, Avengers: Infinity War med Jojje samt Deadpool 2 med Johan och Markus.





Jag brukar roa mig med olika bloggprojekt. Detta år var det Komiska söndagar under första halvåret där jag såg cirka 24 komedier från 00-talet. En massa personliga favoriter sågs om och flera höll måttet! De flesta av årets utdelade femmor kom från omtittar av favvisar i detta projekt. Vissa av de gamla förväntade favoriterna höll inte alls. Risken med att se om en film...

Det är underbart att läsa böcker. Bra böcker är en gåva. Under året har jag klämt fyra John Le Carré-böcker om den sorgsne mästerspionen George Smiley. Frans överraskade mig med att ge mig boken Pines av Blake Crouch. Jag hade inte trott att Frans skulle hitta till och gilla en sådan bok. Årets bästa läsningsupplevelse kom dock med News of the world av Paulette Jiles. Jag såg boken på syster Pernillas badhandduk om sommaren och plockade upp ett eget ex. Mycket läsvärd bok.

Som vanligt har jag sett en hel del tv-serier. Det går också i vågor. Jag har skrivit om tio säsonger totalt sett plus sex Specials från Doctor Who. De bästa tv-seriesäsongerna från året var Sharp objects S1, Westworld S2, The little drummer girl samt enskilda avsnitt och några av specialavsnitten från Doctor Who S4 och däromkring.

Efter att ha missat Stockholms Filmdagar i januari såg jag fram emot Malmö Filmdagar i september. Vi var ett gäng som åkte ner till Malmö; jag, Jojje, Johan, Carl, Sofia, Fiffi och Cecilia. På plats dök Jimmy upp som vanligt. Han är skön Jimmy, mannen som ger sjömännen kultur. Ett härligt gäng ju! Den bästa gruppen att hänga och leva film med. Det visades en hel del bra filmer trots att jag inte tyckte det såg så himla spännande ut först. De bästa var First man, Juliette, naked och The favourite.

Senare om hösten var det Stockholms Filmfestival. Jag såg en del filmer på festivalen och en del hemma då jag olyckligtvis blev förkyld just när det roliga skulle dra igång. Höjdpunkter från årets festival blev Blaze, Blindspotting, Thunder Road, Skate kitchen och dokumentären Love, Gilda. RIP Gilda. we love you.





Till sist har jag konsumerat mycket musik under året varav en del på konserter "live". Jag såg åtminstone sju konserter under året. Höjdpunkterna var Roger Waters mäktiga show på Friends Arena i augusti som jag såg med min gamle far. Sveko och jag såg Fishs intima show på Fryshuset och det blev en nostalgitripp extraordinaire med allsång och vals. Sveko var också med när vi fick chansen att se ytterligare en äkta Pink Floydare live när trummisen Nick Mason med band spelade gamla Floyd-klassikers på Cirkus. En av årets överraskningar var The String Cheese Incident på klassiska Red Rocks utanför Denver. Kul att gå på konsert med Per, Diana, Freja och Alex... plus Francois med familj och en massa hippisar. Lykke Li på Annexet med Johan och Linnea var också riktigt najs förresten.

Ett år åker ut och ett nytt står för dörren. Vad har vi då att se fram emot inför 2019? Inom några veckor startar jag och Johan Fireflypodden. Det ska bli otroligt kul. Senare under våren återkommer jag och Frans med nästa segment av Hitchcock. Ytterligare en säsong med inslag av Olof och väl valda musikaliska favoriter planeras och en man som inte kan namnges planeras också...

Ett mycket spännande nytt bloggprojekt startar om ett andetag. Håll utkik på bloggen imorgon redan!

Filmåret 2018 sammanfattas traditionsenligt med en topplista som brukar komma ut under våren, någon gång i andra kvartalet. Först ska en massa filmer från Hollywoods "Oscars season" hinnas betas av...

Redan nu i januari blir det Stockholm Filmdagar och senare under åren gissar jag att både Malmö och Stockholms Filmdagar blir filmiska höjdpunkter. Till detta kommer film på bio och hemma. En massa tv-serier vill jag se. Kan jag gå i mål med Doctor Who under året kanske? Sen blir det mera musik, musik i massor! Det blir kanske något eget runt det också, vem vet?

Jag ser fram emot den nya Avengers-filmen, och kan vara lite sugen på Captain Marvel också. Sen är jag mycket nyfiken på att se om J J Abrams kan rädda episod 9. Vill ha mer likt episod 7 än episod 8. Duh.

Till sist vill jag tacka alla som läser detta inlägg och alla andra inlägg på bloggen. Till er alla önskar jag ett mycket gott slut och ett Gott Nytt År! Vi ses på andra sidan!

Leave No Trace (2018)

Debra Granik gav oss den otroligt bra filmen Winter's bone 2010. Den är stenhård. Sen har jag inte hört så mycket från henne på ett tag förrän årets Leave no trace (hon har gjort en dokumentär däremellan). Årets film är nästan lika tung som Winter's bone, men ändå skiljer sig filmerna något. Bådas historier berättas utanför dialogen. Mycket av känslor och handling finns i ljudlöst skådespeleri.

Leave no trace är dock en mindre pushig film, den innehar ingen tydlig antagonist. Istället är det kanske den starkaste filmen om krigsveteraner jag sett. Ben Fosters Will är extremt plågad från tjänstgöring i Afghanistan eller Irak eller liknande. Han mår dåligt av ljuden av maskiner och av ljudet av helikoptern som närmare sig. Han klarar inte av storstadens myllrande liv, inte heller små samhällens lugna mak. Han måste ut i skogen för att känna sig friare från sina demoner. Fler av dem är dock kvar med honom vad han än gör.

Filmen är kliniskt ren från exposition via dialog. Allt visas i skådespeleriet inom filmens magiska värld. Jag gillar den lilla lilla detaljen där vi får se hur han säljer sina mediciner och smärtstillande till en annan veteran. Vi förstår att han har blivit behandlad och att läkaren skrivit ut medicin. Will inser också att han måste ta ut den med jämna mellanrum för att läkaren inte ska misstänka att han slutat ta den. Resan för Will från kriget via PSTD-behandling till att han väljer av nöd tvungen att leva i skogen är något vi bara skönjer bakom kröken.

Dottern Tom är 13 år och precis i den ålder då hon ska börja bryta sig loss från föräldrarna. Var är mamman? Troligen död. Varför? Tom spelas av Thomasin McKenzie på ett ypperligt sätt. Mycket av skådespeleriet är utan dialog. Hennes lilla ryckning i underläppen när hon blir ledsen är hjärtskärande och man vill skydda henne med allt man har. Hon hummar en melodi när hon går i skogen. Hon och pappa smackar med läpparna för att kommunicera.

Denna film hade kunnat gå fel flera gånger. Till börja med var det otroligt skönt att myndighetspersonerna inte var galna idioter. Istället beskrivs de som välvilliga men också hur omöjligt det är för dem, för alla, att ge både Will och Tom vad de behöver. Mot slutet trodde jag en kort, kort stund att de båda kunde stanna hos folket i skogen, men sen kom jag att tänka på tonaliteten i filmen och en stor sorg sänkte sig över mig. Tom sista ord till pappa var helt förintande.

I know you would stay if you could.

Leave no trace är hyfsat lätt att se, den är inte svårmodig. Den handlar om avsked, hur man släpper taget. Den är långsam, den är djupt sorglig. Och den har inte ett lyckligt slut. Men den är otroligt bra. Filmen hade 100% "approval rating" på Rootten Tomatoes när jag skrev denna text.

Jag ger Leave no trace fyra biodlingar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Ozark - Season 1 (2017)

Det var upplagt för att jag skulle älska Ozark. Jag hade hört gott om den, den skulle vara mörk men också bjuda på en svart humor och jag gillar Jason Bateman. Men ack, säsong 1 var rejält seg måste jag tvingas erkänna. Den startade bra. Skön stämning, våldsam, överraskande och med Batemans "glimten i ögat". Jag var "hooked" de första fem avsnitten. Men sen var det som att luften gick ur serien. Det gick långsamt för mig att ta mig igenom den andra halvans fem avsnitt och det är ett dåligt tecken.

Först hade jag lite svårt att sätta fingret på vad som är seriens problem. Men egentligen är det ganska uppenbart. Förutom Jason Bateman och hans karaktär Marty finner jag i princip alla andra karaktärer trista. Och jag gillar inte skådespelarna. Till att börja med har de lyckats casta Laura Linney i rollen som Wendy. Hon är en av världens tråkigaste skådespelerskor.

Sen är det likadant med dottern Charlotte, ligisten Ruth (som borde varit en stark karaktär), FBI agenten Roy, snällisen Rachel, den litterära ligisten Wyatt och så vidare. Det är svintråkiga allihopa. Skådespelare och eller karaktärer är svaga.

De enda som är lite mer intressanta är Westworld-skådisen Peter Mullan i rollen som den hårde skurken Jacob Snell och så den gamle Harris Yulin i rollen som den döende Buddy. Kommer ni ihåg Yulin från Buffy? Eller från Macahans?

Nej, detta var inte min kopp med te tydligen. För att vara en så dyster och mörk serie så hade den kanske behövt mer lysande skådespelare/karaktärer alternativt lite mer humor från Bateman?

Betyg: 2/5

Young and Innocent (1937)

Veckans Hitchcock är Young and innocent som fick heta The girl was young i USA. Detta är nästan en kopia av The 39 steps förutom att det inte finns någon spionring som ligger bakom mordet. Istället är det en oskyldig man som anklagas för mordet, i detta fall på en filmstjärna. Han flyr polisen med hjälp av en ung kvinna och de två söker finna den riktiga mördaren för att rentvå vår hjälte. Den andra skillnaden mot The 39 steps är att Young and innocent är en mycket ljusare film, bokstavligen. Den utspelas mestadels på dagtid. Erica och Robert åker omkring på den engelska landsbygden i gassande solsken. Många av scenerna i The 39 steps utspelas om natten och den filmen har en mörk "aura" runt sig.

Erica spelas av Nova Pilbeam som vi såg som den unga dotter i The man who knew too much. Här gör hon ett gediget jobb som den kvinnliga huvudpersonen. Hon spelar dottern till den lokale polischefen, spelad av Percy Marmont som vi såg som olycklig alpinist i Secret agent. Robert spelas av Derrick De Marney. Han var såvitt jag kunnat se inte med i någon annan Hitchcock-film. Men han hade en liten roll i favoritfilmen The scarlet pimpernel från 1934.

Jag gillar Erica och Robert. De är frejdiga ihop. Precis som i The 39 steps ger hon sin hjälp till mannen på flykt högst motvilligt inledningsvis för att senare under filmen helt komma över på hans sida. Paret är dock mer jämställt än vad man ser ibland inom filmen värld. Hon räddar honom, han räddar henne och de har under hela filmens gång en bra balans i relationen.

Jag fann filmen charmig och småputtrigt fyndig. Dialogen är inte lika vass som i den efterföljande The lady vanishes kanske men den är bra ändå. Karaktärerna är dock mer likeable i denna.

Filmen har också en scen som kan vara den häftigaste enskilda scenen i alla Hitch's filmer före Hollywood. Det är den långa och komplicerade kameraåkningen och zoomningen i en av filmens allra sista scenen, inne i en danshall - från panoramabild till inzoomning på ögonen på en trummis. En fantastisk scen som gör hela filmen sevärd bara på grund av denna enda scen.

Scenen är omtalad och Frans och jag spenderar också en del tid på att analysera den i vårt podavsnitt. Gå in på Shinypodden för show notes och äldre avsnitt. Dagens avsnitt finner ni här.

Jag ger Young and innocent tre Drama Man av fem möjliga.

Betyg: 3/5

 

Hitch's cameo

On set

On set

On set

Designsketch

Designsketch

The Little Drummer Girl - Season 1 (2018)

The little drummer girl är framför allt otroligt stämningsfull. Det osar åttiotal om serien. Denna spionthriller bygger givetvis på John Le Carrés klassiska roman från 1983. En bok jag läste för evigheter sedan känns det som och jag älskade den redan då. Det finns också en film från 1984 med Diane Keaton. Den har jag sett men kommer inte ihåg hur stark den var.

TV-serien som är en mini-serie är i alla fall riktigt bra. Den tar god tid på sig för att närma sig dramats crescendo men det är ju resan till målet som är målet. Huvudpersonen Charlie spelas av unga brittiskan Florence Pugh. Hon är bra, riktigt bra. Regin är också väldigt tajt. Ingen mindre än Oldboy-regissören Chan-wook Park har regisserat alla sex avsnitten. I en scen reagerar Charlie på något på ett av de mest obemärkta sätt jag kan erinra mig. Hennes ögonlock darrar till en enda gång. Man förstår i scenen att hon borde reagera men första gången jag såg scenen var jag osäker på om hon verkligen rörde ögonlocken. Efter att ha spolat tillbaka och kollat scenen igen såg jag till min förtjusning att javisst där var reaktionen. Utsökt av både skådespelerskan och regissören. Det är små saker som detta som gör att en serie som denna blir så otroligt kul att se.

Den manliga huvudrollen Gadi spelas av Alexander Skarsgård. Han är bra, stilig i scenerna när han får ta av sig skjortan men också briljant i de stillastående scenerna. Hans sätt att vänta med sina svar och vila i pausernas tystnad är imponerande. Spänningen skapas i luckorna av dialogen. Kemin mellan Charlie och Gadi är perfekt balanserad. Dramat handlar om Charlies motivation, uthållighet och huruvida hon håller kursen eller ej. Hon älskar Gadi men hur mycket? Räcker det? Jag fann först hennes motivation lite för otydlig och ogrundad jämfört hur jag kom ihåg boken. Men vid närmare eftertanke tycker jag nu att de har valt helt rätt i balansen. Med en mer etablerad kärleksaffär hade slagit undan benen på den nervpirrande spänning som serien får under de sista avsnitten. Briljant helt enkelt.

Le Carrés böcker är alltid komplexa och den politiska arenan är allt anat än svartvit. Den egna sidan visas inte alltid i den bästa dagern. Det är en hård värld helt enkelt. Denna serie visar en balanserad bild av palestinierna. Det vore så enkelt att demonisera motståndarna, men då hade hela idén med historien fallit. Jag blir lite imponerad av serien med att den inte duckar denna fråga.

Detta material räcker till en mini-serie, men finns det mer att jobba med inför kommande säsonger? Det verkar oklart om det ska bli en säsong 2. Jag kan tänka mig att det blir någon variant av "inspired by" i så fall. Jag vet inte om jag är så himla sugen på det.

Betyg: 4/5   

La la land?

Home Alone (1990)

John Hughes.

John Hughes dog i en hjärtattack 2009 endast 59 år gammal. Han har regisserat och/eller skrivit många viktiga filmer för mig från min ungdom. Han är en av giganterna i mitt huvud med filmer som The Breakfast Club, Weird science, Sixteen candles, Ett päron till fars-filmerna, Ferris Bueller's day off, Pretty in pink, Raka spåret till Chicago och många fler.

Men en av hans mer kända filmer hade jag aldrig sett, Ensam hemma eller Home alone som vi kallar den. Som julfilm passade den in och efter en sträng blick från Niklas på glöggminglet kände jag att det var dags att se denna film skriven och producerad av mästaren.

Well, vad ska man säga? Vissa filmer ska ses när de är nya. Det känns som att jag redan sett i princip alla centrala scener från filmen. Tänk vilken popkulturellt ikonisk film detta är, och hur den påverkat vår kultur. Det var såklart väldigt kul att se alla dessa scener i deras rätta element.

Men tyvärr måste jag erkänna att jag inte tycker att filmen är speciellt bra. Trots att Hughes skrivit manus har den inte ett lika varmt hjärta som hans filmer brukar ha. Det kan kanske bero på valet av en mjäkig regissör i Chris Columbus, men kanske ännu mer troligt beror det på valet av skådespelare. Till att börja med är Kevins föräldrar idioter och extremt irriterande, speciellt mamman. Men det är Kevin själv, spelad av Macaulay Culkin, som är det största problemet. Kevin i Culkins skepnad är en skitunge som är ytterst osympatisk. Ett riktigt äckligt "creep".

Men låt oss inte fastna i det negativa. Den största positiva överraskningen var att John Candy var med i filmen. Det är kanske den skådespelare jag mest förknippar med Hughes efter Molly Ringwald. Candys Gus Polinski är behållningen i och räddningen för denna film. Genast infann sig det stora röda hjärtat och det blev varmt i magen. Hans korta scener var väldigt bra och all hans dialog var improviserad av Candy själv i egen hög person. Godis för oss filmälskare.

Skurkparet Marv och Harry spelas av Daniel Stern och Joe Pesci och de gör ett hyfsat jobb, men känslan är att de kör på automatik med lagom mycket överspel, vilket såklart betyder för mycket. Pesci kör lite av sin schtick från Dödlig vapen och Daniel Stern kämpar på men är bättre i City slickers.

Andra överraskningar är att det jag trodde filmen mest skulle handla om, dvs Marv och Harrys försök att bryta sig in i huset inte startar förrän när det endast är mindre än 30 minuter kvar av filmen. Det andra är att filmens humor är så töntig. Hughes brukar skriva bra humor. Här blir det mest simpla skämt och en massa fysik förnedringshumor. Filmen matar på med repetition av humoristiska scener som om de redan räknat ut att dessa scener skulle komma att bli publikfavoriter (tex Kevin applicerar rakvatten och skriker två gånger). Vad de inte tänkte på var kanske att sådana scener endast är roliga när de överraskar...

Jag är trots allt nöjd med att ha sett filmen, men Niklas, jag tror inte att detta kommer bli en stående titt varje jul i alla framtid. Även om Santa's elf var söt!

Jag ger Home alone två polkas av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Ballad of Buster Scruggs (2018)

"Nihilism (från latinets nihil; ingenting) är en filosofisk position som argumenterar för att existensen är utan objektiv mening eller intrinsikalt värde (egenvärde, inneboende värde). Nihilister anser generellt att moral inte existerar, alltså finns inga moraliska värden med vilka man kan upprätthålla en regel eller logiskt föredra en handling framför en annan.

Termen nihilism används ibland synonymt med anomi för att beskriva en generell känsla av hopplöshet och meningslöshet i existensen."

Bröderna Coens senaste film The Ballad of Buster Scruggs är en sällsam film. Den är briljant i filmtekniska termer, men ändå blir jag bara tung i sinnet när jag ser den. Den stinker av cynism och är så elak mot sina karaktärer att jag inte riktigt vet hur jag ska möta filmen. Begreppet nihilism kommer upp i tanken, definition av begreppet ovan taget från Wikipedia.

Filmens består av sex till synes fristående historier från den amerikanska vilda västern. Jag gillar miljöerna och eran men denna films budskap är ett problem. Den sammanbindande länken är döden på ett eller annat sätt. Det är som att bröderna säger att livet är förjävligt och hemskt och de få gånger livet är fint så är allt meningslöst ändå. Jag har svårt att hylla filmen som vissa gör med den tonalitet den har. Driver bröderna med oss och testar hur jävliga historier de kan "komma undan med", eller har de något djupt och vettigt att bidra med egentligen? Det är svårt att förstå. Det finns redan en uppsjö av texter och poddar om filmen. Jag finner det svårt att veta om tyckarna gillar filmen för att skryta med att de är så smarta, eller om de verkligen förstår filmen. Ett omöjligt dilemma.

Det infernaliska är att bröderna gör film så bra att det inte går att skaka av sig filmen som skräp som flugit upp från en soldammig huvudgata i gamla västern. Filmens två första filmer "The ballad of Buster Scruggs" och "Near algodones" är humoristiska små vinjett som sätter fokus på filmens röda tråd - döden. De är båda elaka mot sina karaktärer, speciellt den andra, men jag blir inte personligen involverad då jag inte hinner knyta an till karaktärerna. "Near algodones" är den klart bättre inte minst på grund av James Franco och Stephen Root i rollerna som Cowboy och Teller.

Den tredje filmen "Meal ticket" är däremot avgrundssvart med en handling, budskap och bilder jag har svårt att trycka undan. En helt fruktansvärd historia som kläs i brödernas klämkäcka filmskrud. En människas öde hanteras som ett skämt, ett roligt "gag". Cynismen är till och mer högre än i deras långfilm "Inside Llewyn Davis".

Den fjärde filmen "All gold canyon" var mycket trevlig med en lysande Tom Waits. Den enda filmen i denna samling som hade ett lyckligt slut. Se vad de gjort mot mig... Jag som brukar vara en advokat emot lyckliga slut i film. Vad är detta? Jag gillade i alla fall "All gold canyon", gillade hur märkligt finkänslig den var trots att den var rejält våldsam.

Men den starkaste av alla segment var ändock "The gal who got rattled" där Bill Heck var underbar som eftertänksam Cowboy. Who the heck is he? Den unga mön Alice Longabaugh spelades mycket innerligt av Zoe Kazan. Har hon varit så här bra någonsin tidigare? Jag tror inte det. Detta är den kortfilm som hade mest långfilmspotential känns det som. Tonen var till och med romantisk vilket jag inte direkt förknippar bröderna Coen med. Därför är det ännu mer hjärtekrossande med hur de låter filmen sluta. Detta slut hade passat mycket bättre i en film som Meek's cutoff där tonaliteten var en helt annan. Men bröderna Coen har valt att tära på sina åskådares tålamod med elände på elände och när det tar slut följer de upp med lite mer elände.

Filmens sista sjätte och sista segment är "The mortal remains" och den ska enligt the internets handla om en symbolisk resa mot den sista vilan. Jag såg den mer bokstavlig och får ta på mig dumstruten. Men som bokstavlig film funkade den bra också. Inne i diligensen finner vi två "bounty hunters" tillsammans med tre vanlisar, alla med sina demoner och rädslor. Det var som det nya Amerika i miniatyr. Blandningen av nationaliteter med olika religiösa övertygelser, inklusive ateisten. Det som indikerar att detta är symbolik är den skumme kusken som absolut inte kunde stanna ekipaget samt det än mer skumma hotellet de anländer till i slutet. Allt där i slutet kändes "off"... Jag var dock fortfarande lite chockad över "Meal ticket" för att ta in alla undermeningar.

Filmens poster kan kanske ge lite ledtrådar. Kan man anta att de sex "ekrarna" befolkas av segmentens huvudpersoner? Klockan 3 ser vi en gående man: det måste vara guldgrävaren. Klockan 5 syns en diligens: det är sista segmentet och där är alla fem huvudpersoner. Levande eller döda. Klockan 1 ser vi Impressarions vagn dvs från "Meal ticket". Klockan 7, 9 och 11 har vi ensamma cowboys på häst, dvs Buster Scruggs från första segmentet och the Cowboy/bankrånaren från andra segmentet. So far so good! Men sen har vi det femte segmentet kvar och den ensamme cowboyen är rimligen Billy Knapp, vilket skulle antyda att han och inte Alice är protagonisten i det segmentet. Min tolkning!

Som du hör finns det en hel del att fundera på i denna film och bara det är väl skäl nog till att hålla den som en bra film? Men jag räknar också in magkänslan jag får av att se filmen och den är helt rutten. Svårt med betyget. Ibland blir man bara så trött på cynismen... Trea?

Betyg: 3/5